2007-04-30

Semestern smyger sig på en bakifrån och stryper en med sina beniga fingrar

Med lite komp och en strategiskt utplacerad helgdag, i form av första maj, får jag ihop en helg på fyra dagar, och blir helt försoffad. Jag tar långsamma promenader, läser böcker, tittar på Sopranos, funderar på att lägga upp något på puterman.se, lyssnar på Electrelane, leker kurragömma med gnomerna i skafferiet osv. Nästa måndag bär det av till Japan. Death comes in many forms.

2007-04-25

Jag vill ha en egen måne

Äntligen en planet som vi kanske kan flytta till när vi har fuckat upp den här totalt. Livet kommer i och för sig bli tungt där på ett helt nytt sätt: fem gånger större massa kommer göra det rätt jobbigt att ta sig upp ur sängen på morgonen. Men vem bryr sig, huvudsaken är att vi börjar sprida oss i universum, så att vi kan få chilla med feta aliens.

2007-04-24

Vilken grej

I morse hände något ganska konstigt. Jag var på väg till jobbet, lyssnade på musik och var inte riktigt med på vad som hände runt mig. Jag hade en bok i handen som en kollega skulle låna och gick glatt gatan fram. Jag passerade några cyklister som väntade på grönt ljus. En av dem tittade åt mitt håll och verkade säga något, men jag hörde inget, utan gick vidare. När jag hunnit tjugo meter eller så kom han ifatt mig och fångade min uppmärksamhet genom att dra mig i armen. Jag slog av musiken och fick en femhundring av honom, som han sa att jag hade tappat. Jag visste att jag hade en femhundring i fickan, så jag tog emot den, tackade honom och gick vidare. Sen började jag fundera på hur jag hade kunnat tappa min femhundring och kände efter i fickan. Den var kvar.

Jag började fundera på om det var något underligt sätt att prångla ut förfalskade sedlar, eller om det var någon annan som hade tappat den och han felaktigt trott att det var jag. Jag gick vidare med mina två femhundringar i fickan. Det tog mig åtminstone fem minuter att inse hur det låg till: jag måste vid något tillfälle ha lagt sedeln i boken jag hade med mig och glömt bort det, och så hade den åkt ur boken när jag passerade mina cykelburna vänner.

Om jag någon gång skulle få dåligt med pengar så ska jag gå igenom alla mina böcker och se om jag kan hitta fler skattgömmor.

2007-04-22

Senaste nytt om senaste Ubuntu

Jag tänkte att jag skulle testa GNOME den här gången, istället för KDE, som jag använt ett tag och är lite halvnöjd med. Jag är nu något mer nöjd med GNOME, så jag fortsätter nog köra det. Slumpmässiga fördelar som jag upptäckt med GNOME är att det går snabbare att byta keymap och att det verkar funka bättre att konfigurera snabbtangenter.

Rent allmänt verkar senaste Ubuntu ha en del problem. Jag kunde av någon anledning inte få Nvidias egna drivrutiner att funka. Nu hade jag inte tänkt använda dem på riktigt heller (de har aldrig varit stabila på någon dator jag testat dem), hade mest tänkt testa Compiz och så, men det är dåligt av Ubuntu att hävda att de kan sköta omställningen automatiskt och sen skapa en trasig xorg.conf-fil åt en. Manuell installation funkade inte heller, utan resulterade i ett ofantligt instabilt X med en massa grafikfel.

En annan sak som inte funkar är bluetooth, vilket funkade utan problem i den förra versionen av Ubuntu jag körde. Både KDEs och GNOMEs bluetooth-program kraschar och brinner. Jag gissar på att något är ruttet i den Ubuntu-patchade kärnan. Jag gissar på att det fortfarande är 1998 och jag är tvungen att bygga min egen kärna. Tja, det var ett tag sedan... Eventuellt är de här problemen bara ännu ett sätt att få Windows-användare att känna sig som hemma.

