Är regeringen radiostyrd?

Det hävdar i alla fall vissa. USA har givetvis mycket tyngd, men i grunden är det politik: ge oss något och vi ger dig något tillbaks. Inte något man behöver vara konspiratoriskt lagd för att inse.

Hade FRA och IPRED införts utan att USA lagt sig i? Ja, men kanske inte lika snabbt. De verktyg för övervakning som internet erbjuder är alldeles för kraftfulla för att makthavarna ska kunna motstå frestelsen. Man kan alltid komma med ursäkter i stil med att man bekämpar terrorism eller barnporr, men i själva verket är det verktyget i sig som är drivkraften. Och när man väl har öppnat Pandoras ask så är det kört.

Lite politik så här i juletid, det var väl härligt?

Förra helgen och så vidare

Jag har inte haft tid att blogga om förra helgen, eftersom vi har jobbat sjukt mycket under den senaste veckan och hotellets "high-speed internet connection" i och för sig var snabb, men hade en förmåga att blocka mina mac-adresser hela tiden, så att jag inte kunde använda det.

Förra helgen var vi i alla fall till Toronto. På tips från en av våra många nya kollegor så drog vi till ett ställe som hette Crocodile Rock, som stämde bra med beskrivningen: "cheap drinks, cheap interior and cheap women". Där drack vi Jägermeister och Red Bull, Vodka och Red Bull och andra drinkar med Red Bull i. Samt okända shots ur provrör. De spelade den allra mest smaklösa musik man kan tänka sig. Vi han knappt komma innanför dörren innan de drog på Summer of 69 med Bryan Adams, och senare kom kvällens höjdpunkt: Cotton Eye Joe med Rednex. En bra kväll för svensk-kanadensisk musik, med andra ord. När de stängde så stod vi utanför och pratade med folk, när en liten kille först försökte fimpa i Kalles öga, och sen började mata sparkar mot honom, medan hans kompisar försökte hålla tillbaks honom. Det var roligt.

På söndagen bestämde vi oss för att åka tillbaks till Yorkdale Mall för att jag skulle köpa en guldfärgad tröja på American Apparel (den butiken känns seriöst som att kliva in i Hannerstigs garderob, för er som känner honom). Jag köpte inte tröjan, men både Karl och Henrik lyckades hitta presenter åt sina respektive, så det blev bra i alla fall.

Efter Yorkdale Mall så åkte vi vidare till Niagara för att titta på fallen. De var maffiga. Jag tog inga bilder, men om du inte vet hur de ser ut så kan du gå in i Internet Explorer och klicka. Vilket påminner mig om när jag visade Amigan för klasskamrater på högstadiet, och konceptet mus var helt nytt. De trodde typiskt att jag skämtade när jag berättade att man flyttade runt den på bordet för att röra muspekaren på skärmen. En kort demonstration av P.O.W. brukade få dem att fatta allvaret i situationen. De borde seriöst ha skeppat det spelet med maskinen, som en killer app för musen som input-don. Jag gillar "don". Eller "zeug" som Heidegger skulle säga. Han borde ha kallat "Sein und Zeit" för "Zeug und Zeit" istället, det hade typ varit skitroligt. Z.U.Z. typ.

I onsdags så var vi i Ottawa för möte med QNX (som också ägs av RIM). Limon från hotellet till flygplatsen avgick 4.30, vilket var lite tidigt, men jag klarade mig förvånansvärt bra under dagen trots det. Jag sov på flyget dit och på flyget hem. Vi hann givetvis inte se något av Ottawa, förutom QNX-kontoret. Det gjorde ett väldigt gott intryck, fast på ett annat sätt än RIM-folket i Waterloo, som var väldigt trevliga och hjälpsamma, på ett sätt som jag inte har upplevt förut. QNX-folket var allmänt awesome och alla vi träffade, inklusive VD:n, var väldigt, väldigt Unix. Han blev skitnöjd när vi sa att Cascades var skrivet i C, eftersom han närde ett djupt hat till C++. När vi kom hem på kvällen var klockan 22.30. Då var jag trött.

Nu ska jag sätta mig och läsa lite. Vårt ombokade flyg hem avgår imorgon kväll. Förhoppningsvis så är det inte snökaos i Amsterdam då.

Ridande poliser på KLM

Tjenixen!

Jag sitter fast i Toronto p.g.a. ovädret ni har dragit på er i Europa. Kanske åker hem på söndag kväll. Vi får se.

