Sjukt kreativ

Jag kom på en så jävla bra spelidé! Så här är det: man är en haj som har fått alla sina fenor avskurna av en ond japansk kock, som har tänkt koka soppa på skiten. Men utan fenor kan man inte simma! Så man kommer till den magiska hajen, som söver en och gör att man kan glida runt i ett drömlandskap och leta efter sina fenors själ, men är jagad av den onde kockens sinnesjuka gud, som kastar tomater, morötter och sjögräs efter en! Då måste man simma och hoppa och skit och så om man hoppar tillräckligt högt så kommer man ut i rymden, där man måste köra en bil på månen och hoppa över kratrar och undvika rymdvarelser som är gröna! När man kommer till slutet av den banan så blir det krig, så då måste man kriga! Sen hittar man kanske lite fenor, så då kan man simma runt i kriget och skjuta på ubåtar, fast om man blir torpederad så dör man, och då vaknar man upp och inser att man inte kan simma, så då blir man deprimerad och måste gå till psykologen! Men psykologen är en psykopat som ställer skitkonstiga frågor om ens föräldrar och ens sexuella läggning och hur man minst av allt skulle vilja bli dödad! Det visar sig att psykopatologen är den onde kockens bror! Men då får man hjälp av en apa som är skitsöt och ger man honom bananer så får man bonus, dubbelt så mycket poäng! Men får man ingen bonus så gör det inget, för man kan alltid börja om igen och testa att ge honom bananer igen. Om man ger honom morötter så blir allt helt flippat och så blir det en massa tunnlar med psykedeliska mönster på väggarna, och så är det en massa minigames som man inte klarar, där man ska äta piller, eller åka ubåt, eller springa skitfort och vinna OS-guld för att man slår Carl Lewis på 100 meter i OS i Los Angeles 1984. Men om man klarar mindre än 3 av minispelen så åker man ut, men då kan man kvala tillbaks in i spelet genom att skriva shell-scripts skitfort. Sen blir det som ett metaspel där disketten med spelet har kommit bort, så det finns inget spel, utan man bara drar runt och letar efter disketten hemma, och till slut hittar man den under sin dator. Eller om det är ett TV-spel. Det kan finnas olika versioner. Fast är det en cartridge så vete fan vad som händer! Om man flippar ur totalt så får man ett extraliv, men då måste man akta sig extra mycket, för det dyker upp en massa pajsare som man inte vet vad fan de är ute efter! Tiltar man så skakar hela spelet utav bara helvete och sen helt plötsligt blir det skittråkigt, och allt går ut på att bara inte tröttna, men sitter man igenom flera timmar eller dagar eller veckor av monoton skit med bara bruna texturer så kommer man till sista banan, och det är där skiten verkligen lyfter! Där är det som att allt händer på en gång, och man förvandlas till en massa olika grejer hela tiden och måste använda en massa olika verktyg på skit-originella sätt som inte är ett dugg intuitiva och naturligtvis blir det krig igen, så att man måste kriga som fan, typ kriga för sitt liv! Det finns egentligen inget sätt att klara sista banan, förutom möjligtvis att meditera eller göra yoga eller något så att man når insikt om hur meningslöst det är, och det är då man inser hur man ska lösa den sista gåtan. Fast även den är omöjlig! Sen mår man bara dåligt och skär sig i handlederna för att man har bränt en massa tid på ett dataspel och tänker "Vad fan, jag ger det en chans till" och gör man det så kommer man till slutscenen där man helt utan förklaring har fått tillbaks sina fenor, simmat runt en massa i havet och startat ett företag där man säljer begagnade Kalle Anka-tidningar till havsdjur och så blir man rik och flyttar till Beverly Hills och blir ihop med hon som spelade Kelly i Beverly Hills. Sen är det som att man flyttar in i TV-serien och blir polare med Brandon, men just när allt verkar bli perfekt och man får komplimanger av honom för att man har en snygg frisyr så upplöses hela verkligheten i atomer och universum återskapas i en typ av inverterad eller kanske uppochnedvänd Big Bang, och så börjar allt om på nytt. Fast andra gången är det inte alls som första gången, för handlingen är icke-linjär, och man battlar mot goblins, dvärgar, alver, enhörningar, robotar, orcher, hobbitar, spöken, enorma katter, råttor, spindlar, ankor, exploderande lik och andra sådana fantasy-varelser som inte finns i verkligheten. Allt går ut på att få så många hit-points som möjligt. När man har flest hit-points av alla som någonsin har spelat spelet så kommer man till den riktiga slutscenen, för den första var bara en dröm eller något, och där vet jag inte riktigt vad som kan hända, men jag hoppas att jag kommer på ett svar på det, för då tror jag att Electronic Arts eller Illusion Labs kommer utveckla spelet och jag kan spela det på min iPhone på väg till jobbet, trots att jag går till jobbet och så kommer jag bli ofantligt rik och äta en massa fet mat och bli skittjock och skaffa långt skägg, hästsvans, solglasögon och en lång, svart läderrock och bara glida runt och vara skitdryg och kalla de som spelar mina spel och bloggar och twittrar om hur cool jag är hela dagarna för köttbullar. Frågor på det? Du ska veta att jag har jobbat i spelbranschen, så jag har fan koll på vad jag snackar om.

