Peste Noire har helt plötsligt släppt en ny skiva, vilket får mig att känna mig konstig i hela kroppen. Men hur bra är den egentligen? På the internets så är alla rörande överens om att det är bättre än Folkfuck Folie, men kanske inte lika bra som första plattan. Jag är böjd att hålla med, även om jag har typ motsatt åsikt, fast tvärtom.
Den nya skivan, Ballade cuntre lo Anemi Francor, är återigen annorlunda. Kreativiteten och originaliteten står som alltid i förgrunden, även om man kan ifrågasätta resultatet. I min bok är Folkfuck Folie suverän i sitt kaotiska mangel. Här bjuds vi på en helt annan berättelse. Inget mangel, ingen oklar struktur, jag antar att det är det som the internets i första hand uppskattar. Det här är en skiva man kan förstå.
I någon mening har de tagit med sig det sämsta från både de tidigare skivorna, men det är fortfarande inte dåligt. Det drar åt olika håll. Bristen på blastbeats gör mig besviken, men de kreativa heavy metal-tuggande riffen gör mig glad, eftersom de fortfarande gör det så rått, så skitigt, så melodiskt. I sista låten börjar det låta som om Peste Noire går åt samma håll som de andra franska black metal-banden, in i en typ av drömsk, melodiskt depressiv shoegaze-pop. Men om det kan låta humor-befriat så finns den helt galna sidan också där: de skrikna folklåtarna, det maniska Disgusting Semla-minnande lallandet, lofi-pianot.
Så jag vet inte. Jag har lyssnat några gånger, ibland låter det skitbra, ibland känns det långtråkigt. De av oss som tycker att Folkfuck Folie är lika stort som Burzums första tycker inte att det lever upp till förväntningarna. Men att de har vräkt ur sig något nytt är hur som helst stort, och jag är glad att jag blir överraskad. Det händer nya saker, och nya saker är bra. Att jag inte har en aning om hur den fjärde fullängdaren kommer låta inger förtroende.
Som Into the Pandemonium, en gång för länge sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar