Jul-ägg

Om man brukar blanda ihop påsk och jul så känns det här säkert helt naturligt. Klart att man äter jul-ägg på julen. Vad ska man annars äta? Jul-fiskpinnar? Jul-påskägg? Jul-spaghetti? Nej, jul-ägg ska det vara, extra stora, med en riktigt gul gula.



Eller om man tycker att påsken är bättre än julen rent allmänt, då tycker man nog att det här är toppen. Man kokar sig några jul-ägg och korkar upp påsk-musten, som man har lagrat i åtta månader.

Julkaffe 23 av 24: Brasiliansk Pärlböna

Nu är det snart jul. Etiketten gav mig gott hopp om att det här skulle vara bland de bästa kopparna hittills i den här kalendern, men när det kommer till kritan så tycker jag nog mest att det är lite för syrligt. Eller så har jag låtit det brygga för länge. Hade jag haft pulver till en kopp till så hade jag tagit lite mindre tid på mig.



Det blir 2 av 5 bönor idag. Gutår!

Julkaffe 22 av 24: Mount Kenya

Man kan inte klaga på möjligheterna att återupprepa förståsigpåar-frasen "bärig syra" när man dricker det här. Jag tycker att det fattas lite sötma för att balansera upp det, det brukar jag göra med kenyanskt kaffe. Men det här är i alla fall fullt godkänt, det är en rätt trevlig kopp kaffe.

Det blir 3,5 av 5 bönor för den här koppen. Jag skrev först 3, men sen uppgraderade jag det.

Julkaffe 21 av 24: Franskrost

Det här kaffet borde naturligtvis drickas med mjölk och serveras av någon riktigt otrevlig fransk kypare. Sen har jag aldrig varit i Frankrike, så vad vet jag. Av någon anledning så tycker jag att det här kaffet luktar som jag brukar tycka att kaffe luktar när jag är berusad. Sen smakar det givetvis mörkt och bittert. Jag är inte stormförtjust, men det finns något blommigt i eftersmaken som är ganska trevligt. Jag hade kunnat tänka mig en kopp till, men skulle inte köpa ett helt paket.

Det blir 2 av 5 bönor.

Julkaffe 20 av 24: Etiopien

Det står på etiketten att det är jättegott till desserter, men jag åt ingen dessert till det här kaffet. Jag bara bälgade i mig det som en karl. Inget tilltugg, möjligtvis halva koppen hembränt. Jag hade inget hembränt. Jag tycker att det fattas något i mitten, det är rejält rostat och har en fungerande syra, men det blir lite tunt. 

Det blir 2,5 av 5 bönor för den här bönan. Eller koppen, det kan ju vara jag som har misshandlat kaffet.

Julkaffe 19 av 24: Valencia

Jag föredrar kaffe som smakar kaffe. Choklad och apelsin gör inte saken bättre. Men snyggt blänk från lysrör i koppen där. Det hade kunnat bli bonus för det, men jag skiter i det.



Det blir 1 böna av 5 för den här godisdrycken.

Julkaffe 18 av 24: Meru

Det här känns som ett väldigt vanligt, lite mörkare kaffe. Inga överraskningar, men skönt att det är en del syra på det, så att det inte bara känns insmickrande. Jag tycker inte att det känns så fylligt som mätarna på etiketten hävdar, det är som att det fattas något på det området.



Det blir 2,5 av 5 bönor för den här nästan fullt godkända koppen kaffe.

Bye, Bye Sverige

Jag tänkte att det här Bye, Bye Sverige skulle kunna vara roligt, om det inte bara skulle vara som en fjärde säsong av Historieätarna. De två första säsongerna var roliga, även om den andra inte vara lika rolig som den första och inte på något sätt nödvändig. Det var en uppföljning eftersom den första säsongen var populär. Den tredje var mer av samma sak, utan några som helst nyheter. De gjorde en julkalender också, den var säkert rolig för de barn som inte orkat se den ursprungliga serien.

Bye, Bye Sverige är en fjärde säsong av Historieätarna. Det var inte värt att se klart första avsnittet. Inte helt oväntat.

Det är lite som Göta Kanal. Den första filmen är typ skitdålig, men hade någonting som gjorde att den gick hem (typ att det inte fanns något roligare på TV på den tiden, eftersom det enda som var roligt runt 1980 var Ingemar Stenmark och han gjorde inte så mycket väsen av sig på sommarhalvåret). Långt senare gjorde man en tvåa och en trea, som jag inte har sett, men som säkert är oerhört dåliga. Om de nu gjorde en fjärde film, där Ulf Brunnberg har huvudrollen, så skulle det ungefär motsvara Bye, Bye Sverige.

Julkaffe 17 av 24: Kaapi Royale

Jag har lite svårt att säga vad jag tycker om det här egentligen, för det kan vara så att det gömmer sig något nere i smakdjupen som jag borde gilla. Eller så gör det inte det. För allra mest känns det som en ganska bra mörkrost: det är först barskt och så lite bittert i eftersmaken. Däremot fattas det något i mitten, det blir liksom tomt där. Det fattas substans. Så kan det gå. Det finns nog inget nu. Nu tar jag sista klunken... Nej.



Det blir i alla fall 2,5 av 5. Inte så illa.

Julkaffe 16 av 24: Panama

Det här är den kopp kaffe jag har gillat bäst hittills i den här julkalendern. Det är ganska friskt och lite sådär gräsigt i smaken som jag gillar i i stort sett allt: öl, olivolja, bubbel etc.



