Experiment med matprodukter

Du, trogne läsare av denna blogg, är bekant med mitt stora intresse för matprodukter. Idag har jag framställt flera matprodukter som jag aldrig har prövat på tidigare. Ska man göra palak panir så måste man ha panir:


"Vad är det där för jävla degklump?" frågar du dig. Det är ingen jävla degklump, det är panir, en typ av ost. Den är ganska enkel att få till. Jag gjorde så här: en liter feting-mjölk i kastrull, koka upp, tillsätt en eller ett par teskedar citronsaft, rör och vänta på att det ska skära sig ordentligt, sila genom en duk eller något, knyt ihop och låt ligga någon timme. And yes, it was a success.

Paniren är en av två huvudsakliga ingredienser i palak panir. Den andra är spenat. Det går typ till så att man hettar upp olja, drar i kummin, lök, koriander, en hel chili, avvaktar ett tag, drar i en hel del hackad spenat (jag borde ha haft mer än jag hade, men det är ett välkänt faktum att man inte har mer spenat än man har), vänder ihop spenaten och kryddorna, saltar, kanske tillsätter lite vatten och låter puttra, drar i valfri mängd grädde och tärnad panir och garam masala och sen är det nästan klart. Så här såg min spenat-fattiga variant ut:


Som synes serverade jag med JIRA-ris. Frågor på det?

1000 Star Trek-länkar

Simon bloggar om SvDs politiska kompass och och testar åt vilket håll den egentligen lutar. Obs! Innehåller stapeldiagram.

I brist på IT-campus

Hej!

Jag tror att jag har kommit på lösningen på Greklands ekonomiska problem...

Hela historien får mig att tänka på den där ekonomiska krisen i början av 90-talet, och hur man talade om den. Någon politiker som hade ådragit sig någon form av parasit i hjärnan hävdade att orsaken var att vi alla hade levt över våra tillgångar. Det var vårt fel. Kollektivt. Folk som bara gör sin grej och litar på att de med faktisk makt gör sitt jobb är skyldiga. Inte de som med ungefär ett decenniums intervall kör in ekonomin i en bergvägg och knäcker vanligt folks ekonomi.

...jag tror att lösningen kan vara att Greklands kommuner (antagligen strukturerade precis som stadsstaterna på Platons tid) ansöker om glesbygdsbidrag från EU och gör stora investeringar i att skapa sina egna platser i Second Life. Eller Second Reality. Fast det kan bli svårare...

Men ska man vara indignerad, eller ska man inse att det är såhär det ser ut? Det nuvarande systemet är inte perfekt, men kan något vara det? Är de ständigt återkommande ekonomiska jordbävningarna ett pris som motiverar de fördelar vi får i form av (faktiskt) ekonomisk tillväxt. (Jag var nära att ta fram ironi-parenteserna där, men ekonomiskt naiv som jag är så känner jag inte till något annat uttryck än det jag har indoktrinerats att använda.)

...du promenerar (virtuellt) in i det (virtuella) Aten, pratar (virtuellt) med en (virtuellt) förbistrykande (virtuell) filosof, tröttnar (virtuellt), går (virtuellt) vidare till det (virtuella) Sparta, äter (virtuellt) en (virtuell) tallrik (virtuell) blodsoppa...

Sedan vi lämnade det förmodat urkommunistiska jägar-samlar-samhället för varierande antal tusen år sedan så har livet varit en jämmerdal. Den enda möjligheten (vi bortser från politiskt inkorrekta utrotnings-lösningar) att uppnå det igen är antagligen att kolonisera tusentals beboeliga planeter och sprida oss tillräckligt glest för att kunna gå tillbaks till ett "naturligt" liv. ("Naturligt" står inom citationstecken för att indikera att mänsklighetens anpassning till sin situation är lika naturlig som daggmaskens.)

Jag skriver en mening till, för man kan inte avsluta med en parentes.

Riktigt blod

En sak jag inte riktigt fattar i True Blood är det här med vampyrblodets verkan på människor. Knarkarna tar en droppe och får värsta trippen. Har man gjort sig illa och dricker vampyrblod för att bli hel igen så får man ingen narkotisk effekt. När Jason överdoserade så fick han inte heller någon narkotisk effekt, men däremot en erektion som vägrade ge sig.

Ja, här sitter jag och försöker få logiken i en vampyrberättelse att gå ihop...

En annan sak: Wiener Sängerknaben. Du kan tacka mig när du blivit stormästare i Jeopardy med frågan "Vad är Wiener Sängerknaben?"

Dags för frukost. Idag tror jag att det blir 15 habaneros och 450 jalapenos.

Stupid guy vs. food, part 2

Idag gjorde jag det: habaneron är uppäten. Det var inte roligt. Det tog tid. Jag fick svårt att få ner den för att jag blev mätt av allt vatten jag drack bara för att kyla ner tungan. Idiotiskt. Men jag gjorde det. Jag tror inte att jag ska göra om det.

Stupid guy vs. food

Jag satt och tittade på Man vs. Food och funderade på hur det skulle vara att tugga i sig en habanero, bara sådär. Jag började känna mig lite sugen på att faktiskt göra det, och jag hade en liggande i kylskåpet. Turligt nog så var jag tillräckligt vuxen för att inse att det var bättre att ta det lite pö om pö, så jag valde en chili istället.

Jag har aldrig gjort det här förut, så det var lite spännande. Jag bet försiktigt av spetsen på chilin. Det smakade som paprika. Vanlig, röd paprika. Okej, det var väntat. Jag tog ett par tuggor till. Efter ungefär en tredjedel började det kännas att det inte var en vanlig jävla paprika. Jag började svettas i hårfästet. Men det blev inte så mycket värre. Det tog mig säkert en halvtimme, men sen var det gjort. Tungan brände en aning, men det var lugnt. Chili och vatten var ingen kulinarisk höjdpunkt, så jag började fundera på middag... Ost, kex och chili? Klart du ska, mongo!



Att jag hade persilja upptäckte jag när jag öppnade kylskåpet. Kombinationen var subtil. Chilin brände igen, osten dämpade, och persiljan kontrasterade på ett vackert sätt. Det var inga problem att få i sig nästa chili, även om brie-osten hade behövt någon dag till i rumstemperatur.

Som synes på bilden så är det inte så himla mycket mat på tallriken. Jag behövde något mer. Jag tog en portion till, fast andra gången bytte jag ut chilin mot ingefära. Det blev något av en överraskning. Tuggar man i sig ingefäran sakta så riskerar man inte att bränna halsen, det blev inte speciellt hett, men däremot började det brinna en aning runt munnen. Och ingefära kan vara ganska hårdtuggad när den är på det humöret.

Inte helt oväntat kom jag under denna utsökta måltid att tänka på den gamla klassikern från Djäknegatan: tunnbröd, apelsinmarmelad och jalapenos. En oväntad delikatess, som alltid gör en glad. Tröttnar man på att vara glad så kan man lägga till majonäs också, för det blir helt jävla hemskt.

Mer skit kommer så småningom här på matlagningsbloggen.

Sär skriv ning

Det här med särskrivning är ett jävla gissel. Det har satt sig i hjärnbarken på mig och antagligen dragit om ett miljardtal av mina neuroner på ett sätt som hindrar dem till att användas till vettiga saker. När jag ser en särskrivning så måste jag tvångsmässigt uttala den för mig själv, som för att övertyga mig om att det låter tillräckligt absurt för att motivera att jag irriterar mig på det.

Det här håller inte längre, så vi tar till en vanlig problemlösningsmetod: vi vänder upp och ner på det. Istället för gnälla och vara besserwissrar när folk särskriver, så bejakar vi det istället. Vi tar särskrivningen till dess logiska slutpunkt och skriver varenda stavelse för sig. För tillfället har jag träningsvärk i vaderna, så vi tar och skriver isär det: "Jag har trä nings värk i va der na." Lite svårt att läsa, men det är en vanesak, om araber kan läsa sitt språk utan vokaler så borde inte lite mellanslag här och där vara ett problem för oss.

Det här skulle även kunna hjälpa oss att förenkla och effektivisera skriftspråket. Varje stavelse skulle kunna representeras av ett lättförståeligt tecken, och det skulle bli mycket mer intuitivt att lära sig läsa och skriva. Vi spinner vidare på exemplet ovan och tar stavelserna en efter en:

• Jag - jag är nummer ett, så vi skriver det som en etta.


• Har - nästan en hare, så vi kör på det.


• Trä - vedträ, naturligtvis.


• Nings - klurigt! Men vi måste nog dela upp det i två delar: "ning" och "s". Vad en "ning" är vet jag inte, vet det ringar på "kling", så vi kan rita det som en kyrkklocka. "S" säger ormen, så vi ritar en orm för det.


• Värk - ajajaj, vi ritar ett plågat ansikte för att illustrera värken.


• I - här tycker jag att vi ritar bokstaven i, precis som vanligt, med prick och allt.


• Va - "va" säger man när man inte fattar, så vi ritar ett frågetecken.


• Der - "der" låter mycket som "dear", så vi ritar ett hjärta.


• Na - "nanananananananana" gick signaturmelodin till Boktipset, där programledaren satt i en regnbågsfärgad soffa, så vi ritar en regnbåge.

Okej, vissa av grejerna kanske är lite långsökta, men det här är bara exempel på hur det skulle kunna gå till. När vi ska genomföra det i praktiken så kommer det givetvis vara en kommitté med en massa äldre språkvetare och annat löst folk som sitter i evighetslånga möten och hittar det bästa tecknet för varenda stavelse i det svenska språket. Jag kan tänka mig att Sture Allén kommer vara ordförande. Eller Bosse Ringholm.

Anyway, illustration:

Om vi förenklar och stiliserar piktogrammen en aning så blir det så här:

Jag tycker att den här illustrationen säger ganska mycket om hur snabbt det kommer att gå att skriva i framtiden. Men som om inte det vore nog, här har jag skrivit det i skrivstilsform, så att man får flyt när man skriver:

Jag skulle tro att det här kommer bli ungefär 200% snabbare än att stenografera. Framtiden ser ljus ut.

Programmering

Fler guldkorn från SVT

Ännu ett märkligt datorhistoriskt klipp från SVT, om de första datorerna. Det är kul att de låter historia berättas helt subjektivt.

Slutklämmen är något ganska fantastiskt.

(Jag hatar när andra postar länkar till videos som är flera minuter långa och tittar aldrig på hela, men eftersom alla gör det så antar jag att åtminstone några av er faktiskt tittar på dem. Eller?)

Om att skriva en app till Boxee, del 2

Efter ett andra ryck med SVTPlay-appen så har jag nu något som det funkar att använda. Åtminstone delvis. Jag återkommer till det. Så här kan det se ut:



Åh, snyggt UI! Och så står det "Hello, how are you?", så sympatiskt! Lite grejer att välja på: Barn, Drama, Nyheter... Nej, vet du vad, jag vill se något underhållande! Kultur och nöje låter som min grej!



Här fanns det både roliga och tråkiga grejer, ser det ut som: Babel, Fy Bubblan, Cirkus, det låter som värsta skiten. Jag vill se Det kungliga bröllopet!



Fyra hela avsnitt, på SVT snålas det inte! Jag tror att jag vill se Det Senaste(tm), så jag plockar det...



Ahhhh... Kunglig underhållning!

Vissa brister i appen framgår redan av bilderna ovan. UI:t är inte helt perfekt. Typ det är fult som fan. Det går det nog att fixa. Webbskrapningskoden buggar ur här och där, så ibland kanske ett avsnitt inte heter någonting. Det går nog också att fixa. Bara de program som räknas upp på den första webb-sidan dyker upp. Det tänkte jag fixa. Det finns inte med några beskrivningar eller bilder. Det tänkte jag också fixa.

Det börjar kännas ganska trevligt med webb-programmering. Det går fort och är enkelt, även om man inte vet vad man sysslar med eller har några vidare verktyg att jobba med. Förutom det här skrapandet då, det känns mest hemskt, och jag försöker att inte tänka på det. SVTPlay behöver ett publikt API. Alla borde ha det. Tänk så enkelt allt skulle vara då.

Musik-visualisering

Sådan här musik-visualisering som används i musikspelare, går den någonsin framåt? Det slog igenom med Winamp på 90-talet, och var ganska snart så mainstream att till och med Windows Media Player använde det. I nådens år 2010 sitter jag och lyssnar på musik med Boxee och ser ingen skillnad på hur det såg ut på 90-talet. Eller när det nu var Jeff Minter fipplade med de här sakerna på Amigan.



Rent grafiskt har det kanske blivit lite bättre. Nu kan man använda shaders, det kanske gör någon skillnad. Men det är fortfarande samma primitiva analys av ljudet. Visualiseringen är likadan oavsett om man lyssnar på techno eller mongolisk strupsång. För den mesta musik jag lyssnar på gör visualiseringen mest att jag får associationer till Monty Python.

Och tycker någon över huvud taget om skiten? Att det faktiskt används och tvingas på en, vad beror det på? Görs det bara av gammal vana, för att man tror att det är vad användarna förväntar sig, eller finns det faktiskt folk som tycker att det tillför något? Funkar det i kombination med hallucinogena substanser?

