Where in the world is Ulf Brunnberg?

Långtida läsare av denna blogg minns att den en gång i tiden hade som tema att hålla ordning på var Ulf Brunnberg befann sig. Detta blev ofta ensidigt, då hans jobb gör att han under långa perioder befinner sig på ett och samma ställe, och temat på bloggen öppnades upp för mer slumpartat innehåll. Ibland får vi dock spontana återfall, och ger oss ut för att spana efter fars-kungen.

I senaste numret av Vårt Malmö ser jag att han ska spela mot Eva Rydberg i en "Flygande Flängande Fräck Fars" som heter Boeing Boeing, med premiär 6 februari nästa år. Enligt annonsen, en ypperlig källa till fakta, är den en succé från London West End och Broadway. Inte undra på då att man väljer att rollbesätta den med sådana erfarna farsrävar som Rydberg och Brunnberg. Succén torde vara given även i Malmö.

(Vi rekommenderar inte någon av bloggens läsare att besöka denna föreställningen. Risken för trauman och uppsnittade handleder torde vara överhängande.)

Svart som silver

Tobaks-Thomas lurade på mig en dosa Grov Portion Svart. Själva snusarna är svarta på ett övertygande sätt, och smaken är kraftig. De var oroväckande hårda, men satt ganska bra under läppen. Utvärderingen fortsätter.

Bakochframvänd prestigekamp

Harald Welte förvånas över att folk inte sysslar mer med reverse engineering. Jag kan förstå varför man hellre sysslar med annat: det är inte lika uppenbart kreativt som att bygga något själv, det kan förekomma etisk och juridisk förvirring osv. Men en viktig anledning att syssla med det är nördprestige. Har man aldrig använt en disassembler så är man ingen riktig programmerare.

Min reverse engineering-karriär började när jag i sjuårsåldern plockade isär en klocka. Jag fick aldrig ihop den igen. Sedan gick det ganska lång tid innan jag gjorde något så ambitiöst igen.

På mitt förrförra jobb skrev jag en symbolisk disassembler för Symbian-kod, för att kunna lista ut hur en inbyggd applikation gjorde en viss sak. Det tog ett tag, och den var tvungen att klara av både appar och libs, både ARM- och Thumb-kod. Jag kanske blev lite överambitiös, men jag hade roligt.

Och om någon undrar så är detta fullt lagligt i Sverige, medan man i andra länder mycket väl kan bli dömd till livstids tortyr.

Dagens boktips

Dagens skiva är, som så ofta på sistone, Christian Deaths andra skiva "Catastrophe Ballet". Joy Division och David Bowie krockar och ljuva kroppsskador uppstår. Gnisslande gitarrer, maniska trumrytmer och tillbakalutad sång.

Och som en kommentar till det föregående inlägget

Härifrån:

Jag har aldrig gillat Kenneth. Har ingen relation till det. Det är löjligt att man inte kan kallas vad som helst - i det gamla Egypten hade folk 30 olika namn och varje barn tog sitt eget hemliga själsnamn. För mig är det bokstaven K som är intressant. Jag införde den redan i sexan. Folk började undra. Står K:et för knulla? Eller kärlek kanske?

Fega ur

Jag har gnällt om det här med dialogrutor som frågor om man är säker tidigare, men tänkte vrida det ett varv ytterligare, genom att inte bara anklaga dem som överanvänder dem för inkompetens, utan dessutom för feghet. Vad är det som får någon på Nokia att bestämma sig för att lägga in en dialog som frågar om man är säker, då man väljer att ta bort en låt ur en playlist? Det skulle kunna vara någon typ av Windows-skada, att man faktiskt tror att det är användarvänlighet, att man vill kolla med användaren, så att hon inte av misstag tar bort en låt ur playlisten. Men kom igen, hur stor skada är det egentligen? "Åh nej, jag tog av misstag bort en låt ur min playlist, om jag inte kan lyssna på just den emo-låten så måste jag skära mig i handlederna i tre och en halv minut istället, gud så deprimerad jag blir!"