En tredje sak som är lite skum är att gcc visserligen installeras som standard, men inte libc-dev. Vad är poängen med att ha en C-kompilator om man inte ens kan bygga hello world?

I övrigt är jag nöjd. Jag tycker de har lyckats ganska bra med att få till balansen mellan förenklingar för att tilltala Windows-folk och tillgången till mer kraftfulla verktyg när man behöver göra något som de dumma inte tillåter. Programmet som heter "Install and Remove Applications" (känns igen någonstans ifrån, hm...) känns stabilt och trevligt, om man jämför med det hemska Synaptic. Mycket går dock inte att göra i Install and Remove Applications, utan man blir då hänvisad till Synaptic. Vill man slippa den typ av stressrelaterade symptom som Synaptic brukar ge upphov till (hjärtstillestånd, panikångest, malaria), så finns alltid klassiker som Aptitude och apt-get att tillgå.

2007-04-21

Senaste Ubuntu

Vad gör man en lördag, när man inte har något viktigt att pyssla med? En sak man kan göra är att installera senaste versionen av Ubuntu. Jag vet inte riktigt vilken version jag körde innan, men den var åtminstone ett år gammal, så jag valde att installera över min gamla installation. Men hur gick det då? Jodå, s'att...

Det började väldigt bra. Detaljer som att man på startskärmen kan välja att kolla om installations-CD:n är oskadd eller att köra ett minnestestprogram känns seriöst, nästan lite överarbetat. När man kör igång så bootas Ubuntu och man kastas in i en GNOME-desktop, med lite appar och en install-ikon. Jag körde igång Firefox bara för att testa så att internet-uppkopplingen var konfigurerad, vilket den var.

Installationen går väldigt snabbt och enkelt. Man väljer språk, tidszon och skit och partitionerar diskar. Jag la in mina existerande datapartitioner på deras gamla mount-points, vilket bland annat gjorde att jag kunde lyssna på musik under installationen. Det var dock ett aber med detta: musikspelaren (Rhythmbox) är någon sådan där iTunes-variant som vill ta över ens musik, vilket jag inte ville vara med om. Jag använde filmspelaren istället. Den hade dock ingen mp3-decoder, så jag kunde bara lyssna på oggar.

Själva installationen tog runt en kvart, sen var det bara att boota om och logga in. Det fanns en papperskorg på skrivbordet, vilken jag kastade i sig själv. Det fick den att försvinna, vilket jag är tacksam för. Sen var det bara att börja konfigurera.

Allt som allt var det den enklaste och snabbaste installation jag har varit med om. Det faktum att det begränsade urvalet av musikspelare under installationen var det största problemet känns ganska gött.

2007-04-19

Människor, robotar, växter, datorer

Såg just på min sida på last.fm att DBX ligger på 31:a plats och AFX på 32:a. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag mest lyssnar på musik av robotar. I själva verket gillar jag att blanda robotar, människor, datorer och växter. Vi har så mycket gemensamt, samtidigt som vi är väldigt olika. Robotar och datorer är elektroniska. Datorer och växter är orörliga. Människor och växter är organiska. Människor har en förmåga att se ner på robotar, datorer och växter. Robotarna kan likna oss och därför kännas hotfulla. Växter och datorer är orörliga och känns därför oviktiga och menlösa. Men datorer och växter har en värdighet som vi har svårt att uppnå. De behöver inte ständigt jaga runt, sätta upp mål och misslyckas med att uppnå dem. De är. De är där de är. Det är deras sätt. Att vi använder dem för våra ändamål utan att de protesterar gör dem inte sämre. Inte oss heller. Det är vårt sätt. Men vi måste respektera dem.

2007-04-17

Unga realister

Tydligen så föredrar tonåringar att läsa verklighetsbaserade böcker framför påhittade historier. Tyvärr är artikeln så förvirrad och ofokuserad att jag inte riktigt förstår vad den vill få sagt. Är undervisningen i den svenska skolan för fri? Är inte lärarna tillräckligt auktoritära? Är ungar för dumma för att kunna läsa kritiskt? Varför är det så viktigt att läsa klassisk litteratur? Varför är det viktigare att läsa Emile Zola än Johanna Nilsson? För att det är tråkigare? Om de nu vill läsa verklighetsbaserade böcker så kanske man borde leta upp bra sådana istället för att tvinga på dem klassiker som de inte kan relatera till.

