2007-12-28

Pittipana svenska sallat

Jag befinner mig i föräldrahemmet i Alunda.

Från julen kan jag rapportera att Super Mario Galaxy är riktigt fett. Är det det bästa spelet någonsin som alla i hela världen tycker? Kanske, vad vet jag, jag spelar ju inte spel i vanliga fall.

Igår lyssnade jag på den nästan helt färdigmixade nya Apoteket Apan-skivan. Den blir bra. En av låtarna finns på myspace. Myspace är så jävla lamt, men ändå.

Nyår blir det på buzzies dödsrejv i Norrköping. Har min tid kommit? Jag skulle tro det.

Tour de ski har startat. Fan vad mycket skidor det blir nu. Fan vad bra. Fan.

2007-12-22

Design patterns för naziskins

Det som är bra med skinheadgäng är sammanhållningen och kamratskapen. Det som är dåligt är att man är nazist och allmänt asocial. Och om man framställer det i dramatiserad form få måste man framhålla de psykopatiska tendenserna. Dramaturgin måste gå en viss väg: kamratskap, men samtidigt motsättningar, eftersom det mest är gängets galna ledare som är riktig nazist. Festerna är roliga och musiken är bra, och modet är mycket klädsamt. Men fan, sen kommer de inre stridigheterna igen, gruppen splittras, fast järngänget sluter upp kring ledaren. Allt är bra ett litet tag igen, men sen går det åt helvete, när ledaren inte bara visar sig vara fanatisk i sin politiska övertygelse, utan även en fullfjädrad psykopat. Ett blodigt våldsdåd begås och den klentrogne huvudpersonen inser sitt misstag: nazismen är ond och ledaren är inte alls en god vän, utan en galning. Slutet gott, allting gott.

Nu görs det inte så fruktansvärt många skinhead-filmer, men både Romper Stomper och den hyllade This is Britain följer detta mönster. Jag kommer inte ihåg hur det brukar se ut i Staffan Hildebrands filmer, men jag gissar på att det är ungefär samma sak. Det är som med det svenska 70-talet och heroinet: inga glada, härligt flummiga, långhåriga haschrökande hippies utan deras omedelbara konsekvens, den överdoserande heroinisten. Man kan inte framställa dramat utan att berätta för tittaren vad hon ska tycka. Om man framställer de onda som mänskliga finns alltid risken att det uppfattas som om man talar i deras sak. Eller hur?

Nörd-pölsa med öl

Igår fick jag för mig att titta på TV över nätet, eftersom jag såg att jag hade missat Musikbyråns topplista för 2007. SVT erbjuder sina program i två format: Windows Media och Real Media. Jag brukar använda MPlayer för att titta på video, för att det är vänligt mot mig som användare. Min webbläsare ville däremot att jag skulle använda gxine, så jag testade med det. Det gav mig ljud, men ingen bild, vilket ger en ganska fattig TV-upplevelse. MPlayer klarade av att spela upp Microsofts format, men inte Reals.

När man klickar på en video-länk på SVT så får man dock inte en URL direkt till en ström, utan en liten XML-fil (ja, inte en korrekt XML-fil, eftersom det trots allt är Microsoft vi snackar om, men något som i mångt och mycket liknar en XML-fil), med filändelsen asx, som bl.a. innehåller URL-en man är ute efter. En ASX-fil ser ut såhär:

<asx version="3.0">
<entry>
<ref href="mms://qstream-wm.qbrick.com/00928/sthlm/pi/071218musikbyran.wmv"></ref>
<title>Musikbyrån</title>
<author>svt.se</author>
<copyright>Sveriges Television AB 2007</copyright>
</entry>
</asx>


MPlayer klarar av någon anledning inte av dessa ASX-filer, så jag skrev ett litet script för att plocka ut URL-en och skicka den till MPlayer:


#!/bin/bash

file=`grep "ref href" $1 | cut -f 2 -d \"`

xscreensaver-command -exit;
/usr/bin/mplayer -ao alsa -vo xv -idx -fs -zoom -osdlevel 1 "$file";
xscreensaver -no-splash &


Parsningen sker på rad 3, där jag letar upp den rad i filen som innehåller strängen "ref href", och klipper ut fält 2 från den raden, om vi ser på den som ett gäng fält som är uppdelade med tecknet " som separator. Resultatet lagrar vi i variabeln file. Sen avvaktiverar vi skärmsläckaren, spelar upp filmen från variabeln file, och avslutar med att slå på skärmsläckaren igen. Ganska enkelt, om man har någon typ av Unix-skägg (eller åtminstone Unix-skäggstubb).

Det här scriptet kan nu, med hjälp av MPlayer, spela strömmar från ASX-filer. Sen var det bara att säga åt webbläsaren att hantera ASX-filer med det här scriptet, och vi är hemma. Vad jag ansåg om Musikbyråns topplista kanske jag återkommer med. Risken är dock att det inlägget skulle bli nästan lika musiknördigt som det här var datanördigt, så det kanske vore bättre om jag sket i det.

Kul i jul

Jag har nu, långt innan stängningsdags på Akademibokhandeln, handlat alla julklappar. Jag är, i motsats till Göran Persson, både nöjd och stolt. Samtidigt. Imorgon bär det av norrut. Ja jävlar.

2007-12-15

Viktiga dikotomier just nu

I spåret/på vallen
Flack/brant
Klassisk/fri
Uppför/utför
Träff/bom
Sjuk/frisk

2007-12-14

Prerock

Det är svårt att inte känna sig dum. Man har gått på hela idén om postrocken som en ny musikgenre. Man kanske vill invända att krautrocken har samma agenda och språk, men skillnaderna är påtagliga. Sen kanske man lyssnar på en skiva som spelades in samma år som jag föddes. Det är postrock. God damn it, om inte Wind of Change (inte den Wind of Change) är postrock enligt varje tillgängligt kriterium så heter jag Tom Petty.

Nästa steg: black metal vid Gustaf Vasas hov och drill'n'bass av Epikuros.

2007-12-13

Ignorans

Vad betyder ordet "ignorans" egentligen på svenska? Jag läser i DN att Gordon Browns ursäkt för att inte närvara vid EU-mötet i Lissabon var dubbelbokning, men att "många ser det som ett tecken på ignorans".

Det känns ungefär lika vettigt att tolka det bokstavligt som som en anglicism. Jag förstår inte vad det skulle innebära att han ignorerar mötet (det låter som om han skulle se på ett EU-toppmöte som man kanske ser på det faktum att det börjar duggregna ute, när man ändå har tänkt vara inomhus), ej heller vad det skulle innebära att han väljer att utebli av okunskap (vilket SAOL verkar mena att det innebär).

Varför ignorerar Brown EU? På vilket sätt är Brown okunnig om EU? Jag förstår inte! Ozzy Osbourne, var vänlig skriv en låt som heter "Mr. Brown", med epilogen lånad från "Mr. Crowley"!

Förrätt

Snart kommer den, årets viktigaste lista. Vilka var egentligen 2007 års bästa skivor? Trogna läsare kanske minns att Omar-S blev utnämnd till årets topp-tjong 2005, för "Just Ask the Lonely", en skiva som fortfarande känns helt jävla CP. Trogna läsare kanske minns att jag struntade i det hela 2006, eftersom jag knappt lyssnade på någon ny musik då. Jag har tagit igen lite av det i efterhand, och är nu redo att göra en mindre genomtänkt genomgång av det årets bästa skivor, som en liten försmak av det välbefinnande som kommer infinna sig hos ER ALLA (från OSS ALLA, en fröjdefull jul) om några veckor, när den stora 2007-smällaren briserar.

Bland de som var nära, men inte fick någon cigarr, fanns bl.a. Omar-S igen. Flera bra släpp, men för att vinna igen hade han behövt överträffa ovannämnda mästerverk, vilket skulle kunna vara omöjligt. Apoteket Apan? "Nere bland rötterna" var bra, men inte årets bästa skiva. Sally Shapiros neo-italo på "Disco Romance"? Nej, det är vackert, men känns aningen tunt. Jonas Lindgrens "Lights Will Guide You, Home" är nära, men det är sådan utpräglad humörmusik att jag i ett svagt ögonblick säkert skulle kunna utnämna den till årets bästa skiva i världshistorien någonsin, men inte just 2006.

Dags för topp tre! På tredje plats hamnar Andreas Mattssons "The Lawlessness of the Ruling Classes", för att den är så fint poppig, så fint producerad och så skönt vuxen på ett sådant där 40-årigt, lite lagom uppgivet sätt, utan att hemfalla åt äktenskapsromantik och/eller gubbrock.

Tvåa blir Sunn O))) och Boris, med "Altar". Man hade kunnat vänta sig en sådan där monoton, stämningsfull, mullrande sak, med 24-minuters låtar utan ackordbyten. En sådan där skiva som funkar alldeles utmärkt att läsa en bok till, men som bara gör en sämre till mods om man redan är på dåligt humör. Men istället smaskar de ur sig helt lysande goth-låtar som "The Sinking Belle", och skapar något som känns rätt komplext, men som det ändå funkar att läsa en bok till.

För de som inspekterat min topplista på last.fm borde det inte komma som någon överraskning att Anna Ternheim gjorde 2006 års bästa skiva, "Separation Road". Det är bra låtar, det är bättre producerat än hennes första skiva, men i första hand är det fortfarande hennes sätt att sjunga som gör att hon är så bra: uppriktigheten, den lite valhänta engelskan, det viskande tonfallet.

Men vem vinner 2007 då? Blir det Radiohead, Beatles eller kanske någon av alla de här nugaze/shoetronica-artisterna? Jadu...

2007-12-12

Bloggande

Kröb fick mig att skriva det här. Tack!

2007-12-08

Hardrocker

Jag såg The Decline of Western Civilization Part II: The Metal Years. Den var inte lika rolig som Heavy Metal Parking Lot, och det blir ganska trist efter ett tag med sådana här filmer där allting ska berättas av de som intervjuas. Jag antar att tanken är att filmskaparen inte ska stå ivägen för innehållet, och görs det rätt så kan det bli bra (jag tänker t.ex. på American Movie), men ofta blir det bara tråkigt.

