Är inte sociala medier väldigt 2007?

Det är kul när även gammelmedia går på hypen om bloggosfären. Och dessutom med bild på det där mongot som heter någonting som jag inte kommer ihåg, men påminner om namnet som gav twitter ett ansikte inom den svenska politiken, (Mats) Odell. Läs artikeln, den är rolig!

Jag vet inte vad som krävs för att man ska kunna kalla sig "expert på sociala medier", men tydligen hjälper det att inte ha något perspektiv över huvud taget. "Nästan 80 procent av våra folkvalda är övertygade om att nästa val till stor del kommer att avgöras på internet." Eller för att uttrycka det mer korrekt: nästan 80 procent av våra folkvalda är övertygade om att de skulle uppfattas som gammaldags om de inte låtsas tro på twitter-hypen.

Kan inte någon berätta för mig:

1. Hur många röstar i riksdagsvalet?
2. Hur många av dessa läser dagstidningar, tittar på TV eller lyssnar på radio?
3. Hur många läser politikers bloggar och kvitter?

Historien om hur Mona Sahlin gjorde bort sig är rolig, eftersom den är så nördig. Hon fattade inte att någon "expert på sociala medier" ansåg att hon inte gjorde rätt som försökte använda twitter för envägskommunikation. Att ett gäng "experter" anser det lär inte ha gett henne speciellt mycket negativ uppmärksamhet. Det är lite som om jag påpekar hur ohackig repliken "Yeah, RISC is good" är i filmen Hackers. För de flesta som ser filmen är det hemligt hackersnack som vanligt folk inte fattar, så det spelar ingen roll om det låter löjligt för mig som expert.

Men visst är det betecknande för vår tidsålder att det politiska budskapet ska få plats på 140 tecken.

Tja!

Har det kommit någon ny häpnadsväckande musik i år som jag har missat?

And also: varför envisas iTunes med att ofta lägga in dubbla kopior av alla låtar när jag importerar musik?

Män som hatar grisar

TV-bönder sysslar med djurplågeri och Vellinge-moderater njuter av livet genom att skjuta rådjur med explosiva golfbollar.

"4 § Djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar eller för att användas för ändamål som avses i 19 § eller i tävling skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt."

Grisar på betonggolv, kor och hästar i bås, höns i burar, det finns knappt några djur inom livsmedelsindustrin som kan bete sig naturligt, så att tjafsa om djurplågeri i enskilda fall är mest löjligt.

Det finns gott om goda anledningar till varför bacon inte är årets matprodukt.

Lotus 1-2-3

1. Dagens matproduktrecension: tomte-latte med saffrans-biscotti på Espresso House. Första tuggan av biscottin smakar saffran på ett ganska härligt sätt. Andra tuggan är mest socker. Sen fortsätter det så. Tomte-latten är en vanlig latte med massor av extra socker, vispgrädde ovanpå och kardemumma (ej att förväxla med författaren bakom verk som "Två år i varje klass" och "Sigge Nilsson och jag"). Eventuellt finns det espresso där någonstans i bakgrunden. Fruktansvärt sött, och kardemumman funkar inte alls lika bra som kanel kunde ha gjort. Jag fick inte i mig hela. Tur att jag intog den ironiskt, annars hade skämtet kunnat handla om mig, snarare än om matprodukten. Äsch, vem försöker jag lura, skämtet handlar alltid om mig.

2. Dagens bokrecension: Big History av Cynthia Stokes Brown. Ämnet är hisnande, men den här boken är inte bara hälften så tjock som David Christians Maps of Time, utan även ungefär en tiondel så sammanhängande. Dessutom kom den ut ett par efteråt. Så vad är poängen, när den mest känns som en förkortad utgåva av Maps of Time? Hela poängen med big history är att skapa sammanhang, en berättelse om universum som ersätter religionens i ett sekulärt samhälle. Här försvinner det till stora delar, även om det knyts ihop igen precis på slutet. Antagligen har den en poäng som inkörsport till de tyngre grejerna. Lite sådär som man är dömd till ett liv som heroinist på plattan om man röker en fet jävla holk.

