Blogg

Blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg; blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg.

Blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg? Blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg blogg! Blogg blogg blogg blogg blogg...

Änglarna

Jag såg den här "Universums änglar". I vanliga fall känns filmer som bygger på böcker man läst ganska fattiga, men i det här fallet kändes boken fattigare än filmen. Historien berättas på ett mer kompakt sätt i filmen. Det känns som om den här sorgliga historien fungerar bättre med bilder på människor, eller som om författaren inte riktigt lyckades beskriva förloppet tillräckligt bra. I själva verket kommer jag inte riktigt ihåg vad jag tyckte om boken. Den var kanske bra, men inte mycket mer än så.

Jag gillar att det är en ganska konventionell film. Det finns lite surrealistiska inslag, men det är inte överdrivet, utan det fungerar när det används för att illustrera galenskapen. Vissa delar av musiken känns dock en aning fel, men i stort fungerar den också bra. Egentligen tycker jag att film blir bättre utan musik, men så länge den inte stör alltför mycket så kan jag acceptera det.

Allt som allt en rekommendabel film. Jag ger den en 8 på IMDb.

Dansbands-Roky

Men produktionen på i stort sett allt Roky har spelat in är så hemsk att man blir förvirrad av känslorna som uppstår inom en. Skäms man? Blir man nervös? Är man full i sjutton?

De flesta inspelningarna går att sortera in i en av tre grupper: live-inspelningar med så dåligt ljud att det är svårt att räkna ut vad som är trummor och vad som är gitarr (Heroin-covern på "Evilhook Wildlife E.T." är ett bra exempel), inspelningar med bara sång och akustisk gitarr (eller som på "A Day and Night With Roky Erickson", sång, akustisk gitarr och så någon sopa som lägger på lite egna improvisationer på elgitarr som ofta låter som om de tillhörde en helt annan låt än den som faktiskt spelas) och så den allra värsta kategorin; studioinspelningarna som låter som om de kontrollerats av en dansbandsproducent som tycker att vissa av Christer Sjögrens solo-skivor är "jävligt råa faktist".

Här och där förekommer dock detaljer som gör en lite glad, som de helt vansinniga syntharna i refrängen på låten som har gett den här bloggen dess namn. Och så finns det en del grejer som helt enkelt låter bra också. Men nu var det ju inte det vi skulle prata om.

Den mordiske farfadern

Det finns en låt av Roky Erickson som heter "The Singing Grandfather". Jag kände för att skriva något om den, men när jag hittade det här så insåg jag att en länk helt enkelt var bättre. Läs gärna alltihop, inklusive bitarna om Real Life Chicago. Läs sen allt annat på sajten. Vad ska man säga om idén att skriva 30 dikter om ett black metal-band? Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte.

senast.frekvensmodulering överensstämmelse?

Alltså på last.fm räknar de ut ens musikaliska grannar, d.v.s. folk som enligt deras avancerade algoritmer har samma musiksmak som en själv. Jag har lyssnat en hel del på techno under de senaste åren. Mina musikaliska grannar är sådana som enbart lyssnar på techno. Enligt min bedömning måste dessa människors musiksmak stämma ganska dåligt överens med min.

Men man får inte bara gnälla, man måste komma med KONSTRUKTIV KRITIK, har jag hört. Nu finns det väl inte något vettigt genre-system på last.fm, men visste man vilka genrer olika låtar tillhör så skulle man nog kunna göra en bättre bedömning. Om jag exempelvis lyssnar på 40% techno, 10%house, 30% pop, 10% black metal och 10% kristen gangstarap så passar inte min musiksmak speciellt bra ihop med någons som lyssnar på 99% techno och 1% polsk punk.

Fast det finns inte något rätt eller fel här, så vem bryr sig?

Begynnelsen, del 8: Majvor

Petter hade en fröken som hette Majvor när han gick i förskolan. Någon gång fick de ett klistermärke och när Petter frågade henne vad det stod så berättade hon att det stod "Se upp för mig i trafiken". När någon frågade Petter vad det stod så svarade han följaktligen att det stod "Se upp för Majvor i trafiken", vilket var jättekul, så den historien fick man höra om och om igen tills man tröttnade på den.

När han gått ut förskolan fick han börja i skolan, som bestod av ett antal baracker. Man gick förbi dem på vägen till Konsum. När vi flyttade fick han en pärm med bilder på alla i klassen. Jag fick ingenting från min "klass" i förskolan, fast det damp ner ett trist julkort så småningom.

Gasräkningen

Snartel
Knorp
Fidla

Pjalk no. 5
Skrybb
Fjunkert

Tillägg? Kanske.

Ja nej

Jag vill se dina ben
Jag vill se dina ben
Ditt skelett är nyckeln
till mysteriet

Rotera
Universum
Baklänges
Tills
Kycklingar
Runkar
Reservoarpennor

Att synliggöras

Vad innebär det egentligen att vara synlig? Det känns ungefär som om det innebär samma sak som att synas, vad nu det betyder. Jag skulle kunna tänka mig något åt det här hållet: om Ylva tittar rakt mot Xerxes, och Xerxes är synlig, så ser Ylva Xerxes. Om nu Xerxes vore ett objekt i ett grafiskt användargränssnitt, t.ex. en dialog-ruta, och han har en metod som heter IsVisible(), som returnerar en bool, så känns det naturligt att den skulle returnera true om Xerxes är synlig (d.v.s. syns om man tittar på skärmen), och false om han inte är synlig. I Symbian bör man dock läsa dokumentationen noggrant, för där betyder CCoeControl::IsVisible() något helt annat...

CCoeControl är basklassen för alla GUI-kontroller. Om man anropar IsVisible() så får man ut det värde som har satts på den aktuella kontrollen med metoden MakeVisible(). Att man anropat MakeVisible() med argumentet true betyder dock inte att den syns på skärmen. Så ett mer korrekt namn på metoden IsVisible() skulle vara VisibilityFlagSet(), och sen kan man bara fortsätta spekulera om vad visibility-flaggan betyder.

Brev från Skottland

Om man känner sig lite ledsen någon gång så kan man alltid lyssna på "Letter from America" med Proclaimers. Det är inte bara en härligt svängig liten popdänga, utan dessutom är dialekten skitrolig.

Begynnelsen, del 7: Förskolan

Jag började förskolan när jag var fem år. Tydligen var jag tidigt utvecklad, eller något. Fast när vi var hos doktorn som hette något som lät som "Puré" så fick vi heta Linus Normal och Petter Perfekt. Petter behövde dock inte börja förskolan ett år tidigare. Det var några få andra av barnen som bara var fem, de flesta var stora och lite farliga. Det var speciellt en kille som jag inte gillade, han skulle alltid bråka.

En gång kissade jag på mig, vilket var väldigt pinsamt. "Akta dig så inte Linus skiter på sig!", uppmanade den dumma killen den jag skulle gå brevid. Väldigt roligt, haha.

Begynnelsen, del 6: Emil

Det fanns en annan kille som ännu mindre och emligare än jag. Eventuellt hette han Emil. Hans pappa var från Norrland, vilket var lite speciellt, även om Tierp väl egentligen inte ligger mer än 5 mil från Norrland. En gång bjöd han oss på vindruvor när han varit och handlat.

Emil var ett år yngre än jag, vilket gav mig ett stort övertag. En gång hade han på sig ett par mjukisbyxor som det var jättelätt att dra ner. Jag drog ner dem gång på gång och skrattade så jag grät, medan han grät av någon annan anledning. Till slut fick han nog och började skrika på sin pappa. Han syntes inte till, men däremot kom min pappa ut på balkongen och frågade vad som pågick. Emil skrekgrät att jag ville se hans pillesnopp, vilket var en ganska fri tolkning av mitt handlande, men som tur hörde inte pappa vad han sa. Efteråt frågade han var jag gjort och eftersom det där med att dra ner byxorna kändes dumt så sa jag att jag hade slagit honom.

I rymden kan ingen höra dig ringa

En liten rapport från dagens slösurfande kanske vore på sin plats, eller vad tror du? Whatever, nu kör vi, nu dör vi. Jag satt och kollade lite på sådana webb 2.x-prylar som Dapper, Yahoo någonting och Google Mashups. Sen sket jag i det, för det var lite för tekniskt och trist för mitt bakfulla huvud. Men här kommer en manuell mashup:

Ron Liechty skriver på sin Forum Nokia-blogg om iPhones koppling till Star Trek, och på Wikipedia kan man läsa om Martin Cooper, som räknas som mobiltelefonens uppfinnare. Han hade communicators från Star Trek som förebild. (Och förresten så fanns det redan bil-telefoner, det han och hans anhang var först med var telefoner man bär med sig.)

Men när kommer vi ha sådana där combadges som de har i Star Trek? Det är inte mycket som behöver komma till. Med tanke på hur mycket onödig funktionalitet som finns i redan väldigt små telefoner så borde det gå att få ner storleken till en liten bricka om man plockar bort skärm och annat shitto.

Nu blev jag naturligtvis tvungen att testa röststyrningen på min telefon, och det funkar ganska bra. Det är inte sådär fantastiskt snabbt och det blir inte alltid rätt, men med lite träning borde det gå att använda fullt ut.

Sen finns det ju andra idéer om hur en bra kommunikator ska se ut, t.ex. det här monstret som Nokia lanserade under veckan.

Begynnelsen, del 5: Italien

En gång åkte vi faktiskt till Italien, jag, Petter, mamma och pappa. Jöns var liten och fick vara hos Ulla och Börje i en vecka istället och jag antar att det inte gjorde någon större skillnad för honom. I Italien var det annorlunda än hemma. Vi bodde i ett eget litet hus och i husen runt bodde andra turister. På morgonen kom munkförsäljaren och ropade "munkar, bullar", på svenska men med italiensk brytning. Munkarna var stora och mjuka och innehöll något slags vaniljfyllning. De små ödlorna som klängde omkring överallt gillade också munkarna.

En kväll var vi på något slags underhållning, de vuxna fick varsitt glas vin och busschauffören sjöng om Santa Lucia, vilket var vansinnigt komiskt, eftersom man ju annars bara sjunger den vid just Lucia. Det var en man som satt vid vårt bord och han visade att han kunde trolla bort sitt vin, vilket han gjorde genom att dricka upp det i ett svep. Det var ganska roligt. Sen var han tvungen att dricka av sin frus vin, för hans var slut.

OpenMoko

Det här är coolt, även om man måste vara svårt nördig för att uppskatta det... De håller på att utveckla en helt öppen telefon, baserad på fri mjukvara och öppen hårdvara. Själva enheten verkar lite väl biffig för min smak, men med en telefon ute med helt fri mjukvara kan vem som helst plocka upp bollen och springa. Problemet med Linux till mobiler har varit att det inte har funnits något färdigt system att stoppa in i en telefon. Om det här projektet får tillräckligt med luft under vingarna så kommer det finnas ett system, tillgängligt för vem som helst att utveckla vidare. Ledande utvecklare är erfarna Linux-hackers, så att det kommer satsas på kvalitet är det inget tvivel om. iPhone i all ära, men om folk av det rätta virket ger sig på den här plattformen finns det ingen hejd på vad den kommer kunna göra. Det har inte funnits någon telefon tidigare som man har kunnat utveckla något annat än tilläggsprogram till, här kan man skriva om allt, inklusiva bootloader, kärna och användargränssnitt. Det här är inte ett hot mot Nokia, Samsung eller Sony Ericsson, men Symbian och Microsoft har all anledning att oroa sig.

Eller så blir det bara skit av det, men nu ska vi inte vara sådana.

En dum klient, en ännu dummare server

SymbianOS är ett sådant där system som bygger på en mikrokärna. Precis som i andra sådana system så finns en massa funktionalitet i servrar, som man kommunicerar med genom att skicka meddelanden till. Vill man öppna en fil så skickar man ett meddelande till filservern. Vill man rita något i ett fönster så skickar man ett meddelande till fönsterservern. Vill man ha tag på sprit så skickar man ett meddelande till spritservern. Man behöver i och för sig inte ta hand om de här detaljerna i vanliga fall, utan man går igenom ett klientlib som sköter själva meddelandeskickandet.

Ska man implementera egna servrar, vilket man är tvungen att göra ganska ofta, så är man dock tvungen att gå i närkamp med klient/server-ramverket. Man skulle kunna föreställa sig att ett OS som är så baserat kring klient/server-kommunikation skulle ha väldesignade mekanismer för detta, men det är trots allt Symbian vi snackar om här. Jag tänkte att vi skulle ta en liten titt på det knarkrus som är serversidans gränssnitt mot inkomna meddelanden, en klass om i SymbianOS 9 heter RMessage2.

Ett meddelande kan innehålla max fyra argument. Dessa plockar man ut med metoderna Int0(), ..., Int3(), om de är numeriska, eller Ptr0(), ..., Ptr3() om de består av strängar. Det finns ingen form av typkontroll, så både klienten och servern måste ha koll på vilka typer det är som gäller för de olika argumenten. Lustigt nog finns det inga uppgifter om hur många argument klienten har valt att skicka med i RMessage2. Det finns alltså inget sätt att kolla om klienten har gjort ett korrekt anrop eller ej. Jag skulle tro att anledningen till den här designen är antingen att man ville spara utrymme (det skulle faktiskt ta hela 2 bitar för att representera antalet argument) eller för att det inte var tänkt som ett öppet system från början. I en situation där man jobbar flera stycken tillsammans på ett projekt kan det här vara ganska irriterande. Säg att någon lägger till ett nytt argument till en funktion på servern. Det finns ingen som helst kontroll på att klienten skickar vettiga argument, så buggarna som uppstår är jobbiga att fixa. Det här skulle vara okej om det fanns något sätt att generera stubbar för att skicka och ta argument, men så roligt ska vi inte ha. Det här är SymbianOS, så vi marshallar våra argument själva.

Jag tänkte peka på en sak till i RMessage2 som jag finner ganska roande och säger en hel del om hur det går till när man designar API:er på Symbian. I SymbianOS 9 finns det ett capability-baserat säkerhetssystem, d.v.s. en applikation har rättighet att göra olika saker, baserat på vilka capabilities den har. En server måste alltså kunna kolla vilka capabilities en klient som gör ett anrop har, så att den kan avgöra om den har rätt att be om en tjänst. I RMessage2 använder man HasCapability() (eller HasCapabilityL()) för att kolla capabilities. Notera dock att det finns två överlagrade versioner av varje anrop. Med den ena kollar man om klienten har en viss capability. Med den andra kan man kolla två capabilities samtidigt. Varför någon skulle vilja ha den andra versionen är en gåta för mig. Och om man nu kan vilja kolla två capabilites, varför inte tre? Tja, i så fall får man göra flera anrop. Och jobbar man på Symbian så får man uppenbarligen gratis crack till morgonkaffet. Gött.

Begynnelsen, del 4: Tierp

Av någon anledning känns det som om det alltid regnade i Tierp. Vi bodde i en lägenhet på andra våningen på Mattiasgatan. I lägenheten brevid bodde några som brukade spela fiol och dansa hela nätterna. Jag tror jag tyckte att det verkade roligt, men tydligen fanns det andra som var en aning upprörda. Jag vet inte om problemet var moraliskt eller akustiskt.

I nästa lägenhet bodde nog Magnus som var nio år. Honom var jag rädd för. Några jag inte var rädda för var mopedpojkarna, som adopterade Petter när han var 5-6 år. Han fick åka med på deras mopeder och enligt vad han sa så fick han styra själv, men såhär i efterhand känns det inte speciellt sannolikt. Jag fick åka med en gång. Det var ganska spännande.

Trean

Igår höll jag mig vaken halva natten för att se A Better Tomorrow III. Den har sämre rykte än föregångarna, men vissa verkar gilla den bättre. Det gör inte jag, fast det är uppenbart varför vissa föredrar den. Det är vackert foto och intressanta bilder från sjuttiotalets Vietnam. Det är en hel del action även i den här filmen, men handlingen känns lite smått förvirrad och det är inte helt uppenbart varför de måste skjuta på varandra hela tiden. Actionscenerna känns dessutom mer som transportsträckor i den här filmen, dels eftersom det inte är John Woo som har regisserat, och dels för Mark (Chow Yuen-Fat) i den här filmen, vars handling föregår de andra filmerna, inte har utvecklats till någon ninjamästare än.

Som uppföljare till de båda tidigare filmerna känns den inte så lyckad, och jag svårt att se någon annan anledning till att den här filmen gjordes än att de kunde casha in på de tidigare succéerna. Handlingen är helt fristående, så man kan se det som en separat film, och som sådan är den inte helt fel. Vackert foto, som sagt, ganska goda skådespelarinsatser, men förutom det så känns det som en rutin-film från fabriken i Hong Kong.

8x8

Tittade lite på melodifestivalen (översättning för utländska läsare: "the melody festival") och slogs av alla demoeffekter de kör ("they drive demo effects") för att piffa upp tillställningen ("the event"). Det är inte bara de vanliga partikeleffekterna, som man tydligen måste köra i alla sport- och nöjessändningar ("sports and entertainment broadcasts") nu för tiden, utan även, hör och häpna ("hear and be astonished"), en plasma. Ja, hej och hå ("hello and hoe"), så kan det gå.

Den stora skitigheten

Nu har jag sett The Big Dirty, Trailer Park Boys-filmen. Precis som det brukar vara med filmer som är baserade på TV-serier så är den som ett längre avsnitt. Den innehåller både bra och dåliga saker. Det är sprit, knark, stöld, våld, idioti, fängelse, strippklubb, pistoler, katter, hundar, pommes frites, hamburgare, cigaretter, poliser, kärlek, solsken, förolämpningar, elakheter, hockey, mamma, pappa, barn, glasögon, skjortor, skjul, växel, popcorn, hår, stövlar, ringar, slapstick, skithökar, tomflaskor, magar, flintar, hip-hop, bilar, stängsel, fyrverkerier, fester, vägar, träd, gräs, stenar, asfalt, grus, böcker, kasetter, pussar, kramar och en del annat. Alla de gamla favoriterna är med, även om Trinity spelas av en helt annan person. De här killarna lär sig aldrig. Det är death from above som gäller, hela tiden. Jag gav den 7 av 10.

Begynnelsen, del 3: Keso

I lägenheten i Tierp fanns två toaletter. En användes som toalett, den andra som förråd. Ett något udda minne är att jag sitter inne i förrådet och skedar i mig keso direkt ur paketet. Eventuellt gör jag det i smyg, för att jag inte är säker på om det är okej att bara ta keson ur kylskåpet och äta upp den. Ekonomin var inte så bra. T.ex. brukade det finnas ett paket salami, 10 skivor, varför vi fick två skivor var. Sen fick man klara sig utan salami på mackan.

Begynnelsen, del 2: Jöns

Jag minns när Jöns föddes. Jag och Petter togs omhand av en kollega till pappa medan det pågick. Vi var i en lägenhet i samma område som vi bodde i. Barnen i det hushållet var mycket äldre än vi, och jag var lite rädd, fast på ett sådant där barnsligt sätt, det var inte så farligt. Jag hade inte lärt mig att oroa mig på riktigt än.

Sen skulle vi åka till BB och hälsa på mamma. Det jag minns av det är att jag bajsade på mig och att Petter blev arg för att jag inte hade sagt något om att jag behövde gå på toaletten. Det var pinsamt och jobbigt.

Begynnelsen, del 1: Skidor

När det gäller tidiga minnen så kan det vara svårt att veta om man kommer ihåg dem, eller om man bara tror att man gör det, för att man har hört berättas om dem. Jag tror t.ex. att jag kommer ihåg när jag bröt nyckelbenet, jag blev knuffad eller sprang in i en dörr. Men jag vet inte, springer in i dörrar är väl sådant man gör när man är i den åldern.

Jag tror däremot att mitt första riktiga minne är att jag åkte skidor. Det brukar då och då berättas om hur jag uttryckte min frustration genom att utbrista "jävla hidor!", och det finns ett foto på mig, inte tre fyllda, med ett par blå skidor på mig. Det som får mig att tro att jag kommer ihåg det här på riktigt är detaljer som jag minns men som inte förekommer när andra minns den. Vi åkte skidor bakom huset brevid vårt, det är jag ganska säker på. Det känns som om det var åtminstone en meter snö, men antagligen var det mycket mindre. Det var jag som var liten.

Topplistan

Topp-50-listan över förra årets mest sålda mobilspel känns på något sätt lite sorglig, även om det inte direkt är några nyheter för oss som är lite intresserade. Överst tronar Tetris, sen följer en bunt andra trista titlar, mobilversioner av konsol-titlar som Sonic, gamla arkad-konverteringar (Pac-Man känns inte så hett 2006), spel baserade på frågesporter som Who Wants to be a Millionaire, biljardspel (t.ex. Sexy Pool från Indiagames), en filmtitel, ett gäng fotbollsspel och lite pusselspel.

Det här visar mest hur illa ställt det är med mobilspelsbranschen. Det är svårt att få ut egenproducerade titlar, det som säljer, p.g.a. att det är vad operatörerna väljer att sälja, är kända titlar från andra områden. Brands är hett, kvalitet helt ute.

Ny följetång: Begynnelsen

Då och då, allt oftare känns det som, kommer människor fram till mig och frågar hur allt började. Jag tänkte försöka berätta lite om det här på bloggen. Därför inleds här en ny följetång, där jag ska redogöra för begynnelsen och vad som följde på den. Det kommer att bli en storartad berättelse, med hjältedåd, kärlek, ondska och allt det där som händer resten av tiden. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Precis som i alla andra riktigt storartade berättelser kommer händelserna beskrivas strikt sekvensiellt, utan fånigt framåtblickande och stämningsförstörande filosoferande. Jag tänker Gilgamesh-eposet. Jag tänker Heimskringla. Jag tänker Markens Gröda. Ja, ni förstår.

Masstart

Jag är inte något större fan av masstart i längdskidåkning. Det resulterar ofta i att Anders Södergren försöker dra ifrån, men slutar femma efter att några italienare och norrmän har slagit honom i spurten. Intervallstart känns mer rätt, varje åkare får göra sitt bästa, och loppet förvandlas till en magisk härva av mellantider och tolkningar av dessa. Masstartslopp förvandlas inte alls, utan består av en lång sträcka fram till upploppet, där allt avgörs.

I skidskytte är det dock skillnad. Så fort man tror sig ha en aning om hur det ska sluta så blir det två straffrundor för någon och positionerna kastas om. Tanken bakom masstart är att det ska passa mindre insatta TV-tittare, som ska lockas av spänningen som byggs upp, och slippa bry sig om den förvirring som lätt uppstår när vissa inte ens har startat när andra redan har gått i mål. I skidskytte funkar det.

Hejdå

Jag lyckades slutligen se den här Farväl Falkenberg. Det kändes som en ganska intressant studie i att försöka berätta något som inte direkt är en historia. Tyvärr vet jag inte om jag tyckte att det var någon riktigt bra film. Det lyfte lite på slutet, men det var en ganska lång transportsträcka fram tills dess. Jag sitter och undrar lite över vilka olika karaktärer egentligen är. Skådespeleriet känns geniunt och vi får lite snygga parallaxscrollers, men mycket mer än så blir det inte.

Ögon

Tänkte bara berätta att Andreas Mattssons The Lawlessness of the Ruling Classes är bra. Fin popmusik, fin popproduktion, fin poprulltårta till kaffet efteråt. Och kaffe, det måste man ju dricka. Eller måste och måste, man kan ju låta bli, vissa dricker t.ex. te istället, vilket verkar lite underligt, men det finns folk till allt. Annars kan man med fördel byta ut kaffet mot snus. Däremot tror jag att ett totalförbud mot cigaretter vore bra. Cigaretter luktar illa, smakar illa och får en att må allmänt dåligt. Dessutom dödar de. Inte bara dig, utan barn och gravida kvinnor i din omgivning. Fy fan!

Kristin är inte som jag

För ett antal år sedan misslyckades jag med att läsa Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter. Anledningen till att jag inte lyckades var att jag mest irriterade mig på hur dumma i huvudet alla verkade vara. Lite så där som man föreställer sig att folk var på medeltiden: gud skapade jorden och fåglarna, jorden är platt och i utkanten av världen bor folk med hundhuvuden. Framför allt att de uppträdde som om de var radiostyrda av Ulf Ekman kändes jobbigt och orealistiskt.

Men realismen finns i the eye of the beholder, som man säger på ren svenska. Med lite större förståelse för den medeltida världen så är det inte svårt att acceptera att gud alltid ser Kristin. Det har inget att göra med brist på intelligens, lika lite som vårt vetenskapstroende (alla säger att det är så). Vi har en större förståelse för hur saker och ting faktiskt hänger ihop, men jag föreställer mig att det gnistrade mer om den dåtida världen än om vår version.

Piratkopiering är bra för oss

tyckte bara det här var lite roligt

ville bara säga att jag tyckte det här var lite roligt

bert

Dagens TV

I bakgrunden spelas "When We Were Winning" av Broder Daniel.

Erica Johansson: Det är Kent!

Nyhetsflödet

Några nyheter jag hittade på idg idag fick mig att haja till. Först ut var nyheten om att Windows Vistas omstartshanterare tydligen inte riktigt hjälper. Man är fortfarande tvungen att starta om ofta när man uppgraderat saker. För att anknyta till min tidigare postning idag: fyfan vad Microsoft är värdelösa! Det där med omstarterna var något som folk gnällde på i Windows 95. Fast forward 12 år och problemet kvarstår. Nu har de dock tacklat problemet med en "omstartshanterare", vilket känns som en absurd lösning, oavsett vad det innebär. Man ska helt enkelt inte behöva starta om datorn om man inte bytt ut kärnan. Då finns det en god anledning. Men man behöver inte starta om för att man har uppdaterat något annat. Då startar man helt enkelt om komponenten som bytts ut. Att de fortfarande inte har lyckats lösa det här måste innebära att något är så grundläggande feldesignat att de borde kasta ut skiten och börja om från början.

Den andra nyheten rörde inte Windows utan Linux. Den handlade om att något stort företag skulle byta till Linux. Den sortens nyheter är ganska vanliga. Man skulle kunna få för sig att hela världen är på väg att byta ut Windows mot Linux. Kanske är det så. Troligen inte. Snarare är det så att de som publicerar Linux-nyheter av tradition har rapporterat om sådant, och de fortsätter. Det vore helt poänglöst att rapportera att ett företag har bestämt sig för att installera Windows Vista.

Det suger

Jo, för att Windows typ suger. Jag ville bara säga att Windows suger. Säg att man vill använda ett USB-minne, man stoppar in det i USB-porten, men man får inte upp någon ny enhet att utforska. Vad göra? Enkelt, man går via start-menyn in i Control Panel (man liksom startar den), väljer Administration Tools, varifrån man går vidare till Computer Management, där man hittar Disk Management. I Disk Management kan man se enheten man pillat in i USB-porten, och upptäcka att den av någon anledning vill ha en enhetsbokstav som är upptagen. Bara att byta, så att man får den på någon annan enhetsbokstav.

Men snälla jävla gud eller vem som helst, förklara varför jag måste göra detta manuellt? Varför kan inte OS-et självt inse att en enhetsbokstav är upptagen, och helt automatiskt montera enheten någon annanstans? Och om jag nu har bestämt att mitt USB-minne ska dyka upp på enhet Q:, och jag sedan glömmer detta och bestämmer att även mitt SD-kort ska dyka upp där, vad händer då? Jo, då kommer jag inte åt båda enheterna samtidigt, förrän jag utfört ovan beskrivna algoritm för att flytta på någon av dem.

(Om det är någon som undrar så handlar det här om XP, ett OS som släpptes för sådär 5 år sedan, inte 25, som man skulle kunna tro.)

Men länkare och laddare då?

Det är dags för ännu en bloggpostning om länkare och laddare, denna gång tar jag upp de brister i pedagogik som finns på detta område. Många som programmerar har inte en aning om vad som händer när man bygger program. Byggsystemet är en svart låda som man inte tycker att man har någon anledning att sätta sig in i. Sen förstår man inte varför länkaren gnäller om unresolved symbols.

Jag tycker att det här borde tas upp när man ska försöka lära folk att programmera. Om man undanhåller den här infon från nybörjare så gör man det bara svårare för dem. Visserligen är det enklare att bara säga att man ska inkludera stdio.h om man vill använda printf(), för i det fallet funkar det utmärkt. Men vad händer när nybörjaren som har lärt sig på detta sätt ska använda ett lib som måste länkas explicit? Death and destruction!

Vad är det som pågår?

Man känner knappt igen dem längre, tyskarna. Ingen Honecker, ingen Bismarck, ingen Heidegger, Nietzsche eller Wagner. Nu för tiden är de som vilket annat europeiskt land som helst. Dagens nyhet, om att den tyska regeringen har beslutat att sluta bryta stenkol fick mig nästan att ge upp hoppet helt. Allt är dock inte förlorat. Brunkolen har de inga planer på att överge.

Inte bäst, men nära

Ja, det är ju inte "The Place Where the Dead Stars Hang", men "The Only Moment We Were Alone" är en riktigt bra titel. I kombination med bandnamnet "Explosions in the Sky" är det nästan världsklass.

Eta rett

Läser en ledare på DN där man tar upp överviktsproblemet och konstaterar att det är väldigt komplext. Dock verkar det inte vara mer komplext än att problemen löses genom att man äter rätt. Som vanligt tiger man helt om avsaknaden av kroppsliga aktiviteter. Rör man på sig så slipper man bry sig så mycket om vad man äter. Har man helt enkelt gett upp ambitionen att få folk att röra på sig?

Bruce vevar ner Nordea

Nordea försöker skylla ifrån sig på ondsinta hackare med feta social engineering-skills, men det faktum att de använder ett lite väl osäkert system går inte att dölja när Bruce Schneier tar sig an fallet på sitt sedvanliga sätt.

På marknaden

På mobilephonedevelopment.com handlar den senaste postningen om att det finns en massa Symbian Signade appar som inte finns på marknaden. Men hur räknar han egentligen vad som finns på marknaden? Det framgår inte. En anledning till glappet skulle kunna vara appar som säljs av operatörer, men inte på webben. Vad gäller t.ex. spel så säljer de uruselt på webben, varför det är i stort sett meningslöst att lägga upp dem på t.ex. Handango. Har man inga andra sätt att sälja sina program så antar jag att webben kan vara ett sätt att i alla fall få sina appar testade. Att de inte finns på Handango behöver inte betyda att de inte finns "på marknaden".

En annan anledning till glappet är att varje ny version måste signeras på nytt. Man kan ha signerat 5 olika versioner av samma app, men det är bara en som kommer säljas.

En dag på jobbet

Obs! Mockudiary-varning!

Efter att ha läst ännu en lysande bloggpostning av Paig Saghamullit, så försökte jag föreställa mig hur det skulle vara att jobba tillsammans med honom...

Jag kommer till jobbet, tar av mig jackan och sätter mig vid datorn. Tittar runt på lite nyhetssajter. Jag hör Paigs mockasiner röra sig över golvet bakom mig. "Why you surf around on nonsensical web 2.0 sites when you should be hard at work?" Jag stänger webbläsaren och hämtar en kopp kaffe.

Kommer tillbaks till vårt rum med kaffet. Paig vänder sig emot mig när jag kommer in. Han spänner ögonen i mig och morrar "Why drink coffee, it's very bad for kidneys and spinal gland! You should not idly consume different so called culinaries that are bad for health!"

Efter tre lugna minuter börjar Paig skruva irriterat på sig. Sen börjar han hotfullt väsa mot sin dator: "Why bad programmers nilly-willily use makefiles and other such high level constructs? You should write so called build scripts in C, if you're real programmer. Why world is so full of horrible superstitious stupidity!"

Jag gör en tyst inandning och kör igång Code Warrior.

Undervattensblog

Nej, jag har inte brytt mig om att försöka lära mig något om webbdesign. Det här är ett färdigt tema från Blogger. (. Tänkte att du kanske undrade. .)

NULL

Dagboksvarning! Nördvarning!

Tidigare under veckan blev jag tvungen att kolla upp lite hur det går till när man anropar metoder i C++. I det konkreta fallet gällde följande: Klass2 ärver från Klass1 och överlagrar den icke-virtuella Metod(). Vilken metod anropas om du har ett objekt med typ Klass1, castar det till Klass2 och anropar Metod()?

Tänker man efter lite så inser man att det är Metod() i Klass2 som anropas. Ingenting konstigt händer vid anrop av icke-virtuella metoder. Kompilatorn avgör vilken typ det aktuella objektet har och hoppar till den klassens metod. Det är precis som ett funktionsanrop i C, förutom att det första argumentet som skickas in är this-pekaren. Eftersom vi har castat vårt objekt så har det typ Klass2, och kompilatorn genererar en jump to subroutine till Klass2's Metod().

Den roliga konsekvensen av detta är att följande kod fungerar alldeles utmärkt:

Klass2 *k = NULL;
k->Metod();

Förutsättningen är att Metod() inte gör något meningsfullt, men om den inte läser eller skriver någon data i objektet så fungerar det alldeles utmärkt, eftersom det konkreta objektet inte behöver blandas in. I Metod() kommer this vara NULL.

Puddingdans

Mot all vett och sans blir jag lite glad över att Mona blir ny partiledare för sossarna. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om henne, men hon blir säkert en ganska bra partiledare i alla fall. Det finns två bra saker med det här: för det första att de slutligen har lyckats välja en kvinnlig partiledare, och för det andra att hon kan bli vald trots debaclet förra gången hon var tilltänkt.

Det sistnämnda gör mig extra glad, eftersom jag kan ta upp en av mina gamla käpphästar: politiker behöver inte vara perfekta. De behöver inte vara bra människor på något sätt. Det de behöver göra är att sköta sina uppgifter. Att man inte betalar TV-licens är t.ex. inget som påverkar ens jobb som minister speciellt mycket, och Mona har nog lärt sig sin läxa. Toblerone inhandlas antagligen nu för tiden med egna tillgångar.

Och vilka roliga träffar man får upp om man googlar på Mona! Jag undrar om Mona Sahlin också sysslar med "Mona Puddingdans", och vad det är för något.

Grafiskt som fan

Även om det är svårt för ett gammalt Unix-mongo att erkänna det så görs vissa saker bättre grafiskt än i textläge. Ett exempel är debuggers. Ett annat är att visa skillnader mellan filer. Tyvärr verkar det verkar det vara lite dåligt med sådana här grejer till Unix, åtminstone väl fungerande sådana.

Grafiska debuggers brukar vara halvhjärtade frontends till gdb, och jag vill inte behöva använda ett IDE för att kunna debugga. Grafiska diff/merge-tools finns det ett gäng, men ingen av de 4-5 olika jag har testat har varit något att ha.
Eventuellt kommer jag någon gång orka skriva ett eget, som antagligen kommer bli lika halvhjärtat som de redan existerande, men som i alla fall passar mig.

Vad är en revolution?

Jag läste den här artikeln (jag kan inte komma åt den just nu, men det kanske bara är ett av de vanliga problemen på allaboutsymbian.com) om Apples iPhone (eller vad den nu kommer heta när de rett ut problemen med Cisco). Allt som allt är den bra, författaren har tänkt till och skrivit något som är sammanhängande och meningsfullt. Fast det jag hakar upp mig på är givetvis själva upplägget. Så iPhone har kallats för en revolution av Steve Jobs. Författaren till artikeln väljer att hänga upp sig på ordet "revolution", gå igenom vad en revolution i det aktuella fallet skulle innebära och visar sedan varför iPhone inte är en riktig revolution.

Så kan man göra, men det som fattas är resonemanget kring kontexten. Observera att den som använde ordet var Steve Jobs, varför det är reklam. Om man jämför med annat som brukar påstås vara revolutioner i reklam (ett nytt schampo med en påstått ny "formula" kanske?) så är det inget uppseendeväckande med det. Ordet "revolution" används i en överförd mening för att beskriva stora förändringar.

Jag skulle alltså kunna påstå att författaren gjort ett dåligt jobb, eftersom han styrde in på ett inte självklart spår i sitt resonemang, utan att motivera det. Visst, men han skrev i alla fall en artikel med många intressanta synpunkter. Jag räknar inte med att de som läser den här bloggen ska bry sig tillräckligt mycket om mobiltelefonmarknaden för att läsa artikeln, men om någon är intresserad så är det värt det.

Vad man skriver

10 PRINT"HEJ"

Ganska många skriver nog "hej" om de bara måste skriva något ord. Andra kanske väljer "kuk", "jesus" eller sina egna namn. Själv använder jag lite olika saker, t.ex. så gillar jag just nu "tjong".

Hur som helst så är jag övertygad om att det här enda ordet räcker till en fullkomlig personlig kartläggning. Men är du en hej-person eller en kuk-person?

I världsrymden

I framtiden, när vi bor ute i rymden, kommer vi ha kompisar från ett gäng olika arter, som inte alls liknar varandra. Exempelvis:

• Ett rött skimmer som avger välljud och positiv, pirrande energi.
• En stenhårt plåtig robot.
• Någon som bara sitter passiv och knappt märks.
  
• Någon som är väldigt flamsig och ryker en aning.
  
• En arg, men kramdjursaktig, grön figur som ser ut att vara tillverkad av samma material som en mupp (eller en fraggel).
• En darklord.

Dagens kultur

Här är någon typ av serie som jag råkade snubbla över idag. Jätterolig, typ inte alls som Kalle Anka eller Bamse, men bättre.

.zippo

Jag hade laddat ner en fil till min dator på jobbet, från en sajt jag inte kommer åt hemifrån, så jag mailade den till min gmail. Eller det var det som var planen, både vår mailserver på jobbet och gmail själv vägrade skicka den, eftersom det var ett zip-arkiv som bl.a. innehöll exe-filer, och som alla vet så är alla exe-filer som man mailar trojaner. Läget såg hopplöst ut, och min nästa plan var att transportera hem filen på min telefon.

Då fick jag tipset att döpa om zip-filen till något annat, för att lura i gmail att det inte alls var en zip-fil. Jag döpte således om den till .zippo och skickade den. Utan problem. Jag hade inte själv kunnat komma på det, eftersom idén att klura ut filtyper genom att bara titta på ändelsen är så gammaldags att man blir mörkrädd. Men så ser IT-situationen ut 2007. Byt namn på filen och du har en helt annan typ av fil.

Facade

Jag förstår att Facade är ett design pattern som ska användas i en viss situation: man vill förenkla ett tillkrånglat API, och göra den underliggande funktionaliteten tillgänglig för programmerare som inte är intresserade av att sätta sig in i alla detaljer, utan bara vill utföra de vanligaste funktionerna på ett så enkelt sätt som möjligt. Men det handlar bara om vettig API-design, och man måste vända på det också. API:er har en förmåga att hålla sig på en viss abstraktionsnivå. Antingen är det väldigt detaljerat och krångligt att lära sig, eller så är det enkelt att lära sig men inte tillräckligt kraftfullt för att man ska kunna göra precis det man vill.

Vem minns inte de bevingade orden från vår gamla kursare Chainsaw (obs! "Chainsaw" heter egentligen något annat), då han konfronterades med uttalandet "Det är ett dåligt API"? "Det går att skriva en wrapper", sa han. Jo, det gör det alltid om det finns tillräckligt med funktionalitet att wrappa. Värre är det om det är så förenklat från början att man inte kan skriva en wrapper. Utanför open source-världen, där jag är uppväxt, har man inte tillgång till källkod, utan får nöja sig med det någon ouppnåelig auktoritet har bestämt sig för att exponera.

Om man designar ett API som ska användas av andra än en själv, så bör man för det första göra det så generellt att det inte begränsar användarens möjligheter. Sen bör man wrappa funktionaliteten i funktioner som gör de grundläggande mekanismerna enkla att använda. Till exempel så borde det i libjpeg finnas en API-funktion för att ladda och avkoda en jpeg-fil, för det är antagligen det de flesta användare vill använda det till. Man vill kunna svara "Det behövs inte" när någon smyger upp bakom en och väser "Det går att skriva en wrapper".

Men är man helt jävla dum i huvudet så får man fan skylla sig själv

Dagboksvarning!

I morse när jag skulle gå hemifrån så bestämde jag mig för att ta på mig ett par rena jeans. Jag gjorde så. Först när jag smällt igen dörren inser jag att jag har glömt att stoppa på mig nycklarna. "Mistake!" skulle en bomberman pipa. Föreningen har inte heller några extranycklar, utan hänvisade mig till en låssmed. Som tur var så hyr jag i andra hand, och min hyresvärd hade extranycklar. Bra, typ, fast hur kan man göra sådana där idiotiska lås som man låser genom att smälla igen dörren? Jag har gått och väntat på att jag ska lyckas låsa mig ute sedan jag flyttade in. Det kommer säkert hända fler gånger också, så jag ska börja deponera nycklar på strategiska platser utanför hemmet. Before I die.

Det skulle kunna bli ett bra dataspel av det här med att leta nycklar i Malmö stad. Kom ihåg var ni läste det först! /Vicke Lööd

I-telefoner och u-telefoner

Efter cirka 15 år av hype och rykten har Apple lanserat sin iPhone. Det kommer dock ta ett tag innan den kommer, och först framåt slutet av året verkar det som om en 3g-variant kan vara på gång. Apple räknar med att kunna sno åt sig en marknadsandel på 1% under 2008. Alla är entusiastiska, utom konkurrenterna, där bland annat RIM:s aktiekurs har sjunkit som en sten idag. Fast vem bryr sig om RIM? Utanför USA har folk knappt hört talas om Blackberry.

Det är kul med lite nytt blod i mobilbranschen i alla fall, förhoppningsvis kommer det här få Nokia, LG etc. att göra en panikartad satsning på bättre användargränssnitt. Det behövs. Sen får vi se hur Apple följer upp den första modellen. Just nu vill alla ha en iPhone, men hur bra de faktiskt kommer fungera i praktiken är det ingen som vet. Själv är jag lite skeptisk till storleken och pekskärmen.

Sen skulle jag verkligen vilja veta om det kommer gå att installera program på den. Enligt uppgift ska ju MacOS X API:er vara trevliga.

Dagens IT

Man kan ansöka om banklån on the net. Så fint, då slipper man anpassa sig efter bankernas absurda öppettider. Inom fem år kommer man kunna göra allt på nätet. Allt!

Klädstil

Allt kan ju inte bara vara fun and games, så här kommer dagens djupa tanke: riktiga hårdrockare klär sig i yxor och blod.

Erkenntnis/enkät

Såg det här på favvisen Spindelkroks blog, här kommer mina svar:

1. Hur länge har du bloggat?

Något år?

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag tänkte mig nog att de var olika, sådär som människor och deras kreationer brukar vara.

3. Vilken var den första bloggen du förälskade dig i?

Är väl inte direkt förälskad i någon blog, läser dem mest för att se antingen vad folk jag känner har för sig eller för kommentarer om läget i databranschen. yo embryo och knullbloggen var bra, fast jag vet inte om de finns längre.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

De var väl ungefär som de är nu, fast jag skrev på engelska förut, vilket var lite svårare.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

10-20 stycken.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Hälften var, kanske.

7. Nämn en blogg (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

www.mobilephonedevelopment.com är en av många bloggar som är olika mig, och dessutom är den ganska olik den här bloggen i det att den uppdateras ganska sällan, inte har kommentarer och är strikt bunden till ett ämne.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Paig Saghamullits blog är rätt lik den här: han skriver om diverse saker som faller honom, fast kanske i en något hårdare ton än min.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Sedan de fick veta att jag började blogga så skyr de mig som pesten, och jag har blivit mordhotad minst ett dussin gånger.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jag vet inte, det är ingen som har kommenterat det.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag har skrivit om vad jag äter till frukost och vad jag tänker på på dagarna, men jag är inte intresserad av att skriva om mitt känsloliv.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Jag skriver om sådant jag är intresserad av. Alltså skriver jag sällan om t.ex. tillverkning av gröt, inredning och små ödlor.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Jag skriver för att påverka.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Hyfsat, men det krävs tvåvägskommunikation för att lära känna någon.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Inte direkt, men de ovan nämnda mordhoten har i viss mån skadat mig.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Bloggosfären är ingenting mot usenet, och med lite erfarenhet av det digitala livet så inser man att mycket uttrycks slarvigt.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Inte vad jag kan komma ihåg.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?