Det blir däremot inte mer än 3,5 av 5 den här gången heller.

Julkaffe 15 av 24: Genuine Antigua

Det är syrligt så det räcker, men jag tycker inte att den typer av bönor kommer till sin rätt om de rostas så här mycket. Lättrostade kan de här bönorna få leva ut hela sin fruktighet, här blir det begränsat. Eller så är det inte riktigt vad jag tror. Jag vet inte. Tycker dock att det här är trevligare än många av de söta, mörka sorterna i den här kalendern.



Vi delar ut 3 av 5 bönor till den här koppen.

Julkaffe 14 av 24: Papua Nya Guinea

Vem i hela världen kan man lita på? Vem ska man tro på? Här ser det ut på etiketten som om det här skulle vara mörkrostat, men så är det istället ett lite tunt mellanrostat kaffe. Tycker inte att det är så tilltalande, smakar som de tråkigare kopparna av barndomens mellanrost.



Det blir 2 bönor av 5 den här gången.

Julkaffe 13 av 24: Pepparkakskaffe

Nu kör vi! Det luktar pepparkaka, det smakar pepparkaka, förutom att den sockriga sötman saknas, men det kan jag tycka är skönt. Jag gillar pepparkakor, men är inte säker på att jag gillar andra saker som försöker smaka pepparkaka, t.ex. mjuka pepparkakor. Men det här tycker jag i alla fall funkar ganska bra. Det är inget lysande kaffe, men en ganska trevlig dryck. Det smakar helt enkelt inte så mycket kaffe av det, eftersom det smakar så mycket pepparkaka.



Det blir 2,5 bönor av 5 för det här icke-kaffet.

Julkaffe 12 av 24: Monsooned Malabar

Hej!

Jag har druckit kaffe! Mörkt, fylligt och utan någon syra, som markeringarna på påsen visar! Första klunken tycker jag att det är trevligt. Sen känns det lite ospännande. Sen börjar jag tycka att det känns platt och färglöst. Det känns också lite grann som om jag skulle ha druckit för mycket kaffe. Det är i och för sig bara dagens andra kopp, men jag är ganska tom i magen. Det snöar ute. Det kommer någon sådan där modern musik, som mest är takt och ljud och ingen melodi, ur högtalaren på kökshalvön. En elektrisk ljusstake lyser i fönstret. Jag sitter vid köksbordet och skriver. Bra.



Det blir 2,5 av 5 bönor den här gången, kanske lite i överkant, men det blir en halv extra för att jag tyckte att det var gott till att börja med.

Julkaffe 11 av 24: Baba Budan

Mörkrostat av mytiska indier, ganska sådär mjukt och snällt, vilket gör att jag dricker upp det i stort sett utan att tänka. Tar jag inte min uppgift på tillräckligt stort allvar? Med tanke på att jag skriver på en blogg som inte haft några läsare på flera år så kanske jag tar uppgiften på alldeles lagom stort allvar.



2,5 av 5 bönor. Tjoflöjt, träsk-rävar!

Att vara övertygad

Det finns finns få saker som så totalt sänker någons trovärdighet som den här skadeglada, tvärsäkra politiska övertygelsen som man ser på nätet. Apoteksmonopolets avskaffande: kan man säga något negativt om det så har man därmed i stort sett bevisat att högern har fel och vänstern har rätt. Kan man däremot slå hål på det negativa, det kanske var dåligt redan på monopol-tiden, då har man (i stort sett) bevisat att högern har rätt och vänstern har fel.

Politikerna själva gör de här grejerna hela tiden. Man är inte bara övertygad, man vet att den här nya arbetsmarknadspolitiska åtgärden kommer att skapa miljontals nya jobb. Precis lika säkra är motståndarna på att den inte kommer ge några jobb, eller inte några riktiga jobb, eller åtminstone inte några riktiga jobb som någon borde vilja utföra, eller i alla fall inte några jobb som kommer vara speciellt länge, eller i allra värsta fall i alla fall inga jobb som långsiktigt kommer främja integrationen.

Jag skulle vilja se tyckare och politiker som erkänner att de inte vet. Man kanske skulle kunna prata mer om att pröva på åtgärder. Att man inte vet, men att man har gott hopp om att all världens problem kommer lösas genom att höja momsen på krasse. Eller sänka den. Men av någon anledning är det inte trovärdigt att inte låtsas som att man kan förutse framtiden. Hävdar man att man är synsk så är man mer trovärdig. Än vem då, liksom? Enok Sarri? (Inget ont om just honom, saligt vare hans minne, det är snarast alla typer av spådom och skrock jag vänder mig emot. (Alltså förresten, jag kan inte låta bli att citera Wikipedia här: "Enok Sarri blev rikskändis 1977 när han spådde att kungaparets förstfödde skulle bli en prins, och lovade att krypa mellan Nikkaluokta och Kiruna om så inte skulle bli fallet. När prinsessan Victoria fötts upptäckte journalisterna att löftet var lätt att infria, då Kirunas kommungräns bara låg några meter från Sarris stuga i Nikkaluokta."))

Men så vettig ska väl inte världen vara... ...det var bättre förr... ...eller så är det ingenting som någonsin har varit bra... ...allmänt surt mummel...

