Julkaffe 10 av 24: Blå Java

She wore blue java

Blue as java were her eyes

Eller något åt det hållet. Här har vi ett ganska friskt och klatschigt kaffe. Helt klart ett av de bästa hittills i den här kalendern. Jag har vid det här laget förlikat mig med att jag inte kommer hitta någon ny favorit här, men det är okej. Man dricker ju liksom en massa kaffe. För några veckor sedan så fick jag klara mig med Ica Basic snabbkaffe, medan jag beställde en ny filterhållare till aeropressen. Jag är verkligen inte kinkig, men jag gillar gott kaffe.

Det blir 3,5 bönor av 5. Botten upp!

Julkaffe 9 av 24: Rwanda

Jag drack det här kaffet under stark tidspress och på ett sätt som andas nonchalans och huliganism. Men jag tror att det var ganska trevligt. Inga konstigheter någonstans, mörkt som vanligt, men jag kanske har börjat bli tillvand av att dricka mig igenom den här kalendern, så det känns helt okej.

Kaffe och bulle. Tjö!

Det blir 3 av 5 bönor för det här kaffet. Grattis!

Julkaffe 8 av 24: Schweizer

Ännu en smaksatt, chokladig mörkrost. Jag är skeptisk.



Det blir 1,5 bönor av 5 den här gången, för det här kändes mindre som Tim Horton's "cappuccino".

Me too, fast inte för mycket?

Det verkar vara en populär uppfattning i vissa tyckarkretsar att #metoo riskerar att slå över i något hemskt scenario, där män oskyldigt utpekas som sextrakassörer av lättkränkta (alla hatares favorit-adjektiv) hysterikor. Expressens ledarsida har till exempel varnat för det här flera gånger.

Jag frågar mig vad man egentligen är orolig för. Ska vi liksom lugna ner diskussionen och blunda för lite fler sexövergrepp, snarare än att riskera att några stackars män ska beskyllas för sextrakasserier, medan vad de faktiskt gjort på sin höjd är dåliga raggningsförsök? Okej, om vi säger att det faktiskt kommer bli så, vad skulle problemet vara? Att det blir en massa diskussion om gränsdragningar, som människor kan lära sig något av? Är det ett större problem än att man kan komma undan med vad som helst i svinighetsväg i vissa sammanhang?

I en av ovan vagt omnämnda artiklar hävdas det att män i USA (antagligen inte precis alla, men jag tror att det var ungefär så generellt formulerat) inte vågar umgås med kvinnor, eftersom de är så rädda för att bli anmälda för olika typer av sexbrott. Tydligen, vilket antyds men inte sägs explicit, p.g.a. att sexuella trakasserier har blivit en för stor grej i USA. Det antyds också mycket mer än sägs rätt ut att locket ska läggas på. Så att det inte blir lika hysteriskt här i Sverige. Själv känner jag att vi kanske borde prata mer istället, så att de som känner sig osäkra på vilken typ av umgänge med kvinnor som kan räknas som sexuella trakasserier eller sexbrott kan få en klarare bild.

Sen finns den här kategorin av #metoo-kritik som består i att äldre män skämtar om att de inte vågar krama kvinnor längre för att de är rädda att beskyllas för sexuellt trakasseri. Jag tror jag avslutar här.

Eller vänta, jag slutar inte riktigt där. Jag hörde också klagomål om att det har varit väldigt mycket prat om det här väldigt länge nu. Kanske lite som Syrien-kriget i början. Det var säkert många som tyckte att det var skönt att de slutade rapportera så mycket om Syrien efter ett tag, för det var ju inte det minsta upplyftande.

Julkaffe 7 av 24: Kenya Blend

Vän av ordning frågar sig varför ett kaffe som heter "Kenya Blend" innehåller bönor från Brasilien, Colombia och Indonesien. Vän av ordning får inget svar från mig, för jag har inte en aning. Vänta, det är jag som är vän av ordning, eller hur? Alltså, jag vet inte.

Jag hade hoppats på lite mer av det här kaffet. Det är ganska trevligt, men inte direkt någon smakexplosion. Det blir mest som ett vanligt, lite syrligt mellanrostat kaffe. Det är dock ett av de absolut trevligaste i den här samlingen hittills, inte helt oväntat, eftersom jag gillar ljusrostat afrikanskt bäst.