Den innehöll i alla fall några höjdpunkter, som när Chris Holmes i W.A.S.P. ligger i polen och häller i sig sprit och pratar om sin alkoholism, medan hans mamma sitter brevid. Och så fick den mig att inse att jag saknar Megadeths tredje platta.

Detta har hänt: jag ramlade omkull!

Det är svårt att inte tycka att det är kul när någon ramlar omkull. Jag ramlade omkull igår. Vi hade julfest på jobbet. När jag var på väg hem, någon gång i fyratiden i morse, så regnade och blåste det. Jag var rund under fötterna. En kastvind tog tag i mitt paraply, jag skulle parera och ramlade omkull. Just då kom en polisbil förbi. Den stannade, och polisen frågade om det var okej. Jotack, sa jag, det är det. Sen gick jag hem.

Det är inte bara roligt när andra ramlar omkull, det är roligt när man gör det själv också. Jag tror det har något med överraskningen att göra.

2007-12-02

Radiosjukan

Bland människor som är tillräckligt intresserade av musik (och statistik) för att installera ett audioscrobbler-plugin så är Radiohead jättepopulära. Och Beatles. Beatles och Radiohead. De är bäst. Kolla t.ex. topplistan på gruppen Radioheads_Not_Our_Top_Artist. Haha, skitkul. Alla lyssnar på Radiohead. Och Beatles. Beatles och Radiohead. Radiohead och Beatles.

En viktig grej med last.fm är att skryta över vilken cool musiksmak man har.
Man kanske t.ex. går med i en grupp som heter "Extensive Musical Taste", för att markera att man lyssnar på nästan vad som helst. Inte bara Radiohead och Beatles. Men på topplistan ligger givetvis Radiohead först och Beatles tvåa. Radarparet. Beatles och Radiohead. Headradio och Lesbeat.

Även jag är skyldig. Jag lyssnar på Radiohead och Beatles (Radiohead: 32 lyssningar, Beatles: 15). Inte så mycket kanske, men för sisådär 15 år sedan lyssnade jag jättemycket på Beatles. Jag äger säkert 10 Beatles-skivor. Radiohead har jag lyssnat lite på. Men så jävla bra är de väl inte? Jag är lite rädd att jag plötsligt ska inse hur jävla bra de är och gå med i Radiohead-gruppen på last.fm. (Där leder Radiohead ganska överlägset, med Beatles som tvåa.) Det är lite som om man skulle bli religiös, tror jag. Tanken känns inte lika störande, men skulle inte vara lika givande heller. Om de nu inte är bättre än Jesus, som t.ex. Beatles.

2007-12-01

Meritokraterna och aristokraterna

Jag såg en bit av ett TV-program av den schweiziske vardagsfilosofen Alain de Botton. Han drev tesen att det moderna västerländska samhället, med England som konkret exempel, är en meritokrati. Är man kompetent så lyckas man. Nu såg jag inte hela programmet, men enligt diskussionen efteråt så har han totalt missat gender-perspektivet, och jag vet inte om han tog upp t.ex. etnicitet. Men om vi bortser från detta, kan det vara så enkelt?

Det finns andra faktorer som det inte går att komma ifrån. Ska man få ett bra jobb så måste man passera en anställningsintervju. Kompetensen att göra ett gott intryck under en intervju är inte direkt kopplad till kompetensen som krävs för jobbet. Att vara driftig, framåt och utåtriktad är alltid en fördel om man ska ta sig fram, men det finns ingen garanti för att någon av dessa egenskaper gör en mer lämpad för att utföra en godtycklig uppgift.

Nu är inte den världen binär, vi kan inte uppnå en perfekt meritokrati med de medel vi idag har att tillgå, men det är ett faktum att vi som lider brist på t.ex. social kompetens och driftighet är diskriminerade. Mitt liv är fullt av motgångar. :(

2007-11-30

Rätt och fel

Visst, man ska inte smygfilma, man ska anmäla fallen ett och ett. Och vad säger den finska (eller svenska) poliskonstapeln när man anmäler ett fall av vanvård av djur? "Fuck it", skulle jag tro. Skapelsens krona, du vet.

IDM från Detroit

Jag såg just på last.fm att en av de mer populära taggarna att sätta på Robert Hood är "idm". För att kontra med en annan TLA: wtf. Robert Hood är så jävla mycket mer UDM än IDM så det finns inte. Det är liksom hela poängen.

(Det som får mig (och en legion andra demoner) att reagera negativt på IDM-grejen är "intelligent". Vad är det som är mer intelligent med den än annan dansmusik? Och är det över huvud taget dansmusik? Det är som att kalla allt som är lite annorlunda för "experimentellt" (tolka mig dock inte som att jag anser att IDM är "annorlunda", precis som med allt annat så är det annorlunda innan man hunnit vänja sig vid det). På discogs påstås Khonnor syssla bland annat med "experimental IDM". Oh. My. Dog. Det visar bara hur galen IDM-prylen är. Spelar Khonnor dans-musik? I have always been here before. I have always been here before. I have always been here before.)

Vidare: igår fick jag ner en packe Evert Taube-skivor. Evert var en av mina favoritartister när jag gick på lågstadiet, d.v.s. innan jag började lyssna på Kiss, W.A.S.P. och Twisted Sister. Jag har inte lyssnat på honom sen dess, men det funkar fortfarande. Sen är faktiskt Evert ett skitroligt namn.

Och så kom jag på en faktor som saknas i grannskapssystemet på last.fm: bredd. Jag tror inte att den här open mindedness-mätaren gör något bra jobb vad gäller exakthet, men om en sådan faktor hade räknats med när ens musikaliska grannar plockas fram så hade jag sluppit ha grannar som antingen bara lyssnar på techno eller bara lyssnar på Cure.

Det var en sak till jag ville säga också, innan jag sätter mig och kollar på Futurama-filmen: jag gillar artister som gör olika saker. Som Boris, som jag lärde känna som en drone doom-ensemble, men som på Akuma No Uta spelar en typ av musik som känns helt oemotståndlig om man som jag gillar Stooges. Alltså, typ, du behöver inte byta artistnamn för att du går från house till techno, eller för att du byter från pop till jazz. Vi gillar dig i alla fall.

Något att fundera på över jul och nyår?

2007-11-28

Tjäna pengar på att må dåligt

Intressant artikel. Så att man mår dåligt och är mobbad på jobbet bör inte få en att säga upp sig, utan man ska istället stanna kvar tills arbetsgivaren är tvungen att sparka en, så kan man tjäna ett par årslöner i avgångsvederlag? Man tar sig för pannan. Och felet med det här verkar enligt artikeln vara att vi har för bra anställningsskydd i Sverige. Jag tycker det känns som om roten till det onda är att man värderar pengar högre än sitt eget välmående.

LENA HAR KÄNT SIG utfryst av sina arbetskolleger under flera år. Hon mår dåligt och är ofta sjukskriven. Hon vill ha ett annat jobb. Där börjar hennes dilemma. Hon kan säga upp sig själv, men har ingen garanti att det blir bättre på det nya jobbet. Därför har hon fått rådet att vänta tills arbetsgivaren köper ut henne. Flera tidigare arbetskolleger fick en årslön i avgångsvederlag. Inte minst för sina barns skull väljer Lena därför att stanna.

Så om man vantrivs på jobbet så är det ingen idé att byta jobb, för man har ingen garanti för att det blir bättre där? Tjenare. Det är inte som att det finns någon garanti för att det inte är bättre heller. Jag säger då det...

Av egen erfarenhet vet jag dock att det uppfattas som dåligt att säga upp sig. Man ska inte bry sig om att man vantrivs, huvudsaken är att man har ett jobb. Jag sa upp mig från mitt förrförra jobb, utan att ha något nytt jobb färdigt, eftersom jag vantrivdes. För mig kändes det helt naturligt, men jag har tydligen inte fått mig tillräckligt med luthers arbetsmoral till livs, för jag fick utstå kritik för detta. Jag ville helt enkelt inte jobba längre, jag sökte inga nya programmeringsjobb på ett tag, eftersom jag fått sådan avsmak för det. Men ska jag följa den här artikelns råd så antar jag att jag borde ha behållt jobbet, men maskat tills jag fått sparken. Vilket idiot jag måste vara som inte gjorde det.

2007-11-24

Attackerad av tefat

Bästa kommentaren någonsin om en popgrupp: "I think its perfect that this band existed."

2007-11-23

Lätt underhållning

Tänk om Microsoft hade skapat gmail. Jag tyckte det var roligt skrivet och ritat.

2007-11-22

Så lätt men ändå så svårt

Friendly Fire: 23:51 (en så kallad fullängdare)
The Awakening: 27:00 (8 låtar av varierande längd)
Oh! My Spine: 30:53 (ännu en LP)
Oh My Darling: 35:13 (12 låtar)
The Return: 36:54 (Bästa metal-plattan någonsin?)
Burzum: 47:10 (Nej, den här slår det mesta.)

Något att fundera på över jul och nyår, kanske?

Den kristdemokratiska dagstidningen som varit

Jag var hos Öresundshälsan på Djäknegatan (jag har bott där, fast det var i Uppsala) på hälsoprofil. Jag fick fylla i ett formulär, utfrågas om detsamma, lämna prov på två olika typer av kroppsvätskor (det var inte svett och snor) och cykla en bit på en stationär cykel med vidhängande digitaldisplay. Jag ansågs inte behöva kasseras riktigt än, även om min syreupptagningsförmåga utsattes för viss kritik.

Jag fick ett av Svenska Afghanistankommitténs utskick. Jag är såld på konkret information, så jag kunde inte låta bli att ge dem lite pengar, även om min ekonomi (i någon ganska abstrakt mening) är ansträngd just nu. För 165kr kunde jag ge papper och pennor till en hel skolklass, för 420 skolböcker till en hel skolklass (samma som skulle ha fått papprena och pennorna?) och för 840 dricksvattenpump och sittmattor till en hel skola. "Eller valfritt belopp!" Det valfria beloppet (med utropstecken) tilltalade mig inte alls, så jag valde alternativ 2, skolböcker. Poängen är att det finns en lärdom att dra av detta: ge konkreta exempel på vad stålarna ska gå till, yo! När jag får slumpmässiga tiggarbrev från andra organisationer som jag annars slentrianmässigt autogirerar till så brukar de åka i papperskorgen med en gång. Alltså: Afghanistankommittén - Linus 1-0. Och givetvis: Linus dåliga samvete över att han la hela sin skolgång på att otacksamt klottra i sina skolböcker, som dessa kunskapstörstande afghanska flickor hellre skulle ha dött än saboterat - Linus plånbok 1-0.