(Kom att tänka på det här med att "tro på någonting". Är det viktigt att tro på någonting? Eller vad menar man? Om man inte är övertygad i någon viss politisk riktning, är man då en sådan som inte tror på någonting? Om man man däremot samtidigt tror på Jesus så antar jag att man tror på någonting. Och då röstar man kanske på KD. Eller sossarna.)

Julkaffe 10 av 24: Blå Java

She wore blue java

Blue as java were her eyes

Eller något åt det hållet. Här har vi ett ganska friskt och klatschigt kaffe. Helt klart ett av de bästa hittills i den här kalendern. Jag har vid det här laget förlikat mig med att jag inte kommer hitta någon ny favorit här, men det är okej. Man dricker ju liksom en massa kaffe. För några veckor sedan så fick jag klara mig med Ica Basic snabbkaffe, medan jag beställde en ny filterhållare till aeropressen. Jag är verkligen inte kinkig, men jag gillar gott kaffe.

Det blir 3,5 bönor av 5. Botten upp!

Julkaffe 9 av 24: Rwanda

Jag drack det här kaffet under stark tidspress och på ett sätt som andas nonchalans och huliganism. Men jag tror att det var ganska trevligt. Inga konstigheter någonstans, mörkt som vanligt, men jag kanske har börjat bli tillvand av att dricka mig igenom den här kalendern, så det känns helt okej.

Kaffe och bulle. Tjö!

Det blir 3 av 5 bönor för det här kaffet. Grattis!

Julkaffe 8 av 24: Schweizer

Ännu en smaksatt, chokladig mörkrost. Jag är skeptisk.



Det blir 1,5 bönor av 5 den här gången, för det här kändes mindre som Tim Horton's "cappuccino".

Me too, fast inte för mycket?

Det verkar vara en populär uppfattning i vissa tyckarkretsar att #metoo riskerar att slå över i något hemskt scenario, där män oskyldigt utpekas som sextrakassörer av lättkränkta (alla hatares favorit-adjektiv) hysterikor. Expressens ledarsida har till exempel varnat för det här flera gånger.

Jag frågar mig vad man egentligen är orolig för. Ska vi liksom lugna ner diskussionen och blunda för lite fler sexövergrepp, snarare än att riskera att några stackars män ska beskyllas för sextrakasserier, medan vad de faktiskt gjort på sin höjd är dåliga raggningsförsök? Okej, om vi säger att det faktiskt kommer bli så, vad skulle problemet vara? Att det blir en massa diskussion om gränsdragningar, som människor kan lära sig något av? Är det ett större problem än att man kan komma undan med vad som helst i svinighetsväg i vissa sammanhang?

I en av ovan vagt omnämnda artiklar hävdas det att män i USA (antagligen inte precis alla, men jag tror att det var ungefär så generellt formulerat) inte vågar umgås med kvinnor, eftersom de är så rädda för att bli anmälda för olika typer av sexbrott. Tydligen, vilket antyds men inte sägs explicit, p.g.a. att sexuella trakasserier har blivit en för stor grej i USA. Det antyds också mycket mer än sägs rätt ut att locket ska läggas på. Så att det inte blir lika hysteriskt här i Sverige. Själv känner jag att vi kanske borde prata mer istället, så att de som känner sig osäkra på vilken typ av umgänge med kvinnor som kan räknas som sexuella trakasserier eller sexbrott kan få en klarare bild.

Sen finns den här kategorin av #metoo-kritik som består i att äldre män skämtar om att de inte vågar krama kvinnor längre för att de är rädda att beskyllas för sexuellt trakasseri. Jag tror jag avslutar här.

Eller vänta, jag slutar inte riktigt där. Jag hörde också klagomål om att det har varit väldigt mycket prat om det här väldigt länge nu. Kanske lite som Syrien-kriget i början. Det var säkert många som tyckte att det var skönt att de slutade rapportera så mycket om Syrien efter ett tag, för det var ju inte det minsta upplyftande.

Julkaffe 7 av 24: Kenya Blend

Vän av ordning frågar sig varför ett kaffe som heter "Kenya Blend" innehåller bönor från Brasilien, Colombia och Indonesien. Vän av ordning får inget svar från mig, för jag har inte en aning. Vänta, det är jag som är vän av ordning, eller hur? Alltså, jag vet inte.

Jag hade hoppats på lite mer av det här kaffet. Det är ganska trevligt, men inte direkt någon smakexplosion. Det blir mest som ett vanligt, lite syrligt mellanrostat kaffe. Det är dock ett av de absolut trevligaste i den här samlingen hittills, inte helt oväntat, eftersom jag gillar ljusrostat afrikanskt bäst.



Jag är för övrigt tillbaka på pappersfilter i aeropressen. Kopparfiltret jag köpte för någon vecka sedan är spårlöst försvunnet, precis som den gamla filterhållaren för två eller tre veckor sedan. Någon motarbetar mitt kaffedrickande. Fast jag tror att pappersfiltren är bättre, de känns tätare än kopparfiltret, så de är nog bättre, även om det inte känns bra när filtren börjar ta slut.

Det blir 3,5 av 5 bönor för det här kaffet, precis som gårdagens väldigt olikartade blandning. Fint.

Julkaffe 6 av 24: Thomas Båtblandning

Det här var ju ovanligt, ett mörkrostat kaffe som jag tyckte att det var ganska trevligt att dricka. Det är väldigt sött, så att jag först misstänker att det här är ännu en smaksatt sort, men det är nog trots allt inte det. Men framför allt så är själva kaffet gott för att vara mörkrostat. Ingen överdriven kärvhet, som känns som en lätt halsbränna, utan mjukt och runt. Inga konstigheter.