Jag är helt med på att det är en viktig uppgift för de narrativa konstarterna att skapa förståelse för olika sätt att tänka, uppleva, uppfatta, men med tanke på den begränsade omfattningen av det man lär sig i svenskaämnet i skolan så kan man gärna begränsa ämnet till att t.ex. helt inrikta sig på hyfsat samtida litteratur, åtminstone när det gäller de böcker man läser i sin helhet. Man kanske inte ska ställa krav på ointresserade elever att de ska kunna leva sig in i det franska 1800-talet eller Grekland under mytisk tid. Det kanske räcker om de kan lära sig att känna för någon i ett land långt borta, även om boken i fråga inte anses vara en klassiker.

2007-04-13

Realism

Kom på att jag kanske borde förklara vad jag menar med realism, efter att ha beskrivit mig som en "fanatisk realist" i föregående postning. Den klassiska realismen handlar om att skriva om saker som troligtvis har hänt läsaren, snarare än om sådant som kunde ha hänt (gå till jobbet kontra farmor är astronaut). Poängen är i någon mening densamma; att läsaren ska uppleva det som om det som beskrivs hade kunnat hända. Någonstans. Någon gång. Att begränsa begreppet realism till att handla om saker som faktiskt händer varje dag här hos mig känns som ett tvärsäkert utlåtande om vad verklighet innebär. Att jag har varit med om något gör det inte mer realistiskt än om någon jag inte känner har varit med om det. Vore det så så skulle jag inte kunna uppleva en bok som utspelar sig i Afghanistan som realistisk. (Här skulle jag ha kunnat bli löjligt polemisk, men jag avstår.)

Science fiction kan i denna mening av realism vara lika realistisk som arbetarlitteratur. Det handlar om trovärdighet snarare än igenkännande. Ett visst mått av naturalism är nödvändigt om man beskriver detaljer. En alltför utstuderad intrig förstör ofta närvarokänslan, på samma sätt som en alltför utstuderad naturalism kan rubba den. (När jag gick på högstadiet läste jag mycket Stephen King. Han brukade försöka uppnå någon typ av verklighetskänsla genom att låta sina seriefigurer rapa, prutta och dricka öl. Han misslyckades.)

Men har jag inte reducerat realism till något subjektivt nu? Tja, när någon anklagar någon annan för att vara subjektiv i min närhet så brukar jag inte bara osäkra min revolver, jag brukar dessutom avfyra den okontrollerat i alla riktningar, men här är det jag som anklagar mig själv, så jag måste försvara mig med ord istället. Litteratur som inte finns hos en läsare är inte litteratur, det är sekvenser av ord.

Ninas hemliga dagbok

Jag läste en bok som hette "Jag vill leva!" av Nina Lugovskaja. Det är en dagbok hon skrev under sin tonårstid i 30-talets Moskva. Mest handlar det om pojkar, skola och tonårsångest, men det förekommer även hätska utfall mot Stalin. Dagboken slutar plötsligt, eftersom den hittades under en husrannsaken då hon var 18 år, och hon hamnade i läger, sådär som man gjorde i Sovjet.

Det är spännande att läsa dagböcker, även om de oftast är ganska tråkiga. De är inte skrivna för att någon ska läsa dem, och blir därför väldigt närgångna. De ger en mer konkret uppfattning om tiden som passerar, eftersom utifrån sett ointressanta perioder beskrivs lika ingående som de mer händelserika sekvenserna. De är inte planerade och komponerade, vilket fanatiska realister som jag uppskattar.