2007-11-20

Skivan du gav mig

Jag fick några skivor jag beställt från cdon.com. Av störst intresse på förhand var Erik de Vahls två första skivor, som jag letat och letat efter på det världsomspännande datanätet, men inte hittat. Det var lite som när jag köpte skivor på högstadiet: jag visste ungefär vad jag skulle få, men jag hade inte faktiskt hört skivorna förut. Jag tror att Friendly Fire skulle kunna utvecklas till en nästan lika stor favorit som Oh! My Spine. Inte lika finurlig, men skön.

Det roligaste var ändå nästan att jag fick en skiva som jag inte hade beställt, av en grupp jag aldrig hört talas om. Efter att ha kollat upp Hella på det världsomspännande datanätet så bestämde jag mig för att behålla den och beställa om Sunn O))) & Boris skiva någon annan gång. Jag har inte bestämt mig för om det var smart än, men det är tillräckligt hysteriskt för att jag ska lyfta på hatten.

Och i övrigt: börjar det bli helt ute med klassiska plastfodral? Fyra av de sex skivorna jag fick kom i sådan här digipack. Jag gillar det, de känns mer organiska än plastfodralen, som mest känns hårda, kantiga, fula och opraktiska.

2007-11-17

Ljud vi minns

Det har inte varit så mycket C64 på sistone, men när jag lite motvilligt börjar lyssna på bidragen till Sidcompo 7 (finns som mp3 för folk som inte äger brun-beige hårdvara) så inser jag hur mycket jag har saknat den här ljudbilden: arpeggiona, puls- och filter-svepen, Jeff-basarna, triangel-vågformen.

Jag har inte hunnit igenom så många av låtarna, men som vanligt så känns det som om den tekniska nivån är hög, även om själva musiken kanske inte är speciellt spännande. Eventuellt måste man redan ha en känslomässig koppling till ljudet för att uppskatta det här. Jag vet inte.

Rymdprofessorn

Jag frågade rymdprofessorn, "Är det något bra på TV ikväll?" Han svarade, "Jag pratar inte svenska längre, jag rör mig bara med engelska rymdtermer."

Men om man tittar på svt.se så ser man att det finns ett digert utbud. 22.05 visas "En kärlekshistoria", som är bra bl.a. för att den inte är vad den verkar vara. 00.10 följer de upp med "Ett hål i mitt hjärta", en sådan där lite hårdare Moodyson-film, som är bra, men obehaglig. Vill man absolut missa sista kvarten av "En kärlekshistoria" (det vill man inte, för då missar man den vackra, konstiga slutscenen), så kan man slå över till ettan och titta på "Bloody Sunday", som handlar om vad det låter som. Jag fick den rekommenderad så sent som igår, och tror att den kan vara väldigt bra, även om det nog känns lite underligt att den där killen från "Kalla fötter" är med.

2007-11-13

Gulag. De sovjetiska lägrens historia av Anne Applebaum

Till att börja med så är Peter Englunds förord ungefär så otrevligt som man kunde vänta sig av honom i en bok som behandlar Sovjet. Han förvandlas till en pekoralist så fort ämnet kommer på tal. Det gäller att fördöma. Hans förord är ett koncentrat av budskapet i resten av boken.

Den egentliga avhandlingen har dock ett faktamässigt innehåll, som gör boken läsvärd. Den samlar ihop och återger lägrens historia och rapporterar om hur livet i lägren tedde sig, liksom hur deras administration såg ut. Där har jag inget att anmärka. Det är allt runtomkring som retar upp mig.

Många enskilda utsagor i boken är så tvivelaktiga att de knappast kunde ha skrivits av någon som inte jobbar som journalist. Det är sensationalistiskt på ett sensationellt sätt: ofta berättas det om grymheter (ett typiskt ord för boken) på ett sätt som skulle känts medryckande, om det inte vore så att jag under läsningen reflekterat över var dylika grymheter också har uppträtt och uppträder till denna dag. Författaren lutar sig då mot siffror: si och så många hundra tusen gick under 1948. Ja, men gör det saken värre? För mig känns det mest som ett sätt att sopa andra regimers otrevligheter under mattan. Om det inte är ett par miljoner som behandlas illa så kan det knappt räknas som orättvisor.

Och så har vi det hejdlösa objektiviserandet: det verkar finnas något sådant som en intrinsikal olaglighet, som författaren ofta åberopar sig på. Jag förmodar att det är den "västerländska civilisationens" 2000-tal som står för det objektivt sanna, som vanligt. Över huvud taget vädjar många resonemang här till att läsarens världsbild överstämmer med författarens: kvinnor tål inte lika mycket som män, straff är rätt om det är "yrkeskriminella" som utsätts för det och annat som kan kännas objektivt sant om man är vit medelklass år 2005.

Min kritiska läsning leder mig även till många nya upptäckter om djurens natur. Djur är grymma, egoistiska, brutala, saknar självkänsla och får stå som förebild för människor som iscensätter folkmord. Jag känner personligen inte till några djur som utövat någon utstuderad grymhet mot andra djur, speciellt inte av samma art som de själva, men Anne Applebaum verkar beläst och skulle säkert kunna komma med exempel på djur som inrättat koncentrationsläger. Hon kan givetvis inte låta bli att dra paralleller mellan hur det fanns föreskrifter för hur lägrens hästar och hundar behandlades å ena sidan, och hur lägrens fångar behandlades å andra sidan. Det är en kliché att påpeka att det värsta som kan hända en människa, är att behandlas som ett djur, men författaren till den här boken verkar inte inse att det skulle kunna ses som en kritik av hur vi behandlar djur.

Jag skulle kunna fortsätta hela natten att ta upp invändningar mot enskilda formuleringar (eller redovisa exempel på hur slarvig översättningen är, antagligen skedde den i alla hast efter att boken började uppmärksammas), men jag väljer att helt enkelt citera en bit ur Appendix: Hur många?:

En enda rund siffra över dödsoffren skulle vara ytterst tillfredsställande, eftersom vi på så sätt skulle kunna jämföra Stalin med Hitler eller Mao. Men även om vi fann en sådan tror jag inte att den heller skulle berätta tragedins hela historia. Inga officiella siffror kan till exempel återge dödligheten hos hustrur och barn och åldrande föräldrar som blev kvar, eftersom deras död inte dokumenterades separat.

Jag gillar inte att använda uttryck som "obehaglig människosyn", eftersom de vädjar till någon typ av slentrianmässig humanism, men obehagligt till mods känner jag mig i alla fall ofta under läsandet av denna bok. Men, som sagt, det är inte någon dålig bok, så länge författaren håller sig undan från resonerande.

2007-11-12

Paig och aporna

Paig tells it like it is. Som vanligt. Get är enklast att se djur som maskiner, helt olika oss. Människor är intelligenta, medkännande, kreativa och härligt individuella, medan djur är identiska, dumma automater. Det gör det i alla fall enklare att motivera att vi behandlar dem som vi gör.

2007-11-10

Den nya webben är gammal som fan

Såg att slashdot firat 10-årsjubileum. Jävlars, är det så länge jag har tyckt att den sajten helt enkelt är ganska ointressant? Tydligen. Slashdot har alltid varit en web 2.0-sajt, i det att det är användarna som skapar innehållet. Redan första gången jag såg den så reagerade jag på hur jobbigt det kan bli om man bara vräker in innehåll, utan att bry sig om att sålla på något sätt. Diskussionerna rinner på i oändlighet, har man tur så sätts poäng på inläggen av folk som inte har bytt ut sina hjärnor mot falukorv, men oftast är det bara skit. Under de senaste åren har Slashdot-idén tagits fram som idealet för hur webben ska funka. Ungefär som spelbranschen börjar inse att deras accelererande investeringar i content inte ger lönsamhet. Kunderna kräver mer och mer, utan att vilja betala mer. Loppet är kört, kunderna får själva producera sina produkter. Det blir en fruktansvärd massa produkter. Man får söka bland produkterna. Har man tur så hittar man en bra produkt. Eller så mosar man ihop alla produkter och skapar en ny produkt av produktmos. Gött mos.

Gratis strupsång på sibiriska

Bugotak framför någon typ av sibirisk folkmusik. Det är obekanta stränginstrument, flöjter, mungigor och strupsång till höger och vänster. Idén att köra covers på rock-låtar känns inte så hett, men i övrigt borde det kunna vara spännande för ljudnördar. Själv bara gillar jag hur det låter när sångaren liksom brummar fram toner. Musiken laddar man ner gratis från last.fm.

Jag höjer ett varningens finger för den defekta nedladdningsservicen på last.fm: nedladdningarna av mp3or avbryts ofta, så även om det det ser ut som om man fått ner hela filen så har den i själva verkets brutits av på mitten (eventuellt är det den i cyberspace tydligen allestädes närvarande Glenn Rune Gallefoss som mumsar i sig bitarna). Låt dock inte detta hindra dig från att uppnå en nära-Bugotak-upplevelse.

Grabbarna i baren

För att jag såg den här Simpsons-filmen.

Den var knappt en besvikelse. Lite? För att recensionerna lät ju bra dårå. Men! Den var juhe precis sådär som jag hade föreställt mig. Som South Park-filmen va. Va? Som ett avsnitt ur serien, fast längre. Så lite man hinner med på en och en halv timme. Lite latte. Ingen fördjupning av karaktärerna. Bifigurerna finns knappt med. Dina favoriter. De hinns inte med. Ny, spännande story då kanske eller eller eller? Nej: samma som vanligt. Van-lugt. Fjodor van Lugt. Frederick of the Smell: Homer är dum, Marge blir besviken, Homer inser det och bättrar sig tillfälligt och så blir det ett lyckligt slut. Inte ens det kan de dra ut på lite. Klipp-klapp, problemen lösta, då kör vi eftertexterna. De har slut på skämt, slutat hitta på skämt, de har inget kvar. Kanske att de borde gjort filmjäveln för 15 år sedan istället. Jodå s'att.

