Äpple Musik

I Sverige kan det kännas som att inget kan knäcka Spotify, men Apple Music har samma musikutbud, samma pris, Apples resurser och en killer feature. Samt en del helt meningslöst marknadsföringssnack. Presentationen av Apple Music var marginellt mindre pinsam än Tidals, men det spelar ingen roll. Det är inte som att någon tror att ett företag älskar musik mer än ett annat företag. Det jag vill ha är ett bra sätt att lyssna på musik.

Med Spotify har mitt stora problem varit att jag inte har kunnat lyssna på en massa bra musik, t.ex. så fattas det skivor med Akufen, Apoteket Apan, Arne Weinberg, Bacamarte, Black Devil, Boris, Bohren & der Club of Gore, Burning Witch, Celtic Frost, Deathstorm, Dirty Criminals, Grotesque, Jeff Mills, Majessic Dreams, Monumentum, Oasis Collaborating, Omar-S, Peste Noire, Pilot of the Future, Robert Hood, Protes-Bengt, Surgeon, Underground Resistance och Yellow Magic Orchestra. Sådana där som jag alltid måste kopiera över själv om jag vill lyssna på dem på tunnelbanan.

Det är inte som att de skivorna finns på Apple Music heller, men jag kan lägga in min musik och ha den tillgänglig i Apples moln. Som Google Music. Ojdå, plötsligt behöver man inte hålla på och skicka mp3-or mellan olika enheter längre.

Sen kanske det inte spelar de flesta någon roll att alla musik inte finns. Alltså är Apple Music ungefär lika bra som Spotify. Och det är Apple. Så det kanske är dags för Spotify att börja fundera på hur de ska kunna förbättra sin tjänst på något vettigt sätt, istället för onödig kringutrustning, som videos. Så hur kan man göra upplevelsen runt att lyssna på musik bättre utan meningslösa gimmicks?

Jonathan Strange på TV

Det var ingen som berättade för mig att det blev en TV-serie av Jonathan Strange and mr. Norrell. Och det var ju både bra och dåligt, för det var bra att det blev sju timmar, snarare än två eller Peter Jackson-tre, och det var ju dåligt att jag inte fick reda på det förrän för några dagar sedan.

Att se serien är lite som att läsa om en nedkortad version av boken. Verkligen fint, verkligen en trevlig version av det, ungefär så bra som det går att göra, även om det fattas saker. Det är brittiskt, magiskt och fullt av gyttja och gentlemannaskap.

Härnäst kommer jag säkert se Wolf Hall, som också är en brittisk roman, en brittisk TV-serien, en historisk berättelse, delvis verklighetsbaserad etc. Bra grejer.

Sommaren är kort, det mesta rostar bort

Såhär när det är sommar, sol och semester så gör man bäst i att undvika frånvaron av sol genom att studera data. Det har varit mycket språk inom dataområdet under de senaste åren, med mycket influenser från funktionella språk (åtminstone om man begränsar sig till matchning och map/reduce). Själv bryr jag mig mindre om Clojure, Scala och sådant där virtuellt, och intresserar mig istället för språk som kompileras till maskinkod, som Swift, Go och Rust.

Swift ska ersätta Objective-C i iOS-värden, Go används i första hand till backend-grejer och Rust ska ersätta C++ rent allmänt. Jag valde utan någon speciellt anledning att börja med att titta närmare på Rust.

Från början kände jag en viss entusiasm, t.ex. över makron och det klasslösa samhället, men entusiasmen mattades när det började lukta för mycket Ada. Och någon typ av namn-konvention från 70-talet. Jag kan se varför någon som kommer från Ruby-hållet skulle föredra Rust framför C++, men det känns mer som ett steg på vägen mot något bättre, än som ett språk som kommer kunna dominera långnivåprogrammering i ett par decennier. Systemet för ägarskap av data känns som att det mest skulle leda till krångel i en massa fall när man inte borde behöva bry sig. Cargo, som används för att definiera projekt, bygga och hantera beroenden, känns positivt 2015, men det räcker inte.

Jag lämnar Rust bakom mig med en känsla av att jag aldrig vill skriva speciellt mycket kod i det. Glad sommar!