Skriv om, skriv rätt!

Jag har hållit på och läst "Working Effectively with Legacy Code" av Martin C. Feathers ett tag, och blev klar med den igår. Den tog inte tid för att den var tråkig, utan för att jag ville smälta delarna ordentlig. (Jag väljer att inte ta matsmältnings-metaforen vidare, det skulle bli obehagligt.)

Det är en bok som alla programmerare borde läsa, åtminstone de som inte kör test-driven utveckling av trivsel och ohejdad vana. Den här boken visar inte bara med väldigt konkreta exempel hur man inkrementellt förbättrar rutten kod, utan illustrerar även väldigt tydligt varför unit-tester är ett måste.

Författaren har uppenbarligen högt ställda krav. Han definierar legacy code som kod som saknar testfall. Det kan låta lite hårt, men han visar varför det är vettigt.

Om du någonsin har blivit irriterad på svårförståelig kod och det har känts jobbigt att fixa den, läs den här boken!

iBloggosfären

När jag ändå bara sitter här och känner mig emlig så kan jag ju posta lite länkar till saker som ni kan läsa i midsommar, istället för att supa och dansa runt midsommar-granen.

Tomi Ahonen är som vanligt väldigt ambitiös, genomtänkt, välanalyserad och pratig, när han skriver om hur smart det är att investera i att skriva appar till iPhone/iPod/iPad. Sett ur investerings-perspektivet har han antagligen helt rätt, och det vore nyttigt för många att läsa det här. I kommentarerna påpekas aspekter som saknas i hans resonemang, även om det känns som om många helt enkelt gillar App Store.

Jag tror att den huvudsakliga anledningen till att många appar i App Store utvecklas för just iApparaterna är att det är kul och enkelt. Man laddar ner ett SDK till sin Mac och sen kör man. Apple tar hand om allt krångel (saker i stil med betalning, distribution och att i värsta fall vägra dig tillträde). Det förklarar varför det finns en massa små, roliga appar utvecklade på fritiden. Hur många skriver kod till Symbian för att det är kul? (Awesome random clipart, eller hur?)

En annan anledning till att utveckla iAppar är att det är den coola plattformen. De man vill nå med sitt budskap har iPhone. Det är coolt att ha en iPhone-app. Det är trevligt för oss som har iPhone att det är så, ska man resa med Västtrafiken så är iPhone-appen väldigt trevlig. Men ville Västtrafiken nå ut till så många som möjligt så hade det varit smartare att satsa på andra plattformar. Vilket de kanske gör också, vad vet jag?

Nåja, jag lovade länkar, inte svammel. Russell Beattie skriver att tablets är framtiden. Det kanske han har rätt i, eller så uppfinner Steve Jobs något ännu bättre så småningom. Och även om jag inte har någon iPad eller någon annan tablet så tror jag att han underskattar Apple en aning. Bortsett från all hype så har de en förmåga att göra mer rätt än många vill erkänna.

Pirates! - Eaglesoft crack, save game fix (C-64)

This version is identical to the Eaglesoft crack of Pirates!, except in that version, the game won't recognize disk side 1 after you've loaded a saved game, which means that you can't resume playing from a saved game. The fix is very simple: disk side 1 needs to have the disk id "p1". I don't know why no one else has uploaded a fix, so for your convenience, here it is.


(This is not an official release or anything, just something for you gamers out there who are as retarded as me, and still play C-64 games on real hardware now and then. If you're using an emulator, just use the snapshot function instead. Or play the Amiga/PC/Mac version.)

Drömkod

Jag läste "Dreaming in Code" av Scott Rosenberg. Den handlar om utvecklingen av ett open source-program som heter Chandler, och utspelar sig mellan 2003 och 2006. Under denna tid lyckas utvecklare+chefer begå i stort sett vartenda misstag som existerar. Med detta som bakgrund berättar författaren för läsare som inte kan programmera om olika programmerings-relaterade fenomen, som jak-rakning, the mythical man month, Extreme Programming, katedralen och bizarren.

Det är kul att läsa om ett utveckling, även om det i det aktuella fallet är smärtsamt och pinsamt, lite The Office sådär. Jag har även problem med själva berättandet. Författaren gör avstickare för att ge bakgrund och teoretisera, ibland 30 sidor i taget. Själva berättelsen hamnar i bakgrunden. Eventuellt hade det varit mer intressant om jag inte känt till det mesta innan, men jag har svårt att acceptera för långa pauser i berättelser. Vi lär av Charles Bukowski!

