Hofors, vi har ett problem

Under den senaste veckan har blivit uppringd tre gånger av olika människor som jobbar på Telia, som har frågat om mitt lägenhetsnummer. Tydligen har någon nyinflyttad misslyckats med att få sitt bredband inkopplat, eftersom min uppkoppling blockerar hans eller hennes. Tydligen har Telia inte något vettigt sätt att felsöka detta. Tydligen tror Telia att det på något sätt skulle kunna hjälpa att ringa till mig och låta oroliga. Vad vill de att jag ska göra? Säga upp mitt abonnemang?


Det är ju inte kloka, de där romarna.

Vad händer egentligen på webben?

Jo, det som händer är att TAT har en webb-sida värd namnet: http://www.tat.se/. Inga gräsmattor, inga vansinniga flash-appar, bara en massa sweetness.
Det som är allra sweetast är givetvis fotot där jag är med, där jag ser cool och pillemarisk ut och Mattias ser ut som ett mongo. Tummen upp till webb-teamet för deras goda smak!

Gubbgnäll

Just det, så jävla roligt, det har nu hänt mig två dagar på raken: någon framför mig i kön på Hemköp bestämmer sig i sista stunden för att lägga tillbaks något som de inte längre vill ha, och gömt varan i fråga på ett strategiskt ställe.

Igår var det en man i 50-årsåldern som la tillbaks ett äpple (ett äpple, precis) bland tablett-askarna. Den djupfrysta färdigmaten och Aftonbladet ville han dock fortfarande ha.

Idag var det en tjej i lite smått obestämbar ålder som smusslade ner en godispåse bland papperskassarna. Hon och hennes kille (eller son, inte helt säker där) handlade för över femhundringen, men godispåsen var inte längre aktuell.

Ibland brukar jag tänka att jag kanske skulle vara precis lika lycklig utan alla er andra jävla människor, men när sådant här händer så känner jag mig full av tacksamhet över att ni finns, oförutsägbara och helt jävla mongo, sådär som någon av Harmony Korines bättre filmer.

Till de bättre hör inte Trash Humpers, men den kanske är den mest mongo. Det är lite för mycket som känns igen från Gummo, utan att det egentligen är bra på något sätt. Fast ibland är det lite roligt. Men jag pallar inte kolla på skiten.

Bara så att ni vet!

Det finns inga ord

Gå och läs!

Är skandalen ett faktum?

Det kanske inte är lika legendariskt som Locums klassiska DN-annons, men XXXLutz blir faktiskt nästan lika dumt/roligt om man uttalar det på engelska. Firman i fråga verkar komma från Österrike, ett land där en stor del av männen ser ut som porr-skådisar. Kan den vara en tillfällighet?

Första avsnittet

Så vad säger ni om första avsnittet i nya omgången av Grotesco? Själv vet jag inte. Det var väl bra, men det nådde inte samma höjder som vissa avsnitt i första säsongen. Men det gjorde inte alla de gamla avsnitten heller. Och kanske blir det bättre av att ses om.


Annars då? Croatian Invasion, eller?

Tåget

Jag tycker att det känns lite dyrt att betala 2200 för att åka Malmö-Uppsala tur och retur. Jag beställde dessutom biljetten en månad i förväg. Jag misstänker att Stockholms-etablissemanget försöker förhindra skånska rasister från att sprida sitt budskap längre upp i landet.

Nästa funktion

C.

Det slog mig att nästlade funktioner borde kunna användas för att göra kod mer läsbar. Istället för att deklarera en privat hjälpfunktion som bara används på ett ställe som static och lägga den ovanför den anropande funktionen (eller, om man är en idiot som dricker bärs och lyssnar på skitmusik: efteråt, och med en för-deklaration längre upp), så stoppar man in den direkt i den anropande funktionen.

En sådan nästlad funktion kommunicerar tydligare än en static-funktion: den är uppenbart en privat hjälpfunktion, eftersom den bara kan anropas från den omslutande funktionen. Man slipper att idioter som dricker bärs och lyssnar på skitmusik lägger sina hjälpfunktioner var som helst i filen, använder fördeklarationer och låter bli att göra dem static. (Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle givetvis ändå undvika att använda nästlade funktioner, för att göra koden så oläsbar som möjligt.)

