Can buy me love

The Great Happiness Space: Tale of an Osaka Love Thief handlar om värdar. Manliga värdar som är väldigt trevliga mot sina kvinnliga kunder. I Osaka. Så lite som att det finns hund- och katt-kaféer, dit man kan gå och umgås med djur, så finns det värdbarer, dit man kan gå och umgås med män. Eller kvinnor, vilket är mer allmänt känt. Kelly Osbourne var på en. Det såg jag på TV. Det är dyrare att umgås med människor än med djur. Och inte lika otvunget, verkar det som.

När det berättas att kvinnorna kan betala 2000-3000 amerika-dolares per tillfälle så börjar jag undra vilka kunderna är. Är de välbetalda karriär-kvinnor (de ser alla ut att vara 25-30), eller har de helt enkelt rika föräldrar? Nej, visar det sig efter någon halvtimme, i ett dramatiskt ögonblick: de är typiskt själva värdinnor eller call girls. Prostituerade. De har sex med män, eller serverar drinkar till män, som de inte vill ha sex med, eller servera drinkar till, och bränner pengarna de tjänar på att umgås med professionella underhållare, som de blir kära i och drömmar om att bli ihop med. Det blir de inte, eftersom värdarna inte menar ett ord av vad de säger, när de säger att de kan bli ihop med kunder.

Först känns huvudpersonerna väldigt cyniska och osympatiska, men de drar också ett tungt psykiskt lass. De kan inte ha egna förhållanden. De säljer också sina kroppar om tillfälle ges och det känns som rätt steg att ta. Men sex är typiskt avslutningen på en affärsrelation. Då återvänder inte kunden. De har fått vad de vill ha. De vill inte knulla och avsluta, de vill att kvinnorna ska komma tillbaks och köpa mer champagne, som serveras i tillbringare, med is.

De är snygga på Shinjuku-sättet: de bleker det halvlånga håret, de har designer-kläder som får dem att se ut lite som om de vore med i science fiction-film, de är "snyggare än vanliga killar", som en kund säger i filmen. Kunderna har ofta precis samma värdinna/kund-förhållande i sitt jobb, som de omvänt intar när de går till Issei och hans anställda. De verkar inte riktigt se parallellen.

Men om de här värdarna, som uppenbarligen är människor, även om de är cyniska och kalla och mest ute efter pengarna, ersätter heroin, amfetamin, benzo, kokain och Kir så kanske det i någon mening är bättre. Eller är beroende alltid lika dåligt? Kan det vara det? Är nikotin lika illa som alkohol? Är kokain lika illa som heroin? Är amfetamin lika illa som benzo? Är snygga, cyniska killar med blekt hår och dyra kläder lika illa som dessertvin? Vad jag har fattat så har de inte droger i Japan på samma sätt som vi har här. Jag undrar vad de tycker om män, om kvinnor, om droger, om förhållanden. Vad gör de som inte går på värd-barer, dricker de shozu-drinkar istället? Är det bättre eller sämre.

Livslång kärlek

Idag rekommenderar jag Lena Anderssons resonemang kring otrohet och livslång kärlek i DN.


Det var allt jag hade att säga.

Skajp

Jag uppgraderade Skype till version fem och undrar lite hur de tänkt runt UI:t. Det är stort, fönstret blir mycket större än förut. Antagligen tänker de att man ska ägna sig åt att skajpa när man skajpar, snarare än att ha det lite vid sidan om. Men de har lämnat för mycket plats. Kontaktlistan är mycket luftigare än förut, så att man ser mycket färre kontakter. Men den riktiga kickern är att de har lagt in någon form av hemmasnickrad coverflow. Den är helt vansinnig:

- hackig och långsam
- ingen transparens används och på grund av hur layouten ser ut så hoppar bilden som ska till förgrunden fram bakom den tidigare valda bilden
- det känns konstigt att dra och scrolla i den, vilket beror på att man inte kan dra i den, utan det listelement man inleder ett klick på väljs och scrollar till mitten
- samma konstanta scrollningstid används oavsett om man rör sig ett eller två element per steg
- många har ganska lågupplösta avatarer, vilket gör att de uppförstorade bilderna blir skitfula
- många har ingen avatar alls, vilket gör att man scrollar runt bland en massa identiska, anonyma bilder
- eller scrollar och scrollar, "hoppar" känns mer korrekt
- som typ Patrik Sjöberg


Jag har för mig att det finns en coverflow-widget i Cocoa nu för tiden, och använder man den så blir det ganska schysst. Nu använder väl Skype antagligen något portabelt toolkit i stil med Qt för sitt UI, men inte ska det behöva vara såhär dåligt för det?

Johnny

En annan sak jag gillar är Johnny Bode, och medlemmarna i Facebook-gruppen som vill ha hans porträtt på 200-kronors-sedlarna är inte ute och cyklar. Galningar behöver också lyftas fram. För de av er som inte läste Wikipedia-artikeln sist jag länkade till den så kommer här en kort sammanfattning av höjdpunkterna och lågvattenmärkena under hans karriär:


* Skrev en låt som hette "En herre i frack", som bl.a. spelats in av Gösta Ekman d.ä. och Jan Malmsjö.
* Satte upp en revy i Norge under kriget, där han drev med svenskar.
* Greps av Gestapo och sattes i koncentrationsläger.
* Skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen.
* Skrev religiösa sånger åt Lapp-Lisa.
* Importerade östtysk film.
* Skrev framgångsrika operetter till Wieneroperan.
* Påstod sig ha skrivit An Der Schönen Blauen Donau.
* Åtalades för bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning.
* Drabbades av psykos och hamnade på mentalsjukhus.
* Spelade in "Bordellmammans visor".


Ja, vad fan ska man säga? Nog verkar han roligare än Carl von Linné?

Boys in the Band

Jag är inte så snabb alla gånger, men nu inser jag hur bra Libertines var. Sjukt bra faktiskt. Det tog ett tag för att jag har långsamma reaktioner. Så här gick det till: jag och Henke lyssnade på Fuck Forever med Babyshambles. Han sa att han gillade Libertines bättre. Det gick typ fem år. Jag såg The Seven Ages of Rock. Scenen där polisen stormar Libertines lägenhet under en improviserad spelning imponerade stort på mig. Jag lyssnade på Up the Bracket och fastnade för Boys in the Band. Jag lyssnade mest på den låten. Det gick några månader. Jag lyssnade på hela skivan ett par gånger. Jag upptäckte fler och fler bra låtar. Jag insåg att hela skivan var skitbra. Jag laddade ner Libertines. Jag lyssnade på den en gång och tyckte att den var sämre än Up the Bracket. Det kanske den fortfarande är, men andra gången är den mycket bättre än första, och What Katie Said är en jättefin låt.


Kanske inte världens mest finkulturella referens, men jag gillar dem på lite samma sätt som jag gillar Blur. De är inte rädda för att skoja till det lite med musiken. Det blir ganska galet ibland. Kanske inte Blur-tokigt, men galet. Eller tokigt. Vad är egentligen skillnaden på galet och tokigt? Är det inte ungefär samma sak? Jag känner att jag upprepar mig en del när jag gör de här vändningarna där jag byter ämne helt plötsligt. Upprepar jag mig så känner jag mig lite tråkig. Jag är tråkig. Just nu är jag tråkig. Fan också!