Mat som är dum i huvudet

Plötsligt slog det mig: jag gör alldeles för lite saker som är helt dumma i huvudet! Jag borde göra mer saker som är helt idiotiska! Jag vill helt enkelt ha lite mer CP i mitt liv. Eftersom jag höll på att laga mat när jag fick min insikt så insåg jag att jag borde laga mat som är helt dum i huvudet.

Igår kväll gjorde jag ett första experiment med mat som är helt dum i huvudet. Det blev inte helt lyckat, men jag är nybörjare och kommer nog bli bättre på det med tiden. Här är receptet:

Blanda följande i en kastrull: fyra plommon-tomater, en liter vatten, en rejäl sked keso, två påsar Lipton red tea, en matsked skånsk senap, salt, peppar och gurkmeja. Koka skiten i två timmar. Servera i djup tallrik, med lite olivolja.



Tyvärr blev det inte helt lyckat, det smakade rätt okej, sådär som det lätt gör om man kokar en soppa i ett par timmar. Men jag lärde mig ett viktigt CP-trick: keso som kokats i två timmar får en härligt gummi-artad konsistens. Där har jag något att bygga vidare på!

Katatoni

Förklaringen är att vi på Sputnik-redaktionen ända sedan valet diskuterat hur resultatet bör betraktas, utan att kunna komma överens. Diskussionens vågor har gått höga, men ett vetenskapligt perspektiv har hela tiden hållits. De mer anarko-sataniskt lagda har hävdat att de nazistiska partiernas framgångar är bra, för att "de är evil och det här hjälper oss att do darkness". De klassiskt humanisterna har istället antingen tagit livet av sig eller gått med i Facebook-grupper mot rasism. Eller vafan, jag skämtade bara, vi bryr oss inte om sådana världsligheter som valresultat. Feck off!

För ett mer djuriskt Sverige

Nu när valhetsen går in i sin allra mest hetsiga fas, den så kallade "slutspurten", så tänkte jag ta tillfället i akt att avhandla det mest svårtolkade budskapet: kristdemokraternas. På affischerna så stirrar han vad han nu heter (du vet, deras motsvarighet till Jimmie Åkesson) olika vilda djur i ögonen, och så står det "Ett mänskligare Sverige".


Man kan se det på olika sätt, t.ex. att tjuren (eller vad fan det är, någon bondlurk kanske kan messerschmitta in det korrekta svaret i en kommentar) representerar Satan. Kanske det, horn har han i alla fall. Men jag tror snarast att det handlar om en annan aspekt av den kristna religionens kärleks-budskap: att djur är en råvara som man kan behandla hur man vill. Med "mänskligare" (hade det varit för knöligt att säga "mer mänskligt"?) menar man mer humanistiskt, d.v.s. mer betoning på alla människors lika "värde" och andras obefintliga "värde".

