Någon gång i början av 90-talet var det någon som rekommenderade mig Landberks skiva "Riktigt äkta". På den tiden var man tvungen att köpa skivor eller kopiera kassetter för att få höra ny musik, och någonstans i det krånglet glömde jag bort rekommendationen. I slutet av förra året snubblade jag över namnet Landberk igen och laddade ner deras musik.
Internet-expertisen verkar vara överens om att Landberk spelar progressive rock, d.v.s. det vi på svenska brukar kalla symfonirock. Det var dock inte så jag uppfattade det 1992. På den tiden kändes antagligen folkmusik-influenserna mera påtagliga än symfonirocken. För de som inte minns så kan jag påminna om att det här var på den tiden då Ultima Thule, Nordman och Hedningarna låg på listorna. Nationalromantik var helt oväntat det hetaste och fetaste, medan de enskilda favoritartisterna varierade med hur PK man tyckte att låtar om Karl XII var.
"Riktigt äkta" är en bra skiva. Framför allt är det den atmosfär av nedstämdhet som de frammanar, i kombination med bra melodier, som gör den bra. Det finns en massa saker jag inte gillar med den också, t.ex. de tydliga symfonirock-influenserna (de flera minuter långa jam-partierna, sångarens tonfall, sådana grejer), det tama gitarrljudet, balanserandet på gränsen till fantasy och så vidare. Men enligt det fulas estetik så är detta helt okej, eftersom det aldrig helt lyckas ta överhanden.
Skivan gavs även ut på engelska, med vissa ändringar i låtarna, under titeln "Lonely Land". Jag tycker att alla i hela världen (utom kanske folk som är helt insnöade på INDIEROCK) borde pröva på valfri språkversion av den här skivan, för att kanske få uppleva att som jag kastas mellan "Fan vad bra" och "Vad i helvete är det jag sitter och lyssnar på egentligen".
Nu har jag inget mer att säga om det här, så nu ska jag ta en kopp kaffe. Gutår!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag läser din blogg och tycker "Fan vad bra", men Landberk, däremot, tänker jag inte lyssna på. Det är ju inte indierock för fem öre.
Landberk lyssnade jag pa runt 1994.
olof: Du har säkert sett dem live också, på någon av de där progressive rock-galorna du brukade gå på i Stockholm. Men lyssnade du på "Riktigt äkta"?
Jag såg dem faktiskt live, men jag minns inte riktigt vad jag ansåg om dem. Minns mest att jag var väldigt trött och ville gå hem (hem var i detta fall hos Stocken) när Flower Kings spelade, men Petter ville stanna kvar och lyssna. De meddelade då att de skulle spela sin sista låt (vilket också var kvällens sista). En halvtimme senare kunde vi resa oss upp och gå.
Tank att det tog mig sa lange att hitta denna blogg. Landberk ar riktigt bra. Inte samma liga som flower kings (senaste grymma cdn sum of no evil) ar bara 2 latar under 10 minuter)symfonisk hardporr ! Det sjuka ar att Marillion inte langre ar nummer 1 efter mer an 17 ar ! Ar det sa det kanns att skilja sig efter 17 ar ? Fasst de ar fortfarande grymma. Flower kings stocksholm 1994 var forsta gangen, kopte sen en dubbellive i Tokyo 2000 och har inte tittat tillbaka sen dess. Dessutom, de ar fran Uppsala, hur coolt ar inte det ? Dessutom, jag var lika trott som du:) Kan ni tanka er, detta ar min forsta blogg ? mvh//Petter
Skicka en kommentar