Författaren har en djupt pessimistisk syn på mjukvaruutveckling. Det går inte att få till det. Det går inte att planera, det går inte att estimera. Det finns utvecklingsprocesser, men de funkar bara för de som utvecklat dem, och kanske inte ens för dem. Programmerare vill inte vara med om någon planering, det vill bara optimera sina verktyg istället för att skriva vettig kod. Jag tror att det är den typen av attityd som saboterar många projekt. Man tror inte att det finns något som hjälper, och om man testar något som borde hjälpa så tar man det inte på allvar, och så fort man misslyckas så misströstar man och går tillbaks till en kombination av vattenfall och cowboy-programmering. Inte för att det är bättre, utan för att det är det som är bekvämast för alla inblandade: projektledarna kan planera på det sätt som är mest bekvämt för dem (Olle jobbar på A i två månader, Kalle jobbar på B i 4 månader) och utvecklarna slipper alla former av struktur och får skriva kod ostört.

Några teoretiker finner dock nåd inför Rosenbergs ögon: Brooks "The Mythical Man-Month" hänvisas det flitigt till, på det där naiva sättet som det brukar göra ("Kan vi verkligen ta in en ny utvecklare nu, det är ju bara 3 månader kvar till releasen, tänk om det blir kaos, tänk på att man-månaden är mytisk!"), eftersom det är den enda teorin om utveckling som alla känner till. Eric S. Raymonds "The Cathedral and the Bazaar" hänvisas det flitigt till, även om det ganska tydligt framgår att dess beskrivning av open source-projekt bara stämmer på ett fåtal större projekt. Joel Spolsky ges också stort utrymme att prisa Microsoft och slå ner på alla sätt att försöka strukturera upp utvecklingsprojekt.

Boken pendlar mellan tumme upp och tumme ner. När det handlar om hur Chandler-gänget försöker designa klart allt innan de börjar koda, eller väljer motsatt inriktning, så är det bra, men frustrerande. När det handlar om allmän data-historia så är det ofta ganska trist.

Version 1.0 av Chandler verkar ha släppts för några år sedan, sådär 5 år senare än tänkt. Jag laddade ner 1.0.3 för Mac, men det gick inte att starta på min dator.

Dödliga filer

Jag tycker att Chrome kan låta lite väl lillgammal ibland när han pratar med mig. När jag vill ladda ner ett program så säger han "This type of file can damage your computer, are you sure you want to download it?"

Med den typen av onyanserad kommunikation så är det ganska uppenbart att Chrome inte är menat att användas av vem som helst, för om man inte vet vad de egentligen menar så låter det där ganska hotfullt.

Eftersom jag läser kommentarer på IDG ganska regelbundet så känner jag att jag måste omvandla det där till en bilmetafor. Tänk om bilen sa "Den här mackapären förstör miljön och kan förvandlas till en dödsfälla vid minsta misstag, antingen av dig eller godtycklig med- eller mot-trafikant", hur fan skulle det låta? Va, va, va?

Dagens dikt

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Jag somnade i andra halvlek
Men jag måste
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Jag köpte snus
För att nikotinet
Kanske kan
Hålla mig vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Jag sov ändå
En del på planet
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Vaken

Summering

Det var mycket som var bra på Atlassian Summit. Jag lärde mig en del nya makron som kan ha avgörande betydelse för att få till dokumentationen som vi vill ha den. Nya Green Hopper har ett par killer features (men kanske inte killer combinations). Jag var på några riktigt bra presentationer om Agile och en väl genomtänkt presentation om distribuerad versionshantering (git och Mercurial).

Hela evenemanget var riktigt bra, jag skulle säga att det var bättre än WWDC, som jag var på förra året. Det är mindre, så man lära känna folk på ett annat sätt. Maten var riktigt bra, festen var mycket trevligare, och jag och Gustav festade loss ganska bra både där och på efterfesten. Jag spelade biljard för första gången på typ 15 år.

Idag lyckades vi dessutom hitta det thailändska stället vi åt på förra året. Det ligger precis på gränsen till Tenderloin (knarkhandlare och sinnessjuka tiggare utanför). Vi har tagit en öl på fjolårets favorit The Hydeout. Vädret har varit jättebra, speciellt idag.

I övrigt vet jag inte riktigt, men jag är sjukt trött och måste sova nu. Guten nacht!