På detta borde de kunna locka till sig en och annan jägares eller bondes röst, men för de allra flesta så tror jag att sämre behandling av djur är en ganska oviktig fråga. Kanske förklaras hela grejen i något twitter-meddelande eller någon status-uppdatering på Facebook, som var vad som skulle avgöra det här valet. Tydligen så blev det inte så och jag uppmanar er alla att försöka påminna er om vem som tvärdissade sociala medier i valrörelsen redan för aslänge sedan. (Ledtråd: det korrekta svaret är "Det var du Linus, du är så jävla awesome").

Och så.

Nya kemiska dödsknarket får dig att älska alligatorer!

Jag fattar inte vad som hände med Google Wave, tröttnade de på det? Det var som att det hade kunnat bli nästan sådär coolt som de hävdade från början, men sen floppade det och de la ner skiten. Varför? Jag misstänker att de kommer lansera det igen under ett nytt namn, när de ha fått fram något som är bra.


Jag tycker att Jever Fun, den alkoholfria Jevern, har ett väldigt, väldigt roligt namn. Det är roligt på så många sätt. Den heter "Fun", och det är roligt. Det är som en omvänd paradox, eller en kort rekursion. Vad kallas det när något är självbeskrivande på det sättet? Den vanliga Jever heter bara Jever, och Jever Fun får det att framstå som att den inte är rolig. Eller menar de att det är en lustig idé med alkoholfri öl? Jag skulle kunna prata om det här i timmar, men jag känner att det är mindre viktigt än att informera om jod, så jag låter bli.

Bloggers förslag på "etiketter" (det heter "taggar" på svenska, okej?): skotrar, semester, höst.

På Dr. Vectors "Made in Italy - The Best of Guillermo Blanco" finns låtar som "Top Gigolos", "Time for Tennis", "M-m-music", "Dragonlove (macho mix)" och "R.O.T.O.R. After Dark". Perfekt för en lördag förmiddag som känns som söndag.



Om du vill lära dig objektorienterad programmering med Smalltalk och inte kan engelska, så finns det en bok på svenska att ladda ner här: Objektorienterad programmering i Smalltalk av Björn Eiderbäck, Pär Hägglund och Olle Bälter. Ett mycket fint exempel på svensk universitets-baserad data-kultur, med mycket sådant där språkligt finlir, där man skriver alla orden på svenska, snarare än ungefär hälften.

Dagens skräppost

Idag fick jag brev från tre partier: Krist-, Social- och Sverige-demokraterna.

Kristdemokraterna värnar om familj och företag. Socialdemokraterna värnar om trygghet och välfärd. Sverigedemokraterna ovärnar om invandrare och brottslingar.

Ingenting väcker den minsta uppmärksamhet. Alla säger precis vad man förväntar sig. I nyheterna pratas det bara om valet. Varför? Alla säger precis vad man vet att de ska säga. Om man följer nyheterna tillräckligt noga, tappar man då perspektivet så mycket att man tror att det som sägs faktiskt är nytt? Blir det oväntat att sossarna vill ha välfärd och moderaterna ekonomisk utveckling? Att sossarna vill höja och moderaterna sänka skatten? Att högerpolitikerna tror att utbildning går ut på att förmedla kunskap? Att vänsterpolitikerna tror att man får mer skatteintäkter genom att anställa fler i stat och kommun?

JAG VET INTE! LÄMNA MIG I FRED DÅ!

Mer valfläsk

När man talar om trollen så kommer Skånepartiets valpropaganda som ett brev på posten. Samma dag som mitt röstkort. Kan det vara ett tecken? Är det Skånepartiet jag ska rösta på? På framsidan finns en bild på Mona Sahlin iförd slöja, och texten "SKA MONA BESTÄMMA ÖVER SKÅNE? Mona Sahlin har frivilligt tagit på sig den islamiska slöjan. Ett självständigt Skåne blir oåtkomligt för Mona."