3. Dagens skivrecension: Yoshimi Battles the Pink Robots av Flaming Lips. Jag vill inleda med att påtala att Flaming Lips är ett av tidernas sämsta bandnamn. Jag glömmer alltid bort det. Sen fattar jag inte att jag glömt bort hur bra den här skivan var. Eller att jag slutade lyssna på den vid något tillfälle. Produktionen balanserar vackert mellan blajigt och storslaget och lyfter det tillbakalutade materialet, som i och för sig är väldigt bra i sig, men som hade kunnat bli aningen segt om det framförts med ett mer konventionellt ljud. Vad hade Steve och Donna sagt om det här?

Tre femtedelar i Vellinge

Howard Zinn nämner i förbigående i sin "A People's History of the United States" att det i den amerikanska konstitutionen står att slavar har tre femtedelars människovärde. När jag läste den så valde jag att helt enkelt tro honom, medan en kompis till mig protesterade våldsamt när jag nämnde det. Det kunde inte vara sant. Men det var det, även om själva människovärdes-grejen är en tolkning av en politisk kompromiss.

Men hur är det med människovärdet i Vellinge? När någon tidigt en morgon anlägger en brand i en lövhög utanför ett tillfälligt boende för flyktingbarn så är det lätt att dra paralleller till den amerikanska konstitutionens hemtrakter och folk i spök-dräkter som bränner saker.

Här handlar det inte om några tre femtedelars människovärde, utan snarare om ett negativt sådant. Det handlar om livsstil, om att man inte ska behöva se fattiga på vägen till golfklubben. Det är verkligen inga bonnlurkar i stil med Sven-Olle Olsson som regerar i Vellingen, utan toddy-stinn konservativ överklass. Det har mycket mindre med rasism att göra än något så enkelt som egoism. Världens problem är världens problem, inte Vellinges.

Årets matprodukt

Tjenare, tjenare!

Långtida läsare av bloggen känner redan till detta, men för nytillkomna tittare så kan jag nämna att ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är matprodukter. Även själva uttrycket "matprodukter" är något jag tycker mycket, mycket om. (Och så tänker jag ofta på Lars Leijonborg.)

Idag har i alla fall tiden kommit för att, ett par månader för tidigt, utse årets matprodukt. Poängen har noggrant sammanställts, summerats och då och då även konkatenerats och katalogiserats veckovis. Enligt den senaste kalkylen så är det nu klart att ledaren har ett så stort poängförsprång att ingen av de andra tävlande har en teoretisk chans att komma ikapp.

Årets vinnare är... (Ta-da!) Spiskummin! Grattis säger jag till denna klassiska allkrydda! Kanske något för mästertwittraren Mats Odell att ta upp på nästa partitoppmöte?

Med vänliga hälsningar,

Linus

Einstürzende Neubauten

Det är en sak som jag inte riktigt förstår: det här kräkmedlet som kallas för house nu för tiden, varför kallas det för house när det har så mycket mer gemensamt med eurodiscoschlager?

Bloody Gågata

På väg från jobbet idag gick jag förbi en gatumusikant som spelade Roky Ericksons "Bloody Hammer". Awesome!

Stopp! Hjälp!

Jag har inte längre stopp i köksvasken, men har däremot kallvatten igen. Fastighetsskötare är typ de coolaste människor som finns.

I övrigt så vill jag passa på att rekommendera Pamplemousse av The J. Arthur Keenes Band, som är bland den finaste chip-ploppen jag har hört på mycket länge.

Du vet var jag läste det först. /Micke Rööd

Chuck Biscuits

Läste på Dagens Skiva att Chuck Biscuits var död "efter en långdragen kamp mot halscancer". Artikeln fanns i min RSS-läsare, men inte på webbsidan. Vadårå? Jo, grejen var att någon hade skämtat med någon snubbe i USA, genom att under ett halvår via email låtsas vara en cancer-sjuk Chuck Biscuits. Väldigt roligt skämt naturligtvis, och väldigt lustigt att skribenten på Dagens Skiva inte helt enkelt kan posta en korrigering, utan försöker dölja att de också blivit lurade genom att ta bort artikeln.

På internet är det alltid någon som kan höra dig skrika, även om det var länge sedan du skrek sist.

Dagens dikt

Saxat från Facebook: "Jag läste just Ian Wachtmeisters inlägg om Jimmie Åkessons inlägg. Skillnaden mellan de två är att Ian är en idiot."

Om någon som engagerar sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet genom att gå med i någon Facebook-grupp blir upprörd av det där citatet så ber jag så mycket om ursäkt.