Utdrag ur loggboken

Igår var vi ner till San Jose och tittade på The Winchester House. Ganska kul att ha varit där, men det är synd att jag inte råkade vara typ 10, snarare än lastgammal, för då hade jag nog uppskattat det betydligt mer.

I förrgår var vi ute och gick som bara fan. Först var vi till Guitar Center, eller Russ och Chris var dit, medan jag gick upp till Guitar Center-parken och tog det lugnt. Sen gick vi ner till Mission och letade efter Amerika-strumpor och åt en burrito. Sen promenerade vi till Haight-Ashbury via Castro och en kulle med fet utsikt. I Castro drack vi något kallt, sen gick vi tillbaks mot stan, stannade till på fjolårets favorit The Hydeout och drack något annat kallt. Sen var vi möra, och lyckades bara palla oss bort till China Town för middag, och en bar mittemot hotellet för lite mer öl.

Min förkylning har inte riktigt lagt sig, utan jag har förföljts av en retsam hosta, men det känns som om den verkligen är på väg att lägga sig nu. Ganska skönt, för imorgon börjar Atlassian Summit, och jag har ingen lust att sitta och hosta inne på föreläsningar. I påsen man fick när man skrev in sig så fanns det bland annat med en enormt stor t-shirt (one size fits all lardasses) och en liten påse vulkanaska.

Igår var vi och åt middag på The Stinking Rose, en italiensk restaurang som har vitlök i allting. Trevligt nog så hade de inte gjort så mycket gimmick av det som de kunde ha gjort: det där med vitlöken var inte överdrivet. Rekommenderas!

Jag har inte tagit ett enda foto än. Jag satsar på att få till en helt foto-fri resa, det hade varit något!

På västkusten

Nu är jag plötsligt i San Francisco igen. Flyget från Frankfurt blev försenat för att de blev tvungna att byta däck på planet. Detta skedde efter att vi hade bordat, så vi satt där någon timme och överöstes av kalluft, eftersom solen stekte planet. När jag fick maten så hade smöret smält och efterrätts-frukten var varm. Trevligt.

Flygresan var inte helt oväntat lång och trist. Jag har en hosta som inte riktigt har velat ge sig, och tolv timmar i flygplansluft gjorde inte saken bättre.

Men väl framme i San Francisco så var allt frid och fröjd, förutom att det blivit fel i vår bokning, så att vi fått två rum med dubbelsängar, snarare än två rum med två separata sängar. Efter en del palaver så fixade det sig, även om vi är tvungna att byta rum igen imorgon.

Men vem kan vara missnöjd när man kan äta friterad macaroni and cheese och dricka Anchor Steam på tapp?

Tvättstugemammans visor

Alltså, idag hände någon när jag tvättade som var så jävla CP.

Fast tydligen inte så PK. Folk med vett använder aldrig "CP" i pejorativ mening. Typ Alf Svensson skulle aldrig göra det. Alf Svensson som tror att loggning av sökord i sökmotorer kommer sätta stopp för pedofilin i världen. Alf Svensson är typ helt jävla CP. Ett tag så spann vi vidare på den här CP-grejen och började byta ut "CP" mot t.ex. "MS" och "förkyld". Det var kul, speciellt när man kunde idiotförklara någon genom att säga t.ex. "Men har du ont i halsen, eller?"

Men nu var det inte CP vi skulle snacka om, utan tvättstugan. Såhär va, jag skulle stortvätta, så jag laddade stugans enda maskin full med tvätt, fyllde på med skölj- och tvätt-medel och gick hem. När jag kom tillbaks till tvättstugan cirka fyrtio minuter senare så hade det hänt något jävligt roligt: jag hade lämnat tvätt- och skölj-medlet ovanpå tvättmaskinen, vars skakningar hade fått de bådas behållare att flytta sig i sidled något så jävligt att sköljmedlet hade ramlat av maskinen, slagit i backen och tömts på sitt innehåll, medan tvättmedelspaketet på ett ytterst delikat sätt balanserade på kanten till tvättmaskinen. Så jävla CP.

Men det är inte allt som är mongo. Många av de mer mongo grejerna som har hänt mig har hänt i tvättstugor. Speciellt sedan jag flyttade hit till min nuvarande lägenhet, där min hyresvärd (Akelius Fastigheter AB (tvåbokstavskombinationer, vad brukar de förekomma i för sammanhang? red.anm.)) är helt mongo i sin liberala syn på städning. Allra roligast var det vid något tillfälle när det var översvämning i torkrummet och det luktade mäsk i hela källaren. Minst roligt är det när torktumlaren är trasig typ var tredje gång man tvättar. Dags för en ny, kanske?