Jag kan inte se några.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Kanske fortsätter jag, kanske lägger jag av. Antagligen kommer jag skriva om andra saker. Det kommer t.ex. släppas många nya mobiltelefoner som jag kan blogga om.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som påverkar varandra?

Jag tror inte att de påverkar så mycket. Eller så är det jag som inte är tillräckligt hängiven.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ett enklare sätt att publicera blaj på webben.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Mindre än vad t.ex. email har betytt. Det är lite kul med bloggar, mer än så är det inte.

24. Nämn fem bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Kan inte direkt komma på några. Frågorna var ganska trista, och det här blir nog min tristaste postning på säkert en vecka.

Klassisk musik

Tjong balong, efter Tiamat igår blir det Merciless idag. "Härligt, härligt", kluckar du förtjust, käre läsare!

I varje nummer av death metal-zinet Putrefaction var det en ny intervju med Merciless bassist Karlén. Jag har för mig att de ibland kunde handla lite om bandet, men för det mesta var det bara snack om sprit och bajs. Mest bajs. Och så fanns Karléns teckningar med. De var, eh, fina.

I en av de här intervjuerna fick Karlén frågan om vad han tyckte om klassisk musik. "The track 'War' by Bathory, that's classical music", svarade han.

När man idag sitter i sin gungstol, gammal och grå, och ser tillbaks på den svenska death metal-explosionen, så är det ett par inspelningar som står ut från mängden. Den kanske allra bästa är Merciless första skiva, "The Awakening". 8 låtar, strax under 30 minuter, supertajt drag från början till slut.

Death metal? The first movement in the sixth symphony by Tchaikovsky, that's death metal.

Blaj #1: Tiamat

Ja, en gång i tiden, innan gotharna tog över, så lyssnade death metal-folk på Tiamat. Nu, när jag sitter här och lyssnar igenom min gamla skivsamling, så står Tiamat ut, som en av de främsta grupperna. Det kanske inte är helt oväntat att de här gamla grupperna som lyckades ge ut sina första skivor, innan Entombed, regerar. De var bäst på den tiden, och fick därför skivkontrakt. Tiamats först skiva kanske inte är lika övertygande som Merciless, men den innehåller i alla fall låten "Where the Serpents Ever Dwell", som är något av en pionjär-insats, eftersom den troligtvis var den första death metal-balladen. Jag blir alltid lite glad när jag hör den. Tack!

Blaj deluxe

Vi sysslar mest med blaj (något av ett modeord i min krets på gymnasiet, yo) här, så det är skönt att kunna skylta med det. Det blir mer blaj från och med (fr.o.m.) nu. Vi kör stenhårt med det. När ska vi börja? Nu! Det blir mer blogpostningar. Det blir mer blaj. Götta.

Länkare och laddare

Sällan har jag känt mig så nördig som när jag läste "Linkers and Loaders" av John R. Levine. Jag ville lära mig lite om hur delade bibliotek (DU SUGER! övers anm) funkar, eftersom jag höll på att skriva en Symbian-disassembler. Jag undrar fortfarande hur det funkar rent allmänt. Herr Levine gick givetvis igenom hur det här med delade bibliotek funkade i diverse obskyra system som Multics. Som vanligt, när den gäller den här typen av böcker, så nämdes inget (om jag minns rätt) om hur det brukar funka i vanliga system, som Linux och Windows.

Idag kände jag mig manad att forska vidare i ämnet, men kom inte så långt. De flesta sidor som förklarar hur det funkar i Linux handlar om hur man bygger och använder libs, och det var inte det jag var ute efter. Men snälla, berätta hur det hänger ihop med minneshanteringen i OS:et, för det är det vi vill veta! Motherfuckers, skriv om det jag är intresserad av, inte vad andra vill veta! Mother! Fuckers!

Manuskriptet till Linkers and Loaders ligger fortfarande uppe. Om lite fler hade läst det här så hade det inte varit så himla svårt för nybörjare att fatta varför de får länkningsproblem, trots att de inkluderat rätt h-fil.

Ännu en skandal

Var bor jag egentligen? Det var fest i Göteborg i helgen och jag var sugen på att åka, tills jag upptäckte att det tar 3 timmar att ta sig dit. 3 timmar! Det är nästan lika lång tid som det tar från Stockholm. Om Sverige ska kunna konkurrera i den stentuffa IT- och telekom-branchen så måste avstånden krympa. Jag föreslår att hela Sverige strax norr om Malmö trycks ihop så att det blir hälften så långt att ta sig till nordliga orter, som Hässleholm, Nässjö och Tierp.

Tema: Tour de Ski

(Detta inlägg ska läsas upp av en upphetsad reporter med tysk brytning, till tonerna av något storslaget kliché-artat parti ur en Wagner-opera.)

Franz Goering hade en tung dag i dagens 30 kilometers-etapp i Tour de Ski, men precis som vi förutspådde i ett tidigare inlägg så har han i år etablerat sig i den absoluta världseliten. Tidigare under veckan vann han en etapp. Tyvärr är han för långt efter för att kunna vinna hela touren, men om halvannan månad är det VM, och då väntar vi oss medaljer av unge herr Goering, en av ärans och hjältarnas lands främsta.

(Här går musiken över i Tour de France av Kraftwerk, och den upphetsade tyske reportern förvandlas till en svalt intellektuell musikteoretiker, med inriktning på krautrock och first wave of german synthpop.)

Då Tour de Ski nu körs för första gången så är det många som frågar sig vilken musik man bör lyssna till då man ser på skidåkningen. Det självklara svaret borde vara Kraftwerks Tour de France Soundtracks, men med tanke på den skivans inriktning på cyklar snarare än skidor kan verka störande på den stilmedvetne skidentusiasten. Farten är högre då man cyklar än då man saxar uppför en backe, så någon luftig och mer sansad elektronika, house eller till och med ambient bör passa bättre än så kallad toktechno. För den mer experimentellt lagde kan dock andra typer av musik förhöja den vintriga upplevelsen, t.ex. gregoriansk sång, svensk folkmusik eller finsk tango framförd på bastuba och flöjt. Även för de sinnessjukt experimentella finns det dock vissa genrer som bör undvikas helt och hållet, t.ex. amerikansk FM-rock och Magnus Ugglas och Dr. Albans samlade produktioner.

Bo och Lennart

Bandredigering
Bo Ekman och Lennart Ekman

Men vilka är de, och hur går själva bandredigerandet till?

Årsredovisning

Det var ett spännande år, det där 2006. Under första halvan av året flyttade båda mina bröder till Asien och vi hade ännu en vansinnig fest på sista april. Under andra halvan gjorde jag karriär genom att flytta till Malmö och börja på TAT, samt åkte utomlands tre gånger: till Kina, Sydkorea och Holland. Just det, jag köpte min första mobiltelefon också, sådär ett decennium efter alla andra. Tough shit, helt enkelt.

Vad kommer då hända under 2007? Jag kan tänka mig att det blir fler mobiltelefoner och utlandsresor (Tyskland, Japan), en och annan fest och lite annat tough shit.

Saddam in memoriam

Vi har ju en lång historia tillsammans, vi och Saddam. Ett tag höll han på att rädda hela världen från de fundamentalistiska shiamuslimerna, sen blev han ondare än Hitler. Ah, vem minns inte det tidiga 90-talet, när säkert åtminstone hälften svarade "Saddam" på frågan om det var någon de skulle vilja ge en smäll på käften. Sen blev ju Saddam själv religiös, ungefär lika plötsligt som han blev ond. Samband, anyone? "Saddam" låter nästan exakt som "Saladin", det är bara att byta ut ungefär hälften av bokstäverna. Nu lyckades han inte återerövra Jerusalem från korsfararna, men det där är detaljer. Enligt Aftonbladet var hans sista ord "Gud är stor". Och plötsligt verkar dödsstraff vara den bästa uppfinningen sedan hjulet. Fast bättre. Och säkerligen ännu äldre, men jag kunde inte komma på något bättre. Det kanske är hjulet som är den bästa uppfinningen sedan dödsstraffet. Okej, vi säger så.

Han Lambertz, han Bodström (och hon Ask)

Han Lambertz har vi skrivit om tidigare, men han Bodström skulle jag kunna vara Sveriges (eller VÄRLDENS?) enda bloggitione som inte skrivit om. Han Lambertz säger att det inte alltid går rätt till på rättegångarna. Han Bodström säger att sådana uttalanden skadar rättegångsväsendet anseende. Men vad menar han Bodström då egentligen?

Antingen menar han att allt visst går rätt till och att Lambertz far med osanning, eller så menar han att det är dåligt om rättegångsväsendets anseende skadas, oavsett om det är förtjänt eller ej. Om han menar att Lambertz ljuger och luras så borde han gjort en poäng av det, men inte ens en före detta justitieminister kan ju veta huruvida varenda rättegång i landet går till som den borde.

Det verkar som om det han säger är att man ska hålla käften om man har kritik att framföra mot rättsväsendet. Anseendet ska vara på topp även om det är oförtjänt. Jag kan föreställa mig argument som bygger på att om folket inte har förtroende för rättsväsendet så skulle kaos bryta ut. Sen kanske han Bodström i hemlighet kan fixa felen, så att rättsväsendet lever upp till sitt rykte. Eller så kanske det vore bättre att som hon Ask ta en diskussion om sakfrågorna med han Lambertz. Om hon sen gör mer än att diskutera så vore det alldeles lysande. Hurra, hurra, hurra!

Vit jul

Era jävlar... Här i Alunda har vi i alla fall haft en mer eller mindre vit jul. Igår snöade det till och med lite. Tyvärr förstörs Disney-idyllen en aning av att gräset sticker upp ur snön, så lyckan är inte total, även om det är nära.

Sextos Empeirikosman

Dags för lite gerillafilosoferande igen, yo. Den här gången gör vi upp med "rättighet" som etiskt begrepp, och även "skyldighet", eftersom de hänger ihop. De här begreppen verkar ha två huvudsakliga syften: att associera någon typ av auktoritet med olika typer av etiska påståenden, och att krångla till resonemangen kring desamma.

Auktoriteten kommer sig av att man får associationer till juridik, om man använder begrepp som "rättighet" och "skyldighet". Så det känns på något sätt som om ett resonemang får mer tyngd om man hävdar att "det är alla människors rättighet att x" än om man säger "alla människor borde få x". Alltså kan det vara en god idé att använda dem om man är lagd åt det retoriska hållet.

Krångligheten kommer av att man istället för att fundera kring hur vettigt det egentligen är med x, förvirrar sig i resonemang kring vad det kan innebära med rättigheter och skyldigheter. Vad innebär det egentligen om man säger att alla har rätt till x? Denotationen är densamma som att man tycker att alla borde få x. Men inom filosofin är begrepp som rättighet och skyldighet tungt metafysiskt belastade, och det är de metafysiska spörsmålen som kommer i förgrunden om man förgiftar sina etiska resonemang med de här begreppen.