Aha, så även i detta val kämpar Skånepartiet för det värdiga målet att frigöra Skåne från Sverige. Lockande! Vidare kräver de att "islam avlägsnas som ideologi", att reaktorerna i Barsebäck startas igen, att elever inges respekt för lärare och andra vuxna, fler poliser, skatterna sänks, att spårvägssatningen i Malmö stoppas, att hemspråksundervisningen upphör och att "gängkrigen bemöts med utvisningar".

På framsidan står det även "Läs brevets insidor, i massmedia är det tabubelagt!" Det kanske det är i massmedia, men här på Sputnik-bloggen får alla minoriteter komma till tals, även gamla rasistiska sur-gubbar från Skåne! Samtidigt känns det inte direkt som att de som politiskt parti är i minoritet som invandrings-fientliga, där är de i gott sällskap med Sverige-demokraterna, Krist-demokraterna, National-demokraterna och andra grupper som är demokratiska, även om det inte står så i namnet, t.ex. Folkpartiet.

Valfläsk

Snart är det val, så jävla roligt! LO skulle hävda att det är rena motsatsen till dunderdumt eller megafel. När det nu är demokrati en gång vart fjärde år så ska man passa på att utnyttja sina rättigheter. Det finns en massa partier att välja på och det är inte lätt att veta vilka man ska rösta på. Den gamla goda strategin är att rösta på ett av blocken, antingen Mona-gänget eller Konspirationen. Ett mer modernt val är att fundera kring de mindre etablerade partierna.

Sverigedemokraterna är mer populära än någonsin, och inte undra på det, när de stoltserar med en partiledare som ser ut precis som han i KD, fast kanske lite bonnigare. De ligger liksom och vibrerar runt 4-procentsspärren, så det är lite spännande att se hur det ska gå. De har nyligen lagt upp en fin liten film på sin hemsida, som berättar vad valet handlar om. Antingen så lägger vi pengar på pensionärerna eller på invandrarna. En flock kvinnor i burka springer förbi en stackars tant med gåstol och kommer först till pengarna. Hu!

Ett annat intressant alternativ är Sveriges Pensionärers Intresseparti, SPI. Pensionärer är ivriga röstare, men röstar inte så ivrigt på SPI. Kan det vara för att de är lika gammaldags som sin webbdesign? Eller för att pensionärer är för konservativa för att rösta på något så nymodigt som ett parti som inte fanns på den gamla goda tiden? Kan kanske SPI-Posten, det officiella organet för Malmö-avdelningen, locka fler att rösta? Ja, kanske, men knappast mig. Humor räcker liksom inte hela vägen. För er som inte fått ett exemplar så drar jag några citat:

• Etablerade gäng, familje- och släkt konstellationer med invandrarbakgrund, löst sammanhållna gäng av ungdomar utan större framtidsutsikter, beväpnar sig på olika sätt för att uppnå den "respekt" de inte kan erhålla på annat sätt. Mottot är: Kan man inte vara bra bland de bästa får man bli sämst bland de sämsta.
  
• Varför säger man att gangsters är hårdkokta när de i själva verket är råa?
  
• Av en tillfällighet kom jag 1990 i kontakt med Sveriges Pensionärers Intresseparti. Efter att ha studerat program och övrigt material beslöt jag att gå med i partiet. Vad som tilltalade mig mest var kampen för äldres rättigheter och den redan då felaktiga flykting- och invandrarpolitiken.
  

Kanske att en möjlighet för dessa båda partier vore att köra valsamverkan? De verkar ha så mycket gemensamt. Vill de ha lite extra drag under galoscherna så borde de slå sig ihop med Skånepartiet också.

Reklam

Jag väljer att visa den här bilden som den är, utan vidare kommentarer:

Prata lite

Jag läste den här boken som heter Coders at Work, där Peter Seibel intervjuar stjärn-programmerare. Den är stundtals ganska tråkig, stundtals ganska rolig. Första intervjun, med Jamie Zawinski, är mest tråkig, fast det är intressant att höra hur Netscape kördes ner i skiten av ledningen. Brad Fitzpatrick, som startade LiveJournal, var mycket roligare. Sen blir det mest en massa gamla gubbar (och en gumma). De flesta har vunnit Turing-priset och började programmera på 50-talet, eftersom det råkade finnas en IBM-dator på deras high school. Därför har de lite annorlunda perspektiv på saker mot vad man är van vid, och kan säga ganska udda grejer. Och de har inte nödvändigtvis så mycket koll som man skulle kunna tro, vilket någon också beklagar sig över. På 70-talet kunde man fortfarande förstå hela systemet man jobbade med, nu jobbar man mot web services och använder hundratals libbar som andra skrivit, som man inte kan ändra i om man skulle vilja.