Om att skriva en app till Boxee

Det stör mig lite att det inte finns någon SVTPlay-app till Boxee, så jag tänkte att jag skulle skriva en. Det finns en till Plex, så jag tänkte att det inte borde vara så svårt att porta den. Det visade sig vara lite svårare än vad jag hade tänkt.

Boxee har ett eget API för att skriva appar: man specificerar sitt UI i XML och drar in lite Python-kod här och där för att göra saker, t.ex. skrapa info från SVTPlays HTML. XML-en i sig är ganska knölig att jobba med. En enkel kontroll kan se ut så här:

<control type="image">
    <posx>0</posx>
    <posy>0</posy>
    <width>1280</width>
    <height>720</height>
    <texture>background.png</texture>
</control>

Det blir ganska mycket XML. Det kan man klara, även om XML:en blir ganska rörig. Ännu rörigare blir det när man börjar embedda Python-kod i den.

SVTPlay-appen till Plex är skriven helt i Python. Jag måste alltså plocka ut delar ut Plex-appen och använda i min. Där dyker nästa problem upp. I Plex finns det Python-API:er för att manipulera XML, t.ex. så finns xpath implementerat. Boxee har inget sådant, och dessutom så kör Boxee Python 2.4, som inte har stöd för xpath. Så jag får skriva om all kod från Plex-appen och gjorde en egen ful-implementation av xpath. Jag läser in HTML:en från SVTPlay som ett DOM-träd och söker själv igenom det.

Det här kanske hade varit enkelt om jag hade kunnat Python, men det gör jag ju inte. Så efter ett par timmars kodande så har jag slutligen klarat av nummer ett på min TODO-lista, att kunna visa upp en lista med program-kategorierna (Barn, Nyheter, Live etc.). Förhoppningsvis går det lite lättare nu när jag har lärt mig hantera DOM-trädet, unicode etc.

Med lite mer vana så borde det vara ganska smidigt att skriva sådana här appar, fast det kommer nog vara uppförsbacke ett tag till.

Tänk om vi snart har en datamaskin i varje hem!

Hittade ett ganska smärtsamt reportage om nymodigheten dataterminaler på SVT Play. Året är 1978, tempot är lågt, de finniga ungdomarna har lustiga frisyrer och männen har stora glasögon.

Det skulle kunna finnas liv på Mars

Det jag gillade med det sista avsnittet av Life on Mars var att det kändes som om Sam Tyler kunde välja en värld åt sig själv, lite sådär...

Och när det gäller att välja värld så är det svårt att inte associera till Philip K. Dick. I VALIS presenteras huvudpersonen, med samma namn som författaren. Och så finns där Horselover Fat.

Framåt slutet av boken kommer det fram att Philip och Horselover är samma person, en missuppfattning, en personlighetsklyvning. Läsaren accepterar detta. Sen inser Philip att livet var trevligare när de var separerade, och de blir till olika personer igen.

Och det är det som avslutningen av Life on Mars handlar om också. Välj en egen personlighet. Det funkar. De är lyckliga där de är.

Det är vackert på något sätt.

Interaktionsdesign med mera

Jag har aldrig läst interaktionsdesign (om man bortser från trepoängaren "Människa-maskin-interaktion"), men jag kan föreställa mig hur det ser ut när man kommer till den första föreläsningen på A-kursen. Föreläsaren inleder antagligen med något i stil med:

"Välkomna till A-kursen i interaktionsdesign. Det här är första föreläsningen, så jag ska gå igenom lite om administration, upplägget på kursen och så vidare... Men först tänkte jag lära er den viktigaste grundprincipen i alla interaktionsdesign: listor som wrappar är VERBOTEN. Och när jag säger 'wrappar' så menar jag inte en listjävel som hoppar tillbaks till första elementet när man står på det sista och trycker på neråt-pilen. Jag menar listor som gör det utan att hoppa, som låtsas som att de är oändliga, så att du inte märker någon skillnad mellan att hoppa från det sista till det första elementet och att gå från det första till det andra. Blunda och håll den tanken medan jag lägger 5 minuter på att gå igenom var ni hittar kurslitteraturen och vilka frågor som kommer på tentan och vad den hjärndöda labbassen heter, så kommer jag tillbaks till den och lägger resterande 83 minuter på att förklara varför wrappande listor är hjärndödare än labbassen."

