Jag såg Chasing Ghosts, som handlar om killar (typ bara killar) som spelade arkad-spel på den gamla goda tiden, d.v.s. 1982. Den handlar om samma gäng som The King of Kong handlar om, fast fokuserar på 1982. Den är mycket sämre.
Den är sämre för att den är en amerikansk dokumentär, så det finns ingen berättare, utan allt måste berättas genom att människor i intervju-situationer pratar. Det är för många människor för att jag ska orka. Med. Och de är inte så häftiga heller. 16-åriga nördar har hunnit bli 50-åriga amerikaren, med allt vad det innebär. Det saknas berättande.
Om man har sett The King of Kong och känner att man absolut vill ha mer så kan man hitta guldkorn. Annars är den här filmen ungefär lika rolig som att fira jul med mig.
Visar inlägg med etikett spel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett spel. Visa alla inlägg
2011-01-06
2009-05-25
Krattor, luffare, död
Gamers aren't lamers, så jag kan öppet erkänna att jag under två kvällar förvandlats till en typ av gamer och spelat igenom ett spel som heter On the Rain-Slick Precipice of Darkness, Episode One.
I början kändes det inte så inbjudande: berättandet gick långsamt och stridssystemet kändes mest lite märkligt. Men när jag väl kom in i det så flöt det på riktigt bra, och det hände i alla fall några gånger att jag skrattade åt de idiotiska skämten. Det är ganska mycket idiotiska skämt. Man slåss mot robotar, luffare, clowner, mimartister, barbershop-sångare, soptunnor och slutligen en ondskefull gud, med en kratta som främsta tillhygge. Det är ett RPG, så det är fullt med experience points, hit points, tärningar och weapons upgrades. Och urin.
Prestandan känns lite halvtaskig, jag kan inte dra upp det i full skärmupplösning utan att det blir slött, men det funkar att spela i lägre upplösning också.
Det finns en tvåa, som jag också kommer spela. 15 dolares för ett spel som tar två kvällar att tugga sig igenom är helt okej för mig. Rekommenderas, speciellt om man gillar skämt om urin.
I början kändes det inte så inbjudande: berättandet gick långsamt och stridssystemet kändes mest lite märkligt. Men när jag väl kom in i det så flöt det på riktigt bra, och det hände i alla fall några gånger att jag skrattade åt de idiotiska skämten. Det är ganska mycket idiotiska skämt. Man slåss mot robotar, luffare, clowner, mimartister, barbershop-sångare, soptunnor och slutligen en ondskefull gud, med en kratta som främsta tillhygge. Det är ett RPG, så det är fullt med experience points, hit points, tärningar och weapons upgrades. Och urin.
Prestandan känns lite halvtaskig, jag kan inte dra upp det i full skärmupplösning utan att det blir slött, men det funkar att spela i lägre upplösning också.
Det finns en tvåa, som jag också kommer spela. 15 dolares för ett spel som tar två kvällar att tugga sig igenom är helt okej för mig. Rekommenderas, speciellt om man gillar skämt om urin.
2009-02-14
wiigooski.com
Lördag utan planerade aktiviteter, det är grejer det. Eller tja, jag hade faktiskt planerat att titta på skidåkningen på TV, vilket jag gjorde med stor behållning. När gjorde de svenska landslagen en så stark insats senast? Har de någonsin gjort det? Fem svenskar i herrtävlingen, och Mattias Fredriksson var sämst med en fjortondeplats. Oj.
Efter skidåkningen gick jag och handlade batterier till min wiimote. Har inte använt min Wii på över ett år, men efter att ha sett vilka feta spel man kan ladda ner för en billig penning till PS3 härom dagen så kändes det som om det var dags att kolla om det fanns något liknande till Wii. Det fanns det.
Utbudet är ganska begränsat, men det fanns i alla fall några spel som verkade intressanta, så jag köpte wii-pengar för 30 euro och surfade runt lite bland utbudet. Användargränssnittet är ganska förvirrande och jobbigt att använda. Det finns ingen konsekvens, utan varje skärm har sitt eget UI, lite som på webben. Det är dessutom ofta ganska långsamt, och när saker ska laddas ner så får man inte speciellt mycket info om vad som händer. En progress bar hade kunnat vara något.
Folk i min omgivning hävdar att World of Goo är det fetaste, så jag köpte det. Det funkade alldeles utmärkt att bränna några timmar på: lite lagom svårt för att jag ska slippa anstränga min svaga lilla hjärna för mycket, och idén känns allmänt ganska fräsch. Den grafiska designen och berättelsen de byggt upp runt spelkonceptet får mig mest att gäspa, det är typiskt sådär lite småkitchigt och "roligt" som det ska vara i pusselspel.
Titta gärna på skaparna 2D Boys hemsida, de ger ett sympatiskt intryck och spelet finns till en massa plattformar, bl.a. Linux.
Efter skidåkningen gick jag och handlade batterier till min wiimote. Har inte använt min Wii på över ett år, men efter att ha sett vilka feta spel man kan ladda ner för en billig penning till PS3 härom dagen så kändes det som om det var dags att kolla om det fanns något liknande till Wii. Det fanns det.
Utbudet är ganska begränsat, men det fanns i alla fall några spel som verkade intressanta, så jag köpte wii-pengar för 30 euro och surfade runt lite bland utbudet. Användargränssnittet är ganska förvirrande och jobbigt att använda. Det finns ingen konsekvens, utan varje skärm har sitt eget UI, lite som på webben. Det är dessutom ofta ganska långsamt, och när saker ska laddas ner så får man inte speciellt mycket info om vad som händer. En progress bar hade kunnat vara något.
Folk i min omgivning hävdar att World of Goo är det fetaste, så jag köpte det. Det funkade alldeles utmärkt att bränna några timmar på: lite lagom svårt för att jag ska slippa anstränga min svaga lilla hjärna för mycket, och idén känns allmänt ganska fräsch. Den grafiska designen och berättelsen de byggt upp runt spelkonceptet får mig mest att gäspa, det är typiskt sådär lite småkitchigt och "roligt" som det ska vara i pusselspel.
Titta gärna på skaparna 2D Boys hemsida, de ger ett sympatiskt intryck och spelet finns till en massa plattformar, bl.a. Linux.
2008-07-01
In battle there is no krukväxt
Nu har jag spelat klart God of War till PSP. Det var kul. Jag har dödat en massa konstiga monster, tjafsat med grekiska gudar, löst en del enkla pussel och slagit sönder en himla massa blomkrukor och statyer. Miljöerna var fantasifulla och imponerande, men själva berättelsen gav mig ungefär lika mycket som att se om Commando. Eller kanske Sin City, som kändes ungefär lika nyanserad som det här spelet. Det är de goda mot de onda, Indiana Jones mot Hitler. Men visst, det är ett dataspel. Nu kan jag gå tillbaks till att spela Wipeout.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)