Jag rekommenderar, men inte på ett översvallande sätt.

Kusinen från landet

Är jag taskig om jag kallar Agile för Leans kusin från landet? Eller Scrum för Kanbans? Det är väl inget fel på landet? Sure, folk luktar dynga, lyssnar på Basshunter och kör traktor, men vi behöver fortfarande jordbrukare för att påminna oss om vårt förflutna och för att slänga EU's budget på.

Scrum var säkert bra för 15 år sedan om man var van vid att ha 2 års releaser-cykler där allt var planerat på förhand. Eller fortfarande idag, i samma situation. Och ofta kan det säkert funka utmärkt att bestämma sig i förväg för vad man ska göra under de nästa tre veckorna, men det är svårt att se poängen. Varför ska man egentligen göra skillnad mellan produkt-backloggen och sprint-backloggen? Eliminera sprint-backloggen och du närmar dig Kanban. Eller strunta i det och kör dina små vattenfall.

Och behöver man kunna hantera saker som dyker upp under en iteration så får man använda workarounds, som att planera in slack för just sådana situationer. Men hela förplaneringsidén är stendöd för mig. Att sätta story points och mäta hastighet känns bara som ett dummare sätt att mäta flöde.

Jag ville bara ventilera lite.

Kära Skånetrafiken

Är det verkligen rimligt att det ska vara fyra pers före en i kön till biljettautomaten och att det tar nästan 10 minuter att få sin biljett?

Är det rimligt att det tar flera sekunder innan man får någon form av feedback när man trycker på skärmen?

Är det rimligt att det dyker upp en muspekare när man trycker på skärmen?

Är det rimligt att hela köpet avbryts om man vill ändra en siffra när man skriver in PIN-koden för kortet man betalar med?

Är det rimligt att det tar 10 steg att köpa en biljett?

Med senap på

Jag tänkte bolla en affärsidé med dig, om det är okej?

Bakgrund: till exempel Alice Tegnér har skrivit en sjuk mängd barnvisor och säkert dragit in bra med pengar på det. Men problemet är att de börjar bli ganska gamla och inte formar de små barnens världsuppfattning på ett bra sätt. Barnvisor handlar typiskt om sotare och/eller bönder, inte om HTML-programmerare och/eller kärnfysiker.

Min idé är att ge ut en bok med barnvisor som har uppdaterats för den nya tiden. Ta till exempel gamla goda "Köp varm korv":

Köp varm korv
Köp varm korv
Köp varm korv med senap på

Typiskt gammaldags bullshit som det är svårt för barn att relatera till nu för tiden. Men kolla in min upphottade 2000-talsversion:

Internet
Internet
Internet med senap på

Vad tror du?

Ett as till gympalärare och så hon Wetterstrand

Jag tycker lite synd om Raymond och Maria som blev en sådan klassisk one hit wonder. De var mycket mera intressanta än de flesta andra som gör hit-musik. De lyckades till och med göra folk upprörda, eftersom det var lätt att tolka deras texter som att de såg ner på folk som bor i radhus. (Vill man verkligen ses ner på för att man bor i radhus så är det bättre att titta på Grotesco.)

Men de sa inte åt dig att skämmas för att du handlar på Hennes och Mauritz eller jobbar som säljare. Det de sa var att de undrade om det inte fanns något mer. Var finns substansen som faktiskt ger livet mening? Jobbet, livet, äktenskapet, det är bara kulisser. När man är liten så är världen magisk, sen sugs man in i konventioner, traditioner, vett och etikett.

