Äpple Musik

I Sverige kan det kännas som att inget kan knäcka Spotify, men Apple Music har samma musikutbud, samma pris, Apples resurser och en killer feature. Samt en del helt meningslöst marknadsföringssnack. Presentationen av Apple Music var marginellt mindre pinsam än Tidals, men det spelar ingen roll. Det är inte som att någon tror att ett företag älskar musik mer än ett annat företag. Det jag vill ha är ett bra sätt att lyssna på musik.

Med Spotify har mitt stora problem varit att jag inte har kunnat lyssna på en massa bra musik, t.ex. så fattas det skivor med Akufen, Apoteket Apan, Arne Weinberg, Bacamarte, Black Devil, Boris, Bohren & der Club of Gore, Burning Witch, Celtic Frost, Deathstorm, Dirty Criminals, Grotesque, Jeff Mills, Majessic Dreams, Monumentum, Oasis Collaborating, Omar-S, Peste Noire, Pilot of the Future, Robert Hood, Protes-Bengt, Surgeon, Underground Resistance och Yellow Magic Orchestra. Sådana där som jag alltid måste kopiera över själv om jag vill lyssna på dem på tunnelbanan.

Det är inte som att de skivorna finns på Apple Music heller, men jag kan lägga in min musik och ha den tillgänglig i Apples moln. Som Google Music. Ojdå, plötsligt behöver man inte hålla på och skicka mp3-or mellan olika enheter längre.

Sen kanske det inte spelar de flesta någon roll att alla musik inte finns. Alltså är Apple Music ungefär lika bra som Spotify. Och det är Apple. Så det kanske är dags för Spotify att börja fundera på hur de ska kunna förbättra sin tjänst på något vettigt sätt, istället för onödig kringutrustning, som videos. Så hur kan man göra upplevelsen runt att lyssna på musik bättre utan meningslösa gimmicks?

Neko

Dagens vettigaste: installera 90-talsklassikern Neko på jobbdatorn:

Nästa steg: xBill?

Fler guldkorn från SVT

Ännu ett märkligt datorhistoriskt klipp från SVT, om de första datorerna. Det är kul att de låter historia berättas helt subjektivt.

Slutklämmen är något ganska fantastiskt.

(Jag hatar när andra postar länkar till videos som är flera minuter långa och tittar aldrig på hela, men eftersom alla gör det så antar jag att åtminstone några av er faktiskt tittar på dem. Eller?)

Tänk om vi snart har en datamaskin i varje hem!

Hittade ett ganska smärtsamt reportage om nymodigheten dataterminaler på SVT Play. Året är 1978, tempot är lågt, de finniga ungdomarna har lustiga frisyrer och männen har stora glasögon.

Trådar i poolen

Det är kul att uttrycket "multitasking" har slagit igenom på bred front, med tanke på hur obskyrt det kändes när man köpte sin första Amiga. Vad finns det för andra sådana där datatekniska uttryck som kan komma att leta sig in i vardagsspråket inom en snar framtid? Delat minne? Thread pools? Multipelt arv? Turingmaskin?

Whatever, någon snubbe som heter Paul E. McKenney skriver om hur osvårt det är med parallellprogrammering. Han har en bra poäng och argumenterar för den på ett bra sätt, eller åtminstone emot den motsatta ståndpunkten.

lcp

jag la tre kvällar på att koda ett demo som jag sedan bestämde mig för att inte släppa för att det var för dåligt, jag hade liksom tänkt att det skulle vara simpelt, precis som first you live and then you die, fast att det skulle vara tankeväckande, men det kändes inte som om det blev det, och så var jag inte speciellt nöjd med musiken jag gjorde heller, men lcp var i alla fall trevligt som vanligt, men jag är ganska trött på hela scen-grejen, så istället för att åka på datapartyn så ska jag åka till München någon gång och låta bli att syssla med datagrejer, men som sagt lcp var i alla fall trevligt och det var schysst att träffa pragge, maktone, hollowman, zabutom och hans franska flickvän som jag inte kommer ihåg vad hon heter, jackasser, moh, goto80, britelite och soundemon, edhellon, rambones och så vidare, medan det var synd att sådana som twoflower, zyron, skate och brallan fattades, och det krävs ändå ett evenemang av något slag för att samla alla de här människorna på ett ställe, men evenemanget i övrigt är jag helt enkelt inte så intresserad av, och även om det släpps något bra demo någon gång så känns inte det heller speciellt intressant, ja du vet

