Bäst 2010?

Så vad hände?

Kvelertak släppte en skiva och smet från Debaser, skivan var bra och kändes fräsch, men det blir en del tomgångs-hardcore med en massa powerchordriffande som inte riktigt leder någonstans. Inte årets bästa skiva.

Basia Bulat släppte en skiva som var mer ledsen och mindre galen än den första. Väldigt bra sådär, men jag har inte lyssnat lika mycket på den som den första. Den står inte ut lika mycket. Inte årets bästa skiva.

Roky Erickson släppte en skiva tillsammans med Okkerville River. Lite småspännande produktion, och inspelningar av en massa gamla låtar, där vissa har blivit bättre och andra har blivit sämre. Roky har alltid rösten, men det är inte årets bästa skiva.

Kanske har alla andra i hela Sverige rätt, kanske är Robyn bäst, men jag har inte lyckats ta mig in i den hypen. Arcade Fires skiva kändes som en urvattnad upprepning. The National har jag inte lyckats se något bra i över huvud taget. Off skyltar med gamla hardcore-stjärnor, men hardcore är alltid hardcore och det är väldigt sällan det verkligen lyckas. Ingen av dem har gjort årets bästa skiva.

Årets bästa skiva verkar vara Best Coasts "Crazy For You". Kanske lite för att jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på musik under 2010 och antagligen har missat de där riktigt legendariska skivorna, men det är total känsla från början till slut, och det är befriande att lyssna på pop som vågar vara lika dum som Broder Daniel. Årets bästa skiva.

Konsert-upplevelse

Idag var jag på hardcore-konsert på Debaser. Jag gick dit för att se Kvelertak, som spelade först, men när vi kom dit, vid åtta, så höll de på att bära ut sina instrument. Fail. Gaza var lite sega i början, men kom igång rätt snart, och under sista låten röjde de järnet. Kylera var stoner, punk och lite stadion-rock, med sina två trummisar. När tjejen sjöng var det ganska tufft ibland, när killen med det stora, burriga håret sjöng så kändes det lite utstuderat "vi vill vara Black Sabbath, fast 40 år för sent". Converge hade en riktigt showig sångare, som det sprutade kaskader av svett och saliv om, men musik kändes lite "blaha, vi spelar hardcore som fan, fan vad vi är hardcore, nu kör vi en hardcore-låt som är jävligt hardcore". Bra grejer antagligen, men inte speciellt engagerande.


Folket som var där kändes inte så värst hardcore, antagligen var de amerikanska banden lite för fjolliga för riktiga sluskpunkare. Och antagligen så går inte riktiga punkare på Debaser, oavsett vilka som spelar. Rätt mycket crediga t-shirts däremot: Venom, Agoraphobic Nosebleed, Terrorizer etc.

Vad jag kan minnas från när jag var på någon hård spelning senast så brukade man känna sig rätt överkörd efteråt, det här var mest lite trevligt. Kanske är jag helt enkelt för gammal. Oh well.

Musik du borde lyssna på

Kvelertak heter ett norskt band som har en MySpace-sida. Alla band har en MySpace-sida. MySpace är så jävla dåligt. Man kanske hör någon låt någonstans och undrar lite vad det är för filurer som lirar, man googlar och kommer till deras MySpace-sida. Där finns bara hemsk webb-design, 5000 kompisar, irrelevanta foton och en knappt fungerande musikspelare. Kvelertak har gjort en skiva som heter Kvelertak. Kvelertak betyder strypgrepp på norska. Punkigt sådär. De spelar en typ av musik som består av mycket hardcore, en hel del black metal och så kanske lite stoner-rock. Det är påhittigt och ofta väldigt bra, men en del av powerchord-riffandet kan kännas lite ointressant. Det finns en massa olika låtar på skivan, och man vet aldrig riktigt vad som ska hända, även om inget är helt överraskande. De drar sig inte ens för hockey-refränger. Kvelertak är musik du borde lyssna på!


Mariachi El Bronx är mariachi-varianten av ett hardcore-band som heter The Bronx. Ja, jag säger att det är hardcore, jag har aldrig hört dem, men det står så på internet, och internet brukar inte ljuga. Mariachi-avdelningen är bra. Anledningen till att jag lyssnar på det här är att det hördes ganska mycket mariachi från bilar som framfördes av storväxta mexikanska kvinnor i San Francisco, med sprudlande trumpeter och spastiska gitarrer som fick mig att vilja odla mustasch och klä mig i sombrero. Mariachi El Bronx var det första jag hittade i genren. Inte direkt roots-mariachi, eftersom de inte är från Mexiko och inte ens sjunger på spanska, men för mig känns autenticitet ganska 1900-tal, och skivan är skitbra. Mariachi El Bronx är musik du borde lyssna på!

Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!

(Repeat forever, fade out really slowly, not like on We Are the World, which has a really quick, sloppy fade. We Are the World är inte musik du borde lyssna på!)