Eller som det här med att man inte har sparat en fil. Ibland händer mig följande: jag ska stänga ner min jobbdator, så jag väljer Shutdown, varpå Windows ska stänga ner programmen. När Visual Studio kommer på att det ska stängas ner så vill det spara solution-filen (filen med lösningsmedel), men jag har redan avmonterat min TrueCrypt-volym där den ligger, så den kan inte sparas. Visual Studio frågar om jag vill spara den någon annanstans (Yes/No/Cancel), jag råkar trycka på Cancel och hela nedstängningsprocessen avbryts. Hallå, jag ville stänga av min dator! Hur mycket skada sker om jag inte spar ner solution-filen? "Åh nej, jag hade osparade ändringar i min solution-fil, nästa gång jag sätter mig vid datorn kommer jag att ha tre och en halv minuts arbete extra, eller troligtvis inget alls, för det som ska sparas är säkert något i stil med info om vilka filer jag har öppna i editorn, nu måste jag öppna dem igen, zomg nu måste jag skära upp handlederna istället!"

Utvecklare måste våga ta beslut. De måste åtminstone välja om de ska se på användarna som idioter eller som individer som är mycket smartare än dem. I sådana är fall är det ingen tvekan om hur det ligger till. Att fråga användaren är en enkel utväg för en utvecklare som vill slippa ta beslut, om man inte ser till konsekvenserna, vilka är att användaren blir irriterad, klickar fel och blir tvungen att skära sig i handlederna om och om igen för att hon blir så jävla deprimerad. Det är i alla fall vad jag brukar göra.

Mycket ska man blogga om innan öronen skärs av

Tänkte bara tipsa om ett nytt, väldigt spännande projekt i bloggosfären: rakkniv. Det handlar om jakten på den perfekta rakningen. Hur ska det gå?

Oj

Lördag förmiddag, lätt bakfylla, världscuppremiär i längdskidåkning på TV. En typ av perfektion. Och inte bara det: Charlotte Kalla vann damloppet överlägset, och Marcus Hellner vann herrloppet. Oj.

Development in the ear

Idag har jag varit på Öredev och lyssnat på folk som pratat om programmering, istället för att själv sitta och programmera.

Ted Neward keynotade om att språk kommer vara den stora grejen under de närmsta 5-10 åren. Programmeringsspråk. Nya, häftiga sådana. Han förklarade varför. Han tog exempel. Jag är inte övertygad, men han sa intressanta saker.

Resten av förmiddagen la jag på en presentation av det nya JavaME-SDK:t (man kan debugga, man kan köra i emulator, man kan köra på device, man kan profilera) och en spådom av en kille från SonyEricsson om vart mobil-mjukvara är på väg: open source, öppna plattformar, webben, högnivå, konvergens. Jag fick inte höra något jag inte hört förut.

Efter lunch gick vi på en presentation av The Bug, en pluggbar hårdvaruplattform för att bygga och programmera apparater. Ganska roligt, men precis som föreläsaren påpekade så kan den inte göra speciellt mycket som en smartphone inte kan. Än. När man kan plugga in geigermätare så blir det mer intressant.

Dagens höjdpunkt var när en gammal amerikansk nörd berättade om sitt projekt, språket D. Jag blev sugen på att veta mer och att byta ut den föregående bokstaven i alfabetet mot denna. Fortsättning kanske följer.

Jeff Sutherland pratade om hur man använder Scrum i större projekt, i en föreläsning full av intressanta idéer: kodstruktur speglar organisationsstruktur, scrum som objekt-orienterad programmering etc.

