Sista planet. Igen.

Jag börjar nästan själv tröttna på mina rants om hur fantastisk Last Plane to Jakarta är. Men han gör det där som andra inte riktigt vågar (ungefär som den där teatergruppen som jag inte kommer ihåg vad den hette gör, men när de gör det så säger de "Kilimanjaro!" och använder hammare). Han skriver på ett sätt som får "alla" andra skivrecensenter att se ut som sopor. Han drar paralleller som andra inte skulle våga dra, eftersom dragna paralleller ofta överfaller dragaren med handgranater. Läs bara den här poetiska eftertanken om Bloody Pandas fantastiska skiva Pheromone och dö och fundera lite kring hur han lyckades dra in pansarkryssaren Potemkin i resonemanget.

Marx och Mona

Läste den här kortfattade artikeln. Executive summary: någon kines har skrivit en debattartikel där han pekar ut Marx som socialdemokrat. Det är kul att ledande kinesiska intellektuella äntligen har börjat anamma en teori som jag har förfäktat i åtminstone ett decennium. Folk har skakat på huvudet åt mig när jag lagt fram det här resonemanget, men det som är bra med blogmediet är att dialogen inte kan börja förrän jag gjort en detaljerad redogörelse för mina argument (den "detaljerade redogörelsen" blir i vanlig ordning på 3-4 meningar).

Stötestenen är i första hand språkbruket, och i andra hand epigonernas tolkning. För det första måste man inse att ordet "revolution" har andra betydelser än den idag gängse, d.v.s. (ungefär) "statskupp". Ingen anklagar Thomas Kuhn för att förespråka våldsamma maktövertaganden inom vetenskapen, trots språkbruket. Revolution betyder generellt en stor förändring, omkastning. Något som ofta glöms bort är att Marx använde ordet inte bara om övergången från kapitalism till socialism, utan även t.ex. från feodalism till kapitalism. Jag tror inte att någon skulle komma på att beskriva övergången från feodalism till kapitalism som ett våldsamt politiskt maktövertagande. Det rörde sig snarare om en långsam samhällelig process, som tog flera hundra år.

Marx mest "populäre" uttolkare är Lenin, av t.ex. (min store auktoritet när det gäller marxistisk teori) Zalma Puterman utpekad som en inkompetent filosof. Lenin var den som utifrån Marx kryptiska utsagor om övergången till socialismen lade ut teorin om hur överbyggnaden, i form av en politisk elit, skulle kunna orsaka en förändring i basen, d.v.s. övergången från ett kapitalistiskt till ett socialistiskt samhälle. Kan man sin Marx så inser man lätt att denna idé passar väldigt dåligt in i teorin. I och för sig har även Marx då och då antytt att något sådant vore möjligt, men Marx var inte bara teoretiker, utan även politiker.

Marx förutsåg inte socialdemokratin, men den stämmer bra in i mönstret av samhälleliga revolutioner som han beskriver. Tidiga socialdemokrater hade samma slutgiltiga mål för ögonen som kommunisterna, d.v.s. ett socialistiskt samhälle. Det har inte Mona, men det finns fortfarande sossar som tror på samhällelig förändring. Och, som sagt, Marx var inte någon lysande spågumma. Historien har nog inte tagit slut än, även om det finns liberala teoretiker som faktiskt hävdar det.

Nydeklarerad och fin

Nu har jag deklarerat. Det ska man göra den första maj, så att man är klar innan den andra och slipper betala en massa pengar för att man skjutit upp något i onödan. Jag brukar inte deklarera i tid. Någon gång har jag varit flera månader sen, men har ändå aldrig behövt böta. Kommer ihåg att jag och Mattias pratade om det här någon gång, han hade kommit tillbaks till Uppsala efter sommaren. Ingen av oss hade lämnat in vår deklaration än. Jag var något snabbare än han med att faktiskt göra det sen, och slapp påföljd.

Men pröva inte på det här hemma, barn.

Semestern smyger sig på en bakifrån och stryper en med sina beniga fingrar

Med lite komp och en strategiskt utplacerad helgdag, i form av första maj, får jag ihop en helg på fyra dagar, och blir helt försoffad. Jag tar långsamma promenader, läser böcker, tittar på Sopranos, funderar på att lägga upp något på puterman.se, lyssnar på Electrelane, leker kurragömma med gnomerna i skafferiet osv. Nästa måndag bär det av till Japan. Death comes in many forms.

Jag vill ha en egen måne

Äntligen en planet som vi kanske kan flytta till när vi har fuckat upp den här totalt. Livet kommer i och för sig bli tungt där på ett helt nytt sätt: fem gånger större massa kommer göra det rätt jobbigt att ta sig upp ur sängen på morgonen. Men vem bryr sig, huvudsaken är att vi börjar sprida oss i universum, så att vi kan få chilla med feta aliens.

Vilken grej

I morse hände något ganska konstigt. Jag var på väg till jobbet, lyssnade på musik och var inte riktigt med på vad som hände runt mig. Jag hade en bok i handen som en kollega skulle låna och gick glatt gatan fram. Jag passerade några cyklister som väntade på grönt ljus. En av dem tittade åt mitt håll och verkade säga något, men jag hörde inget, utan gick vidare. När jag hunnit tjugo meter eller så kom han ifatt mig och fångade min uppmärksamhet genom att dra mig i armen. Jag slog av musiken och fick en femhundring av honom, som han sa att jag hade tappat. Jag visste att jag hade en femhundring i fickan, så jag tog emot den, tackade honom och gick vidare. Sen började jag fundera på hur jag hade kunnat tappa min femhundring och kände efter i fickan. Den var kvar.

Jag började fundera på om det var något underligt sätt att prångla ut förfalskade sedlar, eller om det var någon annan som hade tappat den och han felaktigt trott att det var jag. Jag gick vidare med mina två femhundringar i fickan. Det tog mig åtminstone fem minuter att inse hur det låg till: jag måste vid något tillfälle ha lagt sedeln i boken jag hade med mig och glömt bort det, och så hade den åkt ur boken när jag passerade mina cykelburna vänner.

Om jag någon gång skulle få dåligt med pengar så ska jag gå igenom alla mina böcker och se om jag kan hitta fler skattgömmor.

Senaste nytt om senaste Ubuntu

Jag tänkte att jag skulle testa GNOME den här gången, istället för KDE, som jag använt ett tag och är lite halvnöjd med. Jag är nu något mer nöjd med GNOME, så jag fortsätter nog köra det. Slumpmässiga fördelar som jag upptäckt med GNOME är att det går snabbare att byta keymap och att det verkar funka bättre att konfigurera snabbtangenter.

Rent allmänt verkar senaste Ubuntu ha en del problem. Jag kunde av någon anledning inte få Nvidias egna drivrutiner att funka. Nu hade jag inte tänkt använda dem på riktigt heller (de har aldrig varit stabila på någon dator jag testat dem), hade mest tänkt testa Compiz och så, men det är dåligt av Ubuntu att hävda att de kan sköta omställningen automatiskt och sen skapa en trasig xorg.conf-fil åt en. Manuell installation funkade inte heller, utan resulterade i ett ofantligt instabilt X med en massa grafikfel.

En annan sak som inte funkar är bluetooth, vilket funkade utan problem i den förra versionen av Ubuntu jag körde. Både KDEs och GNOMEs bluetooth-program kraschar och brinner. Jag gissar på att något är ruttet i den Ubuntu-patchade kärnan. Jag gissar på att det fortfarande är 1998 och jag är tvungen att bygga min egen kärna. Tja, det var ett tag sedan... Eventuellt är de här problemen bara ännu ett sätt att få Windows-användare att känna sig som hemma.

En tredje sak som är lite skum är att gcc visserligen installeras som standard, men inte libc-dev. Vad är poängen med att ha en C-kompilator om man inte ens kan bygga hello world?

I övrigt är jag nöjd. Jag tycker de har lyckats ganska bra med att få till balansen mellan förenklingar för att tilltala Windows-folk och tillgången till mer kraftfulla verktyg när man behöver göra något som de dumma inte tillåter. Programmet som heter "Install and Remove Applications" (känns igen någonstans ifrån, hm...) känns stabilt och trevligt, om man jämför med det hemska Synaptic. Mycket går dock inte att göra i Install and Remove Applications, utan man blir då hänvisad till Synaptic. Vill man slippa den typ av stressrelaterade symptom som Synaptic brukar ge upphov till (hjärtstillestånd, panikångest, malaria), så finns alltid klassiker som Aptitude och apt-get att tillgå.

Senaste Ubuntu

Vad gör man en lördag, när man inte har något viktigt att pyssla med? En sak man kan göra är att installera senaste versionen av Ubuntu. Jag vet inte riktigt vilken version jag körde innan, men den var åtminstone ett år gammal, så jag valde att installera över min gamla installation. Men hur gick det då? Jodå, s'att...

Det började väldigt bra. Detaljer som att man på startskärmen kan välja att kolla om installations-CD:n är oskadd eller att köra ett minnestestprogram känns seriöst, nästan lite överarbetat. När man kör igång så bootas Ubuntu och man kastas in i en GNOME-desktop, med lite appar och en install-ikon. Jag körde igång Firefox bara för att testa så att internet-uppkopplingen var konfigurerad, vilket den var.

Installationen går väldigt snabbt och enkelt. Man väljer språk, tidszon och skit och partitionerar diskar. Jag la in mina existerande datapartitioner på deras gamla mount-points, vilket bland annat gjorde att jag kunde lyssna på musik under installationen. Det var dock ett aber med detta: musikspelaren (Rhythmbox) är någon sådan där iTunes-variant som vill ta över ens musik, vilket jag inte ville vara med om. Jag använde filmspelaren istället. Den hade dock ingen mp3-decoder, så jag kunde bara lyssna på oggar.

Själva installationen tog runt en kvart, sen var det bara att boota om och logga in. Det fanns en papperskorg på skrivbordet, vilken jag kastade i sig själv. Det fick den att försvinna, vilket jag är tacksam för. Sen var det bara att börja konfigurera.

Allt som allt var det den enklaste och snabbaste installation jag har varit med om. Det faktum att det begränsade urvalet av musikspelare under installationen var det största problemet känns ganska gött.

Människor, robotar, växter, datorer

Såg just på min sida på last.fm att DBX ligger på 31:a plats och AFX på 32:a. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag mest lyssnar på musik av robotar. I själva verket gillar jag att blanda robotar, människor, datorer och växter. Vi har så mycket gemensamt, samtidigt som vi är väldigt olika. Robotar och datorer är elektroniska. Datorer och växter är orörliga. Människor och växter är organiska. Människor har en förmåga att se ner på robotar, datorer och växter. Robotarna kan likna oss och därför kännas hotfulla. Växter och datorer är orörliga och känns därför oviktiga och menlösa. Men datorer och växter har en värdighet som vi har svårt att uppnå. De behöver inte ständigt jaga runt, sätta upp mål och misslyckas med att uppnå dem. De är. De är där de är. Det är deras sätt. Att vi använder dem för våra ändamål utan att de protesterar gör dem inte sämre. Inte oss heller. Det är vårt sätt. Men vi måste respektera dem.