Det blir 3,5 bönor av 5 för det här kaffet. Bra jobbat, Thomas!

Julkaffe 5 av 24: Mörkrost

Jag brukar inte gilla mörkrostat kaffe, det brukar mest smaka mörkrostat, inte så mycket kaffe. Det här känns balanserat och trevligt att dricka.



Det blir 3 av 5 bönor, för det är fortfarande inget annat än ett vad jag tror ganska vettigt mörkrostat kaffe.

Fortsätt bara, sluta inte

På området "nyare fenomen som gamla jävla gnällgubbar gnäller om" så kommer vi idag till det här med att det ska fortsätta spelas. Oavsett hur man får igång någon typ av ljud eller video på internet så ska det aldrig sluta spela. Eller Spotify. Man kör igång en låt, sen fortsätter det tills antingen 1) strömmen går, 2) man trycker stopp eller 3) man dör. Fast även om man dör så fortsätter det spela, även om man kanske inte hör det längre. Eller om strömmen går, är det på en mobil så slutar det inte ens då. Vafan...

Jag förstår att det i någon mening handlar om att någon tjänar pengar på, ju mer man kollar på Youtube, desto mer tjänar de som lägger upp filmerna (och Google själva), så naturligtvis så ska det bara fortsätta, till de har så mycket pengar så att de blir utslängda från banken för att de har för mycket pengar. Typ för att banken blir avundsjuk, eller något. Nej, så är det nog inte, det kan inte hända. Okej.

Men allt kan inte alltid bara vara en ström. Ibland måste man ta en paus. Om man vill lyssna på en viss skiva så vill man kanske att det ska ta slut när den är slut, inte att det ska fortsätta komma lite andra låtar med samma artist, eller med någon annan artist som man säkert också gillar, eftersom man gillar saker som är precis som det man redan gillar och inte någonting annat. Det sänker värdet på det man lyssnar på, tittar på.

Det här med skivor är naturligtvis inte lika starkt som det var förut, när det inte fanns något sätt att få skivan att spela vidare när den var slut (eller halvvägs), så kanske ska man bry sig om det mindre än vad jag gör. Men det är i alla fall bra om man får välja. Som man t.ex. får göra i Spotifys inställningar. Som man inte får göra i Sonos inställningar.

Julkaffe 4 av 24: Mellanrost

Det är mellanrost. Det är varken mer eller mindre. Jag funderar på om den här lite dammiga smaken kommer av att kaffet är färdigmalet i påsen. Det smakade lite så om den första påsen också. Det här känns verkligen som en helt vanlig mellanrost, en sådan där med lite sur beska, det runda i smaken som det talas om på etiketten känns inte speciellt framträdande. Inte någons favorit, åtminstone inte min.



Det blir 2,5 bönor av 5 för den här mellanrosten, för det är trots allt en vanlig mellanrost.

Julkaffe 3 av 24: Huehuetenango

Dagens kaffe är mörkrostat och har en markerad sötma, som efter gårdagens debacle får mig att misstänka syntetisk smaksättning. Men det är nog inte så, det kanske är de där specialbönorna från Anderna som det skryts om på etiketten. Fast om man nu har sådana exklusiva bönor så kan man fråga sig varför man nästan rostar bort smaken och ersätter den med det vanliga kärva mörkrostade.



Det blir 2 bönor av 5 för den här gången, eftersom det i motsats till igår inte känns som någon plojig gimmick.

Julkaffe 2 av 24: Wiener

Man hade kunnat tänka sig att ett kaffe som kallas Wiener skulle smaka som en wiener-korv, men så kul ska vi inte ha... Gräddkola smakar det. Och luktar en massa, redan när man öppnar påsen. Det är inte någon sådan där finsmakar-beskrivning av någonting som inte alls smakar gräddkola, utan det smakar verkligen så. Plus ett ganska kärvt, mörkrostat kaffe. Mycket märkligt.



Det är lite oklart vem som skulle dricka det här kaffet utan att ha blivit pålurad det, kanske någon viktväktare som tänker att det i alla fall smakar som något med en himla massa poäng. Vilket det inte egentligen gör, för det är naturligtvis ingen sockrig sötma på det. Men de kunde ha tillsatt aspartam också, det hade varit intressant. Eller inte så intressant, för jag testade att krydda upp det med lite socker. Och så testade jag också att tillsätta grädde i en separat kopp. Jag tror aldrig att jag har tyckt att socker har tillfört något i en kopp kaffe förut, men här funkar det faktiskt. Grädden tillför inget, men den dämpar som vanligt kaffesmaken, vilket också gör att smaken funkar bättre.



Jag kommer att tänka på när jag en gång tog ett väldigt tidigt inrikesflyg i Kanada och alltså givetvis köpte frukost på Tim Horton's. Jag beställde av någon anledning en cappuccino och fick frågan vilken smak jag ville ha, vanilla eller chocolate fudge. Jag blev lite ställd, men frågade om man kunde få en vanlig cappuccino och fick veta att det bara fanns med de två tidigare nämnda smakerna. Jag tog chocolate fudge och fick en mycket märklig dryck som inte påminde så mycket om cappuccino.

Det blir 1 kaffeböna av 5 för det här experimentet. Hoppas på mindre flams imorgon.