Man skulle kunna föreställa sig att en beskrivning av livet i Stalins Moskva skulle ge upphov till mycket bisarreri, men det blir inte så farligt. Är man ute efter sådant så är det nog bättre att se filmer i stil med Platform, som jag skrev om för några dagar sedan, eller Brända av solen. Tonårskvalen verkar inte ha förändrats mycket mellan 1930-talets Moskva och 1990 års Uppsala. Hade Nina Lugovskaja gått på gymnasiet i Uppsala 1990 så hade hon antagligen klätt sig i svart och lyssnat på Sisters of Mercy. (Föregående mening var ungefär lika intelligent som "Om Mozart hade levt nu så hade han kallat sig Aphex Twin och gjort intelligent dansmusik".)

Det finns dock vissa sovjetiska guldkorn här, som t.ex. följande:

På krigskunskapen var det vissa, flickor och pojkar, däribland Dima, som gick till ett annat klassrum för att skjuta där.

Värre än så blir det inte. Det är inte som Pepys dagbok, där vissa av de galnare episoderna fick mig att lägga ifrån mig boken, sluta ögonen och fokusera på att andas.

Jag tror att det vore bättre om man fick läsa sådana här böcker i skolan, än Per Anders Fågelström och August Strindberg. Inget ont om dem, men inte får de ohågade tonåringar att vilja läsa mer böcker. Det här är välskrivet och fängslande, även om det, som nämnts ovan, ibland blir lite tråkigt.

Mobilreklam

Jag läste i någon artikel att det snart kommer bli en massa reklam i mobiltelefoner. Men vem ska tjäna pengar på det? Hur ska det gå till? Vem bryr sig? Huvudsaken är att någon stoppar skiten. Reklam suger, oavsett om den kommer i brevlådan, i ebrevlådan, på webben, på TV eller som skyltar på stan. Den finns redan överallt.

Reklam fyller ingen vettig funktion. Även marknadsentusiaster inser att reklamens enda funktion i ekonomin är att lura konsumenter. Den får oss inte att spendera mer pengar och den rubbar den här mekanismen som påstås finnas, som gör att sämre produkter slås ut.

Reklam är värdelöst. Fuck you etc.

2007-04-11

Blodig panda

Jag har säkert inte lyssnat på någon doom metal på 10 år (och då mest i förbigående), men om något rekommenderas på lastplanetojakarta så lär man ju testa. Bloody Panda spelar en typ av musik som jag önskar hade existerat på den tiden jag fortfarande var riktigt inne på metal. Det är en ganska minimalistisk variant av doom, inte sådär överstyrd med körer och orglar som jag misstänker att viss modern doom kan vara, även om jag inte brytt mig om att kolla det. Instrumenteringen är den klassiska; bas, gitarr, trummor och sång, med lite syntetiska ljud här och där. Att de lyckas skapa en större känsla av tomhet och hopplöshet än gamla godingar som Candlemass och Winter beror delvis på produktionen, men mest handlar det om att de vet vad de sysslar med. De kan spela doom. De inriktar sig på kärnverksamheten: det långsamt malande och mässande, men tvekar inte att då och då rocka lite, även om det känns som om det mest sker i förbifarten. Kompetent och med stor känsla, som det ska vara. Yo.

The Advanced Audial Array

AAA (The Advanced Audial Array) börjar bli något av ett buzzword ("surrande ord") i vissa kretsar, och jag tänkte försöka förklara varför. AAA går ut på att man lyssnar på ospecificerad musik, eller mer generellt: ljud, på en noggrant utmätt ljudvolym i en viss akustisk miljö, så att de inspelade ljuden och ljuden från omgivningen samverkar på något sätt.

Exempel: om jag i mitt vardagsrum lyssnar på Pan Sonics skiva "Aaltopiiri", så blandas musiken med ljuden från gatan på ett härligt sätt. Resultatet blir en synergieffekt, där giftet i musiken och giftet i ljuden från gatan samverkar, så att de skapar en större toxisk effekt än om de bara adderats (eller konkatenerats, vilket vore helt och hållet absurt).

