Boys in the Band

Jag är inte så snabb alla gånger, men nu inser jag hur bra Libertines var. Sjukt bra faktiskt. Det tog ett tag för att jag har långsamma reaktioner. Så här gick det till: jag och Henke lyssnade på Fuck Forever med Babyshambles. Han sa att han gillade Libertines bättre. Det gick typ fem år. Jag såg The Seven Ages of Rock. Scenen där polisen stormar Libertines lägenhet under en improviserad spelning imponerade stort på mig. Jag lyssnade på Up the Bracket och fastnade för Boys in the Band. Jag lyssnade mest på den låten. Det gick några månader. Jag lyssnade på hela skivan ett par gånger. Jag upptäckte fler och fler bra låtar. Jag insåg att hela skivan var skitbra. Jag laddade ner Libertines. Jag lyssnade på den en gång och tyckte att den var sämre än Up the Bracket. Det kanske den fortfarande är, men andra gången är den mycket bättre än första, och What Katie Said är en jättefin låt.


Kanske inte världens mest finkulturella referens, men jag gillar dem på lite samma sätt som jag gillar Blur. De är inte rädda för att skoja till det lite med musiken. Det blir ganska galet ibland. Kanske inte Blur-tokigt, men galet. Eller tokigt. Vad är egentligen skillnaden på galet och tokigt? Är det inte ungefär samma sak? Jag känner att jag upprepar mig en del när jag gör de här vändningarna där jag byter ämne helt plötsligt. Upprepar jag mig så känner jag mig lite tråkig. Jag är tråkig. Just nu är jag tråkig. Fan också!

Hemma hos

Nu är jag hemma igen. I helgen har jag inte varit till Sears Tower eller Pizza Due. Däremot var vi upp i Hancock Building och tittade på utsikten från 94:e våningen. Sen började vi skratta okontrollerat när speakerrösten i hissen sa att det var världens mest kända byggnad. wtf, liksom. Vi var ut på ett högljutt ställe på lördagskvällen, men jag blev trött och gick hem och la mig.

Igår låg jag mest på en soffa och tittade på amerikansk fotboll. Vi borde ha amerikansk fotboll på TV här också. Det är en väldigt bra TV-sport.

Annars var nog resans "höjdpunkt" när kollegan Hassan skulle ta sig igenom passkontrollen och stötte på patrull. Säkerhetspersonalen ville "ställa några frågor" eftersom han "hade ett väldigt vanligt namn".

Eller så var den verkliga höjdpunkten att jag blev spontan-uppgraderad till economy extra på hemvägen. Tack!

I övrigt: diskussioner om den perfekta rakningen, att bli kallad för "honey" av en servitris, till synes vettiga människor som är republikaner, feta frukostar, blaskigt kaffe etc. Ungefär som vanligt alltså.

Uppdatering från friheten

Hej-hej!

Nu har jag varit i Libertyville och jobbat en vecka. Det har gått bra, vi fick en hel del gjort: upplyst de oupplysta, bollat med de obollsinta, fixat problem åt de problematiska. Idag och imorgon turistar vi i Chicago. Planer: Sears Tower, Pizza Due, dittan och dattan. Åker hem på söndag kväll, hemma i Sverige på måndag. Det ska bli sjukt skönt att återgå till ett normal liv, med normal mängd mat (lagom), normal mängd motion (lagom) och normal mängd bilåkning (ingen).

Väl mött i Malmö!

Linus

Med hälsningar från det amerikanska ping-pong-förbundet

Dagens film var Ping Pong Playa, en löjlig komedi om en amerikansk kines som vill spela basket i NBA men har mer talang för "ping-pong" (även känt som "bordtennis"). Det var ett dumt skämt i filmen som fick mig att skratta rakt ut ("lol"): kvinnan som är ordförande för det lokala ping-pong-samfundet förklarar varför en tjej från Iowa har den rollen med "I love ping-pong long time". Ingen skrattar. "Götta", och påminner om när mr. Yamagashi i "Totally Awesome" mumlar "asian" flera gånger på raken när huvudpersonen kallar honom sin "oriental mentor".

Pingis-scenerna var något bättre än fotbolls-scenerna i "Bend it like Beckham", vilket inte säger så "mycket". Det finns för få pingis-filmer. Jag skulle vilja se ett storartat, "påkostat" drama med riktigt "feta" pingis-scener. Gärna utan överdrivet långsamma "inzoomningar" på "personen" som utsätts för den "nedriga" stoppbollen (matchbollen i the big pingis "showdown" i denna "film").

Snart: "Valkyrian" på "SVT".

"Övrigt": packar lite halvhjärtat"."