Sen att det här är totalt oanvändbart i praktiken, eftersom det bara stöds av GCC, ja, det är ju lite trist. Men i framtiden kommer nog alla använda Lisp, Scala och Python istället för C. Och kanske Ada. Nej, inte Ada. Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle antagligen välja Ada. Eller C#.

Baksidan

Jag gillar andra halvan av baksidestexten på Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis:

Naturen är en klaustrofobisk skördekalender. Hade den skrivits för hundra år sedan hade den innehållit notiser om historiska händelser och förutsägelser om väder, hälsa, krig och farsoter, samt råd om när åderlåtning, slakt och skörd var lämpliga att utföra.

Jag gillade boken också.

Om ointressanta grejer

Plötsligt sitter jag på jobbet och debuggar C#-kod. På en lånad Windows-dator. Vad i helvete är det som händer här?

Jag tror inte att det är idealiskt att lära sig ett nytt språk och framework genom att debugga i en stor och komplex app, men med tanke på att jag efter att ha fixat den här buggen kanske aldrig mer behöver använda skiten så lägger jag väldigt liten möda på att lära mig någonting.

Tänk om det hade varit något intressant istället, något som går att använda utanför Windows, något som jag kunde ha nytta av! Kanske något språk som är intressant på något sätt, och inte bara Microsofts klon av 00-talets Cobol. Då hade jag försökt lära mig någonting. Att tänka annorlunda. Nu är det bara lite obekvämt och ointressant. Fast inte värdelöst, för det är i alla fall lite utmanande.

Nästa gång jag gör den här typen av grej så hoppas jag att det är skrivet i Scheme, Haskell, Prolog, Brainfuck eller Intercal istället.

Putsar statistiken

Ser att jag bara har skrivit fyra inlägg här under oktober, så jag lägger till ett till, så ser det lite bättre ut.

The Final Showdown

Hej!

Som trogna läsare säkert minns så köpte jag en Macintosh-dator för ett och ett halvt år sedan, för att se om det skulle passa mig. Nu känner jag att jag kan komma med ett svar. Svaret är att jag är gammal och lat och att Mac är bättre på vissa sätt, medan Linux är bättre på andra sätt. Till och med Windows har sina fördelar, även om de är få.

Det som är bra med Mac är att saker funkar. Operativsystemet stöder hårdvara. Man kan koppla in en projektor och det bara funkar. Jag kan använda Apples egen mailprogram på jobbet för att koppla upp mig mot det notoriskt inkompatibla Exchange. Jag kan skriva kod till min iPhone.

Det som är bra med Linux är att det funkar. På andra områden. Det är genomskinligt, även om det kan vara dimmigt. Fönsterhanteringen kan ställas in så att det känns som om den funkar, i motsats till Mac, där allt är som Steve har bestämt att det ska vara. Pakethanteringen funkar, i motsats till MacPorts som ställer till med en massa problem.


Det som gör att jag fortsätter köra Mac är att det trots allt funkar ganska mycket som Linux. Det sätter käppar i hjulen, men inte lika brutala som de hårda Linux-käpparna. När jag blir rik ska jag anställa en egen sysadmin, så att jag kan köra Linux igen.

Hejdå!

Polisspåret

Så vad gör polisen när en skånsk laserman skjuter folk på löpande band? Antagligen inte så mycket, för det är säkert de själva som är ute och skjuter efter "apajävlar" som heter Neger Niggerson.


Indicier som pekar i polisens riktning finns det gott om. I vilken del av landet är folk mest rasistiska? I Skåne. Vilken yrkesgrupp är mest rasistisk? Poliser. Så de skånska poliserna är uppenbarligen någon form av muterade super-rasister.

Är X kultur, eller är det underhållning?

Naseer skriver om debatten om huruvida spelrecensioner ska hanteras som kulturjournalism eller konsumentupplysning. Diskussionen har tydligen pågått ett tag utan att koncensus nåtts.

När jag skulle skriva B-uppsats i estetik, så ville jag titta på dataspelens estetik. Handledaren var gammal, och tyckte att det var bättre om jag analyserade den gamla goda diskussionen om foto är konst.