Julkaffe 1 av 24: Julkaffe mellanrost

Kanske blev det lite svagt, men det här smakar mest som ett helt vanligt mellanrostat bryggkaffe, av den typ jag är uppväxt på. Antagligen är det mer balans och mindre konstiga bismaker än ett vanligt Zoegas eller Löfbergs Lila. Lite tunnare än mitt billiga vardagskaffe, vilket jag inte har något emot såhär efter lunch.

Det står på paketet att eftersmaken ska passa bra till pepparkakor och jag frågar mig i vilken utsträckning svart kaffe någonsin passar till pepparkakor. Konstaterar däremot att det alltid är gott med goda pepparkakor, så jag tar tre (Nyåkers ekologiska).



Vi säger 3 av 5 kaffebönor för den här koppen.

Julkaffet

Som farsdagspresent fick jag en kaffejulkalender. Mycket trevligt. Tänkte att jag kunde ta och skriva lite om de olika kaffesorterna här, i den utsträckning jag hinner.

Dagens recept: flygande Ruben

1. Laga en alldeles utmärkt köttfärssås.
2. Blanda med alldeles utmärkt risoni.
3. Dela upp i många små portioner.
4. Försök mata ungen. Det blir nej på det.
5. Fundera på att kasta alltihop. Typ 30 måltider. Inte okej.
6. Mosa i en halv banan.
7. Sonen äter glatt.

Rätten heter Flygande Ruben. Jag skulle kunna tänka mig att äta det själv, om någon typ hotade mig med pistol eller något.

Galenskapens altare

Eller Altars of Madness som den heter på original-språk, Morbid Angels andra skiva, som var den första som släpptes. 1989 var det. Tänkte säga att jag har lyssnat på den och att jag tyckte att den var bra. Har aldrig riktigt fastnat för den förut, även om jag lyssnade på den en massa, precis som jag lyssnade på Entombed, Sepultura, Bathory och Pestilence runt 1990. Fast Morbid Angel var inte så hårda, de var liksom lite polerade, hamnade snarare borta med Sepultura, Pestilence och de där andra banden som inte var riktig death metal, utan snarare death/thrash.

Allt det här lyssnandet gör i alla fall att riffen dyker upp i mitt huvud. De kan verkligen sätta sig där och bara snurra runt, runt, runt, som en skivspelare, som en gammal jävla skivspelare. Och nu hade jag inte lyssnat på den på väldigt länge, så jag tog och gjorde det. Först på alldeles för låg volym, men sen var jag ensam hemma, låg och läste Väinö Linna och tänkte att lite Morbid Angel på det här...

Hela skivan känns väldigt effektiv, även om jag då och då, precis som nästan alltid, kan tycka att det blir lite väl mycket repetitioner. Det här med vers-refräng-vers-refräng finns där av en anledning i schlager och pop (för att inte tala om schlager-pop), men det är ett mindre relevant inslag i death metal. För jag tycker nog ändå att de spelar death metal här, det är rensigare och hårdare än Sepultura och Pestilence. Det är oerhört tight och slipat, även om de inte började använda trummaskiner förrän på skivan efter.

Jag tror att det var i Morbid Mag nummer 5 som gitarristen Trey Azagthoth (det skulle kunna vara ett artistnamn) intervjuades. Han sa bl.a. att Sepulturas senaste skiva (Beneath the Remains) inte var death metal, något i stil med att ingen skulle kunna lura i honom att det var brutalt. Morbid Angel däremot, de var brutala. Och tekniska, utan att lämna utrymme åt det tekniska, enligt hans mening.

Minibloggar

Kära bloggen,

Nu har jag inte bloggat på ett tag, utan har gjort lite annat, typ jobbat och gjort barn. Men nu har jag varit föräldraledig ett tag och tänkte att jag kanske skulle börja ägna en liten del av den här ungefärliga halvtimmen fritid per dag som jag har åt att blogga lite. Små blogg-inlägg liksom. Säg en produktionstid på 3-8 minuter. Inte direkt mikrobloggande, men i alla fall minibloggande.

Jag tänkte att jag kunde skriva lite grann om Morbid Angel, Stefan Zweig, influencers, SAOL, lax, kärlek och små, små djur. Alltså typ minidjur. Inte sådana riktigt små djur, sådana där mikroorganismer. Som naturligtvis inte ens rent biologiskt räknas som djur. Men i alla fall.

Jag bor numera i "Nacka, utanför Stockholm". Vet att jag hörde någon säga "Enskede, utanför Stockholm" någon gång för länge sedan. På TV. Tror att det var någon idrottsman som var därifrån. Själv tänker jag att man inte vet hur fan det är att bo i Stockholm nu för tiden om man bor innanför tullarna.

Men jag återkommer med mer, okej?

MVH,
Linus

Den omtalade och på varierande sätt förstådda yttrandefriheten

På Facebook ser jag att människor vill avskaffa yttrandefriheten. T.ex. så vill man avskaffa yttrandefriheten genom att övertyga Stockholms Lokaltrafik om att inte låta Sverigedemokraterna köpa reklamutrymme på tunnelbanestationerna.

Så här är det: yttrandefriheten ger dig laglig rätt att uttrycka dina åsikter. Den kräver inte att andra ska föra vidare dina yttranden.

Det finns ett antal lagar som begränsar yttrandefriheten, t.ex. de om hot och förtal. Om du hotar någon med stryk så skyddas du inte av yttrandefriheten.