Unga realister

Tydligen så föredrar tonåringar att läsa verklighetsbaserade böcker framför påhittade historier. Tyvärr är artikeln så förvirrad och ofokuserad att jag inte riktigt förstår vad den vill få sagt. Är undervisningen i den svenska skolan för fri? Är inte lärarna tillräckligt auktoritära? Är ungar för dumma för att kunna läsa kritiskt? Varför är det så viktigt att läsa klassisk litteratur? Varför är det viktigare att läsa Emile Zola än Johanna Nilsson? För att det är tråkigare? Om de nu vill läsa verklighetsbaserade böcker så kanske man borde leta upp bra sådana istället för att tvinga på dem klassiker som de inte kan relatera till.

Jag är helt med på att det är en viktig uppgift för de narrativa konstarterna att skapa förståelse för olika sätt att tänka, uppleva, uppfatta, men med tanke på den begränsade omfattningen av det man lär sig i svenskaämnet i skolan så kan man gärna begränsa ämnet till att t.ex. helt inrikta sig på hyfsat samtida litteratur, åtminstone när det gäller de böcker man läser i sin helhet. Man kanske inte ska ställa krav på ointresserade elever att de ska kunna leva sig in i det franska 1800-talet eller Grekland under mytisk tid. Det kanske räcker om de kan lära sig att känna för någon i ett land långt borta, även om boken i fråga inte anses vara en klassiker.

Realism

Kom på att jag kanske borde förklara vad jag menar med realism, efter att ha beskrivit mig som en "fanatisk realist" i föregående postning. Den klassiska realismen handlar om att skriva om saker som troligtvis har hänt läsaren, snarare än om sådant som kunde ha hänt (gå till jobbet kontra farmor är astronaut). Poängen är i någon mening densamma; att läsaren ska uppleva det som om det som beskrivs hade kunnat hända. Någonstans. Någon gång. Att begränsa begreppet realism till att handla om saker som faktiskt händer varje dag här hos mig känns som ett tvärsäkert utlåtande om vad verklighet innebär. Att jag har varit med om något gör det inte mer realistiskt än om någon jag inte känner har varit med om det. Vore det så så skulle jag inte kunna uppleva en bok som utspelar sig i Afghanistan som realistisk. (Här skulle jag ha kunnat bli löjligt polemisk, men jag avstår.)

Science fiction kan i denna mening av realism vara lika realistisk som arbetarlitteratur. Det handlar om trovärdighet snarare än igenkännande. Ett visst mått av naturalism är nödvändigt om man beskriver detaljer. En alltför utstuderad intrig förstör ofta närvarokänslan, på samma sätt som en alltför utstuderad naturalism kan rubba den. (När jag gick på högstadiet läste jag mycket Stephen King. Han brukade försöka uppnå någon typ av verklighetskänsla genom att låta sina seriefigurer rapa, prutta och dricka öl. Han misslyckades.)

Men har jag inte reducerat realism till något subjektivt nu? Tja, när någon anklagar någon annan för att vara subjektiv i min närhet så brukar jag inte bara osäkra min revolver, jag brukar dessutom avfyra den okontrollerat i alla riktningar, men här är det jag som anklagar mig själv, så jag måste försvara mig med ord istället. Litteratur som inte finns hos en läsare är inte litteratur, det är sekvenser av ord.

Ninas hemliga dagbok

Jag läste en bok som hette "Jag vill leva!" av Nina Lugovskaja. Det är en dagbok hon skrev under sin tonårstid i 30-talets Moskva. Mest handlar det om pojkar, skola och tonårsångest, men det förekommer även hätska utfall mot Stalin. Dagboken slutar plötsligt, eftersom den hittades under en husrannsaken då hon var 18 år, och hon hamnade i läger, sådär som man gjorde i Sovjet.

Det är spännande att läsa dagböcker, även om de oftast är ganska tråkiga. De är inte skrivna för att någon ska läsa dem, och blir därför väldigt närgångna. De ger en mer konkret uppfattning om tiden som passerar, eftersom utifrån sett ointressanta perioder beskrivs lika ingående som de mer händelserika sekvenserna. De är inte planerade och komponerade, vilket fanatiska realister som jag uppskattar.

Man skulle kunna föreställa sig att en beskrivning av livet i Stalins Moskva skulle ge upphov till mycket bisarreri, men det blir inte så farligt. Är man ute efter sådant så är det nog bättre att se filmer i stil med Platform, som jag skrev om för några dagar sedan, eller Brända av solen. Tonårskvalen verkar inte ha förändrats mycket mellan 1930-talets Moskva och 1990 års Uppsala. Hade Nina Lugovskaja gått på gymnasiet i Uppsala 1990 så hade hon antagligen klätt sig i svart och lyssnat på Sisters of Mercy. (Föregående mening var ungefär lika intelligent som "Om Mozart hade levt nu så hade han kallat sig Aphex Twin och gjort intelligent dansmusik".)

Det finns dock vissa sovjetiska guldkorn här, som t.ex. följande:

På krigskunskapen var det vissa, flickor och pojkar, däribland Dima, som gick till ett annat klassrum för att skjuta där.

Värre än så blir det inte. Det är inte som Pepys dagbok, där vissa av de galnare episoderna fick mig att lägga ifrån mig boken, sluta ögonen och fokusera på att andas.

Jag tror att det vore bättre om man fick läsa sådana här böcker i skolan, än Per Anders Fågelström och August Strindberg. Inget ont om dem, men inte får de ohågade tonåringar att vilja läsa mer böcker. Det här är välskrivet och fängslande, även om det, som nämnts ovan, ibland blir lite tråkigt.

Mobilreklam

Jag läste i någon artikel att det snart kommer bli en massa reklam i mobiltelefoner. Men vem ska tjäna pengar på det? Hur ska det gå till? Vem bryr sig? Huvudsaken är att någon stoppar skiten. Reklam suger, oavsett om den kommer i brevlådan, i ebrevlådan, på webben, på TV eller som skyltar på stan. Den finns redan överallt.

Reklam fyller ingen vettig funktion. Även marknadsentusiaster inser att reklamens enda funktion i ekonomin är att lura konsumenter. Den får oss inte att spendera mer pengar och den rubbar den här mekanismen som påstås finnas, som gör att sämre produkter slås ut.

Reklam är värdelöst. Fuck you etc.

Blodig panda

Jag har säkert inte lyssnat på någon doom metal på 10 år (och då mest i förbigående), men om något rekommenderas på lastplanetojakarta så lär man ju testa. Bloody Panda spelar en typ av musik som jag önskar hade existerat på den tiden jag fortfarande var riktigt inne på metal. Det är en ganska minimalistisk variant av doom, inte sådär överstyrd med körer och orglar som jag misstänker att viss modern doom kan vara, även om jag inte brytt mig om att kolla det. Instrumenteringen är den klassiska; bas, gitarr, trummor och sång, med lite syntetiska ljud här och där. Att de lyckas skapa en större känsla av tomhet och hopplöshet än gamla godingar som Candlemass och Winter beror delvis på produktionen, men mest handlar det om att de vet vad de sysslar med. De kan spela doom. De inriktar sig på kärnverksamheten: det långsamt malande och mässande, men tvekar inte att då och då rocka lite, även om det känns som om det mest sker i förbifarten. Kompetent och med stor känsla, som det ska vara. Yo.

The Advanced Audial Array

AAA (The Advanced Audial Array) börjar bli något av ett buzzword ("surrande ord") i vissa kretsar, och jag tänkte försöka förklara varför. AAA går ut på att man lyssnar på ospecificerad musik, eller mer generellt: ljud, på en noggrant utmätt ljudvolym i en viss akustisk miljö, så att de inspelade ljuden och ljuden från omgivningen samverkar på något sätt.

Exempel: om jag i mitt vardagsrum lyssnar på Pan Sonics skiva "Aaltopiiri", så blandas musiken med ljuden från gatan på ett härligt sätt. Resultatet blir en synergieffekt, där giftet i musiken och giftet i ljuden från gatan samverkar, så att de skapar en större toxisk effekt än om de bara adderats (eller konkatenerats, vilket vore helt och hållet absurt).

Annat exempel: om jag på en promenad genom staden medför en bärbar musikanläggning med hörlurar, och med hjälp av sistnämnda lyssnar på musik som spelas upp av förstnämnda (nej, inte "promenad"), så blandas musiken med ljuden av bilar, mobiltelefonkonversationer, dårars tjut och fåglars skrän.

Under de rätta omständigheterna uppstår ovan nämnda synergieffekt och upplevelsen blir helt annorlunda än om musiken avlyssnats under mer isolerade omständigheter. Det är det som är AAA (The Advanced Audial Array). Egna experiment rekommenderas.

Integrerad grafik

Härifrån: "Många datorer, främst bärbara, har integrerad grafik som kommer från Intel."

Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför kretstillverkaren Intel skulle leverera grafik.

Plattform

Jag fick två filmer i julklapp av Jöns. Jag glömde dem i Alunda, men när jag var där i helgen så packade jag ner dem i en gammal jutesäck, som jag hittat halvt begraven under jord och mossa vid muren runt den gamla kyrkogården. När jag kom hem dök det upp en undead gnome lord och påstod att jag snott säcken av honom. Han förvandlade säcken till en hund, som han kopplade och tog med sig. Men jag fick i alla fall filmerna.

Igår såg jag Zhantai (Platform). Den handlar om folk i en by under ett antal år. Här förekommer demonstrationståg som hyllar barnbegränsning, lastbilar som åker runt på måfå, stora glasögon, jubel över ett tåg och en vansinnigt vacker dansscen. Händelserna återges i Roy Andersson-liknande scener och jag höll på att ramla ur soffan när det plötsligt började panoreras i en scen sådär en halvtimme in i filmen. Det här gör att det blir ganska långtråkigt ibland (en scen behöver inte nödvändigt sluta bara för att alla karaktärer har lämnat den). Dessutom såg jag den vansinnigt långa versionen, som verkligen kändes vansinnigt lång efter ett tag. Hade jag haft en riktigt stor TV så hade den nog inte känts så långsam, för det finns väldigt mycket detaljer på skärmen hela tiden.

Jag gillade den i alla fall. Det är mycket stämning och lagom mycket galenskaper. Fast jag föredrog The World, som är mer lättsmält.

