Umberto Eco chamber

Jag läste Foucaults pendel när jag gick på gymnasiet och tyckte att den var ganska löjlig trots att den byggde upp en konspiration med rosencreutzare och tempelbröder och all möjlig ockultism efter att under de senaste åren ha läst några av hans andra böcker och fått mersmak så läser jag den nu igen och hoppas att den ska vara bättre än den var då

bättre än Dan Brown som har snott hela konceptet från den här boken eller hittat på det själv eller snott det från någon annan men Eco är en riktig författare även om hans långrandiga referenser till litteraturhistorien kan vara tröttande men inte när han gör det rätt som i Rosens namn eller Baudolino men bara jobbig i Drottning Loanas mystiska eld

jag har en bok med kommentarer till Kants verk där Derrida har ett verk med som jag har för mig heter Parergon jag har aldrig ens vågat försöka läsa det för texten ser helt ogenomtränglig ut sådär som den brukar vara med honom fast ännu värre ungefär som att läsa det här jag skriver just nu fast med mycket fler svåra ord och faktiskt någon form av tanke bakom som man tror att man kan greppa men som försvinner på något sätt eller som man inser inte alls är vad han menade

som Heidegger som man känner sig helt upplyst när man läser även om man inser att man bara fattar en bråkdel av i-världen-varon och tillvaron och onto-teologin och varandets vara och tyg som man använder som zeug

men är man spränglärd på det sättet och inser att man bara blir lurad av språket så måste man uttrycka sig på ett sätt som inte är bekant och som gör att det tar tio minuter att läsa en sida och att man fortfarande inte förstår den eller om man har förstått den så kan man fortfarande inte vara säker för man kan aldrig vara säker på någonting speciellt inte på att man har förstått något vad det nu innebär att förstå någonting och om man kan förstå någonting som någon annan har tänkt man kan i alla fall inte förstå det på samma sätt för man kan inte vara någon annan men man kan inte veta det heller för kanske är vi alla helt lika även om det finns mycket som tyder på att så inte är fallet

när man läser Hanne Örstavik och lyssnar på Andreas Mattsson eller läser Park Wan-Suh så känns det som om det talar om något allmänmänskligt eller så handlar det bara om ett sätt som man kan vara på och kanske kan man vara på väldigt många andra sätt och antagligen finns det många som aldrig är på det sättet

det var roligt att spela jojo det var väldigt länge sedan sist det var trendigt ett tag med jojo när jag gick på lågstadiet enligt uppgift skulle världens duktigaste jojare komma till Alunda men jag var inte där och tittade när han jojade jag undrar hur det känns att vara världens duktigaste jojare från utlandet och komma till Alunda för att joja det kan inte kännas som om man är bäst i världen då

jag har en jojo tre mobiltelefoner två fjärrkontroller och en snusdosa på mitt skrivbord samt en hel del annat

nu ska jag gå tillbaks till Eco jag ville bara berätta lite