Dataspel är konst lika lite som foto, målning eller film är det. Det funkar utmärkt att recensera film både på kultur- och nöjessidorna. De bulgariska svart-vita stumfilmerna recenseras av kulturjournalister, och de amerikanska 3d-filmerna om biljakter recenseras av nöjesjournalister.

Dataspelsentusiasterna kan sluta oroa sig över att bli tagna på allvar. Ingen är tillräckligt gammal för att hävda att dataspel inte skulle kunna vara konst. Allt som är skapat med mening kan vara konst, och är det faktiskt om det accepteras av konstvärlden och Dickie.

Diskussioner kring nya former av media och deras eventuella status som konst brukar bli långdragna, eftersom de ofta förs av människor som inte har någon koll på varken logik.

Logik krävs för att argumenten inte ska hamna på sandlåde-nivå. Teori behövs för att man ska ha någon gemensam grund att stå på i diskussionen. Utan gemensam grund pratar man bara förbi varandra.

Det kan hända att någon hävdar att alla spel är konst, eftersom de är gjorda av någon (man definierar om "konst" till att betyda "artefakt"). Eller att man argumenterar med hjälp av ordspråk eller ordvitsar, som i "eftersom det finns en tidning som heter 'The Art of Knitting' så är stickning konst".


Det är väldigt svårt att avgöra om ett objekt O tillhör en kategori K, om man inte kan komma överens om vad K innebär. (Och glöm inte att mamma och pappa varnade dig för att tänka i termer av kategorier.)

Det är Jan Björklund som bestämmer

Det är inte förvånande att regeringen väljer att köra över Skolverkets förslag om att de fem världsreligionerna ska ges lika mycket uppmärksamhet i grundskolans religions-undervisning. Det följer mönstret. Jag antar att Jan Björklund anser att ämnet religion ska se ut som det gjorde när jag gick i skolan: andra religioner förlöjligas av frikyrkliga lärare, och kristendomen trycks ner i halsen på en ändå från lågstadiet.

Att man hinner tröttna på det långt innan man kan få lära sig något intressant, och att allt som någonsin sägs om vår kära statsreligion är positivt är helt enkelt något som de skoltrötta små blonda a-barnen får leva med.

Kristendom, om Sverige-folkpartiet får välja!