Dagen avslutades med en helt värdelös presentation av Silverlight Mobile. Killen kunde inte bestämma sig för om han ville prata om Silverlight, UI:n till mobiler, allmänt om UI-design eller .NET, vilket gjorde att han egentligen inte sa någonting. Han visade lite exempel, men förklarade inte vad de skulle visa. Han skrev lite kod, vilket visade att man kan göra väldigt lite med väldigt lite kod. Jag vet inte.

Tyvärr missade jag The future of Java on mobile, som handlade om Suns motsvarande grej, JavaFX. Det var tydligen mycket bättre.

Hemma hos

Nu är jag hemma igen. I helgen har jag inte varit till Sears Tower eller Pizza Due. Däremot var vi upp i Hancock Building och tittade på utsikten från 94:e våningen. Sen började vi skratta okontrollerat när speakerrösten i hissen sa att det var världens mest kända byggnad. wtf, liksom. Vi var ut på ett högljutt ställe på lördagskvällen, men jag blev trött och gick hem och la mig.

Igår låg jag mest på en soffa och tittade på amerikansk fotboll. Vi borde ha amerikansk fotboll på TV här också. Det är en väldigt bra TV-sport.

Annars var nog resans "höjdpunkt" när kollegan Hassan skulle ta sig igenom passkontrollen och stötte på patrull. Säkerhetspersonalen ville "ställa några frågor" eftersom han "hade ett väldigt vanligt namn".

Eller så var den verkliga höjdpunkten att jag blev spontan-uppgraderad till economy extra på hemvägen. Tack!

I övrigt: diskussioner om den perfekta rakningen, att bli kallad för "honey" av en servitris, till synes vettiga människor som är republikaner, feta frukostar, blaskigt kaffe etc. Ungefär som vanligt alltså.

Uppdatering från friheten

Hej-hej!

Nu har jag varit i Libertyville och jobbat en vecka. Det har gått bra, vi fick en hel del gjort: upplyst de oupplysta, bollat med de obollsinta, fixat problem åt de problematiska. Idag och imorgon turistar vi i Chicago. Planer: Sears Tower, Pizza Due, dittan och dattan. Åker hem på söndag kväll, hemma i Sverige på måndag. Det ska bli sjukt skönt att återgå till ett normal liv, med normal mängd mat (lagom), normal mängd motion (lagom) och normal mängd bilåkning (ingen).

Väl mött i Malmö!

Linus

Med hälsningar från det amerikanska ping-pong-förbundet

Dagens film var Ping Pong Playa, en löjlig komedi om en amerikansk kines som vill spela basket i NBA men har mer talang för "ping-pong" (även känt som "bordtennis"). Det var ett dumt skämt i filmen som fick mig att skratta rakt ut ("lol"): kvinnan som är ordförande för det lokala ping-pong-samfundet förklarar varför en tjej från Iowa har den rollen med "I love ping-pong long time". Ingen skrattar. "Götta", och påminner om när mr. Yamagashi i "Totally Awesome" mumlar "asian" flera gånger på raken när huvudpersonen kallar honom sin "oriental mentor".

Pingis-scenerna var något bättre än fotbolls-scenerna i "Bend it like Beckham", vilket inte säger så "mycket". Det finns för få pingis-filmer. Jag skulle vilja se ett storartat, "påkostat" drama med riktigt "feta" pingis-scener. Gärna utan överdrivet långsamma "inzoomningar" på "personen" som utsätts för den "nedriga" stoppbollen (matchbollen i the big pingis "showdown" i denna "film").

Snart: "Valkyrian" på "SVT".

"Övrigt": packar lite halvhjärtat"."

Kafka på stranden

"Kafka på stranden" av Haruki Murakami irriterar mig en aning. De första 200 sidorna är tråkiga. Tempot är för lågt. Språket brister i dialogerna, vilket kan vara ett översättningsproblem. Dessutom känns det som om de underliga saker som händer bara är där för att vara konstiga.