Men det...

2007-11-08

Miljöjäveln

"För oss på Akelius är miljön viktig. Vi vill ha en god inre boendemiljö, men vårt miljöengagemang sträcker sig även utanför våra egna områden. [Ett par rader bullshit bortklippta.] För att ge ökad komfort och för att minska vattenförbrukningen kommer vi att:

- Byta ut silen i kökskranen till en strålsamlare med kulled.
- Byta ut silen i badrumskranen till en strålsamlare.
- Byta ut duschslang och duschhandtag.
- Kontrollera att kranar och toalett är täta."

Okej, så jag förväntas tro på att:

- Min hyresvärds intresse för att minska vattenförbrukningen inte beror på att de tjänar pengar på det, utan att de bryr sig om miljön.
- Min komfort ökar genom att jag får mitt fullt fungerande duschhandtag utbytt mot ett som knappt släpper igenom något vatten och gör att temperaturen på vattnet varierar på ett ganska störande sätt.

Eller hur?

2007-11-07

Häggström och Lenin

Det känns på något vis passande att det är på 90-årsdagen av oktoberrevolutionen som Göran Häggström väljer att föreslå att människor som blivit dömda för vissa brott inte ska få jobba som läkare. Det handlar enligt Häggström om förtroendet för sjukvården. Men förtroendet för brandkåren då? Rörmokarna? Och livsmedelsbranschen? Tänk dig själv om en giftmördare skulle jobba med att konservera frukt! Den enda vettiga lösningen om man tar de här problemen på allvar verkar vara att deportera alla som dömts till något brott.
Eller helt enkelt hålla dem inspärrade på livstid.

2007-11-03

Helgläsning: en dator per barn

Den här artikeln handlar om hur de söta, gröna datorerna används i ett pilotprojekt på en skola i Indien. Jag hade tillfälle att pilla lite på en sådan här dator när jag var i London, och fattade inte mycket, men man kanske måste vara barn för att fatta. Jag skulle också ha velat ha en magisk maskin med kamera, ljudinspelning och andra galenskaper, när jag var fem år gammal. Det fick jag inte, för det fanns inga sådana då. Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Säpo ringde och sa att du var olaglig

God morgon!

Igår facebookade jag en del. Det har sina poänger, men det är mycket som är väldigt konstigt. Användargränssnittet känns helt och hållet oplanerat, man vet t.ex. aldrig riktigt vad man ska göra för att spara en bit text som man skriver på. Ska man klicka utanför textboxen? Ska man trycka return? Ska man säga "Kilimanjaro"?

En tråkig grej är att det får Konqueror att krascha ganska ofta. Det funkar dock ganska bra i Firefox, som jag även är tvungen att använda för att posta här på blögger. Att programmera webb-grejer måste vara det svåraste som finns. Eller så är alla som gör det KÖTTHUVUDEN. Ja, så måste det vara.

Det värsta med Facebook är dock att alla de här små apparna försöker få en skicka inbjudningar till alla sina FBK-ar, på ett sätt som får albanska pyramidspel att framstå som ganska sympatiska i jämförelse. De försöker hela tiden lura en och jag känner mig alltid lite osäker på om jag ska bli dödshotad av någon när jag lägger in en ny app. I kombination med att man får upp reklam för oseriösa låneinstitut så ger det en extra pikant webbupplevelse.

Och så.

2007-11-02

Kimchibloggen, dag 669

När jag var liten så tittade jag på Benny Hill på TV. Benny Hills sketcher gick ofta ut på att han smiskade en flintskallig hangaround på flinten, men mycket oftare handlade det om att han tafsade på tjejer och kom undan med det. Benny Hill var en dirty old man på ett sätt som inte skulle ha varit okej idag. En sketch som jag av någon anledning kommer ihåg var en där han upprepade gånger sa "Learning all the time". Jag tror att det var så att han låtsades vara utlänning, och lärde sig nya ord genom att klämma en dam på olika kroppsdelar och fråga vad de hette.

Jag lär mig en massa om att göra kimchi, genom att göra diverse pinsamma nybörjarmisstag (n00b pwnd by kimchi yo). En sak som jag i fortsättningen tar på allvar är rådet att använda något för att pressa ihop kålen. Ligger den för löst packad så blir resultatet av en veckas lagring nada för kålen som ligger överst. Det blir liksom kål som legat i en burk i en vecka. Den är fräscht frasig och täckt av chili (det där lät som en reklamslogan), men inte fan är det kimchi. Men okej, koreanerna har haft ett par tusen år på sig för att utveckla konceptet, att det tar mig ett par försök att få det rätt är helt okej. Helt okej. The kids are alright. The boys are back in town. Basister som tar heroin. I am your hero, you are my heroine. Sword of Sodan. Danskar som kodar Amiga-spel. Tiger Mission. Leopard. Core Animation. Just det, Jöns skickade mig dokumentation om Core Animation. Nu ska jag läsa data.

2007-11-01

Mer generellt

Ett muller. Ett brus. (Eventuellt struktur.) En ren sinusvåg: pling-plong, pling-plong. Det där som förenar Music for Airports av Brian Eno, Information Overload Unit av SPK och Filosofem av Burzum.

You're not making much sense right now.

Nej, men som Wittgenstein skulle säga: det låter såhär. Jag återkommer med illustrationer.

Svängigt

Först kändes Majessic Dreams helt menlösa, men när man känner för något som inte rockar riktigt lika hårt som Nick Drake så kan de passa alldeles utmärkt. Eller som Roger brukade säga: huvudsaken är att det inte svänger.

På samma tema så har jag omvärderat Slowdives sista skiva, Pygmalion. Mycket mindre pop än deras tidigare skivor, men helt perfekt om dessas drömska shoegaze känns för lättillgänglig.

2007-10-31

ptrmn + bsblt == true

ptrmn grävde sin grav där han stod. Men alla blev lurade, för det var ingen grav, det var en hemlig gång som gick till hans hemliga studio. I studion fanns inte Basia Bulat, men väl en fin liten sång av henne, som hette I Was a Daugther. I sin hemliga studio hade ptrmn en hemlig apparat. Han matade in Basias sång i ena änden av den hemliga apparaten, och i andra änden kom det ut en omgjord version. När ptrmn, likt en zombie, stönande och lätt rutten, grävde sig upp ur sin grav, så hade han i handen en ogg. Den ville han dela med världen, eftersom världen ofta delade med sig av oggar och mp3or till honom, så han laddade upp den här. Funky, yo!

2007-10-30

Kimchibloggen, dag 666

Under de senaste dagarna är det många som har varit på mig och bett mig ge en uppdateringen om kimchi-situationen. Den förra laddningen kimchi är uppäten, så just nu står jag utan, men nästa dos står på lagning och kommer tuggas på framåt helgen någon gång.

För att ankyta lite kimchi-temat, så kan jag berätta att jag idag intog lunch på Govindas, trots mina reservation mot Hare Krishna. Maten jag fick var ganska bra. Inte speciellt intressant, men bättre än vad man får på en genomsnittlig indisk restaurang här i stan. Precis som alla indiska restauranger jag någonsin ätit på så led dock även denna av en total brist på kimchi. Detta i motsats till alla koreanska restauranger, där det alltid har funnits kimchi att tillgå. Alltså: Korea mot Hare Krishna 1-0.

2007-10-27

CP-Linux

För några år sedan var det någon typ av nyhet om en Linux-distribution av och för kristna (man skulle till och med kunna kalla det för en kristen Linux-distribution, tror jag), där demoner kallas änglar istället. I övrigt vet jag inte vad skillnaden var. Huruvida det var sant vet jag inte heller. Nyss råkade jag skriva "/dev/nyll" istället för "/dev/null" och kom på den lysande idén med en CP-variant av Linux. /dev/null kanske skulle heta /dev/nylle, ls skulle (som i KennyOS) stå för "lethal system call" och boota om systemet, och Open Office skulle köras i bakgrunden hela tiden. Vad man skulle göra med det centrala kommandot cp vet jag inte riktigt.

Fan vad värdelöst det vore. Fan vad ingen någonsin skulle lägga ner någon energi på att göra det här. Och så. Dessutom verkar cplinux.de inte alls vara speciellt CP, förutom att hela sidan är på tyska. Tillägg till CP-listan:

2597. Blogga.

2007-10-24

Politick

Utöver arbetet med häpnadsväckande maskiner har jag idag även läst vidare i Anne Applebaums bok om Gulag. Det är en bra bok, men hon dras, som den journalist hon är, åt det raljerande, retoriska, sensationalistiska. Gött. Men förordet, skrivet av akademiledamot Peter Englund, är värre. Bokens ämne är, jämsides historisk utläggning, det klassiska Stalin är värre än Hitler-temat. Fler människor dog. Utrensningarna var lika (eller, enligt herr akademiledamoten, mer) godtyckliga. Som om det vore det som får oss att att se de individer som rantar om Hitlers ondska som upplysta, snarare än som pekoralister. (Eller i alla fall som upplysta pekoralister.) Hur som helst har det inget att göra med korrekt historieuppfattning: hur många Hitler respektive Stalin personligen torterade till döds har ganska lite att göra med hur mycket din genomsnittliga högstadielärare i samhällskunskap kommer anordna temadagar emot personen i fråga. Kanske något att fundera på över jul och nyår?

Fantastiska maskiner, del 1: Bombmotorsåg

Uppfinningens område

Föreliggande uppfinning avser generellt manlighet i krigföring, och avser särskilt en anordning för att bomba och såga i stridssituation.

Bakgrund

I dagens konfliktfyllda samhälle hamnar man ofta i konfliktsituationer som man inte kan klara sig ur utan att ta till extremt manliga åtgärder. Sådana är dock inte alltid möjliga, då utrustning ofta saknas.

