Bevisa att du inte är en robot

Varför skulle jag vilja bevisa att jag inte är en robot? Tänk om jag kunde bevisa att jag var en robot. Tänk så förvånad du skulle bli då då, lilla vän! Skulle jag ta Turing-testet? Sägs inte det vara svårare än högskoleprovet? Skulle man kunna kvotera in sådana som har klarat Turing-testet på attraktiva universitetsutbildningar för att ge homosexuella pionjärer inom datavetenskap högre status? Högre status än vadå? Robotar, eller?

Lotus 1-2-3

1. Dagens matproduktrecension: tomte-latte med saffrans-biscotti på Espresso House. Första tuggan av biscottin smakar saffran på ett ganska härligt sätt. Andra tuggan är mest socker. Sen fortsätter det så. Tomte-latten är en vanlig latte med massor av extra socker, vispgrädde ovanpå och kardemumma (ej att förväxla med författaren bakom verk som "Två år i varje klass" och "Sigge Nilsson och jag"). Eventuellt finns det espresso där någonstans i bakgrunden. Fruktansvärt sött, och kardemumman funkar inte alls lika bra som kanel kunde ha gjort. Jag fick inte i mig hela. Tur att jag intog den ironiskt, annars hade skämtet kunnat handla om mig, snarare än om matprodukten. Äsch, vem försöker jag lura, skämtet handlar alltid om mig.

2. Dagens bokrecension: Big History av Cynthia Stokes Brown. Ämnet är hisnande, men den här boken är inte bara hälften så tjock som David Christians Maps of Time, utan även ungefär en tiondel så sammanhängande. Dessutom kom den ut ett par efteråt. Så vad är poängen, när den mest känns som en förkortad utgåva av Maps of Time? Hela poängen med big history är att skapa sammanhang, en berättelse om universum som ersätter religionens i ett sekulärt samhälle. Här försvinner det till stora delar, även om det knyts ihop igen precis på slutet. Antagligen har den en poäng som inkörsport till de tyngre grejerna. Lite sådär som man är dömd till ett liv som heroinist på plattan om man röker en fet jävla holk.

3. Dagens skivrecension: Yoshimi Battles the Pink Robots av Flaming Lips. Jag vill inleda med att påtala att Flaming Lips är ett av tidernas sämsta bandnamn. Jag glömmer alltid bort det. Sen fattar jag inte att jag glömt bort hur bra den här skivan var. Eller att jag slutade lyssna på den vid något tillfälle. Produktionen balanserar vackert mellan blajigt och storslaget och lyfter det tillbakalutade materialet, som i och för sig är väldigt bra i sig, men som hade kunnat bli aningen segt om det framförts med ett mer konventionellt ljud. Vad hade Steve och Donna sagt om det här?

Krattor, luffare, död

Gamers aren't lamers, så jag kan öppet erkänna att jag under två kvällar förvandlats till en typ av gamer och spelat igenom ett spel som heter On the Rain-Slick Precipice of Darkness, Episode One.

I början kändes det inte så inbjudande: berättandet gick långsamt och stridssystemet kändes mest lite märkligt. Men när jag väl kom in i det så flöt det på riktigt bra, och det hände i alla fall några gånger att jag skrattade åt de idiotiska skämten. Det är ganska mycket idiotiska skämt. Man slåss mot robotar, luffare, clowner, mimartister, barbershop-sångare, soptunnor och slutligen en ondskefull gud, med en kratta som främsta tillhygge. Det är ett RPG, så det är fullt med experience points, hit points, tärningar och weapons upgrades. Och urin.

Prestandan känns lite halvtaskig, jag kan inte dra upp det i full skärmupplösning utan att det blir slött, men det funkar att spela i lägre upplösning också.

Det finns en tvåa, som jag också kommer spela. 15 dolares för ett spel som tar två kvällar att tugga sig igenom är helt okej för mig. Rekommenderas, speciellt om man gillar skämt om urin.

Robotvisioner

David Wood bloggar om ett AI-projekt i Kina och nämner det här med husrobotar, som någon AI-dåre tror kommer vara en jättemarknad år 2030.

Men vill man verkligen ha robotar i sin närhet? Jag tänker mig inte något Terminator-scenario, utan snarare defekter. Det behöver inte röra sig om en bugg som får roboten att sparka mig i huvudet, det kan vara någon miss som gör att den glömmer stänga av strykjärnet. Det är inte som att vi klarar av den komplexitet som finns i mjukvara nu, så varför skulle vi klara det bättre om 20 år, när koden kommer vara ännu mer komplex?

Music for the masses, not the classes

Robothum kanske inte är en av mina starkare låtar, men jag tror att den kommer användas som singel-b-sida så småningom, och några av de mer fanatiska fansen kommer hävda att det är deras favoritlåt, för att göra sig märkvärdiga (typ, "jag gillar inte sådan där hitmusik, jag lyssnar på svåra och okända grejer av människor som inte kommer från USA, det säger jag nu yo"). Jag tror att det är någon typ av hip-hop, eftersom den innehåller sådan där pratsång, som är så populär inom den genren. Hade jag orkat hade jag klippt ner den till standardiserad schlager-längd, men nu är den 10 minuter. Vem orkar lyssna längst?