Flicka

Ofta när jag sitter i Firefox eller något annat program där man kan scrolla något, så kommer jag på mig själv med att tycka illa om alla tillgängliga metoder att göra det på. Scrollbaren sitter långt borta och är liten och smal. Cursor-tangenterna är för långsamma, page down för snabb och ryckig. Det finns ett överlägset sätt att sköta det på, som dock inte har slagit igenom på skrivbordet: flickscrolla. Ta bara tag i det som ska scrollas, var som helst, och kasta iväg det i önskad riktning. Scrollbaren är fortfarande vettig som indikation på var man befinner sig, och tangentbordet är bra när man vill scrolla antingen en liten bit i taget eller sida för sida. Men att flick-scrolla är det fetaste.

En häxa springer i skogen

Jag tar ett svar till en kommentar till ett tidigare inlägg och upphöjer till blogg-inlägg, bara för att. Sen blandar jag ihop det med en låt av Tant Strul, och alla blir glada och nöjda. Hennes ögon är gnistrande stjärnor, hennes kläder är trasigt tyg.

Årets kontring, sent som fan: Apple riktar sig till noobs, och att förklarar för en noob att stängande av fönster inte är samma sak som stängande av app är en stor jävla apskit (apa-skit på skånska).

Det finns inget intuitivt i konceptet "app som inte är kopplat till något fönster, utan är någon datavetenskaplig abstraktion som lever utanför användarens vetskap". Det är skit, och Apple borde inse det vid något tillfälle. Det är alldeles för abstrakt för att vara på riktigt. Det är dåligt. Hon dansar med häxor och troll! Det var okej på Amigan runt 86, men metaforen känns som "jag använder ugnen för att grädda en kaka, sen tar jag ut kakan, men ugnen är fortfarande på, så jag stänger av ugnen, men ugnens ande svävar fortfarade runt i rummet och sjunger ungerska folkvisor om tiggare, prinsar och allmänna slån".

Apple, väx upp, det är 2009 nu. Snart är det 2010. Och det står inte på förrän det är 2011. YOU WILL DIE! Och hon dansar med djävulen själv.

Och på tal om sjukt nördigt...

Vilka hjältar. Både Adolphson-Falk och killen som blev tvungen att stilla sin nyfikenhet.

(Tack till Wukke för tipset!)

Gubben Noak

Idag lärde jag mig en ny spännande svensk version av buffer overflow: "buffertöversvämning". Testa att kasta in det uttrycket i en avslappnad konversation... Personligen tycker jag att något i stil med "datasyndaflod" varit tjusigare.

Skor

Hej!

För er som inte läste veckomailet (eller inte ens jobbar på TAT), så måste jag tipsa om Shoes, ett UI-toolkit för Ruby. Det är inspirerat av Processing, webben och annat som jag inte har så bra koll på, ser sjukt högnivå ut och verkar allmänt härligt, men det är inte det som är grejen.

- Vad är det som är grejen? frågade Maja.

Det som är grejen är att dokumentationen är så härligt oseriös. Speciellt den här boken. Ser den ut som en manual för ett GUI-toolkit?

- Nej, sade Maja, det gör den verkligen inte. Men är det här något du kommer använda?

Nej, det tror jag inte.

Nu ska jag gå och lägga mig. Hejdå!

Ack Xlib du sköna!

I morse tröttnade jag definitivt på bloatet som kallas Gnome och gick tillbaks till min gamla vän Windowmaker. Igen. Alltså, in med Windowmaker, ut med bekvämligheten. Ska man köra Windowmaker ska man inte vara rädd för att pilla i configfiler, även om det inte är strängt taget nödvändigt. Men det finns lite andra problem att fixa, som min gamla favorit, att byta mellan svensk och engelsk tangentmappning. Förra gången jag körde Windowmaker så löste jag det från kommandoraden: "se" ger svenska tecken, "us" ger engelska (det där har att göra med vad tangentmappningarna kallas av systemet, inte att jag tror att USA ligger i England, eller vice versa).