Den ylande lokföraren

"Arga snickaren" är det bästa namnet på en TV-serie någonsin. Jag vet att jag skulle bli mycket besviken om jag såg på den någon gång, så jag låter bli. Jag bara älskar namnet: det är så fruktansvärt dåligt, så att det gör mig glad och får mig att känna mig full i sjutton. Arga snickaren hade varit ett helt vettigt namn på en karaktär i en bok eller TV-serie för de allra minsta, eftersom snickare, bagare och polis är sådana där yrken som man berättar för barn om, och ilska är en känsla som också är tillräckligt enkel för att man ska prata med de små idioterna om. Inte skulle en bok av Jan Lööf handla om en pillemarisk fondförvaltare! Arga snickaren däremot, så jävla bra. Så jävla bra. Så jävla bra.

(Om det inte skulle vara tillräckligt tydligt för att ni idioter till bloggläsare skulle fatta det: jag är ironisk när jag kallar barn för idioter. Idioten är den som dricker bärs, lyssnar på skitmusik och tror att det är en bra idé att uppfostra barn till att tänka i svart och vitt.)

(Från Wikipedia: "Mindre känt är att Lööf är en av de tre bagarna (Janos) i den klassiska TV-serien Tårtan (1972)".)

Gubbcool

Symbian har fått upp sin nya webbsajt. Väldigt trevligt på något sätt, åtminstone om man bara tittar på ytan. Innehållet har jag inte brytt mig om att titta på speciellt mycket. Men samtidigt som jag gillar den grafiska profilen så känns det ganska obehagligt hur de försöker framställa sig som något de inte är. För något år sedan var de så gubbigt corporate man kunde vara, nu ska vi tro inte bara att de har blivit coola och härliga, utan dessutom att de inte är ett företag, utan en gemenskap. Antingen så låtsas de för att lura folk, eller så tror de verkligen på 10 år gamla missuppfattningar om hur man kan lura hemmapulare att göra jobbet åt en, medan man själv håvar in pengarna. Hur det kommer att gå för dem kan man spekulera om (jag spekulerar i att det kommer gå illa, för ingen gillar Symbian, och det börjar bli alldeles för många alternativ: visst är det en fin tanke att Symbian och Windows Mobile försvinner och ersätts av Android och Maemo?), men jag tror som Harald Welte, som kommenterar det faktum att Symbian nu släppt källkoden till sin kärna.

Det var då

Några gånger när jag har varit ute och flugit så har jag börjat undra hur det var att flyga förr i tiden. Fick man även då apelsinjuice och burköl av flygvärdinnor med vagnar som precis får plats mellan gångarna, eller satt man kanske vid ett bord och åt? Det är ganska dåligt med information om det här spännande ämnet på det internationella datanätet internet, men det finns antydningar här och där. Problemet är dock att de flesta sajter som handlar om ämnet flyghistoria är mycket mer intresserade av maskinerna än av människorna i dem.

Jag hittade dock en del matnyttig information på Wikipedia, t.ex. så insåg jag att jag missat luftskeppen, som användes för att transportera rika knösar långt innan flygplanen. Och jag lyckades hitta ett väldigt litet bild på människor som sitter vid ett middagsbord ombord ett passagerarflyg. På sådana plan som DC-3 fick det plats ungefär 30 passagerare, eller något färre om det skulle finnas liggplatser. Maten som serverades kunde mycket väl vara tillagad på planet, istället för fryst och uppvärmd som nu.

I början var flygvärdinnorna sjuksköterskor, eftersom säkerhet var deras främsta uppgift. Vissa var till och med klädda i sjuksköterskeuniformer. Men innan det fanns flygvärdinnor så fanns det flygvärdar, som jag antar inte var utbildade sjuksköterskor, för inte fan kunde väl män vara sjuksköterskor på den tiden? De var väl snarare stiliga läkare, och om man var en stilig läkare med cigarett i handen, varför skulle man vilja jobba som flygvärd på en zeppelinare? För att det var ett äventyr att flyga? Kanske.

Tysk höst

Hej!

Jag och Erik var i München förra veckan, vilken resa jag tänkte redogöra för i ett skissartat fotoreportage. Som vanligt tog jag inte några speciellt relevanta eller intressanta bilder, men jag tänker inte låta detta stoppa mig, så nu kör vi.