Här är vi ute och flyger, jag vet inte riktigt var, landskapet är svårtolkat, kan vara England.

Här vet jag var vi är, ett sushi-ställe i uptown Waterloo, som har den goda smaken att servera Asahi Dry.

Hotell-baren på Best Western St. Jacobs har den goda smaken att servera Bud Light. Kvinnan som jobbade där har jag ingen bild på, men hon är lätt en av de mer bisarra personer jag har träffat.

Den här julgranen på Eaton Center känns lite sådär lagom amerikansk, i det att den typ inte alls ser ut som en riktig gran.

Våra guider i RIM-jungeln: Jason och Salmaan.

Och så Steven så klart, ständigt leende och sjukt service minded. Här är han dock upptagen med att äta en macka.

Den här mattan är tydligen standard på alla nordamerikanska IT-företag.

Henke glassar i limon på väg till flygplatsen. Här levde vi fortfarande i en värld av naivitet där flyg till Amsterdam går i tid.

På hotellet på flygplatsen går jag under namnet "Alf Kerlund".

Borta bra

Hej!

Nu är jag i Kanada, må du tro, närmare bestämt i Waterloo, Ontario. Jag har inga bilder, eftersom jag inte har tagit några, eller sett något värt att ta bilder på, men det kommer säkert senare. Just nu är det mycket snö, mörker och jobb, snarare än vin, kvinnor och sång.

Hittills känns det väldigt likt U.S.A., med städer som är väldigt glesa, trevlig service och medelålders män i för stora jeans. På ett viktigt sätt skiljer det sig dock från U.S.A.: det finns trottoarer. Jag har även sett ett flertal fotgängare, vilket tyder på att idén med trottoarer inte är dålig.

Hotellet, ett Best Western, påminner ganska mycket om Candlewood Suites i Libertyville, med skillnaden att här inte finns någon allergi-framkallande filt på rummet, medan det däremot finns en hotellbar. Rummet är stort och det finns sprinklers. Kylskåpet är i stort sett helt tyst, medan AC:n låter ganska illa.

Annars vet jag inte.

Hejdå!

Once I was a serene teenage tattare

För cirka ett dygn sedan kändes det ganska oklart hur det skulle bli, men redan på förmiddagen idag stod det klart att vi hade blivit uppköpta av ett företag med hundra gånger så många anställda, och med ett nästan lika poetiskt namn som vårt: Research in Motion. Typ som Poetry in Motion, fast med forskning istället för poesi. Jag rekommenderar min nya favorit-sajt för förklaring.

Det jag inte gillar är att jag inte längre kommer kunna berätta för häpnande skaror att jag jobbar för en firma som heter The Astonishing Tribe, men vafan, man får ta det onda med det goda.

"Mamma, vi flyttar till Kanada!"

Hofors, vi har ett problem

Under den senaste veckan har blivit uppringd tre gånger av olika människor som jobbar på Telia, som har frågat om mitt lägenhetsnummer. Tydligen har någon nyinflyttad misslyckats med att få sitt bredband inkopplat, eftersom min uppkoppling blockerar hans eller hennes. Tydligen har Telia inte något vettigt sätt att felsöka detta. Tydligen tror Telia att det på något sätt skulle kunna hjälpa att ringa till mig och låta oroliga. Vad vill de att jag ska göra? Säga upp mitt abonnemang?


Det är ju inte kloka, de där romarna.

Vad händer egentligen på webben?

Jo, det som händer är att TAT har en webb-sida värd namnet: http://www.tat.se/. Inga gräsmattor, inga vansinniga flash-appar, bara en massa sweetness.
Det som är allra sweetast är givetvis fotot där jag är med, där jag ser cool och pillemarisk ut och Mattias ser ut som ett mongo. Tummen upp till webb-teamet för deras goda smak!

Gubbgnäll

Just det, så jävla roligt, det har nu hänt mig två dagar på raken: någon framför mig i kön på Hemköp bestämmer sig i sista stunden för att lägga tillbaks något som de inte längre vill ha, och gömt varan i fråga på ett strategiskt ställe.

Igår var det en man i 50-årsåldern som la tillbaks ett äpple (ett äpple, precis) bland tablett-askarna. Den djupfrysta färdigmaten och Aftonbladet ville han dock fortfarande ha.

Idag var det en tjej i lite smått obestämbar ålder som smusslade ner en godispåse bland papperskassarna. Hon och hennes kille (eller son, inte helt säker där) handlade för över femhundringen, men godispåsen var inte längre aktuell.