Det förekommer att enskilda personer bär med sig handeldvapen, knivar, yxor och i vissa fall även bomber, men dessa förekomster är ojämt utspridda, och det är inte alltid vapen finns till hans då en provokatör dyker upp.

I sådana situationer måste man handgripligen kunna försvara sitt revir med bestämda åtgärder. Exempelvis gäller detta då man handlar kläder, en expedit kommer fram till en för att hjälpa en och man känner sig en aning fjollig. I en sådan situation bör man omedelbart visa vem det är som bestämmer, och att man minsann inte är intresserad av några bögattiraljer.

Kort sammanfattning av uppfinningen

Ett syfte med föreliggande uppfinning är att den ska fungera som vapen i många olika situationer, även i sådana situationer där de flesta skulle tveka att ta till våld.

En fördel med uppfinningen är att den endast kan användas av riktigt biffiga typer (s.k. karla-karlar) och att ingen som använder den kan misstänkas för fjollighet.

Uppfinningen består av ett sammansatt system, bestående av en kraftig, kärnkraftsdriven motorsåg, kopplad till en databas, och med en bomb längst fram.

En fördel med uppfinningen är att den kan användas även till andra manliga uppgiften, såsom att såga ned träd eller lagra information om sand (i den ingående databasen).

[Det blev aldrig något patent, eftersom jag aldrig blev klar med den här texten. Skrivet för 4-5 år sedan, då jag jobbade på ett företag som sysslade med den här typen av innovation. De interna skämten var ofta av manlig natur, och avsåg databaser fyllda av sand.]

2007-10-22

Kimchibloggen, dag D

Spänningen var, som de brukar säga (idioterna), olidlig. Kimchin blev hyfsad. Inte direkt bra. Inte helt dålig. Det blev inte riktigt rätt med proportionerna, det är något som fattas i smaken, och det var inte bara chilin det blev för lite av. Nästa gång: mer och starkare chili, pressad lök istället för hackad, death from above och ett skrockande i skymningen.

2007-10-21

Kimchibloggen, dag C

Imorgon smäller det, då ska jag smaka av kimchin. Nu är det spännande. Fuck you!

Som förberedelse till avsmakningen imorgon så utvecklar jag mig musikaliskt genom att ladda ner bulgarisk säckpipemusik, japansk gagaku och drone doom.

Nu ska jag sova och drömma om kimchi.

2007-10-20

Hur billig är du då, min lille vän?

Radioheads nya skiva får man ladda ner gratis. Ändå väljer folk att ladda ner den från bittorrents. Den här artikeln ställer frågor kring detta beteende som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle kunna uppkomma.

Inte för att jag skulle brytt mig om att lyssna på en ny skiva av Radiohead i vanliga fall, men just det faktum att de valde att göra så här gjorde mig intresserad. Jag letade upp deras webbplats och försökte ladda ner. Det var inte helt lätt, men efter att ha letat mig fram genom en ful och svåranvänd webbplats så blev jag placerad i kö. Medan dettta pågick så letade jag upp en torrent istället. Sen ville Radioheads webbsida att jag skulle fylla i en massa uppgifter om mig själv, där t.ex. telefonnummer var obligatoriskt. Okej?

Först kändes det lite som att Radiohead är down with the kids, men när jag kommit såhär långt och hunnit läsa artikeln ovan så kändes det som att Radiohead snarare var down with the drugs, så jag stängde Radiohead-sajten och väntar nu på att filerna ska komma till mig via bittorrent. Där slipper jag lämna ut min email och mitt telefonnummer till okända människor.

Nästa steg: jag kommer lyssna på tre av låtarna och sedan ta bort dem medan jag mumlar något om trötta jävla gubbrockare. Men vi får se, jag vill minnas att jag då och då lyssnade på Radiohead med viss behållning när jag bodde i Enköping.

Dummare än kungen

Jag föll för hypen igen och testade senaste Ubuntu, släppt för några dagar sedan. "Mistake!", skulle jag pipa om jag vore en karaktär i Bomberman. Det är jag inte, men jag pep det ett flertal gånger i alla fall. Ubuntu gillar inte min dator, och antagligen inte mig heller.

Som vanligt går det snabbt att installera, man ges inga val och kastas in i Gnome när man bootat om datorn. Man kanske väljer att slå på lite grafiska effekter, nvidias egna drivrutiner installeras, fönsterhanteraren dör, X slutar ta emot input och jag bootar om med powerknappen.

Ett par fruktlösa försök att laga skiten senare letar jag upp min Debian-skiva och installerar om det. Vis av tidigare erfarenheter väljer jag att inte låta installeraren hjälpa mig med att installera ett "desktop environment", utan jag tar hand om det själv genom ett ninja-move som i ninja-kretsar kallas "aptitude install wmaker xorg".

Någon gång ska jag köpa en ny dator, en söt liten laptop med intel-grafikkort. På den kanske jag kommer testa att installera ubuntu igen. Eller inte. Vi får se.

2007-10-18

Modernt

Idag när jag gick hem så passerade jag en affär som skyltade med att de ställde ut "modern konst". Det känns som om det var ett tag sedan man hörde det uttrycket, och ska man vara petig så skulle man kunna fråga sig om de menar konst som är modern idag eller om det handlar om modernistisk konst. Men jag tror att det som avses är sådana däringa tavlor som inte är fina, ja, man kanske inte ens ser vad de föreställer. Sådant där som var på modet bland konstnärer som var aktiva på den tiden då män hade hatt och mustasch. Jag tyckte i alla fall att det var kul, och om Du inte gör det så kan Du dra åt helvete.

Kimchibloggen, dag 3

Jag tror att det går bra, men kimchin sköter sig ganska mycket själv. Dagens arbete bestod i att ställa in burkarna i kylskåpet. Igår kväll luktade det vitlök om den något mindre täta burken, idag luktade det mera som surströmming. Jag tror att succén kommer bli total. I will prevail and wade in the blood of my enemies.

2007-10-17

Nerspolat

Om jag förstår Naseer rätt så är det verkligen slut på Synergenix nu. Den tidiga historien känner jag inte så bra, men företaget hade en storhetstid runt 2003, när Sony Ericsson levererade populära telefoner med mophun integrerat. Sen fanns det säkert möjligheter, men försöken att bredda verksamheten och göra allt möjligt, utan att vara bäst på något, var inte speciellt lyckade. När jag började jobba på Synergenix så hade de nyligen köpts upp av ett amerikanskt katastrof-gäng som hette Kayak. Efter ett namnbyte (Blaze var inte bättre än Synergenix) och diverse misslyckanden så höll företaget på att gå omkull. Jag slutade i den vevan, sen köptes Blaze, eller åtminstone den svenska delen (jag är inte insatt) upp av casual-jätten Oberon, mophun las ner och nu har de tydligen tröttnat på sin lilla svenska utvecklingsstudio och bestämt sig för att lägga ner den.

Tänk så bra det hade kunnat gå, med tanke på hur coolt mophun faktiskt var, även efter att Sony Ericsson gjorde slut. Tänk om man hade kunnat satsa på high end-spel (jag visste inte ens att Lock'n'Load 2 fanns att köpa, coolt) fullt ut och ta tillvara på det vi faktiskt var duktiga . Tänk om man hade kunnat satsa på kvalitet istället för licenser. Tänk om mobilspelsbranschen inte hade varit som TV-spelsbranschen i början av 80-talet. Ja...

Shit happens.

Kimchibloggen, dag 2

Badabam:

Jag hällde av saltvattnet och sköljde kålen i icke-salt vatten. Sen mixtrade jag ihop kryddblandningen: ett par matskedar chili, 6-8 klyftor vitlök och en ganska fint hackad gul lök. Jag blandade kål och kryddor och packade den ganska fränt luktande blandningen i glasburkar, diskade upp och kände mig nöjd. Sen insåg jag att jag glömt sockret, så jag tömde ut kålen igen, blandade i en matsked socker och packade återigen i allt i burkarna. Jag tror att sockret är viktigt för jäsningen. Nu står burkarna och ser giftiga ut på köksbänken. Allt är väl.

2007-10-16

Kimchibloggen, dag 1

Äntligen är det av mina fans länge emotsedda kimchi-projektet igång! Salt köpte jag för flera veckor sedan, kål köpte jag idag och vatten har jag i kranjäveln. Och ja, det är allt som behövs for the first stage of glorious kimchi, yo. Jag löste upp en halv deciliter salt i en liter vatten (resultat: väldigt salt vatten, så motstå frestelsen att festa på denna soppa, då dylika excesser kan leda till de allra gräsligaste symptom). Jag ska kålen i ganska stora bitar. Jag tryckte ner kålen i kastrullen med det artificiella Döda Havs-vattnet. Jag la på en tallrik, för att hålla kålen under vatten. Nu väntar jag. Imorgon ska skiten (d.v.s. kålen) ur askan (vattnet) och i elden (chili+vitlök), sen blir det mums filibabba (eller horror from beyond the grave) inom någon vecka.

Ja, kukars skymning, som far brukar mumla när han sitter på toaletten. Nu blir det åka av.

2007-10-14

Han är en apa!

Code Monkeys är en TV-serie som är ganska rolig ibland, speciellt när de inte försöker vara jättegalnare än South Park, utan bara skämtar om dataspel. Jag börjar bli så gammal så att jag känner att jag vill ha någon typ av substans i min underhållning, men avsnitten är korta som avsnitt i TV-serier med korta avsnitt, så jag behöver inte bränna någon onödig tid. Ett avsnitt av Code Monkeys räcker ungefär till att äta en stor tallrik tortelloni med tomatsås.

Visst hade det varit kul om det verkligen hade funnits kommersiella spel som hette Hobo Killer, Big Ass Dolphin, Ninja Robot Pirates, Moon Tennis, Bacon Avenger, Knights vs. Aliens och Drunk Tank? (Det är inte en retorisk fråga. Svaret är ja.)