Jag är för övrigt tillbaka på pappersfilter i aeropressen. Kopparfiltret jag köpte för någon vecka sedan är spårlöst försvunnet, precis som den gamla filterhållaren för två eller tre veckor sedan. Någon motarbetar mitt kaffedrickande. Fast jag tror att pappersfiltren är bättre, de känns tätare än kopparfiltret, så de är nog bättre, även om det inte känns bra när filtren börjar ta slut.

Det blir 3,5 av 5 bönor för det här kaffet, precis som gårdagens väldigt olikartade blandning. Fint.

Julkaffe 6 av 24: Thomas Båtblandning

Det här var ju ovanligt, ett mörkrostat kaffe som jag tyckte att det var ganska trevligt att dricka. Det är väldigt sött, så att jag först misstänker att det här är ännu en smaksatt sort, men det är nog trots allt inte det. Men framför allt så är själva kaffet gott för att vara mörkrostat. Ingen överdriven kärvhet, som känns som en lätt halsbränna, utan mjukt och runt. Inga konstigheter.



Det blir 3,5 bönor av 5 för det här kaffet. Bra jobbat, Thomas!

Julkaffe 5 av 24: Mörkrost

Jag brukar inte gilla mörkrostat kaffe, det brukar mest smaka mörkrostat, inte så mycket kaffe. Det här känns balanserat och trevligt att dricka.



Det blir 3 av 5 bönor, för det är fortfarande inget annat än ett vad jag tror ganska vettigt mörkrostat kaffe.

Fortsätt bara, sluta inte

På området "nyare fenomen som gamla jävla gnällgubbar gnäller om" så kommer vi idag till det här med att det ska fortsätta spelas. Oavsett hur man får igång någon typ av ljud eller video på internet så ska det aldrig sluta spela. Eller Spotify. Man kör igång en låt, sen fortsätter det tills antingen 1) strömmen går, 2) man trycker stopp eller 3) man dör. Fast även om man dör så fortsätter det spela, även om man kanske inte hör det längre. Eller om strömmen går, är det på en mobil så slutar det inte ens då. Vafan...

Jag förstår att det i någon mening handlar om att någon tjänar pengar på, ju mer man kollar på Youtube, desto mer tjänar de som lägger upp filmerna (och Google själva), så naturligtvis så ska det bara fortsätta, till de har så mycket pengar så att de blir utslängda från banken för att de har för mycket pengar. Typ för att banken blir avundsjuk, eller något. Nej, så är det nog inte, det kan inte hända. Okej.

Men allt kan inte alltid bara vara en ström. Ibland måste man ta en paus. Om man vill lyssna på en viss skiva så vill man kanske att det ska ta slut när den är slut, inte att det ska fortsätta komma lite andra låtar med samma artist, eller med någon annan artist som man säkert också gillar, eftersom man gillar saker som är precis som det man redan gillar och inte någonting annat. Det sänker värdet på det man lyssnar på, tittar på.

Det här med skivor är naturligtvis inte lika starkt som det var förut, när det inte fanns något sätt att få skivan att spela vidare när den var slut (eller halvvägs), så kanske ska man bry sig om det mindre än vad jag gör. Men det är i alla fall bra om man får välja. Som man t.ex. får göra i Spotifys inställningar. Som man inte får göra i Sonos inställningar.

Julkaffe 4 av 24: Mellanrost

Det är mellanrost. Det är varken mer eller mindre. Jag funderar på om den här lite dammiga smaken kommer av att kaffet är färdigmalet i påsen. Det smakade lite så om den första påsen också. Det här känns verkligen som en helt vanlig mellanrost, en sådan där med lite sur beska, det runda i smaken som det talas om på etiketten känns inte speciellt framträdande. Inte någons favorit, åtminstone inte min.



Det blir 2,5 bönor av 5 för den här mellanrosten, för det är trots allt en vanlig mellanrost.

Julkaffe 3 av 24: Huehuetenango

Dagens kaffe är mörkrostat och har en markerad sötma, som efter gårdagens debacle får mig att misstänka syntetisk smaksättning. Men det är nog inte så, det kanske är de där specialbönorna från Anderna som det skryts om på etiketten. Fast om man nu har sådana exklusiva bönor så kan man fråga sig varför man nästan rostar bort smaken och ersätter den med det vanliga kärva mörkrostade.