Sen börjar det hända saker, samband börjar skapas och en viss spänning börjar uppstå. Jag blir nyfiken på hur alltihop ska knytas ihop. Det som först bara verkade konstigt får mening. Framåt slutet inser jag att jag har läst en fantasy-roman, även om det inte förekommer några riddare, drakar eller alver. Författaren bygger en egen värld (vilket även påpekas av Aftonbladets recensent, som citeras på baksidan), och den håller ihop.

När jag är klar så frågar jag mig vad det egentligen handlade om. Vad var meningen? Det finns uppenbara svar, men det mystiska ger inte riktigt med sig. Svaret drar sig undan.

Rekommenderas.

Om att ockupera moderaterna på Sydnytt

Det serie-ockuperas hus i Lund. Jag gillar hur Sydnytt lät båda sidor komma till tals, och hur den moderata kommunpolitikern som intervjuades fick förklara bort bostadssituationen (Barbros situation, du vet). Det blir intressant när radikala inte framställs som dårar av massmedia. Ingen Göran Persson delade ut rosor till poliserna som gjorde tillslaget. Ingen verkar ha skjutits eller ens misshandlats. Vart är världen på väg?

Yes we can bomb them

Obamas segertal kanske inte kändes sådär väldigt fräscht på vår sida Atlantis, men när Jesse Jackson stod där och grät så blev jag själv nästan tårögd. Support our troops, det säger jag nu yo!

Framtidsplaner

I helgen åker jag återigen till min favorithåla Libertyville, Illinois. Parkeringar, burgare, fetton, potholes, amerikanska flaggor, kontorslandskap, Bud Light, väderlek från helvetet. Stället har allt. Fram till dess: Powerpoint, prestanda, tvätt.

Misslyckad planering, lyckad nedfrysning av herr Moro

Vi hade fria aktiviteter i två dagar på jobbet, så jag skrev en fungerande musikspelare till min telefon, eftersom den Nokia-utvecklade spelaren var för irriterande för att användas på ett vettigt sätt. Eller ja, det var planen. Efter två dagars arbete hade jag något som nästan funkade. Jag la en halv dag till på det och har något som funkar, men är lite trasigt. Man kan leta runt i filsystemet och lägga in saker i en playlist, samt spela upp och stoppa. Det är vad jag behöver. Inga dialoger som ställer dumma frågor, inga popup-menyer med tusen val som bara är i vägen. Hade nu bara kataloglistningarna varit sorterade så hade det varit riktigt användbart. Och om man hade kunnat spara sin playlist.

Misslyckandet i planeringen skyller jag på rost i mitt Symbian-maskineri: jag snubblade upprepade gånger på strängklasserna och någon gång på array-klasserna. Där gick en dag. Jag förvånas ånyo över hur svårt det är att programmera för Symbian. Hela tiden är det samma sak: man har en sträng i ett visst format och ska skicka in den till en funktion som vill ha den i ett annat format. Man konverterar hit och dit, misslyckas, börjar om, konverterar några gånger till och får till slut till något som funkar, men ser ut som skit.

Till UI:t använder jag TAT Cascades, som är sjukt bra (och det tycker jag inte bara för att det är vad jag jobbar med). Hade jag försökt med S60-API:t så hade det tagit åtminstone två dagar till och blivit mycket fulare. Det som är bra med Cascades är inte i första hand att man kan slänga in coola animationer med vänsterhanden, utan att man man samma hand även kan definiera det mesta av UI-logiken i XML. Det går löjligt snabbt att få upp något som funkar. När man har något som funkar så kan man putsa upp det till något som är ganska coolt på en halvtimme.

Cascades rules, man! It rules! Developers, developers, developers! *svettig*

News for nerds - stuff that matters

Jodå s'att, men det... Nu har de börjat sälja Ubuntu-Cola på min lokala Hemköp. Jag kunde dock inte notera någon direkt tillströmning av skäggiga sysadmins. Tänk om de valt att kalla den för Slackware-Cola istället. Eller BSD. Då jävlar.