Det jag ville säga om rasande boktravar

Jag fick en möbelleverans, och har lagt sex timmar på att möblera om, bygga möbler, våndas och slutligen dricka ett glas vin. Ett tag, när boktravarna var för höga, så räddade mina ninja-reflexer några travar med böcker från att rasa ihop över mig. Vilket fick mig att tänka på Kafka, igen:

För övrigt har det aldrig lyckats mig att få se honom, han kan inte komma ner, han är alltför överhopad av arbete, hans rum har man beskrivit för mig så, att alla väggar är dolda av pelare av stora, på varandra staplade dokumentbuntar, det är bara de handlingar som Sordini just har under arbete, och då ideligen handlingar dras fram ur buntarna och lägges in och allt sker med största brådska störtar pelarna om och om igen omkull, och just dessa beständiga, kort på varandra följande sammanstörtningar har blivit betecknande för Sordinis arbetsrum. Nåja, Sordini är en arbetsmänniska och det minsta ärende ägnar han samma omsorg som de största.

På något sätt så är Sordini en typisk mjukvaruutvecklare. En ångande punkig sådan, men ändå.

Funderingar i förskingring

Jag gillar meningar som utan uppenbar avsikt svängar av i en helt oväntat riktning, sådär som vissa saker gör i dokumentationen, för sådan kan vara svår att formulera, men den typen av formuleringskonst är egentligen ett hantverk och jag tycker inte om när man blandar ihop konst och hantverk.

För någon vecka sedan satt Anna Ternheim i TV-apparaten och pratade om groupies. Jag tror att jag skulle uppskatta om hon drog med mig till sitt hotellrum, imponerade på mig genom att beställa room service, ta droger och eventuellt slå sönder något, sen knulla på mig lite snabbt och ointresserat för att sedan be mig dra åt helvete, och avsluta det hela med att bryta ihop i ångertårar.

I torsdags morse undvek jag städerskans dammsugarterror och smet ned till biblioteket tillsammans med en kopp kaffe och Kafkas Slottet (tack, Johan och Martin). Det känns platt att förklara Kafka som en uppgörelse med hjälplöshet, hopplöshet och byråkrati, för det finns så mycket liv i det. Bara i första kapitlet förekommer snöbollskastning och lekfulla badande män, och sen står det inte på förrän de vansinniga medhjälparna dyker upp. När jag tänker efter så är det inte alls olikt Roy Anderssons filmer: samma absurda logik, samma humor, samma ondskefullt kalla värld.

Och på tal om TV och torsdagen som var dagen för dagen i förrgår ("i torsdags"), så köpte jag en TV-apparat (tack för skjutsen, Petter), och vilken TV-apparat sen! En Samsung på 40 tum (eller en meter, som man skulle kunna säga på metriska), 1080p ("I've got one of these cocksuckers at home myself.") och fler uttag på baksidan än du kan skaka en pinne åt. Jag känner hur jag krymper i dess närhet, att jag inte längre är obestridd herre i mitt eget hem och hemmet är där hjärtat ligger.

Och där lämnar vi bloggen för idag: i förvirring och osäkerhet.