Det blir 2 bönor av 5 för den här gången, eftersom det i motsats till igår inte känns som någon plojig gimmick.

Julkaffe 2 av 24: Wiener

Man hade kunnat tänka sig att ett kaffe som kallas Wiener skulle smaka som en wiener-korv, men så kul ska vi inte ha... Gräddkola smakar det. Och luktar en massa, redan när man öppnar påsen. Det är inte någon sådan där finsmakar-beskrivning av någonting som inte alls smakar gräddkola, utan det smakar verkligen så. Plus ett ganska kärvt, mörkrostat kaffe. Mycket märkligt.



Det är lite oklart vem som skulle dricka det här kaffet utan att ha blivit pålurad det, kanske någon viktväktare som tänker att det i alla fall smakar som något med en himla massa poäng. Vilket det inte egentligen gör, för det är naturligtvis ingen sockrig sötma på det. Men de kunde ha tillsatt aspartam också, det hade varit intressant. Eller inte så intressant, för jag testade att krydda upp det med lite socker. Och så testade jag också att tillsätta grädde i en separat kopp. Jag tror aldrig att jag har tyckt att socker har tillfört något i en kopp kaffe förut, men här funkar det faktiskt. Grädden tillför inget, men den dämpar som vanligt kaffesmaken, vilket också gör att smaken funkar bättre.



Jag kommer att tänka på när jag en gång tog ett väldigt tidigt inrikesflyg i Kanada och alltså givetvis köpte frukost på Tim Horton's. Jag beställde av någon anledning en cappuccino och fick frågan vilken smak jag ville ha, vanilla eller chocolate fudge. Jag blev lite ställd, men frågade om man kunde få en vanlig cappuccino och fick veta att det bara fanns med de två tidigare nämnda smakerna. Jag tog chocolate fudge och fick en mycket märklig dryck som inte påminde så mycket om cappuccino.

Det blir 1 kaffeböna av 5 för det här experimentet. Hoppas på mindre flams imorgon.

Julkaffe 1 av 24: Julkaffe mellanrost

Kanske blev det lite svagt, men det här smakar mest som ett helt vanligt mellanrostat bryggkaffe, av den typ jag är uppväxt på. Antagligen är det mer balans och mindre konstiga bismaker än ett vanligt Zoegas eller Löfbergs Lila. Lite tunnare än mitt billiga vardagskaffe, vilket jag inte har något emot såhär efter lunch.

Det står på paketet att eftersmaken ska passa bra till pepparkakor och jag frågar mig i vilken utsträckning svart kaffe någonsin passar till pepparkakor. Konstaterar däremot att det alltid är gott med goda pepparkakor, så jag tar tre (Nyåkers ekologiska).



Vi säger 3 av 5 kaffebönor för den här koppen.

Julkaffet

Som farsdagspresent fick jag en kaffejulkalender. Mycket trevligt. Tänkte att jag kunde ta och skriva lite om de olika kaffesorterna här, i den utsträckning jag hinner.

Dagens recept: flygande Ruben

1. Laga en alldeles utmärkt köttfärssås.
2. Blanda med alldeles utmärkt risoni.
3. Dela upp i många små portioner.
4. Försök mata ungen. Det blir nej på det.
5. Fundera på att kasta alltihop. Typ 30 måltider. Inte okej.
6. Mosa i en halv banan.
7. Sonen äter glatt.

Rätten heter Flygande Ruben. Jag skulle kunna tänka mig att äta det själv, om någon typ hotade mig med pistol eller något.

Galenskapens altare

Eller Altars of Madness som den heter på original-språk, Morbid Angels andra skiva, som var den första som släpptes. 1989 var det. Tänkte säga att jag har lyssnat på den och att jag tyckte att den var bra. Har aldrig riktigt fastnat för den förut, även om jag lyssnade på den en massa, precis som jag lyssnade på Entombed, Sepultura, Bathory och Pestilence runt 1990. Fast Morbid Angel var inte så hårda, de var liksom lite polerade, hamnade snarare borta med Sepultura, Pestilence och de där andra banden som inte var riktig death metal, utan snarare death/thrash.