2007-10-13

UFO-mocka

Det varmaste och finaste Kraftwerk har gjort är väl Man Machine, eller hur? Fan, kom igen nu då, håll med då, jag är ju din polare, fan... Det är kärlek i den produktionen, fan. Jag ska säga dig en sak, jag har tagit tjack i tjugo år, då fattar du, man har varit med om en del. Det är hur rent som helst, men samtidigt vibrerar det, eller hur? Jo för fan.

Det jag aldrig riktigt har gillat med Suede, även om jag har slagit i mig både det ena och andra till We Are the Pigs och Sleeping Pills, är att produktionen är så klinisk. Fan... Sleeping Pills, mannen! Hehe. Du fattar! Ja vafan, det är jävligt skönt att gitarren i refrängen i So Young är så jävla klar, men man stör sig ju på skiten ändå, eller hur? Som fan alltså. Inget skitsnack om Suede, men du fattar, man kan ju störa sig på grejer.

Men alltså... Ja, jag ska säga dig en sak, grabben, och lyssna nu för fan, det här är ingen jävla lek. Jag har suttit på kåken, säkert femton gånger, så det är inte vem som helst du snackar med här. Du fattar vad jag menar. Fan, jag gillar dig, men inget jävla jidder, fan, du hajar? Svara, för fan! Alltså, du ska lyssna på Drowners-covern med Flying Saucer Attack, det är fan hårt. Det är som Jesus and the Mary Chain, fast låter illa på riktigt, du fattar? På riktigt alltså.

Fan, du har inte en hundring att låna ut? Vore schysst som fan. Du vet, jag måste dra nu, har lite grejer att styra med.

Orkar, orkar inte

Orkar man verkligen ta sig till Marseille första helgen i november för att gå på Data Airlines och Main? Fördelar med att ta sig dit: jag har aldrig varit i Frankrike, det kommer trevliga människor, det bli bra musik, åtminstone en antydan till death from above och säkert någon fastcompo där jag kan utklassa konkurrenterna. Nackdelar: jag blir trött av att flyga, av att vara i länder där folk inte fattar vad man säger och av att sova på betonggolv medan folk spelar elektrobröt på högsta volym.

Vi får se, som far brukar väsa när han ligger och pissar i groggvirket.

2007-10-11

Fryst

Förra helgen såg jag ett TV-program. Kristian Luuk intervjuade sin gamla polare Fredrik Lindström. De satt och pratade en timme och verkade ha det ganska trevligt, medan jag hade tråkigt och väntade på nästa rockvideo. Idén med programmet är nämligen att gästen har valt fem rockvideos. De spreds ut över hela programtiden, så att jag var tvungen att fortsätta titta, trots att bara två intressanta saker om Fredrik Lindströms liv kom fram.

Den ena intressanta saken var att hans familj under hans barndom klädde upp sig till lördags- och söndagsmiddagarna. Fadern stod i kostym (eller var det frack?) och höll tal inför sin hustru och sina två söner. Jag önskar att jag hade fått vara med om något sådant, åtminstone en gång.

Den andra intressanta saken var att Fredrik Lindström hävdade att man lär sig tycka om musik under sin uppväxt, sen fortsätter man tycka om samma musik. Det var uppenbarligen sant i hans fall, för hans videos var från 70-talet, och det verkar vara sant för de flesta. Det är därför människor över 30 alltid lyssnar på trist jävla musik. Själv känner jag inte att jag håller på att fastna i det där träsket än, men det här gäller väl mest för folk som inte faktiskt är speciellt intresserade av musik. Eller jag vet inte. Man kanske måste vara ovanligt nyfiken för att bry sig om musik som personer äldre eller yngre än en själv skapar. Det är som att ändra sig. Det är svårt, men det går. Och alla får lyssna på vad de vill (förutsatt att det inte är Tomas Ledin).

2007-10-09

Glad, snäll och ganska söt

Idag är jag entusiastisk över följande: Stereolab, den här artikeln på IDG.se, A Perfect Circle, nytt nummer av Afghanistannytt och Windowmaker. Götta, as they say, the asswankers.

2007-10-07

TV on the radio

Eller radio on the net. Idag har jag lyssnat en del på last.fm-radio, i jakt på ny musik. Jag är mer lat nu än vad jag var för några år sedan, när jag började lyssna in mig på techno. Då surfade jag runt och letade upp artister som verkade intressanta, laddade ner en massa musik och lyssnade. På sista tiden har jag graviterat mot ambient i olika former, men känner inte att jag orkar gå igenom allt. Jag kan lyssna lite på Brian Eno, Cocteau Twins, Palestrina och Plastikman, men det finns ingen vettig väg till en övergripande bild av vad som finns.

last.fm hjälper en del, men jag måste än en gång ondgöra mig över konceptet "liknande artister". Sådana här tjänster bygger på för många antaganden som inte stämmer. En artist kan göra mer än en sorts musik. En lyssnare kan lyssna på olika genrer. All musik består inte av fristående delar om 4 minuter. Miljontals användare som taggar saker efter eget huvud ger inte nödvändigtvis vettiga resultat. Att en låt har spelats på min dator betyder inte att jag tycker om den.

Annars är last.fm's radio ganska mysig, förutom att klienten har något allvarligt fel i sin textutritning, som gör att jag ofta inte kan se vad det är jag lyssnar på. Just nu hör jag t.ex. en ganska dålig låt som kanske är gjord av en artist med det passande namnet Lame.

En svart låda

Tycker du att det är rätt att hålla djur i djurparker och zooanläggningar? På det svarar Mahler, 66: "Djurparker är inget för mig, jag är intresserad av teknik."

Man frågar sig vad som flugit igenom hans huvud, men jag har själv fått sådana här Vi 5-frågor vid några tillfällen, och det som hamnar i tidningen är inte citat. Därför blir det sådana här Skalman-svar ganska ofta. Man kan glömma att få något vettigt sagt, eftersom man är begränsad till cirka 10 ord.

2007-10-06

In the beginning there was death

Dave Jones bloggar om att det är 10 år sedan han installerade Linux för första gången. För mig var det 9 och ett halvt år sedan. Jag hade hört talas om Linux något år tidigare, men var inte så intresserad av datorer just då och fattade inte vad det handlade om. Sen köpte min dåvarande sambo en PC och jag började lära mig C från någon galen tutorial jag hittade på nätet. Kompilatorn var djgpp, en gcc-portning till MSDOS, som jag körde på min 486-laptop med 4MB RAM.

Våren 98 hade jag separerat från Sara och sparade ihop till en egen dator, ett monster med 200MHz Pentium MMX, 32MB RAM och 2,5GB hårddisk. Jag köpte till Windows 95 för att vara på den säkra sidan, men det första jag gjorde när jag fått hem datorn var att installera RedHat Linux 4.2, som följde med boken RedHat Linux Unleashed, en av de många vansinnigt dåliga böcker som givits ut av Sams Publishing.

I RedHat 4.2 kunde jag inte få igång X i någon högre upplösning än 320x240, så någon vecka senare betalade jag ett par hundra spänn för RedHat 5.0. Det var ingen idé att försöka dra hem en hel CD-image över modem. Jag fick igång X och kunde köra fvwm i glorious 800x600. Jag kunde surfa med Netscape, men det kraschade allt som oftast (minns ni paniken som uppstod varje gång det stod "Starting Java" i statusraden back in the days?), så jag höll mig för det mesta till Lynx.

Mina intryck av Linux på den tiden: det var stabilt som urberget och kryptiskt på ett inbjudande sätt. Jag satt framför datorn 14 timmar per dag, lärde mig använda Emacs och bash och läste mina mail i pine.

Det har hänt en del sedan dess: KDE och GNOME, automake och autoconf, begreppet "open source", 3d-kort, bredband, firefox etc. Man lägger inte längre en eftermiddag på att konfigurera fvwm eller sendmail. Det enda som inte har ändrats är att vanligt folk fortfarande inte kör Linux på sina PC-datorer. Däremot kanske på sina mobiltelefoner eller DVD-spelare, men det vet de inte om.

2007-10-05

Sjukdom

22.09 en fredagkväll får mig Dr. Eco Chamber plötsligt att börja fundera kring denotation och konnotation igen. Sjukdomstecken? Symptom.

Hur som helst (however), vad är det primära? (Det vore underbart att få gasta något i stil med "hela frågan är felställd!", men så tvärsäker kan man inte vara utan att känns sig dum i huvudet.) Det känns snarast som om det skiftar. Om man säger "Han där körde i minst 130" så är det som om man spottar ur sig en störtskur av konnotationer, men samtidigt är denotationen primär. Beroende på tonfall, kontext osv. Vi behöver inte spalta upp det.

Min fundering handlade snarare om förklaringar i stil med "Grejen med den här designen är att vi tänker i termer av givare och tagare, hagelgevär och måltavlor, och implementationen är aggressivt objektorienterad". (Programmerare gillar överdrifter.) Den som pratar ser framför sig vad han pratar om, den som lyssnar ser framför sig explosioner, trädstrukturer och abstrakta tankeflöden. Ibland ger sig lyssnaren in i en diskussion och kontrar med egna bilder och ibland blir diskussionen bara till ord. Just ord. Vad kallas det? Jag vägrar tro att det är mig det är fel på.

(Bloggning blir bara i undantagsfall så här abstrakt.)

Ett oanständigt liv

Nu har jag sett Ett anständigt liv också. 10 år har gått och alla förväntningar har infriats. Livet leker för missbrukarna och deras familjer. 1979 var Sverige fortfarande fruktansvärt svenskt. Det är inte bara innehållet som känns 70-tal, utan det känns att hela projektet är från en svunnen tid. Det känns modernt för att det är så omodernt. På den tiden gjorde man saker för att man brydde sig, nu skulle det kallas reality och man distanserar sig genom att vara närgången. Tillbakablickarna till den svartvita, fjuniga föregångaren känns obehagliga på riktigt. Sverige är skitigt och ont och har polisonger. Nu tänker jag inte skriva mer.

2007-10-04

Bloggen fyller 50 år

Om jag har fattat saken rätt så firar "Din Sputnik-teori, min skapare" 50 år idag. Götta. Detta borde leda mig in på den vanliga spekulationen om vad teorin går ut på, och om vi verkligen är skapade av utomjordningar, men jag sitter på jobbet, så jag tar och jobbar lite istället.

