En miljon röster

Jag försöker läsa Carol Clerks Pogues-biografi, vilket inte är lätt. Hon har tydligen bestämt sig för att hon vill låta alla komma till tals hela tiden. Texten är så späckad med citat att den består mer av späck än av späckee. Det är ingen överdrift: jag slår upp en slumpmässig sida och räknar till 9 citat. Ungefär halva textmassan på sidan består av citat. Problemet med det här är att tempot dras ner till ett minimum. Varje nytt stycke är ett citat, en ny röst, ett nytt hinder för handlingens framåtskridande.

Det är som att se en dålig amerikansk dokumentär. I scen efter scen lyssnar man på människor som pratar. Först kommer flintisen i den bruna kavajen och säger "He had such a great sense of humour, I remember once when he...", sen kommer kvinnan i den lila dräkten och säger "Of all the people I've ever known, he was one of the most imaginative and humble...", och sen kommer den skäggiga psykologen och säger "He used to go to Minnesota during the summers, although he preferred the winters in New York."

Det leder ingenstans. En författare måste våga berätta sin historia. Hon har lika stor chans att försvanska i sitt val av citat som genom att referera dem. Det handlar inte om respekt mot biografiobjektet, utan om respekt mot läsaren. Det kanske är menat att vara postmodernt eller något, men det är snarare postintelligent.