Allt det här lyssnandet gör i alla fall att riffen dyker upp i mitt huvud. De kan verkligen sätta sig där och bara snurra runt, runt, runt, som en skivspelare, som en gammal jävla skivspelare. Och nu hade jag inte lyssnat på den på väldigt länge, så jag tog och gjorde det. Först på alldeles för låg volym, men sen var jag ensam hemma, låg och läste Väinö Linna och tänkte att lite Morbid Angel på det här...

Hela skivan känns väldigt effektiv, även om jag då och då, precis som nästan alltid, kan tycka att det blir lite väl mycket repetitioner. Det här med vers-refräng-vers-refräng finns där av en anledning i schlager och pop (för att inte tala om schlager-pop), men det är ett mindre relevant inslag i death metal. För jag tycker nog ändå att de spelar death metal här, det är rensigare och hårdare än Sepultura och Pestilence. Det är oerhört tight och slipat, även om de inte började använda trummaskiner förrän på skivan efter.

Jag tror att det var i Morbid Mag nummer 5 som gitarristen Trey Azagthoth (det skulle kunna vara ett artistnamn) intervjuades. Han sa bl.a. att Sepulturas senaste skiva (Beneath the Remains) inte var death metal, något i stil med att ingen skulle kunna lura i honom att det var brutalt. Morbid Angel däremot, de var brutala. Och tekniska, utan att lämna utrymme åt det tekniska, enligt hans mening.

Minibloggar

Kära bloggen,

Nu har jag inte bloggat på ett tag, utan har gjort lite annat, typ jobbat och gjort barn. Men nu har jag varit föräldraledig ett tag och tänkte att jag kanske skulle börja ägna en liten del av den här ungefärliga halvtimmen fritid per dag som jag har åt att blogga lite. Små blogg-inlägg liksom. Säg en produktionstid på 3-8 minuter. Inte direkt mikrobloggande, men i alla fall minibloggande.

Jag tänkte att jag kunde skriva lite grann om Morbid Angel, Stefan Zweig, influencers, SAOL, lax, kärlek och små, små djur. Alltså typ minidjur. Inte sådana riktigt små djur, sådana där mikroorganismer. Som naturligtvis inte ens rent biologiskt räknas som djur. Men i alla fall.

Jag bor numera i "Nacka, utanför Stockholm". Vet att jag hörde någon säga "Enskede, utanför Stockholm" någon gång för länge sedan. På TV. Tror att det var någon idrottsman som var därifrån. Själv tänker jag att man inte vet hur fan det är att bo i Stockholm nu för tiden om man bor innanför tullarna.

Men jag återkommer med mer, okej?

MVH,
Linus

Den omtalade och på varierande sätt förstådda yttrandefriheten

På Facebook ser jag att människor vill avskaffa yttrandefriheten. T.ex. så vill man avskaffa yttrandefriheten genom att övertyga Stockholms Lokaltrafik om att inte låta Sverigedemokraterna köpa reklamutrymme på tunnelbanestationerna.

Så här är det: yttrandefriheten ger dig laglig rätt att uttrycka dina åsikter. Den kräver inte att andra ska föra vidare dina yttranden.

Det finns ett antal lagar som begränsar yttrandefriheten, t.ex. de om hot och förtal. Om du hotar någon med stryk så skyddas du inte av yttrandefriheten.

Yttrandefriheten gör däremot inte att jag kan kräva att SVT sänder mitt egenproducerade två timmar långa hyllningsprogram till Ulf Brunnberg klockan 15.00 på julafton. Ingen skulle heller ta varken mig eller Ulf Brunnberg på allvar om jag hävdade att detta kränker min yttrandefrihet. Kanske så småningom, om jag får igång en folkrörelse som stormar mot PK-maffian, som enligt min mening förföljer Ulf Brunnberg för hans kontroversiella åsikter (speciellt i samband med hans legendariska sommarprat för några år sedan).

Skulle TV3 vägra sända reklam för nät-casinon, med motiveringen att dessa leder människor in i spelmissbruk, personlig konkurs och medverkan i Lyxfällan, så skulle inte detta vara en inskränkning av Las Vegas Super-Pokers yttrandefrihet. Till exempel.