Ibland brukar jag tänka att jag kanske skulle vara precis lika lycklig utan alla er andra jävla människor, men när sådant här händer så känner jag mig full av tacksamhet över att ni finns, oförutsägbara och helt jävla mongo, sådär som någon av Harmony Korines bättre filmer.

Till de bättre hör inte Trash Humpers, men den kanske är den mest mongo. Det är lite för mycket som känns igen från Gummo, utan att det egentligen är bra på något sätt. Fast ibland är det lite roligt. Men jag pallar inte kolla på skiten.

Bara så att ni vet!

Det finns inga ord

Gå och läs!

Är skandalen ett faktum?

Det kanske inte är lika legendariskt som Locums klassiska DN-annons, men XXXLutz blir faktiskt nästan lika dumt/roligt om man uttalar det på engelska. Firman i fråga verkar komma från Österrike, ett land där en stor del av männen ser ut som porr-skådisar. Kan den vara en tillfällighet?

Första avsnittet

Så vad säger ni om första avsnittet i nya omgången av Grotesco? Själv vet jag inte. Det var väl bra, men det nådde inte samma höjder som vissa avsnitt i första säsongen. Men det gjorde inte alla de gamla avsnitten heller. Och kanske blir det bättre av att ses om.


Annars då? Croatian Invasion, eller?

Tåget

Jag tycker att det känns lite dyrt att betala 2200 för att åka Malmö-Uppsala tur och retur. Jag beställde dessutom biljetten en månad i förväg. Jag misstänker att Stockholms-etablissemanget försöker förhindra skånska rasister från att sprida sitt budskap längre upp i landet.

Nästa funktion

C.

Det slog mig att nästlade funktioner borde kunna användas för att göra kod mer läsbar. Istället för att deklarera en privat hjälpfunktion som bara används på ett ställe som static och lägga den ovanför den anropande funktionen (eller, om man är en idiot som dricker bärs och lyssnar på skitmusik: efteråt, och med en för-deklaration längre upp), så stoppar man in den direkt i den anropande funktionen.

En sådan nästlad funktion kommunicerar tydligare än en static-funktion: den är uppenbart en privat hjälpfunktion, eftersom den bara kan anropas från den omslutande funktionen. Man slipper att idioter som dricker bärs och lyssnar på skitmusik lägger sina hjälpfunktioner var som helst i filen, använder fördeklarationer och låter bli att göra dem static. (Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle givetvis ändå undvika att använda nästlade funktioner, för att göra koden så oläsbar som möjligt.)

Sen att det här är totalt oanvändbart i praktiken, eftersom det bara stöds av GCC, ja, det är ju lite trist. Men i framtiden kommer nog alla använda Lisp, Scala och Python istället för C. Och kanske Ada. Nej, inte Ada. Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle antagligen välja Ada. Eller C#.

Baksidan

Jag gillar andra halvan av baksidestexten på Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis:

Naturen är en klaustrofobisk skördekalender. Hade den skrivits för hundra år sedan hade den innehållit notiser om historiska händelser och förutsägelser om väder, hälsa, krig och farsoter, samt råd om när åderlåtning, slakt och skörd var lämpliga att utföra.

Jag gillade boken också.

Om ointressanta grejer

Plötsligt sitter jag på jobbet och debuggar C#-kod. På en lånad Windows-dator. Vad i helvete är det som händer här?

Jag tror inte att det är idealiskt att lära sig ett nytt språk och framework genom att debugga i en stor och komplex app, men med tanke på att jag efter att ha fixat den här buggen kanske aldrig mer behöver använda skiten så lägger jag väldigt liten möda på att lära mig någonting.

Tänk om det hade varit något intressant istället, något som går att använda utanför Windows, något som jag kunde ha nytta av! Kanske något språk som är intressant på något sätt, och inte bara Microsofts klon av 00-talets Cobol. Då hade jag försökt lära mig någonting. Att tänka annorlunda. Nu är det bara lite obekvämt och ointressant. Fast inte värdelöst, för det är i alla fall lite utmanande.

Nästa gång jag gör den här typen av grej så hoppas jag att det är skrivet i Scheme, Haskell, Prolog, Brainfuck eller Intercal istället.

Putsar statistiken

Ser att jag bara har skrivit fyra inlägg här under oktober, så jag lägger till ett till, så ser det lite bättre ut.

The Final Showdown

Hej!