Deckare

Hej!

Nu är jag i Alunda. Idag var Ulla, Börje och farmor och hälsade på. Vi åt mat och drack vin, och sen blev jag trött och sov lite. Sen var det "Så ska det låta" på TV. Det var tråkigt. Sen kom det någon ny svensk thriller. Men vad är grejen? Vad är det som gör att så mycket TV-serier, filmer, böcker, dansbandslåtar osv. måste handla om brott och polisarbete? Jag förstår bara inte. Och jag vill inte skriva mer om det.

Annars är allt bra.

MVH

Linus

Google i Kapernaum

När man googlar på "fest i Kapernaum" får man som femte träff upp nummer 2 av den sedan länge avsomnade webb-tidningen Uppsala Live. Friska upp minnet om gångna tider genom att läsa igenom alla de gamla numret!

Fest i Kapernaum

Med Alf Svenssons avgång som KD-ledare så försvann den bibliska dimensionen från den svenska politiska debattens elitserie. Nu är jag inte den som ser detta som något negativt, men de bibliska referenserna kan ge oanade komiska sidoeffekter. På DNs ledarsida nämnds idag att Alf Svensson, då vårdnadsbidraget infördes av den förra höger-regeringen, talade om "fest i Kapernaum". Storslaget!

Periodare

Ibland bloggar man stenhårt, ibland bloggar man bomullsmjukt, ibland bloggar man inte alls. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att förbli. Andra saker som alltid kommer förbli som de är är att stentvättade jeans är coolt, bilar drivs med bensin, kvällstidningar är dumma, mobiltelefoner är hitech och fotboll är världens mest populära idrott.

Dagens Skalman

När jag går till jobbet från min nya lägenhet så passerar jag Egmont/Kärnan, förlaget som numera ger ut Bamse. Den som inte får en tår i ögonvrån då han/hon kommer att tänka på Skalmans safttåg har [antagligen|eventuellt] en eller flera skruvar lösa. Rune Andreasson skulle ha ryckt på axlarna och sagt "Tja, det är ju så det är". Vi andra ställer oss på knä och mässar hänryckt mantrat "Skalman skalman skalman". Men vad ska man säga? Äntligen är det dags för ett batteri som drivs av fruktjuice.

Över huvud taget är det fascinerande hur ny teknik idag liknar 20 år gammal science fiction. Synd bara att vi inte har kolonier på Saturnus än.

Da hood

Som en kommentar till att jag flyttat till Värnhem så sa Naseer att det hade något av ett rykte som "hood". Det är inte det intryck jag har fått, men att bo i samma hus som Systembolaget, med porten ut mot gatan, kan ge oförutsedda resultat. Idag när jag kom hem så satt en man och en kvinna och drack öl i trapphuset. Det är helt okej med mig, så jag sa hej och gick upp för trappen, men jag kan tänka mig att vissa andra skulle kunna tänkas ha andra åsikter.

Packad och uppackad

Flytten gick bra. Ingen dog, inget gick sönder, vi fick inga parkeringsböter, bilen lämnades tillbaks i tid och solen sken. Idag har jag städat klart min gamla lägenhet, packat upp möbler och böcker och dödat några odöda gnomer. Thanks to Tomten and Henrik for assistance. Greetings to Triad, Horizon and Fatlords. Wrap.

Flyttz

Okej, så idag har jag hämtat nycklar, städat kylskåpet och balkongen, torkat av alla dörr- och fönsterposter (?), monterat isär sängen och stereon och lite andra grejer. Det är nästan klart. Allt är packat. Solen skiner (inte). Imorgon kör vi. Death... Destruction... Donkey Kong... Hade det nu inte varit för att jag har misslyckats med att komma fran till e-ons kundtjänst halva veckan och kanske inte kommer ha någon ström under helgen så skulle allt vara perfekt. Men det gör det bara bättre, det är ungefär den grad av äventyrlighet som behövs i mitt liv. Tror jag upplevde det här första gången när jag och Sara flyttade till Lund 1997. Vi tog tåget ner med varsin ryggsäck, kom fram tidigt på morgonen, hittade lägenheten och fick gå och vänta ett par timmar på att kontoret skulle öppna så att vi kunde hämta ut nycklarna och kunde flytta in i en lägenhet utan en enda möbel. Ah, the good old days, hade det inte varit för just Sara så hade jag nog längtat tillbaks.

Medelhavet för skitlänge sen

Jag hade lite svårt att somna igår, så jag läste några timmar längre än vad jag borde ha gjort, och fick så Fernand Braudels "The Mediterranean in the Ancient World" utläst (originalet är givetvis på franska, men jag är inte tillräckligt elajt för att varken läsa, skriva, tala eller missförstå franska). Braudel och hans anhang i Anneles-skolan revolutionerade historievetenskapen under mitten av 1900-talet, och den här boken exemplifierar flera av Braudels en gång i tiden banbrytande idéer kring historisk forskning. Det är mycket genomtänkt resonerande kring geografins betydelse för den historiska utvecklingen (franskt 1900-talstänkande yo). Han lyckas även gå igenom hela medelhavets mänskliga historia från människoaporna till romarrikets fall på 350 sidor, utan att det känns fragmentariskt, och illustrerar på detta sätt i någon mening la longue durée.

Braudel var inte bara en framstående forskare, utan kunde dessutom skriva. Det flyter på bra när man läser, även om ämnets vidd gör att det kan bli lite information overload ibland. Utifrån hans von oben-perspektiv är det dock ingen risk att det blir för mycket detaljer.

Om jag ska nämna något negativt så är inte alla fakta korrekta längre, vilket till viss del avhjälps med korrigeringar i notapparaten. Vidare hade jag hellre läst den på svenska, eftersom sådan här litteratur kräver ett ganska omfattande ordförråd. Dessutom heter historiska personer från antiken inte samma sak på engelska och svenska, vilket försvårar en del.

An inconvenient truth

Jag såg den där Al Gore-filmen idag. Jag tyckte den var ganska bra, fast det kändes ofta som om han var lite väl politisk i sitt upplägg: många diagram och jämförelser utan exakta siffror, exempel som inte sattes in i något sammanhang osv. Fast när han väl plockar fram siffror, som t.ex. i frågan om huruvida det finns olika åsikter i klimatfrågan inom forskarvärlden, så blir det väldigt övertygande. Tyvärr gör det övriga flummandet att man knappast blir omvänd av argumenten som läggs fram.

Dessutom finns det en hel del annat att kritisera. För oss som inte bor i USA så blir det lite väl mycket inrikespolitik. Samtidigt är det inte i polemiskt syfte den här filmen är gjord, utan för att få folk att fatta. Så kanske behövs det lite Michael Moore-aktig kritik mot George Bush. Just Michael Moore verkar ha varit en stor inspirationskälla. Givetvis finns det med hemfilmade sekvenser från Gores uppväxt, givetvis finns det med små roliga animationer. Antagligen utmärkta knep för att hålla tittaren vaken. Själv kände jag mig lite uttråkad då och då, tempot är inte alltid på topp.

Allt som allt, bra att de här frågorna har nått ett medium där de kan få mer uppmärksamhet, men ingen helgjuten film.

Dom där nyheterna

Dagens nyhet nummer ett är uppfinnandet av det nya ordet "mördargoogla". I övrigt väljer jag att inte kommentera detta.

För de som har missat det så är försök nummer 666 på gång med att tjäna pengar på varumärket Commodore. Den här gången ska namnet fästas på speldatorer. Vanliga PC-datorer. Vad är oddsen för att det ska gå vägen den här gången?

(Ja, IT-pressens motsvarighet till Aftonbladet är min huvudsakliga källa till nyheter utanför mobilområdet.)

Ristat i stål

Råkade surfa på in på världens hårdaste Wikipedia-artikel. Man behöver inte läsa många meningar för att fatta att författaren har total koll på multilevel security. Du dyrkar inte upp den här killens dörr - han dyrkar upp dig! Betala lite extra uppmärksamhet till hur han sablar ner Trusted Solaris. Undeadly.

afxius

Det tog något år, men AFX Analord-skivor växer. Det är inte direkt spännande att höra hans version av Drexciya eller Larry Heard, men det är skönt och lagom cyber.

Postning #200: Sicko

Ja, här firar vi postning nummer 200 med att vara förkylda och hemma från jobbet. Det måste den hastigt uppkomna värmen som bränner loss förkylningsmolekyler som legat i dvala i min kropp under "vintern". Om jag dör så får mina barn gå holmgång om vem som ska få ärva bloggen.

Arcade Monkeys

Det är inte lika hippt längre, men efter ett par lyssningar (ja, det räcker med ett par, som i typ två) så är Arcade Fires nya platta Neon Bible ungefär lika bra som Funeral. Kanske ingen ny Crown of Love, eller vilken låt man nu gillade bäst förra gången, men bra.

Annars kan jag rekommendera Nick Caves lilla sidoproject Grindermans första platta också, även om den känns lite mer osäker. Det är inte turboblues på samma sätt som Bob Log, men det är ganska hårt i alla fall. Sen har old Nick ett sätt att säga "fitta" (såhär på internationella kvinnodagen) som gör mig både arg, förstämd och entusiastisk.

Temporal anomaly

December 2006: Jag blir medlem i Svenska Afghanistankommittén.

Mars 2007: Jag blir inbjuden till Malmö Svenska Afghanistankommittés årsmöte, som ska äga rum 22 februari 2006.

Tanken svindlar.

Grindcore

Det är inte varje dag, men ibland är det skönt med lite grindcore. Napalm Deaths första platta Scum kanske inte är up to today's standards, men det var ändå här någonstans det började. Dessutom låter det ganska modernt om man jämför med en hel del annan musik från 1987. 20 år sedan. Det gick helt enkelt inte att göra det så mycket värre.

Dagens dummaste

Skulle logga in på flickr och möttes av årets dummaste, alla kategorier: "Love fun? Use flickr!" Jag önskar att någon verklig person hade sagt det här till mig, så att jag hade kunnat vråla något i stil med "Nej, jag hatar allt som är kul, rövrunkare!" Lite som när en representant för Greenpeace för någon vecka sedan frågade "Vill du hjälpa till att rädda miljön?" Jag svarade givetvis "nej". Nu stämmer ju inte det riktigt, jag är gärna med och räddar miljön, men inte fan slår jag mig i slang med Greenpeace för det.

VM

Skid-VM går denna gång på en sällan skådad variant av bästa sändningstid, vilket gör att jag har kunnat se varenda jämra tävling innan jag gått till jobbet på mornarna. Efter den här succé-artade omställningen av min dygnsrytm borde alla VM i alla intressanta idrotter anordnas i Sapporo. Orten i fråga har lång erfarenhet av både olympiska arrangemang och fotbolls-VM. Vi lyfter på hatten för det japanske herre i spåret.