Yttrandefriheten gör däremot inte att jag kan kräva att SVT sänder mitt egenproducerade två timmar långa hyllningsprogram till Ulf Brunnberg klockan 15.00 på julafton. Ingen skulle heller ta varken mig eller Ulf Brunnberg på allvar om jag hävdade att detta kränker min yttrandefrihet. Kanske så småningom, om jag får igång en folkrörelse som stormar mot PK-maffian, som enligt min mening förföljer Ulf Brunnberg för hans kontroversiella åsikter (speciellt i samband med hans legendariska sommarprat för några år sedan).

Skulle TV3 vägra sända reklam för nät-casinon, med motiveringen att dessa leder människor in i spelmissbruk, personlig konkurs och medverkan i Lyxfällan, så skulle inte detta vara en inskränkning av Las Vegas Super-Pokers yttrandefrihet. Till exempel.

Äpple Musik

I Sverige kan det kännas som att inget kan knäcka Spotify, men Apple Music har samma musikutbud, samma pris, Apples resurser och en killer feature. Samt en del helt meningslöst marknadsföringssnack. Presentationen av Apple Music var marginellt mindre pinsam än Tidals, men det spelar ingen roll. Det är inte som att någon tror att ett företag älskar musik mer än ett annat företag. Det jag vill ha är ett bra sätt att lyssna på musik.

Med Spotify har mitt stora problem varit att jag inte har kunnat lyssna på en massa bra musik, t.ex. så fattas det skivor med Akufen, Apoteket Apan, Arne Weinberg, Bacamarte, Black Devil, Boris, Bohren & der Club of Gore, Burning Witch, Celtic Frost, Deathstorm, Dirty Criminals, Grotesque, Jeff Mills, Majessic Dreams, Monumentum, Oasis Collaborating, Omar-S, Peste Noire, Pilot of the Future, Robert Hood, Protes-Bengt, Surgeon, Underground Resistance och Yellow Magic Orchestra. Sådana där som jag alltid måste kopiera över själv om jag vill lyssna på dem på tunnelbanan.

Det är inte som att de skivorna finns på Apple Music heller, men jag kan lägga in min musik och ha den tillgänglig i Apples moln. Som Google Music. Ojdå, plötsligt behöver man inte hålla på och skicka mp3-or mellan olika enheter längre.

Sen kanske det inte spelar de flesta någon roll att alla musik inte finns. Alltså är Apple Music ungefär lika bra som Spotify. Och det är Apple. Så det kanske är dags för Spotify att börja fundera på hur de ska kunna förbättra sin tjänst på något vettigt sätt, istället för onödig kringutrustning, som videos. Så hur kan man göra upplevelsen runt att lyssna på musik bättre utan meningslösa gimmicks?

Jonathan Strange på TV

Det var ingen som berättade för mig att det blev en TV-serie av Jonathan Strange and mr. Norrell. Och det var ju både bra och dåligt, för det var bra att det blev sju timmar, snarare än två eller Peter Jackson-tre, och det var ju dåligt att jag inte fick reda på det förrän för några dagar sedan.

Att se serien är lite som att läsa om en nedkortad version av boken. Verkligen fint, verkligen en trevlig version av det, ungefär så bra som det går att göra, även om det fattas saker. Det är brittiskt, magiskt och fullt av gyttja och gentlemannaskap.

Härnäst kommer jag säkert se Wolf Hall, som också är en brittisk roman, en brittisk TV-serien, en historisk berättelse, delvis verklighetsbaserad etc. Bra grejer.

Sommaren är kort, det mesta rostar bort

Såhär när det är sommar, sol och semester så gör man bäst i att undvika frånvaron av sol genom att studera data. Det har varit mycket språk inom dataområdet under de senaste åren, med mycket influenser från funktionella språk (åtminstone om man begränsar sig till matchning och map/reduce). Själv bryr jag mig mindre om Clojure, Scala och sådant där virtuellt, och intresserar mig istället för språk som kompileras till maskinkod, som Swift, Go och Rust.

Swift ska ersätta Objective-C i iOS-värden, Go används i första hand till backend-grejer och Rust ska ersätta C++ rent allmänt. Jag valde utan någon speciellt anledning att börja med att titta närmare på Rust.

Från början kände jag en viss entusiasm, t.ex. över makron och det klasslösa samhället, men entusiasmen mattades när det började lukta för mycket Ada. Och någon typ av namn-konvention från 70-talet. Jag kan se varför någon som kommer från Ruby-hållet skulle föredra Rust framför C++, men det känns mer som ett steg på vägen mot något bättre, än som ett språk som kommer kunna dominera långnivåprogrammering i ett par decennier. Systemet för ägarskap av data känns som att det mest skulle leda till krångel i en massa fall när man inte borde behöva bry sig. Cargo, som används för att definiera projekt, bygga och hantera beroenden, känns positivt 2015, men det räcker inte.

Jag lämnar Rust bakom mig med en känsla av att jag aldrig vill skriva speciellt mycket kod i det. Glad sommar!

Otillräknelighetshets

Saxat ur dagstidningen jag läser:

...i Hylland Eriksens bidrag hävdas att ett av de farligaste missförstånden som florerar i dagens välrd är att "man måste vara trygg i sin 'egen' kultur för att kunna acceptera andras." Inget, menar Eriksen, tyder på att det skulle stämma.