Civilisations-kritik skulle man kunna kalla det. Ibland känns det nästan som om de håller på att trilla ner i diket och bli kristna, men vi får hoppas att det inte går så illa. De känns på något sätt som ett Knutna Nävar för 2000-talet: ingen Stalin som tar hand om dem, men samma proggiga kyla. Vad finns det över huvud taget nu för tiden att hålla fast i? Ekologisk diesel? Feng shui? Piratpartiet? Allt det där låter bara som mer kulisser.

De har helt enkelt substans, i motsats till mycket annan skitmusik som idioten lyssnar på när han är full.

CEnhet

Jag ville använda unit-tester till ett Cocoa-projekt.

Dum som jag är så gjorde jag ett nytt försök med OCUnit, vilket jag skrivit om tidigare. Jag vet inte varför jag ens brydde mig. Det suger inte bara för att Steve Jobs har bestämt att man ska använda det på ett idiotiskt sätt, utan även för att det saknar dokumentation, saknar ett uppenbart sätt att köra sina unit-tester programmatiskt och presenterar sina resultat på ett dåligt sätt.

Nästa steg var att testa med Google C++ Testing Framework, som vi kör på jobbet. Det funkar ganska exakt som man vill att det ska göra, letar automatiskt upp ens testfall, kör dem och ger vettig output. Google Test är dock C++, och även om det går bra att blanda C och C++ så ska man tydligen inte försöka blanda C, C++ och Objective-C. Nitlott igen.

Samtidigt som Björn Skifs och Arne Hegerfors hoppade fram och vrålade "TREDJE GÅNGEN GILLT" i örat på mig (det piper fortfarande), så drog jag ner CUnit. Jag säger som Neal: "Aaaaah..." Det är lite mer jobb än med Google Test, eftersom C inte har RTTI, så man får snällt registrera sina testfall, men det som är trevligt med CUnit är att det går att använda på ett vettigt sätt. Och med lite snabbt hopkokad hjälpkod så är den extra ansträngningen för att registrera testsviter och testfall minimal.

CUnit får 3 sälar på den grönländska betygsskalan.

1984

1984 var det OS i Los Angeles och Carl Lewis tog fyra guld, men det var inte det jag hade tänkt prata om. Jag funderade på det här med det fria samhället där friheten steg för steg inskränks, tills man har övervakningskameror installerade i hemmet för att se till så att man inte gör något dumt.

I Sverige gillar man noll-visioner. Ingen ska behöva dö i trafiken. Inget barn ska behöva utsättas för sexuella övergrepp. Men om man skulle hantera noll-visionen för döds-olyckor i trafiken som man hanterar barnporr så skulle man väl typ behöva förbjuda privat-bilism. Eller åtminstone alkohol. Noll-visionernas snällhet doftar av religiös och politisk extremism.

Enligt Peter Englund så hade vanliga, renrasiga tyskar det ganska bra i Hitler-Tyskland. Så länge man inte gjorde något oövertänkt så kunde man sitta i sin TV-soffa och ta det lugnt. (Tyskland var sjukt hitech på den tiden, typ sådär som Japan är idag.) Åtgärderna mot judarna var för tyskarnas bästa och de som hade rent mjöl i påsen hade inget att frukta.

Den som har rent mjöl i påsen har aldrig något att frukta, vilket är det som är så jävla bra med att ha rent mjöl i påsen. Har man istället rent heroin i påsen så har man förverkat alla sina samhälleliga rättigheter, och är det ren dynamit man ens funderar på att bära runt så förtjänar man inte ens det som FN kallar för mänskliga rättigheter. Och om de som tittar på kamerabilderna av vad som försigår i ditt hem bara har tystnadsplikt så är det säkert värt det om vi kan få tag på en terrorist eller pedofil då och då.

Men det man undrar är hur långt det kan gå innan folk reagerar. I den nazistiska romanen "The Turner Diaries" så är det bara den nazistiska eliten som gör väpnat motstånd när de förtrycks av judarna och deras svarta lakejer. Vanligt folk sitter kvar i TV-soffan, mätta och nöjda. Hur viktiga är egentligen våra friheter? Om demonstrationsfriheten skulle tas ifrån oss med förevändningen att upplopp hotar säkerheten, hur skulle debatten se ut? (I praktiken skulle man inte behöva ändra grundlagen, det är bara att steg för steg ge färre tillstånd.)