Det blev så att jag inte sov någonting alls i natt, i väntan på damernas 30km. Om en halvtimme drar det igång, men min mage är redan fult heckad av caffeine, snus unt so weiter, mitt huvud snurrar och mitt attention span klarar nästan av en hel mening kanske inte slutar i samma anda som den börjar men ändå.

This is not Swedish

Jag startade en ny blogg, för att ni, Kära Läsare, ska slippa mina mobiltelefon-rants på den här bloggen. Den är på engelska och handlar om Symbian och sådant. Jodå, s'att.

Begynnelsen, del 9: Mjölkpaketen

På Konsum brukade man träffa pappa. Ibland fanns han bakom mjölkpaketen, vilket var kul. På Konsum fanns också en charkare som hette Bosse och verkade mysig och en tant som åt kräftor hemma hos oss en gång. I övrigt var det inte så många som var hem till oss.

Ibland när man gick hem från Konsum fick man gå ner till ett litet konditori och köpa något slags kakor. Det var alltid samma sort, så antingen måste mamma verkligen ha gillat dem, eller så var de de billigaste som fanns. Jag tyckte inte att de var speciellt märkvärdiga.

Bloggaren Bildt

Bertil Torekull anser inte att Carl Bildt borde blogga så hämningslöst. På sin blogg redogör Bildt för vad han anser om saker och ting som skrivs om honom. Han reflekterar även över vardagliga ting. Han håller på detta sätt på att åsidosätta den tredje stadsmakten. Han borde hålla sig till etablerade media, eller något. Paralleller dras till Hugo Chavez TV-program.

Jag har väldigt svårt att ta det här på allvar. Ingen som läser Bildts blogg lär undgå att inse att det handlar om egna åsikter. Torekulls debattartikel är mer av ett rant än ett seriöst debattinlägg, och borde som sådant snarare ha publicerats på en blogg, där det är högre i tak än på en av Sveriges största dagstidningar. (Borde jag ha använt ironi-parenteser där?)

Blogg

Blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg; blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg.

Blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg? Blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg blogg! Blogg blogg blogg blogg blogg...

Änglarna

Jag såg den här "Universums änglar". I vanliga fall känns filmer som bygger på böcker man läst ganska fattiga, men i det här fallet kändes boken fattigare än filmen. Historien berättas på ett mer kompakt sätt i filmen. Det känns som om den här sorgliga historien fungerar bättre med bilder på människor, eller som om författaren inte riktigt lyckades beskriva förloppet tillräckligt bra. I själva verket kommer jag inte riktigt ihåg vad jag tyckte om boken. Den var kanske bra, men inte mycket mer än så.

Jag gillar att det är en ganska konventionell film. Det finns lite surrealistiska inslag, men det är inte överdrivet, utan det fungerar när det används för att illustrera galenskapen. Vissa delar av musiken känns dock en aning fel, men i stort fungerar den också bra. Egentligen tycker jag att film blir bättre utan musik, men så länge den inte stör alltför mycket så kan jag acceptera det.

Allt som allt en rekommendabel film. Jag ger den en 8 på IMDb.

Dansbands-Roky

Men produktionen på i stort sett allt Roky har spelat in är så hemsk att man blir förvirrad av känslorna som uppstår inom en. Skäms man? Blir man nervös? Är man full i sjutton?

De flesta inspelningarna går att sortera in i en av tre grupper: live-inspelningar med så dåligt ljud att det är svårt att räkna ut vad som är trummor och vad som är gitarr (Heroin-covern på "Evilhook Wildlife E.T." är ett bra exempel), inspelningar med bara sång och akustisk gitarr (eller som på "A Day and Night With Roky Erickson", sång, akustisk gitarr och så någon sopa som lägger på lite egna improvisationer på elgitarr som ofta låter som om de tillhörde en helt annan låt än den som faktiskt spelas) och så den allra värsta kategorin; studioinspelningarna som låter som om de kontrollerats av en dansbandsproducent som tycker att vissa av Christer Sjögrens solo-skivor är "jävligt råa faktist".

Här och där förekommer dock detaljer som gör en lite glad, som de helt vansinniga syntharna i refrängen på låten som har gett den här bloggen dess namn. Och så finns det en del grejer som helt enkelt låter bra också. Men nu var det ju inte det vi skulle prata om.

Den mordiske farfadern

Det finns en låt av Roky Erickson som heter "The Singing Grandfather". Jag kände för att skriva något om den, men när jag hittade det här så insåg jag att en länk helt enkelt var bättre. Läs gärna alltihop, inklusive bitarna om Real Life Chicago. Läs sen allt annat på sajten. Vad ska man säga om idén att skriva 30 dikter om ett black metal-band? Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte.

senast.frekvensmodulering överensstämmelse?

Alltså på last.fm räknar de ut ens musikaliska grannar, d.v.s. folk som enligt deras avancerade algoritmer har samma musiksmak som en själv. Jag har lyssnat en hel del på techno under de senaste åren. Mina musikaliska grannar är sådana som enbart lyssnar på techno. Enligt min bedömning måste dessa människors musiksmak stämma ganska dåligt överens med min.

Men man får inte bara gnälla, man måste komma med KONSTRUKTIV KRITIK, har jag hört. Nu finns det väl inte något vettigt genre-system på last.fm, men visste man vilka genrer olika låtar tillhör så skulle man nog kunna göra en bättre bedömning. Om jag exempelvis lyssnar på 40% techno, 10%house, 30% pop, 10% black metal och 10% kristen gangstarap så passar inte min musiksmak speciellt bra ihop med någons som lyssnar på 99% techno och 1% polsk punk.

Fast det finns inte något rätt eller fel här, så vem bryr sig?

Begynnelsen, del 8: Majvor

Petter hade en fröken som hette Majvor när han gick i förskolan. Någon gång fick de ett klistermärke och när Petter frågade henne vad det stod så berättade hon att det stod "Se upp för mig i trafiken". När någon frågade Petter vad det stod så svarade han följaktligen att det stod "Se upp för Majvor i trafiken", vilket var jättekul, så den historien fick man höra om och om igen tills man tröttnade på den.

När han gått ut förskolan fick han börja i skolan, som bestod av ett antal baracker. Man gick förbi dem på vägen till Konsum. När vi flyttade fick han en pärm med bilder på alla i klassen. Jag fick ingenting från min "klass" i förskolan, fast det damp ner ett trist julkort så småningom.

Gasräkningen

Snartel
Knorp
Fidla

Pjalk no. 5
Skrybb
Fjunkert

Tillägg? Kanske.

Ja nej

Jag vill se dina ben
Jag vill se dina ben
Ditt skelett är nyckeln
till mysteriet

Rotera
Universum
Baklänges
Tills
Kycklingar
Runkar
Reservoarpennor

Att synliggöras

Vad innebär det egentligen att vara synlig? Det känns ungefär som om det innebär samma sak som att synas, vad nu det betyder. Jag skulle kunna tänka mig något åt det här hållet: om Ylva tittar rakt mot Xerxes, och Xerxes är synlig, så ser Ylva Xerxes. Om nu Xerxes vore ett objekt i ett grafiskt användargränssnitt, t.ex. en dialog-ruta, och han har en metod som heter IsVisible(), som returnerar en bool, så känns det naturligt att den skulle returnera true om Xerxes är synlig (d.v.s. syns om man tittar på skärmen), och false om han inte är synlig. I Symbian bör man dock läsa dokumentationen noggrant, för där betyder CCoeControl::IsVisible() något helt annat...

CCoeControl är basklassen för alla GUI-kontroller. Om man anropar IsVisible() så får man ut det värde som har satts på den aktuella kontrollen med metoden MakeVisible(). Att man anropat MakeVisible() med argumentet true betyder dock inte att den syns på skärmen. Så ett mer korrekt namn på metoden IsVisible() skulle vara VisibilityFlagSet(), och sen kan man bara fortsätta spekulera om vad visibility-flaggan betyder.

Brev från Skottland

Om man känner sig lite ledsen någon gång så kan man alltid lyssna på "Letter from America" med Proclaimers. Det är inte bara en härligt svängig liten popdänga, utan dessutom är dialekten skitrolig.

Begynnelsen, del 7: Förskolan

Jag började förskolan när jag var fem år. Tydligen var jag tidigt utvecklad, eller något. Fast när vi var hos doktorn som hette något som lät som "Puré" så fick vi heta Linus Normal och Petter Perfekt. Petter behövde dock inte börja förskolan ett år tidigare. Det var några få andra av barnen som bara var fem, de flesta var stora och lite farliga. Det var speciellt en kille som jag inte gillade, han skulle alltid bråka.

En gång kissade jag på mig, vilket var väldigt pinsamt. "Akta dig så inte Linus skiter på sig!", uppmanade den dumma killen den jag skulle gå brevid. Väldigt roligt, haha.

Begynnelsen, del 6: Emil

Det fanns en annan kille som ännu mindre och emligare än jag. Eventuellt hette han Emil. Hans pappa var från Norrland, vilket var lite speciellt, även om Tierp väl egentligen inte ligger mer än 5 mil från Norrland. En gång bjöd han oss på vindruvor när han varit och handlat.

Emil var ett år yngre än jag, vilket gav mig ett stort övertag. En gång hade han på sig ett par mjukisbyxor som det var jättelätt att dra ner. Jag drog ner dem gång på gång och skrattade så jag grät, medan han grät av någon annan anledning. Till slut fick han nog och började skrika på sin pappa. Han syntes inte till, men däremot kom min pappa ut på balkongen och frågade vad som pågick. Emil skrekgrät att jag ville se hans pillesnopp, vilket var en ganska fri tolkning av mitt handlande, men som tur hörde inte pappa vad han sa. Efteråt frågade han var jag gjort och eftersom det där med att dra ner byxorna kändes dumt så sa jag att jag hade slagit honom.

I rymden kan ingen höra dig ringa

En liten rapport från dagens slösurfande kanske vore på sin plats, eller vad tror du? Whatever, nu kör vi, nu dör vi. Jag satt och kollade lite på sådana webb 2.x-prylar som Dapper, Yahoo någonting och Google Mashups. Sen sket jag i det, för det var lite för tekniskt och trist för mitt bakfulla huvud. Men här kommer en manuell mashup:

Ron Liechty skriver på sin Forum Nokia-blogg om iPhones koppling till Star Trek, och på Wikipedia kan man läsa om Martin Cooper, som räknas som mobiltelefonens uppfinnare. Han hade communicators från Star Trek som förebild. (Och förresten så fanns det redan bil-telefoner, det han och hans anhang var först med var telefoner man bär med sig.)