Det finns säkert mycket mer man skulle kunna säga om detta fascinerande ämne, men jag borde göra något viktigt, typ vika tvätten, så jag avviker. Syns!

Eller vänta, jag har ju ett foto på ett typiskt mongo-UI:



Notera de minimalistiska input-enheterna. Man har försökt sig på minimalism, vilket det är lätt att blanda ihop med enkelhet. Så du har en 40-graders och en 60-graders knapp. Vill du använda andra varianter så snurrar du på hjulet. Sen vill du tacka ja till något, hur gör du då? Min stora erfarenhet av idiotisk UI:n (larmet på jobbet, ja vad ska man säga?) gjorde att jag testade det enda som verkade tillräckligt dumt för att funka: jag tryckte på hjulet. Det visade sig funka. Tur för mig, annars hade jag luktat rätt illa vid det här laget.

"Compass control", ja, jag säger då det. Nu är det fest i Kapernaum, minsann!

Ambulerande lanthandel

Ety jag är sjuk och emlig, så ligger jag på schäslongen och latar mig, snarare än att göra rätt för mig. Jag har då valt att se en dokumentär på SVTPlay, som jag blev tipsad om av min kollega byrådirektören: "Roger Nilssons rörelse". (Denna video finns tillgänglig t.o.m. ons 23 jun)

Roger Nilsson hette en man. Mannen hade en rörelse. Rörelsen bestod i att i ur och skur köra runt med sin livsmedelsbuss. Livsmedelsbussen var en ambulerande lanthandel. Från Veberöd kom mannen.

Det är både frustrerande och befriande att se den här typen av dokumentär. Det finns inget budskap. Allt den gör är att visa något. Man är tvungen att själv tänka, snarare än att Janne Josefsson bankar in i en vad man ska tycka. Det skaver lite i hjärnbarken.

Gubbgnäll

Hej!

Jag är en gammal gnällig gubbe, och idag har jag två saker att gnälla på: kor i reklam och förkylningar.

Angående korna så tycker jag det är ganska smaklöst hur deras liv framställs på t.ex. mjölkpaket. "Är Majvi rädd för björnen?" Nej, det är hon inte, för björnen kan inte ta sig in i ladan där hon står. "Kan Rosa gå vilse?" Nej, det kan hon inte, för hon står fixerad i ett jävla bås och skulle behöva vara någon typ av ko-Houdini för att kunna ta sig ut, och det är inte så troligt att just Rosa skulle vara det. Snälla, kan ni inte börja göra samma sak med gödkycklingar också?

Angående förkylningar så är jag upprörd över att jag har drabbats. Igår hade jag ont i halsen. Idag är jag hostig och snorig. Ska det aldrig ta slut? Jag sitter hemma och jobbar för att slippa smitta mina kolleger. Det är tråkigt. Jag får i och för sig mycket mer gjort än när jag sitter på det stimmiga kontoret, men det är fortfarande tråkigt.

Just det, sen var det det här med hur ungdomar nu för tiden klär sig också, men vi tar det en annan gång.

Med vänlig hälsning,

Linus

Experiment med matprodukter

Du, trogne läsare av denna blogg, är bekant med mitt stora intresse för matprodukter. Idag har jag framställt flera matprodukter som jag aldrig har prövat på tidigare. Ska man göra palak panir så måste man ha panir:


"Vad är det där för jävla degklump?" frågar du dig. Det är ingen jävla degklump, det är panir, en typ av ost. Den är ganska enkel att få till. Jag gjorde så här: en liter feting-mjölk i kastrull, koka upp, tillsätt en eller ett par teskedar citronsaft, rör och vänta på att det ska skära sig ordentligt, sila genom en duk eller något, knyt ihop och låt ligga någon timme. And yes, it was a success.

Paniren är en av två huvudsakliga ingredienser i palak panir. Den andra är spenat. Det går typ till så att man hettar upp olja, drar i kummin, lök, koriander, en hel chili, avvaktar ett tag, drar i en hel del hackad spenat (jag borde ha haft mer än jag hade, men det är ett välkänt faktum att man inte har mer spenat än man har), vänder ihop spenaten och kryddorna, saltar, kanske tillsätter lite vatten och låter puttra, drar i valfri mängd grädde och tärnad panir och garam masala och sen är det nästan klart. Så här såg min spenat-fattiga variant ut:


Som synes serverade jag med JIRA-ris. Frågor på det?

