Om flödet och trädet

Jag tänker inte bara på Lars Leijonborg, ibland tänker jag också på objekt-orienterad programmering, hur den presenteras och vilka problemen är. Det jag tyckte redan från början, och det handlar om något så okontroversiellt som att bygga upp sitt program av en samling abstrakta datatyper, är att koden blir svår att följa. Det är svårt att förstå ett skeende. Läser man koden så kan man sätta sig in i en modul i taget, annars blir det bara ett hattande fram och tillbaka. Det illustreras ganska tydligt om man sätter en brytpunkt och tittar på callstacken: även i ett mindre komplext program innehåller den tiotals rader, med antalet moduler i samma storleksordning.

(Reenskaug och Coplien säger samma sak i DCI-artikeln. Objekt-orienterad programmering fångar inte beteendet.)

Objekt-orientering löser en del problem (inte alla, No Silver Bullet av Fred Brooks är väldigt grundläggande, men var nog bland det bästa jag gavs att läsa när jag pluggade), och skapar andra. Borde man inte kunna förbättra kodens läsbarhet genom att visualisera koden på ett bättre sätt? Måste den presenteras som en uppsättning textfiler bara för att den alltid har gjort det? De verktyg som finns för att visualisera kod verkar mest visa klass-hierarkier. Intressant i vissa fall, men det är inte datarepresentationen jag är ute efter, utan algoritmerna.

Det här är ett problem även i mindre, rent imperativa program. När man är uppe i ett 20-tal funktioner så representerar den linjära textfilen det som egentligen är ett träd (eller en graf, för att vara korrekt) på ett oöverskådligt sätt. Jag sorterar alltid funktionerna så att funktion B, som anropas av funktion A, står ovanför funktion A i källkodsfilen. Det hjälper till viss del, men det är en partiell ordning, så det finns en stor mängd korrekta linjära ordningar enligt det kriteriet. Jag kan inte se på funktion A var jag hittar funktion B.

Så om jag vill följa ett flöde genom koden så kan jag använda mitt IDE för att "Jump to definition" när jag ser ett anrop till en funktion som jag vill veta vad den gör. Det tar mig någon annanstans i samma fil eller till en helt annan fil. Därifrån kanske jag gör en "Jump to definition" någon annanstans, och snart har jag tappat bort mig.

Tänk om man kunde koppla loss det här från den ursprungliga textfilen och visa anropen grafiskt. Ungefär så här, fast med källkoden på plats, och inte allt på en gång, och med zoomning och möjlighet att surfa från låda till låda, Exposé-stylee. Fan vad awesome det vore. Inte för att det skulle lösa alltför många världsproblem, men det skulle hjälpa till med vissa.

En annan sak är naturligtvis att folk borde skriva bättre kod, genom att inte blanda alltför friskt med abstraktionsnivåer i en och samma funktion. Det är svårt, men eftersom många inte ens verkar känna till problemet så ser det ofta värre ut än vad det borde göra. Om man inte riktigt fattar poängen med funktionell abstraktion så drar man helt enkelt godtyckliga linjer genom koden och delar upp i funktioner efter dem, eftersom någon har sagt åt en att man ska skriva kortare funktioner. Det gör det svårt att få någon överblick genom att läsa koden, även om man skulle ha Awesome Turbo Code Surfer 3000.