Vid det här torget brukade den store Ivan Hajek ofta framträda, innan han för något år sedan flyttade till Nürnberg:



Här ser vi den i München mycket populära antika grekiska stilen:



Observera de allvarliga lejonen i bilden ovan, och skriv en uppsats på 500 ord om hur det förhåller sig till nedanstående gräsmattelejon:



Nog om gammal risig arkitektur, och till något mer modernt, nämligen hissen på hotellet:



Den här praktiska och stilfulla telefonmöbeln gjorde ett starkt intryck på mig:



Den bayerska stämningen infann sig inte bara då jag satt i en ölhall med literssejdlar med öl tillsammans med tyska män i lederhosen och tyrolerhatt och lyssnade på umpa-umpa, utan även ibland då lokala reklamskyltar dök upp:



Den här bilden tog jag inte ens i Tyskland, men den får vara med ändå:

Bayern München

Imorgon åker jag till München för att utforska den sydtyska kulturen. Jag är tillbaks på söndag.

Popstjärnor kan säga i stort sett vad de vill

Det var länge sedan jag sa något här som var det minsta kontroversiellt, så vafan...

Bland folk som inte har någon koll på vetenskap så verkar det som om det förutsätts att evolution är något som bara händer, inte något som påverkas av något. Men evolution förutsätter prövningar, evolution förutsätter att det finns sållning. Nu för tiden förekommer ingen sållning bland människor (i den rika västvärlden). Vem som helst som har grundläggande biologiska förutsättningar förökar sig (det är det det handlar om, glöm aldrig det, Darwin-lovers!). Så när ska det naturliga urvalet ta vid?

Jag är inte den som vill klinga den nazistiska klockan, men är det eventuellt så att det finns risker i att släppa taget, låta den moderna medicinska vetenskapen ta hand om alla problem och låta de mindre överlevnadslämpade generna sprida sig? Är det så att vår överlevnadspotential har nått en sådan nivå att vår teknologi klarar en liten dipp i naturlig överlevnadsförmåga? Antagligen. Frågan är hur utväxlingen ser ut. Jag tycker att resultaten känns oöverblickbara, men någon naturreporter som läser den här bloggen kan säkert berätta hur det egentligen ser ut, och vilka bristerna i mitt resonemang är.

Tack för idag, slut för idag!

Saker man ser på vägen till jobbet

En sak man kan se på vägen till jobbet är komisk gatukonst:

Shenyang, Shenyang

Jag har varit i Kina igen. I Shenyang, där Olof och Moxuan gifte sig. Det var ett väldigt fint bröllop. Hela resan var väldigt lyckad, om än kort och intensiv. Lite för mycket på programmet, lite för få sovmornar. Men jag visar lite bilder istället för att gnälla över sömnbrist. Inte från bröllopet, för jag hade inte kameran med mig, men lite sådana där slump-foton som jag brukar ta istället:



Ovanstående foto visar på en intressant feature på hotellet. Tydligen kan man ta med sig skålen hem om man är en esteemed guest. Eller något.



Nästa intressanta grej: det spelar ingen roll hur bra eller dåligt ett hotell är, man måste ändå alltid ha hiskeliga heltäckande mattor i korridorerna.



Och det spelar ingen roll var man finns i Kina, är man en av de där stensnubbarna som brukar hänga nedanför statyer på ordförande Mao så är man stenhårt koncentrerad och på väg i någon riktning.



Mellan Shenyang och Peking finns det en massa berg. Och dimma.

Amerikansk sorg

"The Sorrows of an American", Siri Hustvedts fjärde roman, är en besvikelse. Fixeringen vid det intellektuella New York börjar få det att kännas som om man är fången i en Woody Allen-film. Allt det som kändes spännande med "What I Loved" är nu bekant. När ännu ett konstverk, ännu en film, ännu en målning ska beskrivas, så vill jag mest att handlingen ska börja röra sig framåt någon gång. Det gör den då och då med ett ryck, med något våld, något sex, någon olycka. Det blir för mycket vardagsdramatik, ovardaglig dramatik, och för lite vardag. För mycket försök till vardaglig excentricitet, det blir mer som ett dårhus. Visserligen utspelar det sig i Amerika och det är vanligare med dårskap där än här, men det blir för mycket freakshow. Det räcker med konstiga konstnärer nu.

Det kanske helt enkelt är alldeles för borgerligt?

Kanske borde hon ha försökt sig på något enklare igen, något lite mer i stil med de två första romanerna. Eller så är det bra att hon siktar högt, även om hon faller tungt den här gången.