2007-10-03

Umberto Eco chamber

Jag läste Foucaults pendel när jag gick på gymnasiet och tyckte att den var ganska löjlig trots att den byggde upp en konspiration med rosencreutzare och tempelbröder och all möjlig ockultism efter att under de senaste åren ha läst några av hans andra böcker och fått mersmak så läser jag den nu igen och hoppas att den ska vara bättre än den var då

bättre än Dan Brown som har snott hela konceptet från den här boken eller hittat på det själv eller snott det från någon annan men Eco är en riktig författare även om hans långrandiga referenser till litteraturhistorien kan vara tröttande men inte när han gör det rätt som i Rosens namn eller Baudolino men bara jobbig i Drottning Loanas mystiska eld

jag har en bok med kommentarer till Kants verk där Derrida har ett verk med som jag har för mig heter Parergon jag har aldrig ens vågat försöka läsa det för texten ser helt ogenomtränglig ut sådär som den brukar vara med honom fast ännu värre ungefär som att läsa det här jag skriver just nu fast med mycket fler svåra ord och faktiskt någon form av tanke bakom som man tror att man kan greppa men som försvinner på något sätt eller som man inser inte alls är vad han menade

som Heidegger som man känner sig helt upplyst när man läser även om man inser att man bara fattar en bråkdel av i-världen-varon och tillvaron och onto-teologin och varandets vara och tyg som man använder som zeug

men är man spränglärd på det sättet och inser att man bara blir lurad av språket så måste man uttrycka sig på ett sätt som inte är bekant och som gör att det tar tio minuter att läsa en sida och att man fortfarande inte förstår den eller om man har förstått den så kan man fortfarande inte vara säker för man kan aldrig vara säker på någonting speciellt inte på att man har förstått något vad det nu innebär att förstå någonting och om man kan förstå någonting som någon annan har tänkt man kan i alla fall inte förstå det på samma sätt för man kan inte vara någon annan men man kan inte veta det heller för kanske är vi alla helt lika även om det finns mycket som tyder på att så inte är fallet

när man läser Hanne Örstavik och lyssnar på Andreas Mattsson eller läser Park Wan-Suh så känns det som om det talar om något allmänmänskligt eller så handlar det bara om ett sätt som man kan vara på och kanske kan man vara på väldigt många andra sätt och antagligen finns det många som aldrig är på det sättet

det var roligt att spela jojo det var väldigt länge sedan sist det var trendigt ett tag med jojo när jag gick på lågstadiet enligt uppgift skulle världens duktigaste jojare komma till Alunda men jag var inte där och tittade när han jojade jag undrar hur det känns att vara världens duktigaste jojare från utlandet och komma till Alunda för att joja det kan inte kännas som om man är bäst i världen då

jag har en jojo tre mobiltelefoner två fjärrkontroller och en snusdosa på mitt skrivbord samt en hel del annat

nu ska jag gå tillbaks till Eco jag ville bara berätta lite

Roligt

Jag brukar inte läsa Hem & Hyra, som jag får från Hyresgästföreningen, men idag bläddrade jag igenom den och upptäckte till min stora glädje att de under rubriken "Läsarskratt" publicerade roliga historier. Fenomenet roliga historier har försvunnit nästan helt och hållet på senare år, men ibland kan man hitta dem i sådana här underliga publikationer. Jag tar mig friheten att citera en av dessa roliga historier i sin helhet:

Livräddaren rapporterar till chefen efter sin första arbetsdag.
- Det är så många trevliga människor som badar på den här stranden. Minst sju stycken har vinkat till mig i dag.

Om det är någon som inte fattar så kan jag förklara skämtet: livräddaren fattade inte att de badande människorna som vinkade höll på att drunkna och behövde hans/hennes assistans. Han var så jävla dum så att sju pers dog! Ja jävlar i min låda.

Ja herreje, det här var så roligt så vi tar en till, från min barndoms skattkista:

- Löjtnant, 113 Lejon anmäler sig.
- Bra, för in dem ett och ett!

Jag lämnar tolkningen som en övning till läsaren.

2007-10-02

Musik på internet

Det finns en massa musik på internet. mp3.com, visst var det fint. Jag har hört att det till och med finns folk som gillar myspace. Kanske lite för att det finns musik där, och inte för att man tror att man har fler kompisar än man egentligen har. Och netlabels, underbara netlabels, bara man orkar vada genom all skit som ges ut. Och så jamba naturligtvis, där man kan prenumerera på skitdyra ringsignaler.

För att visa min hängivenhet till internet, och i synnerhet www, så väljer jag nu att själv lägga upp ett av mina alster för gratis nedladdning. Daniel är en dansvänlig housedänga som man slänger på när det känns som om det finns risk för att festen ska avstanna. Jag tror inte att jag överdriver om jag kallar den en floorfiller. I mono, som alla riktigt klassiska inspelningar. Som synes på last.fm så är låten i fråga redan ptrmns mest populära.

Småsensuellt

Det som är så jävla bra med mig är att jag är så jävla cool. Idag blev jag kontaktad av en rekryterare från Google, men avböjde artigt hans småsensuella invit. Igår började jag jobba i Cascades-teamet, och jag har svårt att föreställa mig något jag hellre skulle vilja jobba med. Sådeså.

2007-10-01

Högt ställda förvändningar

Russell Beattie bloggar om gammal TV-spelsreklam. Själv minns jag snarast hur jag brukade läsa recensioner av spel, där bakgrundshistoria och upplägg redovisades, och bilder skapades i mitt huvud av hur häftiga spelen var. Bilder som var svåra att förklara. Eller något. När man sedan testade spelet så visade det sig oftast vara ett ganska sunkigt shoot'em up. Jag tänker Agent Orange till C64, ett spel som jag troligtvis har bloggat om förut. Men så fan heller att jag tänker länka till den postningen.

2007-09-30

Hemma

Nu är jag hemma igen. Konstaterade på planet hem att jag under helgen ätit åtminstone åtta trekantiga sandwichar, sådär som man tydligen gör i England.

Vi var tvungna att lämna MobileCampLondon precis när presentationerna av helgens hackande pågick, men vi hann i alla fall presentera vårt underliga försök att presentera bokmärken som moln. Resultatet var allt annat än lysande, och visar tydligt hur illa det kan gå om man sätter åtta c-programmerare på att skapa med XML. Mitt deltagande i processen var minimalt, så jag kan i alla fall skylla ifrån mig.

Allt som allt var det lite mycket Flash, mashups och design-projekt för mig, men det var kul att träffa folk från last.fm och OpenMoko och åse hur alla plötsligt verkar jobba på input-metoder för prylar med touch-skärmar.

Londonk

Söndag förmiddag, jag sitter i en fatboy i en lagom sunkig källarlokal. Mobile Camp London är som ett genomsnittligt dataparty, fast med mer presentationer om RFID, mashups, designprojekt etc. Akustiken här i källaren är fruktansvärd, mitt huvud var fyllt med ekande röster hela dagen igår.

Hotellet vi bodde på i natt var roligt. Man gick upp i en trappuppgång till receptionen och checkade in, sen fick man gå ut på gatan och upp i en annan uppgång för att komma till sitt rum. Jag gillade att det var så engelskt: killen i receptionen var från Indien, på rummet finns vattenkokare och tepåsar, en fruktansvärt liten TV, hårda, knöliga sängar, en ihopsjunken soffa och givetvis heltäckningsmatta.

Jag är också helt nöjd med bebyggelsen i stan, det lilla jag har sett av den. Det är smala, nedslitna tegelbyggnader överallt. Det känns som en geografiskt väldigt stor småstad.

2007-09-28

Dagens citat från min Nokia-telefon

"Dataöverföringsläge aktiverat. Då kanske inte minneskortet kan användas."

Har du några planer inför helgen då?

Imorgon ska jag till London. Det ska bli spännande. Där har jag aldrig varit förut. Det är bara över helgen, och jag kommer inte se någonting av stan. Jag ska på någon typ av ad hoc-konferens tillsammans med 99 andra mobildårar. Det ska bli spännande. Någon sådan har jag aldrig varit på förut. Vad som kommer hända vet jag inte. Någon kanske kommer levitera. Någon kommer säkert vara entusiastisk över FlashLite. Någon kommer prata och prata och prata och tråka ut mig. Någon kommer mest sitta i ett hörn framför sin dator. Någon kommer vara stressad. I övrigt vet jag inte.

2007-09-27

300 snuskigheter senare

Postning nummer 300 handlar om snusk och skörlevnad. Igår kväll spelade Rusty Trombone på Debaser, och jag var där för att avnjuta easy listening-electronica live. Stället var ganska trevligt, men möblerna var obekväma och den dyra vegoburgaren var inget vidare.

Rusty Trombone uppträdde med gitarr och var mangligare än vad jag hade väntat mig, men medryckande och ganska finurliga. Det lät inte så illa att det gjorde ont, men strålkastarna bakom musikerna bländade mig. Maskerna de bar fungerade bättre på scen än på foto. Allt som allt är jag nöjd med att jag inte stannade hemma istället. Gammal som jag är så uppskattade jag inte ljudvolymen på musiken som spelades efter konserten, men är man musikintresserad så kanske man förväntas hellre lyssna på musik än på sina kompisar.

2007-09-25

Dagens vetenskap

På DN angrips idag tabula rasa-idén. Man är inte alls ett oskrivet blad när man föds, för det finns aktivitet i bl.a. syncentret även hos för tidigt födda. Hela (den korta) artikeln känns som ett stort definitionsproblem. Vad menar man med kunskap? Om aktivitet i syncentret kan tolkas som att man har en färdighet (implicit: kunskap om) så borde man även kunna tolka svettningar som att man har färdigheten att kunna svettas.

Jag har inget intresse för att att ta ställning i frågan, men det är svårt att föra resonemang om man inte vet vad man själv menar.