Äpple Musik

I Sverige kan det kännas som att inget kan knäcka Spotify, men Apple Music har samma musikutbud, samma pris, Apples resurser och en killer feature. Samt en del helt meningslöst marknadsföringssnack. Presentationen av Apple Music var marginellt mindre pinsam än Tidals, men det spelar ingen roll. Det är inte som att någon tror att ett företag älskar musik mer än ett annat företag. Det jag vill ha är ett bra sätt att lyssna på musik.

Med Spotify har mitt stora problem varit att jag inte har kunnat lyssna på en massa bra musik, t.ex. så fattas det skivor med Akufen, Apoteket Apan, Arne Weinberg, Bacamarte, Black Devil, Boris, Bohren & der Club of Gore, Burning Witch, Celtic Frost, Deathstorm, Dirty Criminals, Grotesque, Jeff Mills, Majessic Dreams, Monumentum, Oasis Collaborating, Omar-S, Peste Noire, Pilot of the Future, Robert Hood, Protes-Bengt, Surgeon, Underground Resistance och Yellow Magic Orchestra. Sådana där som jag alltid måste kopiera över själv om jag vill lyssna på dem på tunnelbanan.

Det är inte som att de skivorna finns på Apple Music heller, men jag kan lägga in min musik och ha den tillgänglig i Apples moln. Som Google Music. Ojdå, plötsligt behöver man inte hålla på och skicka mp3-or mellan olika enheter längre.

Sen kanske det inte spelar de flesta någon roll att alla musik inte finns. Alltså är Apple Music ungefär lika bra som Spotify. Och det är Apple. Så det kanske är dags för Spotify att börja fundera på hur de ska kunna förbättra sin tjänst på något vettigt sätt, istället för onödig kringutrustning, som videos. Så hur kan man göra upplevelsen runt att lyssna på musik bättre utan meningslösa gimmicks?

Jonathan Strange på TV

Det var ingen som berättade för mig att det blev en TV-serie av Jonathan Strange and mr. Norrell. Och det var ju både bra och dåligt, för det var bra att det blev sju timmar, snarare än två eller Peter Jackson-tre, och det var ju dåligt att jag inte fick reda på det förrän för några dagar sedan.

Att se serien är lite som att läsa om en nedkortad version av boken. Verkligen fint, verkligen en trevlig version av det, ungefär så bra som det går att göra, även om det fattas saker. Det är brittiskt, magiskt och fullt av gyttja och gentlemannaskap.

Härnäst kommer jag säkert se Wolf Hall, som också är en brittisk roman, en brittisk TV-serien, en historisk berättelse, delvis verklighetsbaserad etc. Bra grejer.

Sommaren är kort, det mesta rostar bort

Såhär när det är sommar, sol och semester så gör man bäst i att undvika frånvaron av sol genom att studera data. Det har varit mycket språk inom dataområdet under de senaste åren, med mycket influenser från funktionella språk (åtminstone om man begränsar sig till matchning och map/reduce). Själv bryr jag mig mindre om Clojure, Scala och sådant där virtuellt, och intresserar mig istället för språk som kompileras till maskinkod, som Swift, Go och Rust.

Swift ska ersätta Objective-C i iOS-värden, Go används i första hand till backend-grejer och Rust ska ersätta C++ rent allmänt. Jag valde utan någon speciellt anledning att börja med att titta närmare på Rust.

Från början kände jag en viss entusiasm, t.ex. över makron och det klasslösa samhället, men entusiasmen mattades när det började lukta för mycket Ada. Och någon typ av namn-konvention från 70-talet. Jag kan se varför någon som kommer från Ruby-hållet skulle föredra Rust framför C++, men det känns mer som ett steg på vägen mot något bättre, än som ett språk som kommer kunna dominera långnivåprogrammering i ett par decennier. Systemet för ägarskap av data känns som att det mest skulle leda till krångel i en massa fall när man inte borde behöva bry sig. Cargo, som används för att definiera projekt, bygga och hantera beroenden, känns positivt 2015, men det räcker inte.

Jag lämnar Rust bakom mig med en känsla av att jag aldrig vill skriva speciellt mycket kod i det. Glad sommar!