1000 Star Trek-länkar

Simon bloggar om SvDs politiska kompass och och testar åt vilket håll den egentligen lutar. Obs! Innehåller stapeldiagram.

I brist på IT-campus

Hej!

Jag tror att jag har kommit på lösningen på Greklands ekonomiska problem...

Hela historien får mig att tänka på den där ekonomiska krisen i början av 90-talet, och hur man talade om den. Någon politiker som hade ådragit sig någon form av parasit i hjärnan hävdade att orsaken var att vi alla hade levt över våra tillgångar. Det var vårt fel. Kollektivt. Folk som bara gör sin grej och litar på att de med faktisk makt gör sitt jobb är skyldiga. Inte de som med ungefär ett decenniums intervall kör in ekonomin i en bergvägg och knäcker vanligt folks ekonomi.

...jag tror att lösningen kan vara att Greklands kommuner (antagligen strukturerade precis som stadsstaterna på Platons tid) ansöker om glesbygdsbidrag från EU och gör stora investeringar i att skapa sina egna platser i Second Life. Eller Second Reality. Fast det kan bli svårare...

Men ska man vara indignerad, eller ska man inse att det är såhär det ser ut? Det nuvarande systemet är inte perfekt, men kan något vara det? Är de ständigt återkommande ekonomiska jordbävningarna ett pris som motiverar de fördelar vi får i form av (faktiskt) ekonomisk tillväxt. (Jag var nära att ta fram ironi-parenteserna där, men ekonomiskt naiv som jag är så känner jag inte till något annat uttryck än det jag har indoktrinerats att använda.)

...du promenerar (virtuellt) in i det (virtuella) Aten, pratar (virtuellt) med en (virtuellt) förbistrykande (virtuell) filosof, tröttnar (virtuellt), går (virtuellt) vidare till det (virtuella) Sparta, äter (virtuellt) en (virtuell) tallrik (virtuell) blodsoppa...

Sedan vi lämnade det förmodat urkommunistiska jägar-samlar-samhället för varierande antal tusen år sedan så har livet varit en jämmerdal. Den enda möjligheten (vi bortser från politiskt inkorrekta utrotnings-lösningar) att uppnå det igen är antagligen att kolonisera tusentals beboeliga planeter och sprida oss tillräckligt glest för att kunna gå tillbaks till ett "naturligt" liv. ("Naturligt" står inom citationstecken för att indikera att mänsklighetens anpassning till sin situation är lika naturlig som daggmaskens.)

Jag skriver en mening till, för man kan inte avsluta med en parentes.

Riktigt blod

En sak jag inte riktigt fattar i True Blood är det här med vampyrblodets verkan på människor. Knarkarna tar en droppe och får värsta trippen. Har man gjort sig illa och dricker vampyrblod för att bli hel igen så får man ingen narkotisk effekt. När Jason överdoserade så fick han inte heller någon narkotisk effekt, men däremot en erektion som vägrade ge sig.

Ja, här sitter jag och försöker få logiken i en vampyrberättelse att gå ihop...

En annan sak: Wiener Sängerknaben. Du kan tacka mig när du blivit stormästare i Jeopardy med frågan "Vad är Wiener Sängerknaben?"

Dags för frukost. Idag tror jag att det blir 15 habaneros och 450 jalapenos.

Stupid guy vs. food, part 2

Idag gjorde jag det: habaneron är uppäten. Det var inte roligt. Det tog tid. Jag fick svårt att få ner den för att jag blev mätt av allt vatten jag drack bara för att kyla ner tungan. Idiotiskt. Men jag gjorde det. Jag tror inte att jag ska göra om det.

Stupid guy vs. food

Jag satt och tittade på Man vs. Food och funderade på hur det skulle vara att tugga i sig en habanero, bara sådär. Jag började känna mig lite sugen på att faktiskt göra det, och jag hade en liggande i kylskåpet. Turligt nog så var jag tillräckligt vuxen för att inse att det var bättre att ta det lite pö om pö, så jag valde en chili istället.

Jag har aldrig gjort det här förut, så det var lite spännande. Jag bet försiktigt av spetsen på chilin. Det smakade som paprika. Vanlig, röd paprika. Okej, det var väntat. Jag tog ett par tuggor till. Efter ungefär en tredjedel började det kännas att det inte var en vanlig jävla paprika. Jag började svettas i hårfästet. Men det blev inte så mycket värre. Det tog mig säkert en halvtimme, men sen var det gjort. Tungan brände en aning, men det var lugnt. Chili och vatten var ingen kulinarisk höjdpunkt, så jag började fundera på middag... Ost, kex och chili? Klart du ska, mongo!