Och på tal om Breivik så känns det på något sätt skönt att han inte bedöms som otillräknelig. Människan har förmågan att tänka abstrakt, en förmåga som kan användas på olika sätt, till exempel till att välja var gränsen mellan människor och andra går. Att inte förklara bort honom som galen känns som det mindre mystifierande alternativet.

Stackars Annie Lööf

Tjö!

Det är synd om Annie Lööf. När höger-partierna vill profilera sig som egna partier med egna agendor, så har hon som ny partiledare för ett litet fjuttigt parti varit en bra slagpåse. Hennes oförsiktiga inbjudan till en alliansnystartskickoffchock i Almedalen fick kalla handen från de andra partierna. Oförsiktigt? Ja, hon ville lansera en Alliansen 2.0 med nya, fräscha krafter, vilket kändes som undertryck kritik av de andra partierna (stofilartade, med lädrig, äcklig hud, täckt av ett halvtjockt lager vaxartad svett och smuts). Inte konstigt att de slog bakut. Och nog har hon fått några extra hårda smockor för att hon är kvinna.

Men så får hon chansen att ta poäng. Fetingpoäng, tior från hela domarkåren. Hon får chansen att fördöma och kicka en generaldirektör som har misskött sig. På. Skattebetalarnas. Bekostnad. Det är som att sätta en straff i fotboll medan motståndarlagets målvakt sover. Pang, bom, KATISCH! (Det sistnämnda var ett cymbalslag.)

Och vad fan händer sen? Aftonbladet löpsedlar om hur Annie Lööf själv döljer notor från spritfester. På. Skattebetalarnas. Bekostnad. Oh no, som en Lemming hade sagt. Vad skulle Thorbjörn Fälldin ha sagt? (Antagligen något i stil med "öhm...". Jag vet inte vart jag ville komma med att dra in honom i det här. Dessutom dolde han också skandaler. Det var lättare på den tiden.) Bla-bla-bla.

En platta per barn

Jag funderade lite på vad som har hänt med OLPC-projektet på sistone, efter alla netbooks, phablets, mids och bongoloider. Så jag googlade. Det visar sig att de sysslar med tablets. Ganska coolt, de har ett lära läsa-program som går ut på att man delar ut tablets till barn i en by (typiskt i Etiopien), vilka de får experimentera med utan någon form av instruktion, och utan att vara läskunniga. Och det funkar. De testar grejer, chillar med sina tablets och lär sig läsa och skriva. Åtminstone enligt något pilotprojekt. D.v.s. ett projekt där man försöker lära piloter läsa. Det är inte det lättaste. Tacka vet jag flygledare, de är fan smarta.

Men det var inte det jag hade tänkt prata om. Det jag hade tänkt prata om var det här med förkortningen OLPC - One Laptop per Child. Man kan tala om en OLPC-laptop, alltså "a one laptop per child laptop". Och så kan man prata om en sådan per barn: "one laptop per child laptop per child". Det blir ju RENA SNURREN av det.

Om att gå i skolan

Jag läste ut "The Death and Life of the Great American School System. How Testing and Choice Are Undermining Education" av Diane Ravitch. Hon var polare med Bush och tyckte också att hans naiva program för att att förbättra skolan i USA var något. Sen genomfördes skiten och hon tänkte om, när hon såg hur det gick.

I princip: att applicera marknadskapitalistiska principer på skolan gör den inte bättre. Att stänga de skolor som får lägst betyg (eller minst förbättring) är inte en lösning, eftersom problemet inte är skolan, utan demografin. Att kicka lärare som rent statistiskt ger de sämsta provresultaten (eller de lägsta förbättringarna) är inte en lösning, eftersom resultaten beror så mycket på elevunderlaget. Och proven. Och dagsform.

Det som ger resultat är inte att fokusera på siffror, utan på läroplanen. Och att höja läraryrkets status. Vi må vara i nyliberalismens slutskede som dominerande ideologi, men den har inte gett sig. Även i Sverige tänker politiker att det kanske är smart att lägga ner den där problem-skolan. Om man lägger ut skiten på entreprenad så måste resultaten förbättras, annars kan man lägga ut den på annan entreprenad. Fan vad smart!

På de sista skälvande sidorna (långa, tröglästa sidor) verkar författarinnan medge att roten kanske inte är skolan, utan helt enkelt social orättvisa. Kanske om Bill Gates satsade sina pengar på att utbilda unga, fattiga mödrar, istället för att vräka in dem i privat-skolor, så skulle det kunna göra saker bättre. Sen är hon tillbaks till att höja läraryrket.

I princip: (precis som i stycke 2) Diane Ravitch har rätt i att nyliberala reformer inte funkar i alla sammanhang. Hon antyder att skolan bara kan tillföra en viss mängd. Men hon är fortfarande tillräckligt mycket lärare för att lägga all sin energi på att vilja höja läraryrket. Och facket. Som tydligen är roten till allt ont i Amerika, enligt Bush et al.

Klart det är.

Bevisa att du inte är en robot

Varför skulle jag vilja bevisa att jag inte är en robot? Tänk om jag kunde bevisa att jag var en robot. Tänk så förvånad du skulle bli då då, lilla vän! Skulle jag ta Turing-testet? Sägs inte det vara svårare än högskoleprovet? Skulle man kunna kvotera in sådana som har klarat Turing-testet på attraktiva universitetsutbildningar för att ge homosexuella pionjärer inom datavetenskap högre status? Högre status än vadå? Robotar, eller?