Jag tror att de här begreppen lever kvar sedan tiden då moral var bundet till religion. I religiösa sammanhang är sådana här begrepp inte problematiska: gud har bestämt att alla har rätt till x och är skyldiga att y.

Den coola semestervloggen

Hela youtube-fenomenet är liksom mest bara jobbigt. Någon postar en film och säger "yo check this out rofl", så sitter man där med en halvtaskig filmsnutt på åtminstone en minut, i ett litet fönster i webbläsaren. Redigeringen är oftast minimal (d.v.s. icke-existerande). Hela poängen hade framgått om man klippt ner det hela till en runt 10 sekunders snutt.

Hela grejen passar så dåligt in i resten av Internet-upplevelsen att man frågar sig varför folk är intresserade över huvud taget. Internet handlar inte om att sitta och titta på alldeles för långa, oklippta hemvideos med taskig ljussättning och bildkvalitet, utan om att klicka sig vidare på nolltid. Antagligen tycker man att det är lite roligt just för att det fortfarande är så nytt med rörliga bilder på datorn.

För den som publicerar skiten är det givetvis väldigt bekvämt: man behöver inte framställa något innehåll själv (och om man faktiskt har producerat filmen så behöver man inte bry sig om att redigera den, för det kräver 14 gig ram och program från Adobe som kostar en miljard), allt man behöver göra är att hitta något "roligt" på youtube och skriva en oneliner som kommentar. En film säger som bekant mer än 666 ord.

King Kong från Hong Kong

Däremot kan jag verkligen inte komma på någon John Woo-film som jag skulle vilja se Mikael Persbrand i. Persbrand som stelopererad före detta supergangster i A Better Tomorrow? Aldrig. Persbrand som hjärnskadat Vietnamkrigsoffer i Bullet in the Head? No way! Persbrand som glassig spelare i God of Gamblers? Hemska tanke!

Nej, käre Mikael. Sluta kasta lystna blickar på den kinesiska filmskatten. Den är inte för dig. Och vi hatar dig.

King Kong från Kina

Ikväll är det dags, om du aldrig har börjat röka förut. Ikväll visas "In the Mood for Love" på TV2. Blir man inte det minsta röksugen av den så har man helt enkelt ingen smak. Spännande tanke: en svensk remake, där röken byts ut mot snus och de vackra huvudpersonerna byts ut mot Mikael Persbrand och Helena Bergström. Han kramar en stor prilla Ettan, medan hon fjollar runt med Catch. På slutet går han tårögd runt på Stonehenge, med snuset rinnande ur mungiporna. Det skulle kunna hända!

Men hur jävla svårt ska det behöva vara?

Bland bloggarna i branchen kommer frågan upp ganska ofta: hur ska man kunna sälja mer mjukvara? Det finns ju miljoners miljarders biljoners mobiler där ute, men det går inte att sälja program till dem. Så konstigt då, när de flesta smartphone-ägare inte ens vet om att de kan installera program. När många inte ens bryr sig om att försöka använda sin webbläsare, eftersom det verkar för komplext att använda sin telefon till att surfa. När man kan handla ett spel på den största sajten för tredjepartsmjukvara och det inte fungerar på ens telefon för att de inte ens har testat skiten själva.

Hur svårt ska det behöva vara? Det är inte som att jag kräver av dem att de ska använda tools som automatiskt testar om deras kompatibilitetsinformation stämmer, även om det vore trivialt. De borde i alla fall kunna lägga in någon typ av koll i sitt publiceringssystem som gör att uppenbart felaktig information stoppas. Samma SIS-fil kan omöjligen fungera på en 6630 och en 3250. Argh, lamers!

Sportnytt

Ja får oxå blogga om sport för enlit mosebibeln ska man göra mot dom andra som dom andra gör mot en själv. Längdskidåkning e fortfarande den bästa sporten även om kanske dom som åker maskin upp för backen å sen skidar nerför nästan kan va lika rolia å titta på då å då oxå. Å apropå å fuska sej uppför backen så ere ju de re svenska landslaget verkar göra just nu. De måste va så att dom e bloddopade å dricker kaffe me tjack till frukost. Åsså e Charlotte Kalla en cyborg tror ja.

Anders > Apple

Medan Apples jävla developer network spammar mig i tid och otid (eftersom jag ville ladda ner gcc när jag var strandad med en Mac i somras) och inte låter mig unsubscriba, så meddelar sig Goto80 bara när det är som allra mest nödvändigt, typ när han åker på turné till Tjeckien eller släpper en ny platta.

Ny skiva av Goto80 == teh shit, och eftersom det är en mp3-release så slipper jag lägga ut en hel hundralapp den här gången. Digi-Dig är ungefär så asbra som man kan föreställa sig, även om det inte är The Great American Record den här gången heller.

Jag tar det negativa först. Det fattas sång. Sjung, Anders, sjung! Det är ju det du gör bäst, nästan. Även om du kan ro ihop en data-hit på tre sekunder så blir det på något sätt mer robotiskt när du öppnar käften. "Tänk om" vore inte samma sak om den vore instrumental, right? Och ja, du vet, de andra plattorna är typ bättre.

Sen tar vi det positiva och negativa. Det är en jävla blandning. Naturligtvis. Det är så det är att vara Goto80. Man gör än det ena, än det andra. Ibland hänger det ihop lite grann, men för det mesta är det ett gudomligt kaos. Anledningen till att han inte gör The Great Swedish Record (välkommen hem till Sverige, det bästa landet i hela världen!) är att en sådan måste hållas samman på något sätt. Goto80 är inte i den branschen. Gillar man alla låtar på en av hans skivor så är man lika störd som han, och då är det bara att lägga ner. Game over, asswanker!

Sen tar vi det positiva. Det är götta-musik vi bjuds på, helt gratis. "Bullcactus" är sådan där söt, glad och fin datamusik som nästan bara han kan göra. Om Tracks-listan inte vore genomsyrad av crack så skulle det här vara varje sommars hit. Och så det där kaoset som andra chip-nördar inte förmår skapa utan att låta krystade. När Goto80 vrider tok-reglaget till 10 så är det på riktigt, sådär som det är när Roky Erickson eller SPK gör det, no posingz yo! "Soft Commando" is teh crazy jazz 2006!

Sammanfattningsvis: lite för mycket pure chipdrop för mig den här gången, lite för lite popkruka, men fortfarande huvudet högre än chipmobben. Han tar liksom i lite för lite på mp3-releaserna ibland, känns det som, även om den här mp3-releasen kommer i ogg-format.

The great american movie

I min jakt på The Great American Movie såg jag idag Revenge of the Nerds II, ännu ett av Hollywoods många dramatiska mästerverk. Fast det viktigaste av allt är givetvis att James Hong här gör sin paradroll, som den asiatiske mästaren. Här är han en riktigt äcklig lodis, som Booger ser som sin mästare. Inte bara en Great American Movie, utan dessutom med en Great American Actor. Tummen upp!

Sveriges svenskaste land

Fredrik Lindströms nya programserie om Sverige har haft premiär på självaste luciadagen. Han och Peter Englund sitter och pratar och är lite lagom självsäkert överlägsna. När nationalismen tas upp drar jag öronen åt mig, eftersom jag är fanatiskt antinationalistisk och inte vill avslöjas av någon billig ståuppkomiker. Men det finns inte så mycket av avslöja. Det konstateras att norrmännen är mer nationalistiska, eftersom Norge har en tradition av att styras av andra länder. Men borde inte en lärd historiker som Peter Englund ha kunnat påpeka att nationalismen från början är en skapelse av maktens män, att den finns till för att undertrycka naturliga motsättningar mellan rivaliserande grupper i samhället? Som tur är så är nationalstaterna redan i upplösning. Man kanske inte kan kalla dem en anakronism än, eftersom de existerar på ett ganska påträngande sätt, men nog känns det ganska omodernt att tänka i termer av nationalstater. Snart har internet och globalisering svept bort allt det där, och vi får hitta på andra godtyckliga uppdelningar av människor och andra varelser (svenskt fleisch, ja klar!).

Bokar med e

Igår beställde jag ett antal böcker från adlibris.se. När jag skulle betala så var banken nere, så jag kunde inte betala med kort. Istället försökte jag välja att betala med faktura, men den rutan var utgråad, med motiveringen att man måste betala direkt när man köper e-böcker. wtf? Jag fick göra en detaljerad genomgång av mina böcker för att hitta the offending pdf. Hade jag inte råkat ut för kort-debaclet hade jag intet ont anande betalat flera tior för en pdf-fil (säkert DRM-ad till döds dessutom). Det finns så mycket blinkande banners på webben, men när det verkligen finns något som det borde varnas för så räcker det tydligen med en liten varningstext, som visserligen var röd, men inte blinkade det minsta. Skärpning, adlibris.se!

(Idag levererade tidningsmannen för första gången ett exemplar av "punkt se". Vad står på?)

James Hong

För ett tag sedan såg jag en film som heter "Totally Awesome", en VH1-produktion som "parodierar" highschool-filmer från 80-talet. (Se den, det är värt det.) I rollen som Mr. Miyagi (stora delar av handlingen är stulna direkt från Karate Kid, medan mycket annat kommer från min gamla favorit Something Wonderful), som här inte är expert på karate, utan på tiokamp, ses en James Hong.

När jag inte har något bättre för mig brukar jag surfa runt på IMDb och kolla upp meningslös info om filmer jag sett, som vilka andra verk de inblandade jobbat med. När jag gick igenom den långa listan över filmer och serier som James Hong varit med så följde det ena wtf-et på det andra. Han har liksom varit med i alla TV-serier som någonsin producerats i USA. Nästan. Eller ungefär. Sådana där serier som man kanske bara har hört talas om. Eller sådana som ens föräldrar tyckte var coola när de var unga. Eller som man bara läst Mad-parodierna på.

Några smakprov (i omvänd kronologisk ordning): The West Wing (den där president-serien som har Rob Lowe, men inte Geena Davies), Friends (där han tydligen spelat "Hoshi", antagligen inte samma som i Star Trek Enterprise), X Files, Lois and Clark (varför känns det som om jag har sett flera avsnitt av den serien? Linda måste ha tvingat mig, eller något), MacGyver (ingen kommentar), Seinfeld, Miami Vice (nu börjar vi snacka...), Magnum, Airwolf (jag har bara spelat C64-spelet), Cagney and Lacey (typisk serie som Petter tittade på, men inte jag), TJ Hooker (med Star Trek-kaptenen Kirk som tajt uniformerad polis), Falcon Crest, Dynasty, Dallas (ja, vad ska man säga? rummen på mitt jobb har namn efter Dallas-karaktärer), Soap ("Lödder" på svenska, hela familjen satt klistrad framför TV:n), Charlie's Angels, Starsky and Hutch, Baretta, Days of Our Lives (the såpa to end all såpas), The Man from U.N.C.L.E. (läs mer om den i "Indoktrineringen i Sverige" av Göran Palm), Perry Mason, Bonanza (över stock, över sten, rider pappa Ben) och Zorro ("out in the night, when the fullmoon is bright, comes on horse the noble Zorro", ja, den TV-serien, i svartvitt, James Hong goes waaaay back).