Som trogna läsare säkert minns så köpte jag en Macintosh-dator för ett och ett halvt år sedan, för att se om det skulle passa mig. Nu känner jag att jag kan komma med ett svar. Svaret är att jag är gammal och lat och att Mac är bättre på vissa sätt, medan Linux är bättre på andra sätt. Till och med Windows har sina fördelar, även om de är få.

Det som är bra med Mac är att saker funkar. Operativsystemet stöder hårdvara. Man kan koppla in en projektor och det bara funkar. Jag kan använda Apples egen mailprogram på jobbet för att koppla upp mig mot det notoriskt inkompatibla Exchange. Jag kan skriva kod till min iPhone.

Det som är bra med Linux är att det funkar. På andra områden. Det är genomskinligt, även om det kan vara dimmigt. Fönsterhanteringen kan ställas in så att det känns som om den funkar, i motsats till Mac, där allt är som Steve har bestämt att det ska vara. Pakethanteringen funkar, i motsats till MacPorts som ställer till med en massa problem.


Det som gör att jag fortsätter köra Mac är att det trots allt funkar ganska mycket som Linux. Det sätter käppar i hjulen, men inte lika brutala som de hårda Linux-käpparna. När jag blir rik ska jag anställa en egen sysadmin, så att jag kan köra Linux igen.

Hejdå!

Polisspåret

Så vad gör polisen när en skånsk laserman skjuter folk på löpande band? Antagligen inte så mycket, för det är säkert de själva som är ute och skjuter efter "apajävlar" som heter Neger Niggerson.


Indicier som pekar i polisens riktning finns det gott om. I vilken del av landet är folk mest rasistiska? I Skåne. Vilken yrkesgrupp är mest rasistisk? Poliser. Så de skånska poliserna är uppenbarligen någon form av muterade super-rasister.

Är X kultur, eller är det underhållning?

Naseer skriver om debatten om huruvida spelrecensioner ska hanteras som kulturjournalism eller konsumentupplysning. Diskussionen har tydligen pågått ett tag utan att koncensus nåtts.

När jag skulle skriva B-uppsats i estetik, så ville jag titta på dataspelens estetik. Handledaren var gammal, och tyckte att det var bättre om jag analyserade den gamla goda diskussionen om foto är konst.


Dataspel är konst lika lite som foto, målning eller film är det. Det funkar utmärkt att recensera film både på kultur- och nöjessidorna. De bulgariska svart-vita stumfilmerna recenseras av kulturjournalister, och de amerikanska 3d-filmerna om biljakter recenseras av nöjesjournalister.

Dataspelsentusiasterna kan sluta oroa sig över att bli tagna på allvar. Ingen är tillräckligt gammal för att hävda att dataspel inte skulle kunna vara konst. Allt som är skapat med mening kan vara konst, och är det faktiskt om det accepteras av konstvärlden och Dickie.

Diskussioner kring nya former av media och deras eventuella status som konst brukar bli långdragna, eftersom de ofta förs av människor som inte har någon koll på varken logik.

Logik krävs för att argumenten inte ska hamna på sandlåde-nivå. Teori behövs för att man ska ha någon gemensam grund att stå på i diskussionen. Utan gemensam grund pratar man bara förbi varandra.

Det kan hända att någon hävdar att alla spel är konst, eftersom de är gjorda av någon (man definierar om "konst" till att betyda "artefakt"). Eller att man argumenterar med hjälp av ordspråk eller ordvitsar, som i "eftersom det finns en tidning som heter 'The Art of Knitting' så är stickning konst".


Det är väldigt svårt att avgöra om ett objekt O tillhör en kategori K, om man inte kan komma överens om vad K innebär. (Och glöm inte att mamma och pappa varnade dig för att tänka i termer av kategorier.)

Det är Jan Björklund som bestämmer

Det är inte förvånande att regeringen väljer att köra över Skolverkets förslag om att de fem världsreligionerna ska ges lika mycket uppmärksamhet i grundskolans religions-undervisning. Det följer mönstret. Jag antar att Jan Björklund anser att ämnet religion ska se ut som det gjorde när jag gick i skolan: andra religioner förlöjligas av frikyrkliga lärare, och kristendomen trycks ner i halsen på en ändå från lågstadiet.

Att man hinner tröttna på det långt innan man kan få lära sig något intressant, och att allt som någonsin sägs om vår kära statsreligion är positivt är helt enkelt något som de skoltrötta små blonda a-barnen får leva med.

Kristendom, om Sverige-folkpartiet får välja!