Jag testade det här Plex, som är som Boxee eller XBMC, fast ett mellanting. Lite mindre open sourcigt än XBMC, men UI:t ser ut som XBMC. Fast med en wrappande jävla lista i huvudmenyn. Så sjukt störande. "Oj, så många alternativ det finns i huvudmenyn", tänker jag när jag har scrollat ner ganska många steg. Sen upptäcker jag att det är för att den wrappar utan att varna på något sätt. Där var jag nära att ge upp. Sen kollade jag om den kunde scrobbla musik. Det kunde den. Sweet, den ena killer-featuren på plats. (Vän av tempus stör sig eventuellt på blandningen av imperfekt och presens. I så fall hänvisar jag vänligen men bestämt till "Markens gröda" av Knut Hamsun, där tempus-blandningen var/är en del av det som ger/gav en sådan skjuts i språket och som ger/gav honom Nobelpriset.)

Sen kollade jag på apparna. Där börjar sirenerna gå igen: apparna är indelade i något som ser ut som kategorier, men visar sig överlappa. Det vill säga, det är taggar snarare än kategorier. Så om jag vill leta upp en viss app så kan den finnas i någon av avdelningarna, eller i tre av dem. Och vissa av avdelningarna verkar ha i stort sett samma innehåll. Okej, det är en arbetsskada, men i kombination med den wrappande huvudmenyn så klarar jag inte av det. Goodbye plexophiliacs, jag stannar hos Boxee, vars UI jag också skulle kunna ranta om en hel del, men jag slipper i alla fall de mest hjärndöda egenskaperna hos Plex.

Nördigt nyspråk

Dagens Arne Hegerfors-doftande ordvits: nightware.

Mediakonsumtion med mera

Förra veckan köpte jag en Jobs Mini för att ha som mediaspelare. På den installerade jag Boxee, som jag fått rekommenderat. Boxee är en typ av mediacenter. Det ger mig ett UI på TV:n och låter mig spela film och musik på datorn och på internet. Jag har inte köpt någon fjärrkontroll, men det funkar med Jobs-telefonen.

Tyvärr är inte Boxee helt stabilt. Ibland knäpper det till i högtalarna på ett ganska obehagligt sätt. Det är dåligt på att avsluta sig när man försöker logga ut. Men det gör inte så himla mycket. Det är ganska bra. Med alla de här små apparna som visar video från internet så breddas mitt TV-utbud på ett ganska härligt sätt. Open University, säger jag bara. Fan vad jag kan nörda ner mig i universitetskurser från Stanford om antikens historia.

Men det finns några nackdelar. Fanskapet kan inte scrobbla musiken jag lyssnar på. Om någon lyssnar på musik och internet inte hör, finns musiken då på riktigt? Sen kan man inte skapa playlists, så man får lyssna på en skiva i taget. Lite sådär som på 90-talet, när man manuellt måste byta skiva. Lite bättre än på 80-talet när man måste byta efter en halv skiva, men inte så väldigt 2010.

Boxee är baserad på kod från ett open source-projekt som heter XBMC. Väldigt open sourcigt namn, måste jag säga. XBMC kan scrobbla. Plus-poäng för XBMC. XBMC har ett sjukt open sourcigt sätt att installera plugins och appar: man browsar runt i kataloger i ett svn-repository. Minus-poäng för XBMC. Det gör att jag inte kan byta. Så jag antar att jag får försöka klara mig utan audioscrobbler tills de fixar det.

Ett tag funderade jag på att skriva mitt eget mediacenter istället. En app som låter mig browsa innehållet på min hårddisk, som spelar filmer med VLC och musik med mpd. Det hade varit något det. Men orka...

Lösningen på alla problem är som vanligt att skriva ett gnälligt blogginlägg. Kom ihåg var du läste det först!

Kan du inte göra det åt mig?

Hi, how are you?

Rädda barnen

Rekommenderar den här krönikan om att skydda barnen från världens onda. Som född på 70-talet känns det inte speciellt kontroversiellt att ta upp problem i t.ex. barnprogram.

Underhållningen var ofta inte speciellt lättsmält: på TV kunde man se en serier som Trälarna, baserad på stalinisten Sven Wernströms böcker, Katitzi, om det utsatta livet som zigenare och naturligtvis Graciela om det hårda livet i tredje världen.

Barnböckerna kunde som Sprätten på toaletten handla om kapitalister som förstör miljön, eller som Lotta i Hallonby helt enkelt vara stenhårt förortsrealistiska.