Medan giftet verkar

Jag tänkte inte helt osökt på en sak. Den här tiden på morgonen när man ligger vaken och inte går ur sängen. Man kanske ligger där och tänker på döden. Eller fantiserar om att det är sommar och att solen skiner på en, snarare än att man är varm för att täcket är för varmt. Eller den mest olycksbådande tiden: fem över halv. Eller: "nu kommer klockjäveln snart ringa igen". Man kanske har stånd. Det är lätt hänt så dags på dagen. Om man inte är tjej då, då har man inte det. Eller man kanske har någon annans stånd i handen. Nu börjar det här likna en kristdemokrats värsta mardröm, d.v.s. något jag endast kan rädda genom att referera till Herren Jesus Kristus Halleluja. Sure, man kan även tänka på Herren Jesus Kristus Halleluja. Jag tycker han är bra, jag. Men det som verkligen är värdigt, när man ligger där med sin dåliga andedräkt, sitt svett i armhålorna och sitt eventuellt skitiga medvetande, är att tänka på hur man ska döda sina fiender. Jag brukar dela in människor i olika grupper beroende på hur de planerar att döda sina fiender. Vilken typ är du? Är du Batman-skurk-typen, som tänker dig att du ska spärra in din ärkefiende i ett lufttätt rum och långsamt fylla det med brun gas? I så fall kan du dra åt helvete!

Neko

Dagens vettigaste: installera 90-talsklassikern Neko på jobbdatorn:

Nästa steg: xBill?

Keats eller Kenneth

Jag kommer inte helt osökt att tänka på Bruno K. Öijer. Jag läser en bok om honom som heter "Det svarta puzzlet", där jag gillar användningen av bokstaven 'z' i titeln. Jag gillar en hel del annat också. Jag gillar att läsa om Bruno. Jag gillar att titta på intervjuer med honom på TV. Typ den där han på frågan om vad han tycker om kulturpolitik säger något i stil med "När jag hör ordet 'kulturpolitik' så börjar jag svettas". Bruno är en citat-maskin. Han är en rock-stjärna. Kolla frisyren, kolla emo-sminket, kolla hans BMI. Men när jag väl sätter mig ner och ska läsa hans dikter så känns det ofta lite jobbigt. Han skruvar till metaforerna så hårt att det blir halvt smärtsamt. Han gör den där grejen där man känner att man hänger med, sen kommer twisten på slutet och man inser att man inte alls är med. När det handlar om att hugga sönder något med en yxa, när det hittills har handlat om moln och blå himlar. Vad fan är det han vill hugga sönder? Gud? Åh fy fan, det är inte helt rätt. Fast det är typ gud han säger är död ("som en viss Nietzsche skulle gasta", för att citera den där märkliga Peter, som jag lärde känna när jag pluggade teoretisk filosofi B i Uppsala, och speciellt givetvis på Craig Dilworths metafysik-kurs, men som jag tappade kontakten med runt 1997, efter att han varit på min inflyttningsfest i Lund, där även en viss Arvid Tuba var närvarande). När. Han. Säger. Det. Där. Som. Jag. Så. Ofta. Återkommer. Till: Rakblad Kristna handleder Utrotad mammut glittrar Den dikten läste jag första gången i det fina fanzinet Hymen. En gång för länge sedan. Typ 1990, skulle jag tro. Nu för tiden har vi bloggar istället för fanzines. De är mindre påtagliga. Som i att man inte kan ta på dem, för att vara konkret. De är inte så konkreta, för att vara konkret. Fanzines var typiskt i A5-format, maskinskrivna och framställda med den klassiska typen av klipp-och-klistra-teknik, där man använda saxar och klister. Så det jag ville säga var nog att jag tycker att om någon svensk poet borde på Nobel-priset, någon gång om 30 år, när det är okej att ge en svensk författare priset igen, så är det väl Bruno. Han skulle säkert tacka nej. Eller dyka upp på festen och skära sig i handlederna. Eller nita kungen när han får priset. Fast vid det laget kanske kungen inte ens lever. Så då får han nita hon Victoria. Eller någon annan arvinge. Eller allihop. Fast om 30 år kommer han väga ännu mindre än nu, typ 30 kilo, och bestå helt och hållet av nikotin och alkohol. Det kommer inte bli någon munter Nobel-fest. Att ge Bruno Nobel-priset skulle vara lite som att ha en bild av Johnny Bode på 200-lapparna. Fast inte riktigt lika konstigt, och inte riktigt lika OPK. Over and out. JMP $EA31. Nästa bloggpostning kommer antagligen handla om speedcode.

Kompisen

Angående den vid det här laget ganska gamla och trötta hen-debatten, så vill jag ta upp ett relaterat spörsmål: orden "tjejkompis" respektive "killkompis". Jag reagerar alltid på dem. Varför finns orden över huvud taget? Är det så mycket undantag att ha kompisar av andra kön. Borde det generaliseras för att mer exakt beskriva ens kompisar? - Gubbkompis. Äldre, manlig kompis. - Receptionistkompis. Kompis av obestämt kön som jobbar som receptionist. - Hobbyreceptionistkompis. Kompis av obestämt kön som är receptionist på fritiden. - Gubbreceptionistkompis. Äldre, manlig kompis som jobbar som receptionist. - Moderatgubbreceptionistkompis. Ja, ni fattar kanske vid det här laget.