In the beginning there was death

Dave Jones bloggar om att det är 10 år sedan han installerade Linux för första gången. För mig var det 9 och ett halvt år sedan. Jag hade hört talas om Linux något år tidigare, men var inte så intresserad av datorer just då och fattade inte vad det handlade om. Sen köpte min dåvarande sambo en PC och jag började lära mig C från någon galen tutorial jag hittade på nätet. Kompilatorn var djgpp, en gcc-portning till MSDOS, som jag körde på min 486-laptop med 4MB RAM.

Våren 98 hade jag separerat från Sara och sparade ihop till en egen dator, ett monster med 200MHz Pentium MMX, 32MB RAM och 2,5GB hårddisk. Jag köpte till Windows 95 för att vara på den säkra sidan, men det första jag gjorde när jag fått hem datorn var att installera RedHat Linux 4.2, som följde med boken RedHat Linux Unleashed, en av de många vansinnigt dåliga böcker som givits ut av Sams Publishing.

I RedHat 4.2 kunde jag inte få igång X i någon högre upplösning än 320x240, så någon vecka senare betalade jag ett par hundra spänn för RedHat 5.0. Det var ingen idé att försöka dra hem en hel CD-image över modem. Jag fick igång X och kunde köra fvwm i glorious 800x600. Jag kunde surfa med Netscape, men det kraschade allt som oftast (minns ni paniken som uppstod varje gång det stod "Starting Java" i statusraden back in the days?), så jag höll mig för det mesta till Lynx.

Mina intryck av Linux på den tiden: det var stabilt som urberget och kryptiskt på ett inbjudande sätt. Jag satt framför datorn 14 timmar per dag, lärde mig använda Emacs och bash och läste mina mail i pine.

Det har hänt en del sedan dess: KDE och GNOME, automake och autoconf, begreppet "open source", 3d-kort, bredband, firefox etc. Man lägger inte längre en eftermiddag på att konfigurera fvwm eller sendmail. Det enda som inte har ändrats är att vanligt folk fortfarande inte kör Linux på sina PC-datorer. Däremot kanske på sina mobiltelefoner eller DVD-spelare, men det vet de inte om.