Nästan som satan

Idag tar vi istället upp de som nästan var bäst, och sådana som jag inte hunnit lyssna tillräckligt mycket på för att kunna avgöra om de är så bra som de verkar. I den kategorin trodde jag att det skulle bli en del, eftersom jag drog hem rätt mycket musik i december, men det mesta som hamnade på andra människors årsbästalistor var inte alls bäst (SLUTA LJUG BO SKARINDER!!!). Den enda skiva jag kan komma på som jag inte lyssnat tillräckligt på för att kunna avgöra om den är bäst eller ej är Erik Enockssons "Farväl Falkenberg", med musiken från filmen. Men vi som bor i rymden är stenhårda: man kvalificerar sig genom att göra mig uppmärksam på sin storhet I GOD TID, vilket inte herr Enocksson gjorde. Bättre lycka nästa gång!

Ulrich Schnauss har inte bara ett lysande vackert namn, utan rörde också ihop en fin skiva, som hette Goodbye, vilken titel jag väljer att tolka som att han tänkt ta livet av sig. Den livströtte herr Schnauss produktion påminner om en mur, och som det så ofta är med sådan här "electronica" (var det inte precis sådant vi kallade för synth-musik på 80-talet?) så är produktionen viktig, och det är helt enkelt inte tillräckligt brusigt för att passa mig. Det här är en sådan där skiva som dock skulle kunna växa upp och bli en favorit när som helst. Tills dess får den bo på den bakgård som den här bloggpostningen utgör, där bara de näst bästa får vara med.

Justice gör också synth-musik, ganska mycket mera distad sådan än Ulrich. Här gillar jag verkligen ljuden, produktionen känns sådär fräsch som M83 gjorde för några år sedan, men det går inte att övertyga mig om man gör så poppiga låtar. Det är helt enkelt för svängigt, catchy och allmänt härligt. Ibland när jag lyssnar på Justice så kommer jag att tänka på Dirty Criminals, men det är inte ofta det är riktigt så bra.

Arcade Fire släppte en skiva som hette Neon Bible, som jag köpte i en sådan där fjantig limited edition-utgåva, som innehöll lite små booklets med animationer. Men bra är den. Bättre än Funeral, skulle jag säga, mer varierad och avgjort mer spännande, men samtidigt finns det ingen låt som riktigt sticker ut. Ingen ny världshit. Däremot tycker jag inte, som vissa recensenter, att de tar det storslagna för långt: sure, det är överdrivet, men det finns anledningar till att det finns både symfoniorkestrar och stråkkvartetter här i världen. Det är helt okej att vissa vrålar om sin stillsamma ångest, snarare än att viska fram den till ett stilla gitarrplink.

Bloody Panda kläckte ur sig en skiva som hette Pheromone, med ganska dronig doom. Den är inte är unik på något sätt, men de lyckas med något som det är svårt att sätta fingret på. Det uppstår en stämning. Man vill inte lyssna på det varje dag, men när man är på humör så är det alldeles utmärkt. Det påminner någonstans en hel del om Arcade Fires skiva, även om olikheterna nog är mer påtagliga vid en första genomlyssning.

Till sist har vi en grej som inte är en skiva än, men som nog kommer bli det i år. Pilot of the Future gör en typ av ambient som är uttalat inspirerad av C64-musik, men som aldrig blir påtagligt chippig, vilket är skönt. Det blir mest som att ta de mer stillsamma partierna hos Martin Galway och fila av de oputsade kanterna i ljudbilden. Hade de inte lagt upp sina låtar på last.fm så hade jag aldrig lyssnat på dem (jag orkar inte med myspace), så det tackar och bockar vi för.

Jag avslutar med att avslöja att den absoluta toppen för året, som kommer avslöjas snarare än du tror, innehåller tre stycken skivor. Fan vad du ser spänd ut!