Förra helgen och så vidare

Jag har inte haft tid att blogga om förra helgen, eftersom vi har jobbat sjukt mycket under den senaste veckan och hotellets "high-speed internet connection" i och för sig var snabb, men hade en förmåga att blocka mina mac-adresser hela tiden, så att jag inte kunde använda det.

Förra helgen var vi i alla fall till Toronto. På tips från en av våra många nya kollegor så drog vi till ett ställe som hette Crocodile Rock, som stämde bra med beskrivningen: "cheap drinks, cheap interior and cheap women". Där drack vi Jägermeister och Red Bull, Vodka och Red Bull och andra drinkar med Red Bull i. Samt okända shots ur provrör. De spelade den allra mest smaklösa musik man kan tänka sig. Vi han knappt komma innanför dörren innan de drog på Summer of 69 med Bryan Adams, och senare kom kvällens höjdpunkt: Cotton Eye Joe med Rednex. En bra kväll för svensk-kanadensisk musik, med andra ord. När de stängde så stod vi utanför och pratade med folk, när en liten kille först försökte fimpa i Kalles öga, och sen började mata sparkar mot honom, medan hans kompisar försökte hålla tillbaks honom. Det var roligt.

På söndagen bestämde vi oss för att åka tillbaks till Yorkdale Mall för att jag skulle köpa en guldfärgad tröja på American Apparel (den butiken känns seriöst som att kliva in i Hannerstigs garderob, för er som känner honom). Jag köpte inte tröjan, men både Karl och Henrik lyckades hitta presenter åt sina respektive, så det blev bra i alla fall.

Efter Yorkdale Mall så åkte vi vidare till Niagara för att titta på fallen. De var maffiga. Jag tog inga bilder, men om du inte vet hur de ser ut så kan du gå in i Internet Explorer och klicka. Vilket påminner mig om när jag visade Amigan för klasskamrater på högstadiet, och konceptet mus var helt nytt. De trodde typiskt att jag skämtade när jag berättade att man flyttade runt den på bordet för att röra muspekaren på skärmen. En kort demonstration av P.O.W. brukade få dem att fatta allvaret i situationen. De borde seriöst ha skeppat det spelet med maskinen, som en killer app för musen som input-don. Jag gillar "don". Eller "zeug" som Heidegger skulle säga. Han borde ha kallat "Sein und Zeit" för "Zeug und Zeit" istället, det hade typ varit skitroligt. Z.U.Z. typ.

I onsdags så var vi i Ottawa för möte med QNX (som också ägs av RIM). Limon från hotellet till flygplatsen avgick 4.30, vilket var lite tidigt, men jag klarade mig förvånansvärt bra under dagen trots det. Jag sov på flyget dit och på flyget hem. Vi hann givetvis inte se något av Ottawa, förutom QNX-kontoret. Det gjorde ett väldigt gott intryck, fast på ett annat sätt än RIM-folket i Waterloo, som var väldigt trevliga och hjälpsamma, på ett sätt som jag inte har upplevt förut. QNX-folket var allmänt awesome och alla vi träffade, inklusive VD:n, var väldigt, väldigt Unix. Han blev skitnöjd när vi sa att Cascades var skrivet i C, eftersom han närde ett djupt hat till C++. När vi kom hem på kvällen var klockan 22.30. Då var jag trött.

Nu ska jag sätta mig och läsa lite. Vårt ombokade flyg hem avgår imorgon kväll. Förhoppningsvis så är det inte snökaos i Amsterdam då.

Labbrapport

Det var i Kina tidigare i år som tanken kastades fram: tänk om man skulle gå och ta en öl, och inte säga ett ord under hela tiden. Handsken var kastad, och jag kunde inte låta bli att plocka upp den. Det var uppenbart redan från början att det rörde sig om ett grundläggande filosofiskt frågande, snarare än om att känna sig obekväm bland andra människor.

Efter att ha planerat och skjutit upp tillställningen cirka tio gånger så kom vi oss slutligen för att ta tjuren vid hornen och go for broke. Jag hade tidigare bestämt att Tröls var the place to be, men risken att jag skulle stöta på bekanta som skulle hota upplägget gjorde att vi bytte till Fregatten. Man träffar inget vettigt folk på Fregatten.

18.30 idag var det bestämt, och en minut i halv var jag där. Köpte en Krusovice och satte mig ner vid ett ensamt bord. Inom en minut är jag utsatt för Fregatten-effekten: en man med en öl sätter sig vid mitt bord och börjar prata. Jag tar även honom vid hornen och diskuterar fornnordiska namn, assembler-programmering och verkstadsindustrin. Jag ursäktar mig när Jens dyker upp.

I början är det väldigt ansträngande. Fortfarande efter en halvtimme funderar jag på vilken typ av undanflykt som kan ta mig härifrån. Sen börjar världen flyta i takt med att berusningen tilltar, och framåt slutet kan vi då och då nästan skratta tillsammans åt vad vi ser runt ikring oss. Då har vi redan bevittnat ett klassiskt Fregatten-nummer: folk som spiller öl över både sig själva, stolar, bord och golv.

När den sista ölen var halvt urdrucken var det som om allt föll på plats. Det var möjligt. Vi kunde klara det. De som talar om hinder talar som druckna. Det ursprungliga avtalet hade gällt ett minimum av tre öl och två timmar. Vi hade klarat det. Snön log emot mig när jag sneddade över Värnhemstorget på väg hem.

Fregatten sviker inte.

Donald Knuth

När jag läser den här intervjun med Donald Knuth så känns det som om mitt huvud skulle explodera. Inte för att han säger saker som är svåra att greppa, utan för att han säger saker som är självklara. Det är som att läsa Heidegger: när han säger något som är originellt så känns det ändå som om man redan visste det, eftersom det är så uppenbart.