Att jag hade persilja upptäckte jag när jag öppnade kylskåpet. Kombinationen var subtil. Chilin brände igen, osten dämpade, och persiljan kontrasterade på ett vackert sätt. Det var inga problem att få i sig nästa chili, även om brie-osten hade behövt någon dag till i rumstemperatur.

Som synes på bilden så är det inte så himla mycket mat på tallriken. Jag behövde något mer. Jag tog en portion till, fast andra gången bytte jag ut chilin mot ingefära. Det blev något av en överraskning. Tuggar man i sig ingefäran sakta så riskerar man inte att bränna halsen, det blev inte speciellt hett, men däremot började det brinna en aning runt munnen. Och ingefära kan vara ganska hårdtuggad när den är på det humöret.

Inte helt oväntat kom jag under denna utsökta måltid att tänka på den gamla klassikern från Djäknegatan: tunnbröd, apelsinmarmelad och jalapenos. En oväntad delikatess, som alltid gör en glad. Tröttnar man på att vara glad så kan man lägga till majonäs också, för det blir helt jävla hemskt.

Mer skit kommer så småningom här på matlagningsbloggen.

Sär skriv ning

Det här med särskrivning är ett jävla gissel. Det har satt sig i hjärnbarken på mig och antagligen dragit om ett miljardtal av mina neuroner på ett sätt som hindrar dem till att användas till vettiga saker. När jag ser en särskrivning så måste jag tvångsmässigt uttala den för mig själv, som för att övertyga mig om att det låter tillräckligt absurt för att motivera att jag irriterar mig på det.

Det här håller inte längre, så vi tar till en vanlig problemlösningsmetod: vi vänder upp och ner på det. Istället för gnälla och vara besserwissrar när folk särskriver, så bejakar vi det istället. Vi tar särskrivningen till dess logiska slutpunkt och skriver varenda stavelse för sig. För tillfället har jag träningsvärk i vaderna, så vi tar och skriver isär det: "Jag har trä nings värk i va der na." Lite svårt att läsa, men det är en vanesak, om araber kan läsa sitt språk utan vokaler så borde inte lite mellanslag här och där vara ett problem för oss.

Det här skulle även kunna hjälpa oss att förenkla och effektivisera skriftspråket. Varje stavelse skulle kunna representeras av ett lättförståeligt tecken, och det skulle bli mycket mer intuitivt att lära sig läsa och skriva. Vi spinner vidare på exemplet ovan och tar stavelserna en efter en:

• Jag - jag är nummer ett, så vi skriver det som en etta.


• Har - nästan en hare, så vi kör på det.


• Trä - vedträ, naturligtvis.


• Nings - klurigt! Men vi måste nog dela upp det i två delar: "ning" och "s". Vad en "ning" är vet jag inte, vet det ringar på "kling", så vi kan rita det som en kyrkklocka. "S" säger ormen, så vi ritar en orm för det.


• Värk - ajajaj, vi ritar ett plågat ansikte för att illustrera värken.


• I - här tycker jag att vi ritar bokstaven i, precis som vanligt, med prick och allt.


• Va - "va" säger man när man inte fattar, så vi ritar ett frågetecken.


• Der - "der" låter mycket som "dear", så vi ritar ett hjärta.


• Na - "nanananananananana" gick signaturmelodin till Boktipset, där programledaren satt i en regnbågsfärgad soffa, så vi ritar en regnbåge.

Okej, vissa av grejerna kanske är lite långsökta, men det här är bara exempel på hur det skulle kunna gå till. När vi ska genomföra det i praktiken så kommer det givetvis vara en kommitté med en massa äldre språkvetare och annat löst folk som sitter i evighetslånga möten och hittar det bästa tecknet för varenda stavelse i det svenska språket. Jag kan tänka mig att Sture Allén kommer vara ordförande. Eller Bosse Ringholm.

Anyway, illustration:

Om vi förenklar och stiliserar piktogrammen en aning så blir det så här:

Jag tycker att den här illustrationen säger ganska mycket om hur snabbt det kommer att gå att skriva i framtiden. Men som om inte det vore nog, här har jag skrivit det i skrivstilsform, så att man får flyt när man skriver:

Jag skulle tro att det här kommer bli ungefär 200% snabbare än att stenografera. Framtiden ser ljus ut.

Programmering