Han figurerar även i en del filmer av den billigare typen, som Tank Girl (där Alex från Clockwork Orange spelar skurk), Tango and Cash (riktigt dålig thriller), Revenge of the Nerds II, The Golden Child (Eddie Murphy åker till Tibet), Big Trouble in Little China (jag kan tänka mig att han är en liten kines som orsakar trubbel), Blade Runner (dålig Dick-filmatisering som folk av någon anledning verkar gilla) och Airplane ("Titta vi flyger" på svenska, galen komedi från Nakna pistolen-gänget).

Vad ska man säga? "[W]tf" helt enkelt.

Minnas

Jag fick ett mail av Jöns, där han skrev om några av våra gemensamma intressen: Albert Engström och hur man såg på negrer på 50-talet. Det brukar kännas som om 50-talet inte var så länge sedan, men egentligen är det det. Jag tror inte att någon faktiskt kommer ihåg hur det var på 50-talet. Visserligen finns det en massa människor som levde då och kan komma ihåg saker från den tiden, men jag tror inte att någon på rak arm kan föreställa sig hur luften kändes mot huden på 50-talet.

Själv kommer jag knappt ihåg 80- och 90-talen. Jag kommer ihåg saker som hände, sas och gjordes, men jag kommer inte ihåg hur människorna rörde sig och hur man tänkte om saker och ting. Jag kommer inte ihåg tonen i Aftonbladet. Om Dr. Emmett Brown skulle skicka mig tillbaks till 80-talet skulle jag antagligen känna igen mig, men helt oväntade saker skulle kännas konstiga. Det är som att åka en vecka till Asien: man förstår inte vad folk säger, även om man förstår orden.

Kungen

Alltså vafan, hur förutsägbar och trist får man bli? Elvis är världens i särklass sämsta serie. Nemi är typ 666 gånger roligare, Hälge är typ 333 gånger roligare, och om jag skulle rita en egen serie skulle den kanske inte vara lika bra som Hälge eller Tuffa Viktor, men den skulle fan vara bättre än Elvis.

Tips till idioten som skapar Elvis: lägg lite mer tid på dina manus. Som det är nu så börjar varje strip med att Elvis uttalar sig nedsättande om något, han kanske t.ex. säger "Fan vad alla som snusar är dumma i huvudet och borde torteras till döds." I sista rutan lägger han sedan in en fet snus och säger antagligen något i stil med "Fan vad det är gott med snus, fan, det är fan det godaste som finns, de som uppfann snuset kommer fan att komma till himlen yeah-yo."

(Jag vet att det här är gammalt, men jag läste just en så hemsk Elvis-strip att jag bara kände att jag måste avreagera mig, och jag hade inte lust att gå ut och spöa någon.)

Anläggningen

På min badrumsdörr sitter en metallplakett med följande budskap:

Iakttag största renlighet.
Slösa inte med vattnet.
Använd endast toilettpapper.
Rengör klosettskålen dagligen med borste och någon gång med sodalösning.
Om vattnet efter spolningen ej upphör att rinna eller annat fel å anläggningen uppstår, anmäl detta genast till husvärden.
Utspolning av sopor eller andra obehöriga föremål är vid laga ansvar förbjuden.

GATUNÄMNDEN

Toilettpapper. Klosettskål. Sodalösning. Anläggning. Husvärd. Obehörig. Laga ansvar. I ett fjärran sagorike skapades denna lilla bit metall. Där levde den lycklig tills en ond trollkarl pekade på den med sin trollstav, väste "abrakadabra" och fick den att gå upp i rök. Röken letade sig genom ett interdimensionellt avloppsrör, som slutade i mitt badrum. Där sitter nu detta konstverk och är olyckligt över sin svunna lycka. Men jag förstår dig! Du är inte ensam. Kom hit så ska du få en puss!

Farliga mördare

Läste i någon tidning för ett tag sedan att det är en massa farliga mördare som är på fri fot i vårt samhälle. De har mördat någon, sen har de suttit i fängelse, men sen har de inte kunnat utvisas, av olika anledningar. Ingenting nämndes om de farliga mördare som mördat någon, sen suttit i fängelse och efter sin frigivning stannat i Sverige eftersom de är svenska medborgare.

Den här utvisningsgrejen är lite rolig över huvud taget. Vad är grejen med att man ska straffas hårdare för att man inte är svensk medborgare?

Helq

Obs! Dagboksvarning!

Jo, men så att i helgen var jag ju uppåt landet. Först till återföreningsfest på Synergenix/Blaze/Oberon/Whatever i Stockholm. Det var väldigt trevligt att träffa alla igen och se vad de sysslar med nu för tiden, att dricka slut på all öl och spela Singstar.

Sen Uppsala, joddiskussioner med och fest hos Simon och Linnea. Det var väldigt trevligt att träffa alla igen och se vad de sysslar med nu för tiden, att dricka slut på allt vin och slippa spela Singstar.

Men nog är det skönt att vara hemma i Malmö igen och att äta en jodberikad nudelwok? Jodå, s'att.

BASIC == JAVA

På 80-talet handlade det om BASIC eller maskinkod, när man skulle skriva spel. BASIC var enklare att lära sig, kunde vara hyfsat portabelt och resulterade i fruktansvärt dålig prestanda. Maskinkod var teh shit, bara de tuffaste fattade vad det handlade om, att porta något betydde att skriva om det, men ville man att det skulle gå fort så fanns det inga alternativ.

Situationen är liknande om man idag vill skriva spel till mobiltelefoner. BASIC motsvaras av Java och maskinkod av C eller C++. Det finns givetvis skillnader, som att nästan alla vettiga lurar stödjer Java, medan bara bara de fetaste tillåter dig att köra nativekod. Annars har jag svårt att se speciellt mycket skillnader, förutom att de allra flesta spel är skrivna i Java. Så, ja, de flesta spel suger. Nu finns det inget som garanterar att ett spel är bra för att det är snabbt, men det är nästan helt säkert garanterat att ett spel suger om figurerna på skärmen hackar runt och de enda ljud man kan få fram är midi. För att ändå kunna sälja skiten lockar man med populära filmtitlar.

Nu fanns det i alla fall ett bra C64-spel som var skrivet i BASIC: Pirates! Det är det enda jag kan komma på. Jag kan också komma på ett bra Java-spel jag spelat på mobil. Det var inte ett action-spel det heller. Med JSR 184 kan man numera göra hyfsade 3d-prylar i Java, t.o.m. på Nokia-lurar. Det är glädjande för de som har telefoner som inte kan köra nativekod. För mig gör det varken från eller till. Jag ogillar hela idén med att använda teknik som ger sämre resultat än vad maskinen kan prestera. Typ som det som Outlook är skrivet i, vad det nu kan vara... Intercal?

Christian, du bara försvann

Läser i tidningen att svenska friidrottsstjärnor har undertecknat ett brev till regeringen, där de protesterar mot att de beslutat att inte ge ekonomiska garantier till en ansökan om att få arrangera VM i Sverige. Christian Olsson är tydligen en av de som undertecknat brevet. Han är säkert inte den enda av dem som bor utomlands för att slippa betala skatt (och hjälpa till att finansiera ekonomiska garantier för VM-ansökningar), men han är den enda som den svenska pop-gruppen Sibiria har skrivit en låt om. Här är några utdrag ur texten:

Christian, du bor i ett annat land
Du vill inte ge tillbaka
till de som hjälpt dig fram
VM- och OS-guld
Du står i tacksamhetsskuld

...

Christian, du har rott din jackpot i land
Du tjänar miljoner
Men du borde gå om dina samhällslektioner

Det är konst!

"Dataspel är konst", brukar vissa hävda. "Serier är konst", brukar vissa hävda. "Demos är konst", brukar vissa hävda. "Knyppling är konst", kanske vissa menar, jag vet inte riktigt. Som tur är så hör man sällan någon hävda att tavlor eller musik är konst.

Det kan hjälpa att fundera lite kring vad konst är om man ska prata om det. Nu är jag ju ganska avogt inställd till det här med definitioner, men i det aktuella fallet finns det i alla fall en som jag tycker kan passa ganska bra: George Dickies definition, att ett konstverk är en artefakt som representanter för konstvärlden anser vara ett konstverk. (Jag tror att det vore bra om man la till att artefakten i fråga dessutom ska ha skapats med någon typ av konstnärlig intention, fast det är nog inte så noga.)

För det är det det handlar om när man hävdar att en uttrycksform är konst. Man säger "det här är konst", men menar "det här ges inte den respekt det förtjänar". Jag tror dock inte att man behöver vara orolig för att ens favoritmedium ska stanna ute i kylan för evigt. Serier har varit helt okej på kultursidorna ganska länge, men det betyder inte att det senaste numret av Kalle Anka automatiskt är ett konstverk. På samma sätt kan musik vara konst, även om Darins senaste platta nog aldrig kommer räknas som konst. Detsamma gäller den fina tavlan med det gråtande barnet.

Man vill helt enkelt ha ett erkännande att det man är intresserad av är seriöst. Det finns dock ett ganska stort glapp mellan att konstvärlden accepterar något och att det accepteras av allmänheten. "Modern konst" (som mycket väl kan vara nästan antik vid det här laget) accepteras inte som konst av alla. Det är ju inte vackert. Eller det är bara färgkladd. Eller det är bara gamla skor i en papperskorg. Eller kanske faktiskt bara en seriestripp. Jag kan dock inte lägga mina gamla skor i en papperskorg eller rita en serie och vänta mig att folk i min omgivning ska kalla det för konst.

Lustmord

För övrigt skulle "The Place Where the Dead Stars Hang" kunna vara tidernas bästa skivtitel.

Iodine Jupiter

Söker man på jod på google så man upp en oinspirerad wikipedia-sida som första träff. Jag önskar verkligen att jag hade haft tillräckligt med tid och energi att ägna åt att sätta upp en matig jod-portal. Tyvärr är jag nog inte the man nog för att göra det. Men vem ska då göra det?

På wikipedia får man ingen information om detta ämnes alla hälsobringande effekter. Mat som lagas med rikliga mängder jod är inte bara nyttig, utan även mycket läcker. Vem skulle inte se jod i ett nytt ljus om de bjöds på en krämig jod-gryta med fullkornspasta och ett glas Torres mas la Plana 2001? Jag har själv flera gånger förvånats över hur levande jag känt mig efter en jod-mättad måltid.

Tyvärr är det inte lätt att få tag i jod i ren form. Ingen av mina lokala mataffärer saluför jod i de praktiska 5 kilos-påsarna från Knorr. Jodvänner är hänvisade till postorder, med all anonymitet och brist på mänsklig värme som detta medför. Illa!

Symbios

När jag skrev rubriken ovan så upptäckte jag att det bara fattades två bokstäver för att det skulle bli "Symbian OS". Läskigt.

