Så jag lyssnade på "Victims of the Future" från 1983. 80-tals-metal är så ofattbart dålig. Varje gång jag lyssnar på det så slås jag av allt är en missuppfattning av Black Sabbath, blandat med lite försök till taskig 50-tals-rock. Man kan inte spela Sabbath-musik med den produktionen. Eller 50-tals-rock.
Låtarna är en dålig blandning av Sabbath-pastischer och pop-refränger, som är alldeles för dåliga för att lyfta en låt. Ozzy gjorde det nog bäst på "Blizzard of Oz", men då hade han i alla fall några riktigt bra låtar och enorma gitarrsolon av Randy Rhodes. Gary Moores gitarr-runk är inte lika bra. Han är duktig, men har inte samma förmåga att väva in vettiga melodier i sina solon.
Men så kommer "Empty Rooms". Det är i balladerna som Gary Moore är som bäst, och det blir inte bättre än i den här låten. En perfekt mellanstadie-tryckare, som väver in en i en väv (antar jag) av djup melankoli. Det är som "Parisienne Walkways" eller "Spanish Guitar", fast med lite tryck.
Låten är en ganska osannolik hit, med det långa, lugna mittpartiet och det nästan banala gitarr-solot. Jag tänker mer på Dire Straits än på Sabbath. Det tror jag är bra, för Gary Moore passar bättre som Mark Knopfler än som Tony Iommi.
På den gamla goda tiden, d.v.s. när den här skivan släpptes, så läste man Okej. Eller jag gjorde det i alla fall. Av alla artister som fanns på bild (ett tag var det nästan bara Samantha Fox), så var Gary Moore fulast av alla.
Man han gjorde i alla fall "Empty Rooms". Och Ozzy lever fortfarande. Vem hade någonsin kunnat tro att han skulle överleva någon över huvud taget?
3 kommentarer:
Ja, Gary Moore var verkligen fulast i Okej. Såhär i retrospektiv kan jag inte komma på någon som slår honom. Tror att tricket är den olyckliga kombinationen av potatisnäsa, ostyrigt och väldigt orockigt hår och den där jag-ska-ge-dig-på-käften-blicken som pricken över i.
Dessutom kommer hans nuna alltid att påminna mig om min klasskamrats egenhändigt inspelade BASF Chrome Maxima C-90 med bara "Still Got The Blues" på. Man saknar vissa delar av 80-talet. Andra inte alls.
(VW: pullynar)
Still Got the Blues: Gary Moore tog steget från hårdrock till gubb-blues. Det är lätt att glömma att han spelade i Thin Lizzy, som faktiskt hade sina poänger, även om de huvudsakliga poängerna var Phil Lynotts avslappnat coola sång.
[wv: obbinte]
Thin Lizzy kan man verkligen leva med att lyssna på då och då. Visste nog inte att han var med där. Gitarrspelet tar inte över så mycket hos dem, en positiv egenskap.
wv: honks
Skicka en kommentar