Framtidsplaner

I helgen åker jag återigen till min favorithåla Libertyville, Illinois. Parkeringar, burgare, fetton, potholes, amerikanska flaggor, kontorslandskap, Bud Light, väderlek från helvetet. Stället har allt. Fram till dess: Powerpoint, prestanda, tvätt.

H.emma

Nu är jag h.emma. Resan gick bra, åtminstone för mig. En äldre man som satt brevid mig tuppade av och de körde klassikern "Finns det någon läkare på planet?" Sådana situationer trodde jag bara uppstod i Svenska Mad. Det verkade inte vara så farligt, så med J.esus hjälp mår han nog bättre nu.

På planet pratade jag ett par timmar om den amerikanska kontra den svenska p.appersindustrin med mannen som satt brevid mig. Han jobbade i p.appersindustrin.

Nu sitter jag och chillar med en f.olköl och E.rik Enocksson. Och mitt härligt röda jordgubbstema i Windowmaker. Jag ska inte kolla jobbmailen förrän på måndag, så tills dess kommer Outlooks sjukt sega inbox fyllas på med mail från folk som inte vet att jag inte är i Libertyville längre och att jag känner mig smutsig bara av tanken på att ha något med det där projektet att göra igen.

Morgondagens projekt: tåg till Uppsala, buss till Alunda och väldigt mycket PSP-spelande. Dagens projekt: att inte somna förrän ikväll, för att fixa jetlaggen.

He om he!

Sista natten med gänget

Imorgon är det sista dagen i Libertyville för mig. Det ska bli skönt att slippa kontorslandskapet med de hemska heltäckningsmattorna, fyllt med inkompetenta IT-arbetare som gör allt för att slippa att faktiskt göra något. Det är som om de inte bryr sig. De jobbar en massa, men det är bara för att deras chefer piskar dem. De är tvungna att jobba övertid utan att få betalt för det, så hur ska de kunna känna sig inspirerade?

I morse var det i alla fall jätteroligt att se hur det går till när man ska ha ett möte 8.30. Det var ett gäng som nästan var i tid, d.v.s. bara några minuter sena. Sen var det nästa gäng som kom någon gång strax efter nio, i samma tid som de brukar komma till jobbet. Sen var det några som kom ännu senare, och som missade allt det väsentliga och bara fick ta del av det meningslösa småprat om detaljer som möten utan vettig ledning alltid leder till. Tyvärr missade då också de allra flesta mitt lysande inledningsanförande, inklusive knackig engelska och min allra första powerpoint-presentation.

Det jag kommer sakna är i första hand all galen americana (jesus saves support our troops). Det jag kommer sakna minst är 11 timmars arbetsdagar och det ständiga jävla bilåkandet.

Postcards from Libertyville

Nu är jag och Christian framme i Libertyville (en håla några mil från Chicago). Det gick inte riktigt så smidigt som vi hade tänkt oss, men det gick i alla fall.

Det började med tåget. Vi tog det säkra före det osäkra och tog 13.02-tåget. Det tog oss till Malmö Södra innan det la av. Så satt vi där ett tag. Sen kom det ett annat tåg som vi klev på, och så kom vi fram till Kastrup. Det första som mötte oss där var besked om att planet var två och en halv timme försenat. Ja, jag säger då det. Så vi fick hänga på Kastrup ett par timmar extra.

När vi satt och hängde så träffade vi på Staffan, som hade varit på user experience-mässa i Florens. Han var lite utmattad efter att ha hört på cirka 3000 presentationer under den senaste veckan. Efter blaskigt kaffe och en fin blåbärsmuffin på Starbucks så tog vi oss till gaten, där vi hängde någon timme innan vi fick gå på planet. Sen fick vi vänta en halvtimme på att det skulle lyfta.

Flygresan var som sådana brukar vara, med det undantaget att jag lyckades sova åtminstone fem timmar. Tack, Mattias! När vi skulle gå in för landning så åkte vi på några riktigt härliga luftgropar, så då var det plötsligt roligt att flyga för ett ögonblick. Sen tog det en massa tid igen, och när vi väl klivit av planet så var vi tre timmar senare än planerat. Ja, jag säger då det.

Vi blev upplockade i regnet och blåsten av Nils och Göran, som forslade oss till The Cheesecake Factory, där Eric mötte upp och jag åt en ganska fin pizza. Vi satt där i ett par timmar och pratade om the state of the universe, varpå vi åkte till Candlewood Suites och loggade in, höll jag på att säga, men jag menar checkade in. Jag tror att det var ganska bra att vi valde det här hotellet, för här finns det en massa bra grejer, som kylskåp, kaffebryggare och spis på rummet.

Nu borde jag gå och lägga mig, för jag ska upp om sex timmar. Guten nacht yo.