Hur som helst så handlar det här som vanligt om kvällstidningarna löpsedlar, och deras fokus på dokusåpor. Jag tror att "Bonde söker fru" är det bästa som hänt Aftonbladet sedan Almqvists dagar. De tackar för hjälpen genom att pryda sina löpsedlar med den ena geniala formuleringen efter den andra. Sammansättningen "TV-bonde" är redan klassisk. Det är hångelattacker och hemliga bönder åt höger och vänster. Det är inte bara TV-kanalen som sänder programmet som är tacksam, även jag tackar och bockar. Promenaden till jobbet är såhär i på hösten inte speciellt roande, men de här löpsedlarna får mig alltid att dra på munnen. Tack, inblandade media!

Kenny

Tjenare, tänkte bara berätta att jag just såg en film om en man som hette Kenny. Han bor i Australien och jobbar med bajamajor, eller vad de nu kan tänkas heta i Australien. En fin liten film var det, en typ av fejkad dokumentär, sådär som de flesta andra filmer nu för tiden. Jag gillar Kennys sinnelag och hans rättframma sätt att redogöra för sitt skitjobb. Hejdå!

Sossarna for teh win

svt.se låter meddela att vänsterblocket gått om högern i den senaste opinionsundersökningen. Ganska rejält dessutom, med 51,2% för s, v och mp, och 43,8% för m, fp, c och kd. Jag ser framför mig hur många som röstade på högern med förbluffad uppsyn utbrister "wtf jag kan inte tro att de gjorde allvar av sina valhot lol aldrig mer att jag röstar på dem".

Världscuppremiären

Efter att igår ha redogjort för mitt hemliga liv som rasist så är det glädjande att idag kunna rapportera att vår nya favorit i längdåkningsspåren, Franz Goering, i dagens världscuppremiär i Gällivare tog tredjeplatsen. Det var unge herr Goerings första pallplacering i världscupen. Vi kommer fortsätta följa honom med spänning.

Tro't om du vill

Jag brukar fundera på det här med rasism ibland, eftersom jag själv har ett ganska komplicerat förhållande till det. Jag är nog ungefär lika icke-rasistisk och/eller anti-rasistisk som alla andra påstår sig vara, hade jag ett företag skulle jag lika gärna anställa Paig Saghamullit som Sverker Svensson. Däremot går jag och bär på en djupt rotad reflex-rasism, som jag inte kan göra mig av med. Allra mest rasistisk är jag mot negrer. Om jag ser en neger som gör något lite halvgalet så drar jag slutsatsen att det beror på hans/hennes underlägsna tankeförmåga... Tills jag haft någon halvsekund på mig att tänka över saken och insett hur dumt jag reagerat.

Det är inte konstigt att det sitter så djupt; ett av mina tidigaste minnen, från någon gång under mina första fem år, är en dröm jag hade. Jag drömde att jag var på Unga Örnar (socialdemokratiska föräldrar skyddar inte mot rasism!) och några färgade människor, uppenbarligen från det underutvecklade AFRIKA, kommer in, och bär plastpåsar ovanpå sina huvuden. Jag hade fått lära mig att plastpåsar inte får sättas på huvudet, för det är farligt. I drömmen försöker jag varna afrikanerna, som glatt/dumt ignorerar mig. Sådär som dumma afrikaner gör.

Det vore intressant att veta hur det gick till när jag indoktrinerades. Eftersom det knappast är troligt att någon i min omgivning medvetet påverkade mig, så känner jag mig lite orolig över hur stor påverkan outtalade attityder kan ha på människor.

Aristotelesman

I vår serie av kortfattade avfärdanden av modern filosofisk teori har vi idag kommit till AI-filosofi.

Hur är det nu då, kan en dator sägas ha ett medvetande? Vissa (Dennett, McCarthy etc.) anser det, eftersom medvetande är att utföra en algoritm. Alltså har en termostat medvetande, och termen har mist all sin ursprungliga betydelse och frågan är inte intressant. Andra (Searle) anser att medvetande bara kan uppstå i det material som våra hjärnor består av, och alltså kan inte datorer ha medvetande, vilket det är svårt att prestera några vettiga argument för.

Men vad skulle det innebära att en dator hade medvetande? Vad är medvetande? Tja, säg det. Filosofiskt är den frågan ganska ointressant, ungefär som alla andra definitionsfrågor (vad är konst? vad är kunskap?). Är det inte snarare mer intressant att fråga sig varför vi vill veta om en dator kan ha medvetande? Är det inte en omväg till frågan om vad det innebär att vara människa (eller ett allmänt medvetet väsen av vår typ, vi kan inte bortse från möjligheten av medvetna svanar i kosmos)?

Standardgnället

Vi på internet gillar ju att gnälla på Microsoft, så jag tänkte jag kunde göra det lite grann, jag också. Vad är det de sysslar med nu för tiden? Så fort något annat företag gör något som är lite nytt och coolt så utlovar Microsoft att de snart ska lansera en egen produkt, som givetvis kommer vara bättre än alla andras. Och förutom att trycka ur sig nya versioner av Office och Windows så verkar det vara vad de sysslar med nu för tiden.

Jag undrar hur det gick med sökmotorn som skulle vara bättre än google. Hur det går med deras server- och embedded-produkter vet vi (typ hyfsat). Deras iTunes-kopia PlaysForSure gick det inget vidare för, och nu släpper de (alldeles för sent) en egen iPod. Men nu har de i alla fall släppt Windows Powershell, som enligt uppgift givetvis ska vara det bästa shellet i hela världen.

Fast det hade ju inte varit ett dugg roligt om de inte själva älskat ordet "innovation". Fast det kanske de har tröttnat på vid det här laget. Jag skulle kunna tänka mig att det de jobbar mest med nu är wireless convergence technology.

Den egentliga vintern i västra Skåne

Det säkraste vintertecknet av alla är här: världscupen i utförsåkning har startat. I väntan på andra åket sitter jag och lyssnar till regnet som slår mot fönstren och The Cure. Regnet här är ovidkommande: är det skidåkning på TV så är det vinter.

Kommentator

För att det inte bara ska handla om filosofi här så tänkte jag att jag kunde skriva lite om programmering istället.

När man går i skolan och läser datalogi så får man lära sig att man ska kommentera. Gärna på något sätt som det är lätt att ge klara och tydliga instruktioner om, d.v.s. ett sjok text innan varje funktion, där det står vad funktionen gör, hur den gör det och varför. När man varit tvungen att sitta och skriva 10-raders kommentarer till 2-raders funktioner ett tag så vill man bara slippa sen. När man sedan pluggat klart och börjat jobba så låter man bli att skriva kommentarer, om man inte måste. Om man måste så måste man antagligen göra det på ungefär samma sätt, troligtvis i syfte att texten ska matas in i doxygen, javadoc eller något åt det hållet.

De där kommentarerna kan vara trevliga om de finns där, men de är inte speciellt viktiga och har en förmåga att göra koden mer svårläst (dessutom ska man inte behöva förklara att funktionen SpinWheel() snurrar på hjulet, det fattar man av namnet). Vad man inte får lära sig i skolan är när det verkligen är viktigt att skriva kommentarer: när man behöver förklara varför man gör på ett visst sätt, om man gör något som inte verkar helt naturligt, t.ex. någon form av workaround för något bisarrt system som koden ska köras på. Det finns inget sätt att få det att framgå av koden varför man gjort något på ett visst sätt, alltså bör man förklara det. Vad den gör och hur kanske inte är uppenbart, men informationen finns i alla fall där.

knarklangare

i helgen såg jag tre danska filmer: pusher, pusher 2 och pusher 3. de handlar om knarklangare.

i första filmen är det en knarklangare som blir av med knark som han inte betalat för, vilket han får betala för.

i andra filmen är det en knarkare som råkar ut för något liknande, och som mördar sin far, som är gangster.

i tredje filmen är det en knarklangare som blir pålurad godis istället för ecstacy, råkar i trubbel och måste döda några människor.

det som är bra med filmerna är att karaktärerna är intressanta, det är jordigt realistiskt och att de bygger upp en hotfull stämning.

sen gillar jag att någon som varit bifigur i en tidigare film kan få vara huvudperson i nästa. det blir tre olika filmer, istället för tre likadana.

det som är dåligt är att det händer för mycket, det är hela tiden våld, hot om våld och obehagliga misstag som man inser kommer leda till våld. handlingen byggs upp lite för utstuderat.

jag tycker man kan titta på de här filmerna. det är som pulp fiction, fast känns som om det skulle kunna vara på riktigt.

sen känns det på något sätt bra att filmer som handlar om folk som dödar och torterar varandra är obehagliga.

Sokratesman

När man läser analytiska moralfilosofer känns det ofta mer som om man läser dålig science fiction än filosofi. Ett typexempel är Nozicks exempel, där han sitter i en brunn och någon kastas, mot sin vilja, ned mot honom och kommer skada honom då han landar. Men Nozick har en strålpistol, med vilken han kan upplösa den som kastas ned, innan han träffar honom. Har han rätt att upplösa
den andre med strålpistolen?

Det är underligt att exemplen ofta är av den här typen, eftersom det inte är den typen av problem vi vill ha hjälp med. Det viktiga är inte hur vi beter oss i en extremt tillspetsad situation, eftersom sådana uppträder så sällan, utan hur vi behandlar andra till vardags.

Filosofin borde vara något angeläget, men den behandlas som om den vore något helt abstrakt. Det är inte bara det att den är ett akademiskt ämne, utan den har även färgats av bisarra krav på att den ska vara "vetenskaplig". Resultatet är att den blivit helt världsfrånvänd. Moralfilosoferna sitter och funderar kring regler och rättigheter som ingen har någon anledning att bry
sig om.

Roligt

Här är en rolig historia som jag har hittat på:

Det var en gång en liten by i Norrland, där det bodde max 50 människor, varav de flesta röstade på sossarna, sådär som man gör i Norrland. En blåsig höstdag kom en främmande man promenerande till byn. Han var klädd i kostym och plommonstop. Han gick raka vägen till byns lanthandel, där handlare Larsson stod och putsade fjolårets apelsin.

- Goddag, min bäste handlare, sa främlingen.
- Goddag, främling, sade handlaren, och tillade: Vem är ni?

Svaret lät inte vänta på sig:
- Det är jag som har kommit för att spela rövbongo.

Platonman

För att det här inte bara ska handla om mobiltelefoner så tänkte jag att jag kunde ta upp en av mina gamla käpphäster, nämligen den här förenklade synen på moral som de flesta lite sådär oreflekterat verkar ha: man missar att ta med andra faktorer än moraliska när man funderar kring huruvida något är "rätt" eller "fel". Själv anser jag att det är fel att ta bilen till jobbet om man har andra alternativ (en enkel och fin åsikt att sitta på om man inte ens har körkort), men att det är bekvämt är något som måste vägas in i bedömningen, om man nu absolut ska hålla på och sätta poäng på saker och ting.

Och för att slippa försöka förklara min känsla närmare än så, så byter jag raskt ämne till det här med poängsättning, som verkar vara vad moral mest handlar om när man diskuterar det, troligtvis för att professionella filosofer är alldeles för insnöade för att titta upp från skrivbordet och någon gång fundera på vad poängen med hela verksamheten är. Något har uppenbarligen gått förlorat sedan Platons dagar, då filosofi handlade om livet, snarare än om att bli publicerat i Mind.