Men när kommer vi ha sådana där combadges som de har i Star Trek? Det är inte mycket som behöver komma till. Med tanke på hur mycket onödig funktionalitet som finns i redan väldigt små telefoner så borde det gå att få ner storleken till en liten bricka om man plockar bort skärm och annat shitto.

Nu blev jag naturligtvis tvungen att testa röststyrningen på min telefon, och det funkar ganska bra. Det är inte sådär fantastiskt snabbt och det blir inte alltid rätt, men med lite träning borde det gå att använda fullt ut.

Sen finns det ju andra idéer om hur en bra kommunikator ska se ut, t.ex. det här monstret som Nokia lanserade under veckan.

Begynnelsen, del 5: Italien

En gång åkte vi faktiskt till Italien, jag, Petter, mamma och pappa. Jöns var liten och fick vara hos Ulla och Börje i en vecka istället och jag antar att det inte gjorde någon större skillnad för honom. I Italien var det annorlunda än hemma. Vi bodde i ett eget litet hus och i husen runt bodde andra turister. På morgonen kom munkförsäljaren och ropade "munkar, bullar", på svenska men med italiensk brytning. Munkarna var stora och mjuka och innehöll något slags vaniljfyllning. De små ödlorna som klängde omkring överallt gillade också munkarna.

En kväll var vi på något slags underhållning, de vuxna fick varsitt glas vin och busschauffören sjöng om Santa Lucia, vilket var vansinnigt komiskt, eftersom man ju annars bara sjunger den vid just Lucia. Det var en man som satt vid vårt bord och han visade att han kunde trolla bort sitt vin, vilket han gjorde genom att dricka upp det i ett svep. Det var ganska roligt. Sen var han tvungen att dricka av sin frus vin, för hans var slut.

OpenMoko

Det här är coolt, även om man måste vara svårt nördig för att uppskatta det... De håller på att utveckla en helt öppen telefon, baserad på fri mjukvara och öppen hårdvara. Själva enheten verkar lite väl biffig för min smak, men med en telefon ute med helt fri mjukvara kan vem som helst plocka upp bollen och springa. Problemet med Linux till mobiler har varit att det inte har funnits något färdigt system att stoppa in i en telefon. Om det här projektet får tillräckligt med luft under vingarna så kommer det finnas ett system, tillgängligt för vem som helst att utveckla vidare. Ledande utvecklare är erfarna Linux-hackers, så att det kommer satsas på kvalitet är det inget tvivel om. iPhone i all ära, men om folk av det rätta virket ger sig på den här plattformen finns det ingen hejd på vad den kommer kunna göra. Det har inte funnits någon telefon tidigare som man har kunnat utveckla något annat än tilläggsprogram till, här kan man skriva om allt, inklusiva bootloader, kärna och användargränssnitt. Det här är inte ett hot mot Nokia, Samsung eller Sony Ericsson, men Symbian och Microsoft har all anledning att oroa sig.

Eller så blir det bara skit av det, men nu ska vi inte vara sådana.

En dum klient, en ännu dummare server

SymbianOS är ett sådant där system som bygger på en mikrokärna. Precis som i andra sådana system så finns en massa funktionalitet i servrar, som man kommunicerar med genom att skicka meddelanden till. Vill man öppna en fil så skickar man ett meddelande till filservern. Vill man rita något i ett fönster så skickar man ett meddelande till fönsterservern. Vill man ha tag på sprit så skickar man ett meddelande till spritservern. Man behöver i och för sig inte ta hand om de här detaljerna i vanliga fall, utan man går igenom ett klientlib som sköter själva meddelandeskickandet.

Ska man implementera egna servrar, vilket man är tvungen att göra ganska ofta, så är man dock tvungen att gå i närkamp med klient/server-ramverket. Man skulle kunna föreställa sig att ett OS som är så baserat kring klient/server-kommunikation skulle ha väldesignade mekanismer för detta, men det är trots allt Symbian vi snackar om här. Jag tänkte att vi skulle ta en liten titt på det knarkrus som är serversidans gränssnitt mot inkomna meddelanden, en klass om i SymbianOS 9 heter RMessage2.

Ett meddelande kan innehålla max fyra argument. Dessa plockar man ut med metoderna Int0(), ..., Int3(), om de är numeriska, eller Ptr0(), ..., Ptr3() om de består av strängar. Det finns ingen form av typkontroll, så både klienten och servern måste ha koll på vilka typer det är som gäller för de olika argumenten. Lustigt nog finns det inga uppgifter om hur många argument klienten har valt att skicka med i RMessage2. Det finns alltså inget sätt att kolla om klienten har gjort ett korrekt anrop eller ej. Jag skulle tro att anledningen till den här designen är antingen att man ville spara utrymme (det skulle faktiskt ta hela 2 bitar för att representera antalet argument) eller för att det inte var tänkt som ett öppet system från början. I en situation där man jobbar flera stycken tillsammans på ett projekt kan det här vara ganska irriterande. Säg att någon lägger till ett nytt argument till en funktion på servern. Det finns ingen som helst kontroll på att klienten skickar vettiga argument, så buggarna som uppstår är jobbiga att fixa. Det här skulle vara okej om det fanns något sätt att generera stubbar för att skicka och ta argument, men så roligt ska vi inte ha. Det här är SymbianOS, så vi marshallar våra argument själva.

Jag tänkte peka på en sak till i RMessage2 som jag finner ganska roande och säger en hel del om hur det går till när man designar API:er på Symbian. I SymbianOS 9 finns det ett capability-baserat säkerhetssystem, d.v.s. en applikation har rättighet att göra olika saker, baserat på vilka capabilities den har. En server måste alltså kunna kolla vilka capabilities en klient som gör ett anrop har, så att den kan avgöra om den har rätt att be om en tjänst. I RMessage2 använder man HasCapability() (eller HasCapabilityL()) för att kolla capabilities. Notera dock att det finns två överlagrade versioner av varje anrop. Med den ena kollar man om klienten har en viss capability. Med den andra kan man kolla två capabilities samtidigt. Varför någon skulle vilja ha den andra versionen är en gåta för mig. Och om man nu kan vilja kolla två capabilites, varför inte tre? Tja, i så fall får man göra flera anrop. Och jobbar man på Symbian så får man uppenbarligen gratis crack till morgonkaffet. Gött.

Begynnelsen, del 4: Tierp

Av någon anledning känns det som om det alltid regnade i Tierp. Vi bodde i en lägenhet på andra våningen på Mattiasgatan. I lägenheten brevid bodde några som brukade spela fiol och dansa hela nätterna. Jag tror jag tyckte att det verkade roligt, men tydligen fanns det andra som var en aning upprörda. Jag vet inte om problemet var moraliskt eller akustiskt.

I nästa lägenhet bodde nog Magnus som var nio år. Honom var jag rädd för. Några jag inte var rädda för var mopedpojkarna, som adopterade Petter när han var 5-6 år. Han fick åka med på deras mopeder och enligt vad han sa så fick han styra själv, men såhär i efterhand känns det inte speciellt sannolikt. Jag fick åka med en gång. Det var ganska spännande.

Trean

Igår höll jag mig vaken halva natten för att se A Better Tomorrow III. Den har sämre rykte än föregångarna, men vissa verkar gilla den bättre. Det gör inte jag, fast det är uppenbart varför vissa föredrar den. Det är vackert foto och intressanta bilder från sjuttiotalets Vietnam. Det är en hel del action även i den här filmen, men handlingen känns lite smått förvirrad och det är inte helt uppenbart varför de måste skjuta på varandra hela tiden. Actionscenerna känns dessutom mer som transportsträckor i den här filmen, dels eftersom det inte är John Woo som har regisserat, och dels för Mark (Chow Yuen-Fat) i den här filmen, vars handling föregår de andra filmerna, inte har utvecklats till någon ninjamästare än.

Som uppföljare till de båda tidigare filmerna känns den inte så lyckad, och jag svårt att se någon annan anledning till att den här filmen gjordes än att de kunde casha in på de tidigare succéerna. Handlingen är helt fristående, så man kan se det som en separat film, och som sådan är den inte helt fel. Vackert foto, som sagt, ganska goda skådespelarinsatser, men förutom det så känns det som en rutin-film från fabriken i Hong Kong.

8x8

Tittade lite på melodifestivalen (översättning för utländska läsare: "the melody festival") och slogs av alla demoeffekter de kör ("they drive demo effects") för att piffa upp tillställningen ("the event"). Det är inte bara de vanliga partikeleffekterna, som man tydligen måste köra i alla sport- och nöjessändningar ("sports and entertainment broadcasts") nu för tiden, utan även, hör och häpna ("hear and be astonished"), en plasma. Ja, hej och hå ("hello and hoe"), så kan det gå.

Den stora skitigheten

Nu har jag sett The Big Dirty, Trailer Park Boys-filmen. Precis som det brukar vara med filmer som är baserade på TV-serier så är den som ett längre avsnitt. Den innehåller både bra och dåliga saker. Det är sprit, knark, stöld, våld, idioti, fängelse, strippklubb, pistoler, katter, hundar, pommes frites, hamburgare, cigaretter, poliser, kärlek, solsken, förolämpningar, elakheter, hockey, mamma, pappa, barn, glasögon, skjortor, skjul, växel, popcorn, hår, stövlar, ringar, slapstick, skithökar, tomflaskor, magar, flintar, hip-hop, bilar, stängsel, fyrverkerier, fester, vägar, träd, gräs, stenar, asfalt, grus, böcker, kasetter, pussar, kramar och en del annat. Alla de gamla favoriterna är med, även om Trinity spelas av en helt annan person. De här killarna lär sig aldrig. Det är death from above som gäller, hela tiden. Jag gav den 7 av 10.

Begynnelsen, del 3: Keso

I lägenheten i Tierp fanns två toaletter. En användes som toalett, den andra som förråd. Ett något udda minne är att jag sitter inne i förrådet och skedar i mig keso direkt ur paketet. Eventuellt gör jag det i smyg, för att jag inte är säker på om det är okej att bara ta keson ur kylskåpet och äta upp den. Ekonomin var inte så bra. T.ex. brukade det finnas ett paket salami, 10 skivor, varför vi fick två skivor var. Sen fick man klara sig utan salami på mackan.

Begynnelsen, del 2: Jöns

Jag minns när Jöns föddes. Jag och Petter togs omhand av en kollega till pappa medan det pågick. Vi var i en lägenhet i samma område som vi bodde i. Barnen i det hushållet var mycket äldre än vi, och jag var lite rädd, fast på ett sådant där barnsligt sätt, det var inte så farligt. Jag hade inte lärt mig att oroa mig på riktigt än.