Annat exempel: om jag på en promenad genom staden medför en bärbar musikanläggning med hörlurar, och med hjälp av sistnämnda lyssnar på musik som spelas upp av förstnämnda (nej, inte "promenad"), så blandas musiken med ljuden av bilar, mobiltelefonkonversationer, dårars tjut och fåglars skrän.

Under de rätta omständigheterna uppstår ovan nämnda synergieffekt och upplevelsen blir helt annorlunda än om musiken avlyssnats under mer isolerade omständigheter. Det är det som är AAA (The Advanced Audial Array). Egna experiment rekommenderas.

2007-04-10

Integrerad grafik

Härifrån: "Många datorer, främst bärbara, har integrerad grafik som kommer från Intel."

Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför kretstillverkaren Intel skulle leverera grafik.

2007-04-09

Plattform

Jag fick två filmer i julklapp av Jöns. Jag glömde dem i Alunda, men när jag var där i helgen så packade jag ner dem i en gammal jutesäck, som jag hittat halvt begraven under jord och mossa vid muren runt den gamla kyrkogården. När jag kom hem dök det upp en undead gnome lord och påstod att jag snott säcken av honom. Han förvandlade säcken till en hund, som han kopplade och tog med sig. Men jag fick i alla fall filmerna.

Igår såg jag Zhantai (Platform). Den handlar om folk i en by under ett antal år. Här förekommer demonstrationståg som hyllar barnbegränsning, lastbilar som åker runt på måfå, stora glasögon, jubel över ett tåg och en vansinnigt vacker dansscen. Händelserna återges i Roy Andersson-liknande scener och jag höll på att ramla ur soffan när det plötsligt började panoreras i en scen sådär en halvtimme in i filmen. Det här gör att det blir ganska långtråkigt ibland (en scen behöver inte nödvändigt sluta bara för att alla karaktärer har lämnat den). Dessutom såg jag den vansinnigt långa versionen, som verkligen kändes vansinnigt lång efter ett tag. Hade jag haft en riktigt stor TV så hade den nog inte känts så långsam, för det finns väldigt mycket detaljer på skärmen hela tiden.

Jag gillade den i alla fall. Det är mycket stämning och lagom mycket galenskaper. Fast jag föredrog The World, som är mer lättsmält.

2007-04-06

Deckare

Hej!

Nu är jag i Alunda. Idag var Ulla, Börje och farmor och hälsade på. Vi åt mat och drack vin, och sen blev jag trött och sov lite. Sen var det "Så ska det låta" på TV. Det var tråkigt. Sen kom det någon ny svensk thriller. Men vad är grejen? Vad är det som gör att så mycket TV-serier, filmer, böcker, dansbandslåtar osv. måste handla om brott och polisarbete? Jag förstår bara inte. Och jag vill inte skriva mer om det.

Annars är allt bra.

MVH

Linus

2007-04-04

Google i Kapernaum

När man googlar på "fest i Kapernaum" får man som femte träff upp nummer 2 av den sedan länge avsomnade webb-tidningen Uppsala Live. Friska upp minnet om gångna tider genom att läsa igenom alla de gamla numret!

Fest i Kapernaum

Med Alf Svenssons avgång som KD-ledare så försvann den bibliska dimensionen från den svenska politiska debattens elitserie. Nu är jag inte den som ser detta som något negativt, men de bibliska referenserna kan ge oanade komiska sidoeffekter. På DNs ledarsida nämnds idag att Alf Svensson, då vårdnadsbidraget infördes av den förra höger-regeringen, talade om "fest i Kapernaum". Storslaget!

2007-04-03

Periodare

Ibland bloggar man stenhårt, ibland bloggar man bomullsmjukt, ibland bloggar man inte alls. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att förbli. Andra saker som alltid kommer förbli som de är är att stentvättade jeans är coolt, bilar drivs med bensin, kvällstidningar är dumma, mobiltelefoner är hitech och fotboll är världens mest populära idrott.