Och när är det man säger "Nu får det vara nog"? Det känns lite löjligt när liberal-piratistiska bloggosfären börjar tjata om 1984 så fort någon inskränkning av internet-anarkismen klubbas igenom. Men när slutar det kännas löjligt? När kommer du och jag börja prata på det sättet? Eller kommer vi helt enkelt vara nöjda så länge det är värre någon annanstans? Typ i USA där de äter skit och tycker att Hollywood-filmer och Britney-musik är konst och att republikaner inte är ödlor från rymden?

Big Chill

Nu är jag tillbaks från England. Där var det soligt och fint och man fick gå på festival och lyssna på Explosions in the Sky (ur form, lät som på skiva), Theo Parrish (jag var ur form, sämre än på skiva) och Lol Hammond (obeskrivlig). Här är några bilder:


Christian tycker tydligen att det är sjukt roligt att packa in grejer.


Så här gör man när man är på festival: man sitter i gräset framför en scen och dricker öl, läsk eller vatten.


Så här gör man när man är på festival: man är ett barn som bygger sig en insektsdräkt och paraderar förbi curry-skjulet.


Neal på taket till sin campervan, stolt som en tupp.

Norberg 2010

Vi åkte bil. Det gick bra. Sen tog batteriet i min telefon slut.

Vi drack öl och vin och sprit. Det gick bra. Johan dök upp. Henrik, Natasha och Jens dök upp. Det regnade horizontellt. Partytältet var ett genidrag. Utan det hade vi suttit i våra tält i två dagar.

Vi fortsatte sitta i regnet. Hecate värmde oss med ett stört uppträdande. Niklas och Kim dök upp. Anders och Raquel dök upp. Johans stol gick sönder. Jag hade svårt att sova. Petter sålde öl.

Plötsligt dök solen upp. Det var bra. Labelable var kul. Pizzan var god, men meningarna gick isär om pizza-salladen. Zabutom var bra. Jag sov mig igenom en noise-konsert. Sen sov jag i tältet.


Vi åkte bil. Det gick bra. Det var varmt. Vi åt på McDonalds. Vi drack kaffe på Statoil.

Det var lika bra i år som förra året, fast jag hade högre förväntningar. Det var sämre väder. Det var mindre bas i Mimer. Tiden stannade inte.

Ögonblicksbild

Imorgon: Norberg.

Idag: Tvätta kläder, packa pappas kappsäck.


Igår: Bra drinkar på Carib Creole.

Konsert-upplevelse

Idag var jag på hardcore-konsert på Debaser. Jag gick dit för att se Kvelertak, som spelade först, men när vi kom dit, vid åtta, så höll de på att bära ut sina instrument. Fail. Gaza var lite sega i början, men kom igång rätt snart, och under sista låten röjde de järnet. Kylera var stoner, punk och lite stadion-rock, med sina två trummisar. När tjejen sjöng var det ganska tufft ibland, när killen med det stora, burriga håret sjöng så kändes det lite utstuderat "vi vill vara Black Sabbath, fast 40 år för sent". Converge hade en riktigt showig sångare, som det sprutade kaskader av svett och saliv om, men musik kändes lite "blaha, vi spelar hardcore som fan, fan vad vi är hardcore, nu kör vi en hardcore-låt som är jävligt hardcore". Bra grejer antagligen, men inte speciellt engagerande.


Folket som var där kändes inte så värst hardcore, antagligen var de amerikanska banden lite för fjolliga för riktiga sluskpunkare. Och antagligen så går inte riktiga punkare på Debaser, oavsett vilka som spelar. Rätt mycket crediga t-shirts däremot: Venom, Agoraphobic Nosebleed, Terrorizer etc.

Vad jag kan minnas från när jag var på någon hård spelning senast så brukade man känna sig rätt överkörd efteråt, det här var mest lite trevligt. Kanske är jag helt enkelt för gammal. Oh well.