Sen skulle vi åka till BB och hälsa på mamma. Det jag minns av det är att jag bajsade på mig och att Petter blev arg för att jag inte hade sagt något om att jag behövde gå på toaletten. Det var pinsamt och jobbigt.

Begynnelsen, del 1: Skidor

När det gäller tidiga minnen så kan det vara svårt att veta om man kommer ihåg dem, eller om man bara tror att man gör det, för att man har hört berättas om dem. Jag tror t.ex. att jag kommer ihåg när jag bröt nyckelbenet, jag blev knuffad eller sprang in i en dörr. Men jag vet inte, springer in i dörrar är väl sådant man gör när man är i den åldern.

Jag tror däremot att mitt första riktiga minne är att jag åkte skidor. Det brukar då och då berättas om hur jag uttryckte min frustration genom att utbrista "jävla hidor!", och det finns ett foto på mig, inte tre fyllda, med ett par blå skidor på mig. Det som får mig att tro att jag kommer ihåg det här på riktigt är detaljer som jag minns men som inte förekommer när andra minns den. Vi åkte skidor bakom huset brevid vårt, det är jag ganska säker på. Det känns som om det var åtminstone en meter snö, men antagligen var det mycket mindre. Det var jag som var liten.

Topplistan

Topp-50-listan över förra årets mest sålda mobilspel känns på något sätt lite sorglig, även om det inte direkt är några nyheter för oss som är lite intresserade. Överst tronar Tetris, sen följer en bunt andra trista titlar, mobilversioner av konsol-titlar som Sonic, gamla arkad-konverteringar (Pac-Man känns inte så hett 2006), spel baserade på frågesporter som Who Wants to be a Millionaire, biljardspel (t.ex. Sexy Pool från Indiagames), en filmtitel, ett gäng fotbollsspel och lite pusselspel.

Det här visar mest hur illa ställt det är med mobilspelsbranschen. Det är svårt att få ut egenproducerade titlar, det som säljer, p.g.a. att det är vad operatörerna väljer att sälja, är kända titlar från andra områden. Brands är hett, kvalitet helt ute.

Ny följetång: Begynnelsen

Då och då, allt oftare känns det som, kommer människor fram till mig och frågar hur allt började. Jag tänkte försöka berätta lite om det här på bloggen. Därför inleds här en ny följetång, där jag ska redogöra för begynnelsen och vad som följde på den. Det kommer att bli en storartad berättelse, med hjältedåd, kärlek, ondska och allt det där som händer resten av tiden. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Precis som i alla andra riktigt storartade berättelser kommer händelserna beskrivas strikt sekvensiellt, utan fånigt framåtblickande och stämningsförstörande filosoferande. Jag tänker Gilgamesh-eposet. Jag tänker Heimskringla. Jag tänker Markens Gröda. Ja, ni förstår.

Masstart

Jag är inte något större fan av masstart i längdskidåkning. Det resulterar ofta i att Anders Södergren försöker dra ifrån, men slutar femma efter att några italienare och norrmän har slagit honom i spurten. Intervallstart känns mer rätt, varje åkare får göra sitt bästa, och loppet förvandlas till en magisk härva av mellantider och tolkningar av dessa. Masstartslopp förvandlas inte alls, utan består av en lång sträcka fram till upploppet, där allt avgörs.

I skidskytte är det dock skillnad. Så fort man tror sig ha en aning om hur det ska sluta så blir det två straffrundor för någon och positionerna kastas om. Tanken bakom masstart är att det ska passa mindre insatta TV-tittare, som ska lockas av spänningen som byggs upp, och slippa bry sig om den förvirring som lätt uppstår när vissa inte ens har startat när andra redan har gått i mål. I skidskytte funkar det.

Hejdå

Jag lyckades slutligen se den här Farväl Falkenberg. Det kändes som en ganska intressant studie i att försöka berätta något som inte direkt är en historia. Tyvärr vet jag inte om jag tyckte att det var någon riktigt bra film. Det lyfte lite på slutet, men det var en ganska lång transportsträcka fram tills dess. Jag sitter och undrar lite över vilka olika karaktärer egentligen är. Skådespeleriet känns geniunt och vi får lite snygga parallaxscrollers, men mycket mer än så blir det inte.

Ögon

Tänkte bara berätta att Andreas Mattssons The Lawlessness of the Ruling Classes är bra. Fin popmusik, fin popproduktion, fin poprulltårta till kaffet efteråt. Och kaffe, det måste man ju dricka. Eller måste och måste, man kan ju låta bli, vissa dricker t.ex. te istället, vilket verkar lite underligt, men det finns folk till allt. Annars kan man med fördel byta ut kaffet mot snus. Däremot tror jag att ett totalförbud mot cigaretter vore bra. Cigaretter luktar illa, smakar illa och får en att må allmänt dåligt. Dessutom dödar de. Inte bara dig, utan barn och gravida kvinnor i din omgivning. Fy fan!

Kristin är inte som jag

För ett antal år sedan misslyckades jag med att läsa Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter. Anledningen till att jag inte lyckades var att jag mest irriterade mig på hur dumma i huvudet alla verkade vara. Lite så där som man föreställer sig att folk var på medeltiden: gud skapade jorden och fåglarna, jorden är platt och i utkanten av världen bor folk med hundhuvuden. Framför allt att de uppträdde som om de var radiostyrda av Ulf Ekman kändes jobbigt och orealistiskt.

Men realismen finns i the eye of the beholder, som man säger på ren svenska. Med lite större förståelse för den medeltida världen så är det inte svårt att acceptera att gud alltid ser Kristin. Det har inget att göra med brist på intelligens, lika lite som vårt vetenskapstroende (alla säger att det är så). Vi har en större förståelse för hur saker och ting faktiskt hänger ihop, men jag föreställer mig att det gnistrade mer om den dåtida världen än om vår version.

Piratkopiering är bra för oss

tyckte bara det här var lite roligt

ville bara säga att jag tyckte det här var lite roligt

bert

Dagens TV

I bakgrunden spelas "When We Were Winning" av Broder Daniel.

Erica Johansson: Det är Kent!

Nyhetsflödet

Några nyheter jag hittade på idg idag fick mig att haja till. Först ut var nyheten om att Windows Vistas omstartshanterare tydligen inte riktigt hjälper. Man är fortfarande tvungen att starta om ofta när man uppgraderat saker. För att anknyta till min tidigare postning idag: fyfan vad Microsoft är värdelösa! Det där med omstarterna var något som folk gnällde på i Windows 95. Fast forward 12 år och problemet kvarstår. Nu har de dock tacklat problemet med en "omstartshanterare", vilket känns som en absurd lösning, oavsett vad det innebär. Man ska helt enkelt inte behöva starta om datorn om man inte bytt ut kärnan. Då finns det en god anledning. Men man behöver inte starta om för att man har uppdaterat något annat. Då startar man helt enkelt om komponenten som bytts ut. Att de fortfarande inte har lyckats lösa det här måste innebära att något är så grundläggande feldesignat att de borde kasta ut skiten och börja om från början.

Den andra nyheten rörde inte Windows utan Linux. Den handlade om att något stort företag skulle byta till Linux. Den sortens nyheter är ganska vanliga. Man skulle kunna få för sig att hela världen är på väg att byta ut Windows mot Linux. Kanske är det så. Troligen inte. Snarare är det så att de som publicerar Linux-nyheter av tradition har rapporterat om sådant, och de fortsätter. Det vore helt poänglöst att rapportera att ett företag har bestämt sig för att installera Windows Vista.

Det suger

Jo, för att Windows typ suger. Jag ville bara säga att Windows suger. Säg att man vill använda ett USB-minne, man stoppar in det i USB-porten, men man får inte upp någon ny enhet att utforska. Vad göra? Enkelt, man går via start-menyn in i Control Panel (man liksom startar den), väljer Administration Tools, varifrån man går vidare till Computer Management, där man hittar Disk Management. I Disk Management kan man se enheten man pillat in i USB-porten, och upptäcka att den av någon anledning vill ha en enhetsbokstav som är upptagen. Bara att byta, så att man får den på någon annan enhetsbokstav.

Men snälla jävla gud eller vem som helst, förklara varför jag måste göra detta manuellt? Varför kan inte OS-et självt inse att en enhetsbokstav är upptagen, och helt automatiskt montera enheten någon annanstans? Och om jag nu har bestämt att mitt USB-minne ska dyka upp på enhet Q:, och jag sedan glömmer detta och bestämmer att även mitt SD-kort ska dyka upp där, vad händer då? Jo, då kommer jag inte åt båda enheterna samtidigt, förrän jag utfört ovan beskrivna algoritm för att flytta på någon av dem.

(Om det är någon som undrar så handlar det här om XP, ett OS som släpptes för sådär 5 år sedan, inte 25, som man skulle kunna tro.)

Men länkare och laddare då?

Det är dags för ännu en bloggpostning om länkare och laddare, denna gång tar jag upp de brister i pedagogik som finns på detta område. Många som programmerar har inte en aning om vad som händer när man bygger program. Byggsystemet är en svart låda som man inte tycker att man har någon anledning att sätta sig in i. Sen förstår man inte varför länkaren gnäller om unresolved symbols.

Jag tycker att det här borde tas upp när man ska försöka lära folk att programmera. Om man undanhåller den här infon från nybörjare så gör man det bara svårare för dem. Visserligen är det enklare att bara säga att man ska inkludera stdio.h om man vill använda printf(), för i det fallet funkar det utmärkt. Men vad händer när nybörjaren som har lärt sig på detta sätt ska använda ett lib som måste länkas explicit? Death and destruction!

Vad är det som pågår?

Man känner knappt igen dem längre, tyskarna. Ingen Honecker, ingen Bismarck, ingen Heidegger, Nietzsche eller Wagner. Nu för tiden är de som vilket annat europeiskt land som helst. Dagens nyhet, om att den tyska regeringen har beslutat att sluta bryta stenkol fick mig nästan att ge upp hoppet helt. Allt är dock inte förlorat. Brunkolen har de inga planer på att överge.

Inte bäst, men nära

Ja, det är ju inte "The Place Where the Dead Stars Hang", men "The Only Moment We Were Alone" är en riktigt bra titel. I kombination med bandnamnet "Explosions in the Sky" är det nästan världsklass.

Eta rett

Läser en ledare på DN där man tar upp överviktsproblemet och konstaterar att det är väldigt komplext. Dock verkar det inte vara mer komplext än att problemen löses genom att man äter rätt. Som vanligt tiger man helt om avsaknaden av kroppsliga aktiviteter. Rör man på sig så slipper man bry sig så mycket om vad man äter. Har man helt enkelt gett upp ambitionen att få folk att röra på sig?