Den här gången valde jag en annan väg: hur svårt kan det egentligen vara att skriva en liten sådan där dockapp? Om man bara tar en befintlig och modifierar den för sina egna hårdkodade ändamål så borde det väl inte vara så svårt? Nej, det var det inte. Jag plockade en som hette wmbuttons, som ger en ett gäng knappar för att köra olika kommandon, och började mixtra med koden.

Det tog några timmar, fast det inkluderade surfande på google pictures efter bilder på svenska och engelska flaggor (5 minuter) och en rejäl uppstädning av koden (större delen av tiden). Hurra för fri mjukvara: jag har nog inte sett så dålig kod sedan jag lämnade universitetet. Eller vad sägs om nästlade switch-satser, där den inre switchen kollar efter vilken musknapp man tryckt ner, och sedan gör samma sak oavsett vilken det är. Fast i tre olika cases, och med identisk kod i varje fall. Och detta på två ställen, precis efter varandra. Jag är uppenbarligen inte mållös, men det lär ha mer att göra med mig än med koden i fråga.

Sen har vi de andra klassikerna: den enorma main-funktionen, där i stort sett all funktionalitet finns, en stor mängd globala variabler, helt ovettig ordning på (de fåtaliga) funktionerna, onödiga omritningar, kommentarer i koden som bara berättar vem som skrivit delar av den, hjälp-meddelandet som skrivs ut på stderr, blajiga debug-utskrifter (typ "Bye!" när man avslutar), hårdkodade koordinater i utritningsfunktionen, lyssnande på onödiga events och slutligen, min personliga favorit: buffer overflows i argument-parsningen.

Men fick jag ut något av det då? Jodå. Jag lärde mig lite mer om bazaar, framför allt hur bekvämt det är att använda distribuerade versionshanteringssystem till små, enkla projekt. Nu finns det ingen anledning alls att inte versionshantera sin kod. Jag lärde mig lite om det allmänt bespottade Xlib, som i och för sig är gammaldags och lite knöligt, men som jag (med en hel förmiddags erfarenhet) tycker verkar ha fått ett oförtjänt dåligt rykte. Och så att xpm-bilder definieras i C-syntax, som man kan inkludera direkt i koden. Döm om min förvåning när jag öppnade en i vim och kunde se själva bilden, wysiwyg, direkt i editorn. Helt crazy och en manifestation av total unix-coolhet.

Annars då? Jodå, s'att, men det...

Användarovänlighetschock

Jag har pratat om det tidigare, men hur kommer det sig att vissa ämnen får så många att känna sig som experter, trots att de har absolut noll koll? Det är inte många som skulle ge sig på att försöka laga någons tänder, utan att åtminstone ha läst första terminen på tandläkarutbildningen. Däremot är det helt okej att ge sig på att sätta ihop ett lättanvänt användargränssnitt. Inte konstigt att det ofta blir så dåligt.

Hur tänker sig t.ex. Ubuntu-utvecklarna med de här programuppdateringarna som dyker upp ett par gånger i veckan? När systemet upptäcker att det finns uppdaterade paket så visar det en liten ikon på taskbaren. Man klickar på den , skriver in sitt lösenord i dialogen som dyker upp och uppdateringsprogrammet körs igång. Där får man en lista över de paket som ska uppdateras, man klickar på "Install updates" och uppdateringen startar, men progress bar och allt. När det är färdiguppdaterat så kommer det upp en dialog där det står att det gick bra, och man får klicka på "OK". Sen trycker man på "Close" för att stänga sin Update Manager.

På vilket sätt kräver denna process någon som helst inblandning från min sida? Varför installeras inte bara uppdateringarna automatiskt? För att användarupplevelsen inte skulle bli tillräckligt lik Windows om man inte blev störd och frustrerad av systemet då och då? Antagligen.