Sjukt kreativ

Jag kom på en så jävla bra spelidé! Så här är det: man är en haj som har fått alla sina fenor avskurna av en ond japansk kock, som har tänkt koka soppa på skiten. Men utan fenor kan man inte simma! Så man kommer till den magiska hajen, som söver en och gör att man kan glida runt i ett drömlandskap och leta efter sina fenors själ, men är jagad av den onde kockens sinnesjuka gud, som kastar tomater, morötter och sjögräs efter en! Då måste man simma och hoppa och skit och så om man hoppar tillräckligt högt så kommer man ut i rymden, där man måste köra en bil på månen och hoppa över kratrar och undvika rymdvarelser som är gröna! När man kommer till slutet av den banan så blir det krig, så då måste man kriga! Sen hittar man kanske lite fenor, så då kan man simma runt i kriget och skjuta på ubåtar, fast om man blir torpederad så dör man, och då vaknar man upp och inser att man inte kan simma, så då blir man deprimerad och måste gå till psykologen! Men psykologen är en psykopat som ställer skitkonstiga frågor om ens föräldrar och ens sexuella läggning och hur man minst av allt skulle vilja bli dödad! Det visar sig att psykopatologen är den onde kockens bror! Men då får man hjälp av en apa som är skitsöt och ger man honom bananer så får man bonus, dubbelt så mycket poäng! Men får man ingen bonus så gör det inget, för man kan alltid börja om igen och testa att ge honom bananer igen. Om man ger honom morötter så blir allt helt flippat och så blir det en massa tunnlar med psykedeliska mönster på väggarna, och så är det en massa minigames som man inte klarar, där man ska äta piller, eller åka ubåt, eller springa skitfort och vinna OS-guld för att man slår Carl Lewis på 100 meter i OS i Los Angeles 1984. Men om man klarar mindre än 3 av minispelen så åker man ut, men då kan man kvala tillbaks in i spelet genom att skriva shell-scripts skitfort. Sen blir det som ett metaspel där disketten med spelet har kommit bort, så det finns inget spel, utan man bara drar runt och letar efter disketten hemma, och till slut hittar man den under sin dator. Eller om det är ett TV-spel. Det kan finnas olika versioner. Fast är det en cartridge så vete fan vad som händer! Om man flippar ur totalt så får man ett extraliv, men då måste man akta sig extra mycket, för det dyker upp en massa pajsare som man inte vet vad fan de är ute efter! Tiltar man så skakar hela spelet utav bara helvete och sen helt plötsligt blir det skittråkigt, och allt går ut på att bara inte tröttna, men sitter man igenom flera timmar eller dagar eller veckor av monoton skit med bara bruna texturer så kommer man till sista banan, och det är där skiten verkligen lyfter! Där är det som att allt händer på en gång, och man förvandlas till en massa olika grejer hela tiden och måste använda en massa olika verktyg på skit-originella sätt som inte är ett dugg intuitiva och naturligtvis blir det krig igen, så att man måste kriga som fan, typ kriga för sitt liv! Det finns egentligen inget sätt att klara sista banan, förutom möjligtvis att meditera eller göra yoga eller något så att man når insikt om hur meningslöst det är, och det är då man inser hur man ska lösa den sista gåtan. Fast även den är omöjlig! Sen mår man bara dåligt och skär sig i handlederna för att man har bränt en massa tid på ett dataspel och tänker "Vad fan, jag ger det en chans till" och gör man det så kommer man till slutscenen där man helt utan förklaring har fått tillbaks sina fenor, simmat runt en massa i havet och startat ett företag där man säljer begagnade Kalle Anka-tidningar till havsdjur och så blir man rik och flyttar till Beverly Hills och blir ihop med hon som spelade Kelly i Beverly Hills. Sen är det som att man flyttar in i TV-serien och blir polare med Brandon, men just när allt verkar bli perfekt och man får komplimanger av honom för att man har en snygg frisyr så upplöses hela verkligheten i atomer och universum återskapas i en typ av inverterad eller kanske uppochnedvänd Big Bang, och så börjar allt om på nytt. Fast andra gången är det inte alls som första gången, för handlingen är icke-linjär, och man battlar mot goblins, dvärgar, alver, enhörningar, robotar, orcher, hobbitar, spöken, enorma katter, råttor, spindlar, ankor, exploderande lik och andra sådana fantasy-varelser som inte finns i verkligheten. Allt går ut på att få så många hit-points som möjligt. När man har flest hit-points av alla som någonsin har spelat spelet så kommer man till den riktiga slutscenen, för den första var bara en dröm eller något, och där vet jag inte riktigt vad som kan hända, men jag hoppas att jag kommer på ett svar på det, för då tror jag att Electronic Arts eller Illusion Labs kommer utveckla spelet och jag kan spela det på min iPhone på väg till jobbet, trots att jag går till jobbet och så kommer jag bli ofantligt rik och äta en massa fet mat och bli skittjock och skaffa långt skägg, hästsvans, solglasögon och en lång, svart läderrock och bara glida runt och vara skitdryg och kalla de som spelar mina spel och bloggar och twittrar om hur cool jag är hela dagarna för köttbullar. Frågor på det? Du ska veta att jag har jobbat i spelbranschen, så jag har fan koll på vad jag snackar om.

Mat som är dum i huvudet

Plötsligt slog det mig: jag gör alldeles för lite saker som är helt dumma i huvudet! Jag borde göra mer saker som är helt idiotiska! Jag vill helt enkelt ha lite mer CP i mitt liv. Eftersom jag höll på att laga mat när jag fick min insikt så insåg jag att jag borde laga mat som är helt dum i huvudet.

Igår kväll gjorde jag ett första experiment med mat som är helt dum i huvudet. Det blev inte helt lyckat, men jag är nybörjare och kommer nog bli bättre på det med tiden. Här är receptet:

Blanda följande i en kastrull: fyra plommon-tomater, en liter vatten, en rejäl sked keso, två påsar Lipton red tea, en matsked skånsk senap, salt, peppar och gurkmeja. Koka skiten i två timmar. Servera i djup tallrik, med lite olivolja.