Bruce vevar ner Nordea

Nordea försöker skylla ifrån sig på ondsinta hackare med feta social engineering-skills, men det faktum att de använder ett lite väl osäkert system går inte att dölja när Bruce Schneier tar sig an fallet på sitt sedvanliga sätt.

På marknaden

På mobilephonedevelopment.com handlar den senaste postningen om att det finns en massa Symbian Signade appar som inte finns på marknaden. Men hur räknar han egentligen vad som finns på marknaden? Det framgår inte. En anledning till glappet skulle kunna vara appar som säljs av operatörer, men inte på webben. Vad gäller t.ex. spel så säljer de uruselt på webben, varför det är i stort sett meningslöst att lägga upp dem på t.ex. Handango. Har man inga andra sätt att sälja sina program så antar jag att webben kan vara ett sätt att i alla fall få sina appar testade. Att de inte finns på Handango behöver inte betyda att de inte finns "på marknaden".

En annan anledning till glappet är att varje ny version måste signeras på nytt. Man kan ha signerat 5 olika versioner av samma app, men det är bara en som kommer säljas.

En dag på jobbet

Obs! Mockudiary-varning!

Efter att ha läst ännu en lysande bloggpostning av Paig Saghamullit, så försökte jag föreställa mig hur det skulle vara att jobba tillsammans med honom...

Jag kommer till jobbet, tar av mig jackan och sätter mig vid datorn. Tittar runt på lite nyhetssajter. Jag hör Paigs mockasiner röra sig över golvet bakom mig. "Why you surf around on nonsensical web 2.0 sites when you should be hard at work?" Jag stänger webbläsaren och hämtar en kopp kaffe.

Kommer tillbaks till vårt rum med kaffet. Paig vänder sig emot mig när jag kommer in. Han spänner ögonen i mig och morrar "Why drink coffee, it's very bad for kidneys and spinal gland! You should not idly consume different so called culinaries that are bad for health!"

Efter tre lugna minuter börjar Paig skruva irriterat på sig. Sen börjar han hotfullt väsa mot sin dator: "Why bad programmers nilly-willily use makefiles and other such high level constructs? You should write so called build scripts in C, if you're real programmer. Why world is so full of horrible superstitious stupidity!"

Jag gör en tyst inandning och kör igång Code Warrior.

Undervattensblog

Nej, jag har inte brytt mig om att försöka lära mig något om webbdesign. Det här är ett färdigt tema från Blogger. (. Tänkte att du kanske undrade. .)

NULL

Dagboksvarning! Nördvarning!

Tidigare under veckan blev jag tvungen att kolla upp lite hur det går till när man anropar metoder i C++. I det konkreta fallet gällde följande: Klass2 ärver från Klass1 och överlagrar den icke-virtuella Metod(). Vilken metod anropas om du har ett objekt med typ Klass1, castar det till Klass2 och anropar Metod()?

Tänker man efter lite så inser man att det är Metod() i Klass2 som anropas. Ingenting konstigt händer vid anrop av icke-virtuella metoder. Kompilatorn avgör vilken typ det aktuella objektet har och hoppar till den klassens metod. Det är precis som ett funktionsanrop i C, förutom att det första argumentet som skickas in är this-pekaren. Eftersom vi har castat vårt objekt så har det typ Klass2, och kompilatorn genererar en jump to subroutine till Klass2's Metod().

Den roliga konsekvensen av detta är att följande kod fungerar alldeles utmärkt:

Klass2 *k = NULL;
k->Metod();

Förutsättningen är att Metod() inte gör något meningsfullt, men om den inte läser eller skriver någon data i objektet så fungerar det alldeles utmärkt, eftersom det konkreta objektet inte behöver blandas in. I Metod() kommer this vara NULL.

Puddingdans

Mot all vett och sans blir jag lite glad över att Mona blir ny partiledare för sossarna. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om henne, men hon blir säkert en ganska bra partiledare i alla fall. Det finns två bra saker med det här: för det första att de slutligen har lyckats välja en kvinnlig partiledare, och för det andra att hon kan bli vald trots debaclet förra gången hon var tilltänkt.

Det sistnämnda gör mig extra glad, eftersom jag kan ta upp en av mina gamla käpphästar: politiker behöver inte vara perfekta. De behöver inte vara bra människor på något sätt. Det de behöver göra är att sköta sina uppgifter. Att man inte betalar TV-licens är t.ex. inget som påverkar ens jobb som minister speciellt mycket, och Mona har nog lärt sig sin läxa. Toblerone inhandlas antagligen nu för tiden med egna tillgångar.

Och vilka roliga träffar man får upp om man googlar på Mona! Jag undrar om Mona Sahlin också sysslar med "Mona Puddingdans", och vad det är för något.

Grafiskt som fan

Även om det är svårt för ett gammalt Unix-mongo att erkänna det så görs vissa saker bättre grafiskt än i textläge. Ett exempel är debuggers. Ett annat är att visa skillnader mellan filer. Tyvärr verkar det verkar det vara lite dåligt med sådana här grejer till Unix, åtminstone väl fungerande sådana.

Grafiska debuggers brukar vara halvhjärtade frontends till gdb, och jag vill inte behöva använda ett IDE för att kunna debugga. Grafiska diff/merge-tools finns det ett gäng, men ingen av de 4-5 olika jag har testat har varit något att ha.
Eventuellt kommer jag någon gång orka skriva ett eget, som antagligen kommer bli lika halvhjärtat som de redan existerande, men som i alla fall passar mig.

Vad är en revolution?

Jag läste den här artikeln (jag kan inte komma åt den just nu, men det kanske bara är ett av de vanliga problemen på allaboutsymbian.com) om Apples iPhone (eller vad den nu kommer heta när de rett ut problemen med Cisco). Allt som allt är den bra, författaren har tänkt till och skrivit något som är sammanhängande och meningsfullt. Fast det jag hakar upp mig på är givetvis själva upplägget. Så iPhone har kallats för en revolution av Steve Jobs. Författaren till artikeln väljer att hänga upp sig på ordet "revolution", gå igenom vad en revolution i det aktuella fallet skulle innebära och visar sedan varför iPhone inte är en riktig revolution.

Så kan man göra, men det som fattas är resonemanget kring kontexten. Observera att den som använde ordet var Steve Jobs, varför det är reklam. Om man jämför med annat som brukar påstås vara revolutioner i reklam (ett nytt schampo med en påstått ny "formula" kanske?) så är det inget uppseendeväckande med det. Ordet "revolution" används i en överförd mening för att beskriva stora förändringar.

Jag skulle alltså kunna påstå att författaren gjort ett dåligt jobb, eftersom han styrde in på ett inte självklart spår i sitt resonemang, utan att motivera det. Visst, men han skrev i alla fall en artikel med många intressanta synpunkter. Jag räknar inte med att de som läser den här bloggen ska bry sig tillräckligt mycket om mobiltelefonmarknaden för att läsa artikeln, men om någon är intresserad så är det värt det.

Vad man skriver

10 PRINT"HEJ"

Ganska många skriver nog "hej" om de bara måste skriva något ord. Andra kanske väljer "kuk", "jesus" eller sina egna namn. Själv använder jag lite olika saker, t.ex. så gillar jag just nu "tjong".

Hur som helst så är jag övertygad om att det här enda ordet räcker till en fullkomlig personlig kartläggning. Men är du en hej-person eller en kuk-person?

I världsrymden

I framtiden, när vi bor ute i rymden, kommer vi ha kompisar från ett gäng olika arter, som inte alls liknar varandra. Exempelvis:

• Ett rött skimmer som avger välljud och positiv, pirrande energi.
• En stenhårt plåtig robot.
• Någon som bara sitter passiv och knappt märks.
  
• Någon som är väldigt flamsig och ryker en aning.
  
• En arg, men kramdjursaktig, grön figur som ser ut att vara tillverkad av samma material som en mupp (eller en fraggel).
• En darklord.

Dagens kultur

Här är någon typ av serie som jag råkade snubbla över idag. Jätterolig, typ inte alls som Kalle Anka eller Bamse, men bättre.

.zippo

Jag hade laddat ner en fil till min dator på jobbet, från en sajt jag inte kommer åt hemifrån, så jag mailade den till min gmail. Eller det var det som var planen, både vår mailserver på jobbet och gmail själv vägrade skicka den, eftersom det var ett zip-arkiv som bl.a. innehöll exe-filer, och som alla vet så är alla exe-filer som man mailar trojaner. Läget såg hopplöst ut, och min nästa plan var att transportera hem filen på min telefon.

Då fick jag tipset att döpa om zip-filen till något annat, för att lura i gmail att det inte alls var en zip-fil. Jag döpte således om den till .zippo och skickade den. Utan problem. Jag hade inte själv kunnat komma på det, eftersom idén att klura ut filtyper genom att bara titta på ändelsen är så gammaldags att man blir mörkrädd. Men så ser IT-situationen ut 2007. Byt namn på filen och du har en helt annan typ av fil.

Facade

Jag förstår att Facade är ett design pattern som ska användas i en viss situation: man vill förenkla ett tillkrånglat API, och göra den underliggande funktionaliteten tillgänglig för programmerare som inte är intresserade av att sätta sig in i alla detaljer, utan bara vill utföra de vanligaste funktionerna på ett så enkelt sätt som möjligt. Men det handlar bara om vettig API-design, och man måste vända på det också. API:er har en förmåga att hålla sig på en viss abstraktionsnivå. Antingen är det väldigt detaljerat och krångligt att lära sig, eller så är det enkelt att lära sig men inte tillräckligt kraftfullt för att man ska kunna göra precis det man vill.

Vem minns inte de bevingade orden från vår gamla kursare Chainsaw (obs! "Chainsaw" heter egentligen något annat), då han konfronterades med uttalandet "Det är ett dåligt API"? "Det går att skriva en wrapper", sa han. Jo, det gör det alltid om det finns tillräckligt med funktionalitet att wrappa. Värre är det om det är så förenklat från början att man inte kan skriva en wrapper. Utanför open source-världen, där jag är uppväxt, har man inte tillgång till källkod, utan får nöja sig med det någon ouppnåelig auktoritet har bestämt sig för att exponera.

Om man designar ett API som ska användas av andra än en själv, så bör man för det första göra det så generellt att det inte begränsar användarens möjligheter. Sen bör man wrappa funktionaliteten i funktioner som gör de grundläggande mekanismerna enkla att använda. Till exempel så borde det i libjpeg finnas en API-funktion för att ladda och avkoda en jpeg-fil, för det är antagligen det de flesta användare vill använda det till. Man vill kunna svara "Det behövs inte" när någon smyger upp bakom en och väser "Det går att skriva en wrapper".

