Är X kultur, eller är det underhållning?

Naseer skriver om debatten om huruvida spelrecensioner ska hanteras som kulturjournalism eller konsumentupplysning. Diskussionen har tydligen pågått ett tag utan att koncensus nåtts.

När jag skulle skriva B-uppsats i estetik, så ville jag titta på dataspelens estetik. Handledaren var gammal, och tyckte att det var bättre om jag analyserade den gamla goda diskussionen om foto är konst.


Dataspel är konst lika lite som foto, målning eller film är det. Det funkar utmärkt att recensera film både på kultur- och nöjessidorna. De bulgariska svart-vita stumfilmerna recenseras av kulturjournalister, och de amerikanska 3d-filmerna om biljakter recenseras av nöjesjournalister.

Dataspelsentusiasterna kan sluta oroa sig över att bli tagna på allvar. Ingen är tillräckligt gammal för att hävda att dataspel inte skulle kunna vara konst. Allt som är skapat med mening kan vara konst, och är det faktiskt om det accepteras av konstvärlden och Dickie.

Diskussioner kring nya former av media och deras eventuella status som konst brukar bli långdragna, eftersom de ofta förs av människor som inte har någon koll på varken logik.

Logik krävs för att argumenten inte ska hamna på sandlåde-nivå. Teori behövs för att man ska ha någon gemensam grund att stå på i diskussionen. Utan gemensam grund pratar man bara förbi varandra.

Det kan hända att någon hävdar att alla spel är konst, eftersom de är gjorda av någon (man definierar om "konst" till att betyda "artefakt"). Eller att man argumenterar med hjälp av ordspråk eller ordvitsar, som i "eftersom det finns en tidning som heter 'The Art of Knitting' så är stickning konst".


Det är väldigt svårt att avgöra om ett objekt O tillhör en kategori K, om man inte kan komma överens om vad K innebär. (Och glöm inte att mamma och pappa varnade dig för att tänka i termer av kategorier.)

Rondellhundar

Det är intressant hur folk försöker göra Lars Vilks-grejen till en fråga om yttrandefrihet. Uppenbarligen så begränsas han inte av yttrandefriheten. Det är tillåtet att förolämpa religiösa idéer i de flesta sammanhang. Men det man får ha klart för sig är att om man förolämpar någon, eller i det aktuella fallet hundratals miljoner människor med ganska bestämda åsikter, så får man räkna med att det kan komma surt tillbaka. Det är inte samma sak som en brist på yttrandefrihet. Yttrandefriheten förhindrar att man förföljs av staten för sina åsikters skull.

Saker man ser på vägen till jobbet

En sak man kan se på vägen till jobbet är komisk gatukonst:

Funderingar i förskingring

Jag gillar meningar som utan uppenbar avsikt svängar av i en helt oväntat riktning, sådär som vissa saker gör i dokumentationen, för sådan kan vara svår att formulera, men den typen av formuleringskonst är egentligen ett hantverk och jag tycker inte om när man blandar ihop konst och hantverk.

För någon vecka sedan satt Anna Ternheim i TV-apparaten och pratade om groupies. Jag tror att jag skulle uppskatta om hon drog med mig till sitt hotellrum, imponerade på mig genom att beställa room service, ta droger och eventuellt slå sönder något, sen knulla på mig lite snabbt och ointresserat för att sedan be mig dra åt helvete, och avsluta det hela med att bryta ihop i ångertårar.

I torsdags morse undvek jag städerskans dammsugarterror och smet ned till biblioteket tillsammans med en kopp kaffe och Kafkas Slottet (tack, Johan och Martin). Det känns platt att förklara Kafka som en uppgörelse med hjälplöshet, hopplöshet och byråkrati, för det finns så mycket liv i det. Bara i första kapitlet förekommer snöbollskastning och lekfulla badande män, och sen står det inte på förrän de vansinniga medhjälparna dyker upp. När jag tänker efter så är det inte alls olikt Roy Anderssons filmer: samma absurda logik, samma humor, samma ondskefullt kalla värld.

Och på tal om TV och torsdagen som var dagen för dagen i förrgår ("i torsdags"), så köpte jag en TV-apparat (tack för skjutsen, Petter), och vilken TV-apparat sen! En Samsung på 40 tum (eller en meter, som man skulle kunna säga på metriska), 1080p ("I've got one of these cocksuckers at home myself.") och fler uttag på baksidan än du kan skaka en pinne åt. Jag känner hur jag krymper i dess närhet, att jag inte längre är obestridd herre i mitt eget hem och hemmet är där hjärtat ligger.

Och där lämnar vi bloggen för idag: i förvirring och osäkerhet.

Trött

Sedan jag kom hem från USA har jag hunnit vara i Alunda över helgen och ta "en öl". Ikväll spelar Explosions in the Sky på Debaser, men jag orkar inte. Jag orkar inte blogga heller, så jag länkar istället: Överraskande fotbollsfest på Ekebyvallen. För att inte tala om Johnny Bode. Det blir inte mycket bättre än så en dag som denna.