Tyvärr blev det inte helt lyckat, det smakade rätt okej, sådär som det lätt gör om man kokar en soppa i ett par timmar. Men jag lärde mig ett viktigt CP-trick: keso som kokats i två timmar får en härligt gummi-artad konsistens. Där har jag något att bygga vidare på!

Katatoni

Förklaringen är att vi på Sputnik-redaktionen ända sedan valet diskuterat hur resultatet bör betraktas, utan att kunna komma överens. Diskussionens vågor har gått höga, men ett vetenskapligt perspektiv har hela tiden hållits. De mer anarko-sataniskt lagda har hävdat att de nazistiska partiernas framgångar är bra, för att "de är evil och det här hjälper oss att do darkness". De klassiskt humanisterna har istället antingen tagit livet av sig eller gått med i Facebook-grupper mot rasism. Eller vafan, jag skämtade bara, vi bryr oss inte om sådana världsligheter som valresultat. Feck off!

För ett mer djuriskt Sverige

Nu när valhetsen går in i sin allra mest hetsiga fas, den så kallade "slutspurten", så tänkte jag ta tillfället i akt att avhandla det mest svårtolkade budskapet: kristdemokraternas. På affischerna så stirrar han vad han nu heter (du vet, deras motsvarighet till Jimmie Åkesson) olika vilda djur i ögonen, och så står det "Ett mänskligare Sverige".


Man kan se det på olika sätt, t.ex. att tjuren (eller vad fan det är, någon bondlurk kanske kan messerschmitta in det korrekta svaret i en kommentar) representerar Satan. Kanske det, horn har han i alla fall. Men jag tror snarast att det handlar om en annan aspekt av den kristna religionens kärleks-budskap: att djur är en råvara som man kan behandla hur man vill. Med "mänskligare" (hade det varit för knöligt att säga "mer mänskligt"?) menar man mer humanistiskt, d.v.s. mer betoning på alla människors lika "värde" och andras obefintliga "värde".

På detta borde de kunna locka till sig en och annan jägares eller bondes röst, men för de allra flesta så tror jag att sämre behandling av djur är en ganska oviktig fråga. Kanske förklaras hela grejen i något twitter-meddelande eller någon status-uppdatering på Facebook, som var vad som skulle avgöra det här valet. Tydligen så blev det inte så och jag uppmanar er alla att försöka påminna er om vem som tvärdissade sociala medier i valrörelsen redan för aslänge sedan. (Ledtråd: det korrekta svaret är "Det var du Linus, du är så jävla awesome").

Och så.

Nya kemiska dödsknarket får dig att älska alligatorer!

Jag fattar inte vad som hände med Google Wave, tröttnade de på det? Det var som att det hade kunnat bli nästan sådär coolt som de hävdade från början, men sen floppade det och de la ner skiten. Varför? Jag misstänker att de kommer lansera det igen under ett nytt namn, när de ha fått fram något som är bra.


Jag tycker att Jever Fun, den alkoholfria Jevern, har ett väldigt, väldigt roligt namn. Det är roligt på så många sätt. Den heter "Fun", och det är roligt. Det är som en omvänd paradox, eller en kort rekursion. Vad kallas det när något är självbeskrivande på det sättet? Den vanliga Jever heter bara Jever, och Jever Fun får det att framstå som att den inte är rolig. Eller menar de att det är en lustig idé med alkoholfri öl? Jag skulle kunna prata om det här i timmar, men jag känner att det är mindre viktigt än att informera om jod, så jag låter bli.

Bloggers förslag på "etiketter" (det heter "taggar" på svenska, okej?): skotrar, semester, höst.

På Dr. Vectors "Made in Italy - The Best of Guillermo Blanco" finns låtar som "Top Gigolos", "Time for Tennis", "M-m-music", "Dragonlove (macho mix)" och "R.O.T.O.R. After Dark". Perfekt för en lördag förmiddag som känns som söndag.



Om du vill lära dig objektorienterad programmering med Smalltalk och inte kan engelska, så finns det en bok på svenska att ladda ner här: Objektorienterad programmering i Smalltalk av Björn Eiderbäck, Pär Hägglund och Olle Bälter. Ett mycket fint exempel på svensk universitets-baserad data-kultur, med mycket sådant där språkligt finlir, där man skriver alla orden på svenska, snarare än ungefär hälften.