Men är man helt jävla dum i huvudet så får man fan skylla sig själv

Dagboksvarning!

I morse när jag skulle gå hemifrån så bestämde jag mig för att ta på mig ett par rena jeans. Jag gjorde så. Först när jag smällt igen dörren inser jag att jag har glömt att stoppa på mig nycklarna. "Mistake!" skulle en bomberman pipa. Föreningen har inte heller några extranycklar, utan hänvisade mig till en låssmed. Som tur var så hyr jag i andra hand, och min hyresvärd hade extranycklar. Bra, typ, fast hur kan man göra sådana där idiotiska lås som man låser genom att smälla igen dörren? Jag har gått och väntat på att jag ska lyckas låsa mig ute sedan jag flyttade in. Det kommer säkert hända fler gånger också, så jag ska börja deponera nycklar på strategiska platser utanför hemmet. Before I die.

Det skulle kunna bli ett bra dataspel av det här med att leta nycklar i Malmö stad. Kom ihåg var ni läste det först! /Vicke Lööd

I-telefoner och u-telefoner

Efter cirka 15 år av hype och rykten har Apple lanserat sin iPhone. Det kommer dock ta ett tag innan den kommer, och först framåt slutet av året verkar det som om en 3g-variant kan vara på gång. Apple räknar med att kunna sno åt sig en marknadsandel på 1% under 2008. Alla är entusiastiska, utom konkurrenterna, där bland annat RIM:s aktiekurs har sjunkit som en sten idag. Fast vem bryr sig om RIM? Utanför USA har folk knappt hört talas om Blackberry.

Det är kul med lite nytt blod i mobilbranschen i alla fall, förhoppningsvis kommer det här få Nokia, LG etc. att göra en panikartad satsning på bättre användargränssnitt. Det behövs. Sen får vi se hur Apple följer upp den första modellen. Just nu vill alla ha en iPhone, men hur bra de faktiskt kommer fungera i praktiken är det ingen som vet. Själv är jag lite skeptisk till storleken och pekskärmen.

Sen skulle jag verkligen vilja veta om det kommer gå att installera program på den. Enligt uppgift ska ju MacOS X API:er vara trevliga.

Dagens IT

Man kan ansöka om banklån on the net. Så fint, då slipper man anpassa sig efter bankernas absurda öppettider. Inom fem år kommer man kunna göra allt på nätet. Allt!

Klädstil

Allt kan ju inte bara vara fun and games, så här kommer dagens djupa tanke: riktiga hårdrockare klär sig i yxor och blod.

Erkenntnis/enkät

Såg det här på favvisen Spindelkroks blog, här kommer mina svar:

1. Hur länge har du bloggat?

Något år?

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag tänkte mig nog att de var olika, sådär som människor och deras kreationer brukar vara.

3. Vilken var den första bloggen du förälskade dig i?

Är väl inte direkt förälskad i någon blog, läser dem mest för att se antingen vad folk jag känner har för sig eller för kommentarer om läget i databranschen. yo embryo och knullbloggen var bra, fast jag vet inte om de finns längre.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

De var väl ungefär som de är nu, fast jag skrev på engelska förut, vilket var lite svårare.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

10-20 stycken.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Hälften var, kanske.

7. Nämn en blogg (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

www.mobilephonedevelopment.com är en av många bloggar som är olika mig, och dessutom är den ganska olik den här bloggen i det att den uppdateras ganska sällan, inte har kommentarer och är strikt bunden till ett ämne.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Paig Saghamullits blog är rätt lik den här: han skriver om diverse saker som faller honom, fast kanske i en något hårdare ton än min.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Sedan de fick veta att jag började blogga så skyr de mig som pesten, och jag har blivit mordhotad minst ett dussin gånger.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jag vet inte, det är ingen som har kommenterat det.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag har skrivit om vad jag äter till frukost och vad jag tänker på på dagarna, men jag är inte intresserad av att skriva om mitt känsloliv.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Jag skriver om sådant jag är intresserad av. Alltså skriver jag sällan om t.ex. tillverkning av gröt, inredning och små ödlor.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Jag skriver för att påverka.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Hyfsat, men det krävs tvåvägskommunikation för att lära känna någon.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Inte direkt, men de ovan nämnda mordhoten har i viss mån skadat mig.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Bloggosfären är ingenting mot usenet, och med lite erfarenhet av det digitala livet så inser man att mycket uttrycks slarvigt.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Inte vad jag kan komma ihåg.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?

Jag kan inte se några.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Kanske fortsätter jag, kanske lägger jag av. Antagligen kommer jag skriva om andra saker. Det kommer t.ex. släppas många nya mobiltelefoner som jag kan blogga om.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som påverkar varandra?

Jag tror inte att de påverkar så mycket. Eller så är det jag som inte är tillräckligt hängiven.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ett enklare sätt att publicera blaj på webben.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Mindre än vad t.ex. email har betytt. Det är lite kul med bloggar, mer än så är det inte.

24. Nämn fem bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Kan inte direkt komma på några. Frågorna var ganska trista, och det här blir nog min tristaste postning på säkert en vecka.

Klassisk musik

Tjong balong, efter Tiamat igår blir det Merciless idag. "Härligt, härligt", kluckar du förtjust, käre läsare!

I varje nummer av death metal-zinet Putrefaction var det en ny intervju med Merciless bassist Karlén. Jag har för mig att de ibland kunde handla lite om bandet, men för det mesta var det bara snack om sprit och bajs. Mest bajs. Och så fanns Karléns teckningar med. De var, eh, fina.

I en av de här intervjuerna fick Karlén frågan om vad han tyckte om klassisk musik. "The track 'War' by Bathory, that's classical music", svarade han.

När man idag sitter i sin gungstol, gammal och grå, och ser tillbaks på den svenska death metal-explosionen, så är det ett par inspelningar som står ut från mängden. Den kanske allra bästa är Merciless första skiva, "The Awakening". 8 låtar, strax under 30 minuter, supertajt drag från början till slut.

Death metal? The first movement in the sixth symphony by Tchaikovsky, that's death metal.

Blaj #1: Tiamat

Ja, en gång i tiden, innan gotharna tog över, så lyssnade death metal-folk på Tiamat. Nu, när jag sitter här och lyssnar igenom min gamla skivsamling, så står Tiamat ut, som en av de främsta grupperna. Det kanske inte är helt oväntat att de här gamla grupperna som lyckades ge ut sina första skivor, innan Entombed, regerar. De var bäst på den tiden, och fick därför skivkontrakt. Tiamats först skiva kanske inte är lika övertygande som Merciless, men den innehåller i alla fall låten "Where the Serpents Ever Dwell", som är något av en pionjär-insats, eftersom den troligtvis var den första death metal-balladen. Jag blir alltid lite glad när jag hör den. Tack!

Blaj deluxe

Vi sysslar mest med blaj (något av ett modeord i min krets på gymnasiet, yo) här, så det är skönt att kunna skylta med det. Det blir mer blaj från och med (fr.o.m.) nu. Vi kör stenhårt med det. När ska vi börja? Nu! Det blir mer blogpostningar. Det blir mer blaj. Götta.

Länkare och laddare

Sällan har jag känt mig så nördig som när jag läste "Linkers and Loaders" av John R. Levine. Jag ville lära mig lite om hur delade bibliotek (DU SUGER! övers anm) funkar, eftersom jag höll på att skriva en Symbian-disassembler. Jag undrar fortfarande hur det funkar rent allmänt. Herr Levine gick givetvis igenom hur det här med delade bibliotek funkade i diverse obskyra system som Multics. Som vanligt, när den gäller den här typen av böcker, så nämdes inget (om jag minns rätt) om hur det brukar funka i vanliga system, som Linux och Windows.

Idag kände jag mig manad att forska vidare i ämnet, men kom inte så långt. De flesta sidor som förklarar hur det funkar i Linux handlar om hur man bygger och använder libs, och det var inte det jag var ute efter. Men snälla, berätta hur det hänger ihop med minneshanteringen i OS:et, för det är det vi vill veta! Motherfuckers, skriv om det jag är intresserad av, inte vad andra vill veta! Mother! Fuckers!

Manuskriptet till Linkers and Loaders ligger fortfarande uppe. Om lite fler hade läst det här så hade det inte varit så himla svårt för nybörjare att fatta varför de får länkningsproblem, trots att de inkluderat rätt h-fil.

Ännu en skandal

Var bor jag egentligen? Det var fest i Göteborg i helgen och jag var sugen på att åka, tills jag upptäckte att det tar 3 timmar att ta sig dit. 3 timmar! Det är nästan lika lång tid som det tar från Stockholm. Om Sverige ska kunna konkurrera i den stentuffa IT- och telekom-branchen så måste avstånden krympa. Jag föreslår att hela Sverige strax norr om Malmö trycks ihop så att det blir hälften så långt att ta sig till nordliga orter, som Hässleholm, Nässjö och Tierp.

Tema: Tour de Ski

(Detta inlägg ska läsas upp av en upphetsad reporter med tysk brytning, till tonerna av något storslaget kliché-artat parti ur en Wagner-opera.)

Franz Goering hade en tung dag i dagens 30 kilometers-etapp i Tour de Ski, men precis som vi förutspådde i ett tidigare inlägg så har han i år etablerat sig i den absoluta världseliten. Tidigare under veckan vann han en etapp. Tyvärr är han för långt efter för att kunna vinna hela touren, men om halvannan månad är det VM, och då väntar vi oss medaljer av unge herr Goering, en av ärans och hjältarnas lands främsta.

(Här går musiken över i Tour de France av Kraftwerk, och den upphetsade tyske reportern förvandlas till en svalt intellektuell musikteoretiker, med inriktning på krautrock och first wave of german synthpop.)

Då Tour de Ski nu körs för första gången så är det många som frågar sig vilken musik man bör lyssna till då man ser på skidåkningen. Det självklara svaret borde vara Kraftwerks Tour de France Soundtracks, men med tanke på den skivans inriktning på cyklar snarare än skidor kan verka störande på den stilmedvetne skidentusiasten. Farten är högre då man cyklar än då man saxar uppför en backe, så någon luftig och mer sansad elektronika, house eller till och med ambient bör passa bättre än så kallad toktechno. För den mer experimentellt lagde kan dock andra typer av musik förhöja den vintriga upplevelsen, t.ex. gregoriansk sång, svensk folkmusik eller finsk tango framförd på bastuba och flöjt. Även för de sinnessjukt experimentella finns det dock vissa genrer som bör undvikas helt och hållet, t.ex. amerikansk FM-rock och Magnus Ugglas och Dr. Albans samlade produktioner.