2007-09-24

Livet på Southfork

På TATs kontor heter rummen saker i stil med Southfork, John Ross, Sue Ellen och Pamela. Jag vet inte varför, men någon tyckte att det var en bra idé att ge dem namn efter platser och personer i TV-serien Dallas. Jag tror inte det var någon bra idé, för de flesta som jobbar där är för unga för att ha sett Dallas. Själv såg jag aldrig Dallas eftersom det ansågs som en mycket dålig serie i vår familj. Folk tittade på Dallas (och åt fläskkotletter med ketchup, skulle jag tro).

Jag såg just i studiesyfte det första avsnittet av Dallas. Bobby kommer hem till Southfork tillsammans med sin nyblivna hustru Pamela, som är dotter till familjens ärkefiende Cliff Barnes. Det börjar omedelbart intrigeras, i första hand av storebror J.R. (John Ross, rummet jag sitter i på TAT). Det dricks lite drinkar, åks runt i bil och snackas lite skit. I slutet får sig J.R., ungefär som Vargen i Bamse, en näsknäpp då hans onda plan uppdagas.

Jag känner mig inte sugen på att fortsätta titta. Det mest intressanta var att dra paralleller till Star Wars. Musiken är av samma slag, och vinjettmelodin tonar in när kameran zoomar in på porten till Southfork. J.R. andas inte lika tungt som Darth Vader, men i övrigt är likheten mellan dessa onda män slående. Männen i cowboyhattar känns ungefär lika exotiska som varelserna på baren i början av första Star Wars-filmen och bobbyochpamela är ungefär som lukeochleia, fast troligtvis inte syskon. Och så vidare.

Vidare efterforskningar i popens utmarker

Nu för tiden kan man göra datoriserad popmusik utan att bli nedslagen av främmande män, som kallar en synthpoppare eller italobög. En som gör det bra är Erik de Vahl, vars senaste skiva "Oh! My Spine" gavs ut i hela 100 exemplar. Erik är kommunist. Man kan ladda ner skivan från hans hemsida, och det finns ingen ursäkt att inte göra det. Det är loopigt och glitchigt, tillbakalutat, processat, melodiöst, politiskt och i någon låt chip-euforiskt.

För ett tag sedan läste jag i någon tidning om att kronblomma. Det påstods vara avslappnande och bra för nattsömnen att då och då bara lägga sig ner och vila från den moderna vardagen, att under tystnad låta tankarna löpa fritt. Det lät bra, så jag testade ett par gånger, men kom fram till att jag slappnar av bättre om jag lyssnar på musik som kan hjälpa mig att stänga tankarna ute. "Oh! My Spine" är utmärkt musik att kronblomma till enligt min modifierade metod.

2007-09-20

Stjärnorna, planeterna och Gud

Stjärnorna hänger i trådar av tvinnad spindelväv. Om man tittar riktigt noga kan man se hur de långsamt gungar fram och tillbaks, när det blåser i rymden. Och så planeterna: runt, runt, runt, tills deras banor kollapsar och de med ett fräsande ljud blir ett med sina solar. Swedenborg beskrev Gud som andevärldens motsvarighet till solen. Det är inte så enkelt som det låter, universum.

2007-09-19

Etiketter på nätet

Det började med att jag lyssnade på kollegans band Rusty Trombone. Jag trodde att det skulle vara industriell noise, men det var snarare sådan där elektronika (d.v.s. ganska snäll synthmusik som inte gör sig till, balanserande på treriksröset mellan välproducerat, lofi och retrokitchigt). Jag började fundera kring genrer och bestämde mig för att jag nog skulle gilla drone pop, om det fanns något som hette så. Det gjorde det. Någon kallade Jonas Lindgren för ett geni. Han ger ut sin musik som mp3or, så jag laddade ner och lyssnade. Så lekande lätt det går när musiken man vill höra är utgiven på netlabels. Jag fick blodad tand och ville ladda ner mer härligt fri musik. Där tog det stopp. Hur hittar man bra musik på netlabels om man inte vet vad man vill ha? Ska man läsa bloggar, ska man tanka ner på random och lyssna igenom, ska man gå runt på stan och fråga folk? Eller ska man kanske skita i det och fortsätta lyssna på kända artister som ger ut riktiga skivor?

Vad vilja denne man?

Man måste se igenom ett par fasader för att förstå vad Lars Vilks sysslar med. Det kan väl inte vara så enkelt som att han vill skapa debatt? Knappast, den debatten fördes redan förra året. Om han inte tycker att det gör någon skillnad att han är konstnär. Nej, det är inte intressant. Ville han bara ha uppmärksamhet? Tidigare verk och utspel av denna man pekar i denna riktning, men det låter för tråkigt för att vara sant. Jag tror det kan vara ett socialt experiment. Han uppträder som en gycklare och ser hur världen runtom honom reagerar. Den första delen av historien var ganska trist, men när han blir dödshotad så skruvar han upp volymen. Skandal! Man hotar mig, jag som bara gjort ett konstverk! Vilka vildar! (Han ser sig om. Reagerar världen runtom? Jadå, i alla fall punkt.se.) Det är ganska vågat att använda sig själv som skådespelare på det sättet.

2007-09-16

Erik Anders From

Erik Anders From föddes år 1805 i Snävsta by, Bygårda socken, som enda barn till backstugusittaren Erik Oskar From och hans hustru Asta. Redan tidigt visade han en stor fallenhet för skapande verksamhet: vid åtta års ålder uppförde han en tre meter hög pyramid av lera, vid tio, med järsgårdsstörar som medium, en staty av hans majestät konungen, och på sin konfirmationsdag visade han stolt upp ett hexagonalt kalhygge med en omkrets av 2500 meter.

Mot sina föräldrars vilja lämnade han torpet för att söka lyckan som dräng i grannsocknen, Lagesta. Mot hans önskan att göra karriär inom jordbruket stod alltid driften att uppföra underliga, skrämmande skapelser. I tjugoårsåldern hade han skapat förvirring i sin omgivning genom att bygga uppochnedvända lador, svävande höstackar och underliga, naturvidriga odjur av alla de slag, av skiftande material och kvalitet.

Vid tjugotvå års ålder gifte han sig med pigan Anna-Karin Mattsson, som strax därefter lämnade honom för en tjugofem år äldre gårdfarihandlare. Erik Anders lät sig dock inte nedslås av detta, utan tog sitt mindre uppskattade skapande till en ny nivå, då han började tillverka skor och stövlar. Efter att på rekordtid ha lärt sig hantverket ägnade han de följande två decennierna åt att producera en lång rad bisarra fotplagg, alltid som enstaka examplar. Han hånades och bespottades, men hade stadig inkomst från sina skor, som var billiga, fotriktiga och mycket hållbara.

I fyrtioårsåldern bröt han upp och flyttade till Örebro. Där ägnade han resten av sitt liv åt att måla ikoner, som exporterades till Grekland, Ryssland och Bulgarien.

Erik Anders From dog av okänd anledning plötsligt på hösten 1846. Enligt lokal mytbildning hämtades han från sin dödsbädd och fördes till sin skapare av tre himmelska änglar. Han är idag okänd av de flesta, men minnet av denne märklige man har levt vidare till denna dag. Under en kort period i början av 1980-talet blev han föremål för ett flertal postmoderna forskningsprojekt, men sedan dess har han återvänt till sin forna anonymitet. På Lagesta hembygdsgård hålls årligen utställningar av hans skor och stövlar, som är de enda av hans verk som har bevarats.

Dom kallas oss utslagna

Idag kom jag mig slutligen för att se "Dom kallar oss mods". Jag hade trott att den skulle vara roligare och mindre tragisk. Den är delvis rolig, men sjuttonåringar som håller på att supa ner sig och sover i trappuppgångar är inte speciellt kul. Den är vågad och närgången på ett sätt som känns modernt, men respektfull mot de medverkande. Jag undrar hur mycket som är arrangerat och hur mycket som är spontant. Jag gissar på 39% arrangerat och 62% spontant.

Förutom det jobbiga temat och de irriterande huvudpersonerna så är det en sak till som gör filmen jobbig att se: det låga tempot. Det kändes att tågresan från Stockholm till Hedemora tog några timmar, trots öl och hasch.

2007-09-10

Vi måste ha heroin!

Brainstorming. Det ska bli drama på SVT. De turbulenta åren runt 1970. Vietnam. Progg. Hippies. Haschrök och rödvin. Som "Tillsammans", fast inte någon jävla feelgood-film. Verkliga människor. "Det ska vara som en fucking HBO-serie, fast på riktigt." Man tuggar ur sig tidstypiska karaktärer, samlar ihop musik, blandar färg och svartvitt, ungdomsuppror och gråtande föräldrar. Men det är något som fattas. Det kommer bli bra, men hur bra är egentligen bra? Det ska bli en legend. Vi snackar priser, både tittarsuccé och kritikerfavorit. Vad göra? Det räcker liksom inte att lyssna på Hendrix.

- Vi måste ha heroin!

Klart att någon av huvudpersonerna helt omotiverat måste börja ta heroin. Han måste gå ner sig. Sälja allt han har, sno från vänner och föräldrar, tigga langaren att ta hans älskade skivspelare, bo i en riktig knarkarkvart med en helt ointressant knarkarbrud, slå i sig smack på offentliga toaletter. Och som pricken över i-et: en överdos. Ambulans till sjukan. Hur ska det gå? Det får vi se i nästa avsnitt.

2007-09-08

Fascist anal shrug

Jag förstår inte varför Lars Vilks hund-grej har fått så mycket uppmärksamhet. För att de som gillar att diskutera sådant inte bryr sig om att det är precis samma sak som de danska Muhammed-teckningarna, utan bara ser en möjlighet att få prata?

Jag tycker att den här hunden är fin.

2007-09-05

Vilket radarpar

Från Wikipedia:

They Might Be Giants wrote their rare song "Weep Day" after seeing this song's title overlapping the end of a line, inspiring the song about two characters named Mr. Tambo and Urine Man.

Ha-ha-ha.

2007-09-04

Det är mycket nu

Jag är orolig över Microsoft Visual Studio 2005. Det börjar bli så mycket toolbars och skit på skärmen så att editorfönstret snart inte får plats. Hur ska man då kunna skriva kod? (Jag har inte vågat titta på betan av 2008.)

Jag läste klart en bok som heter "The Google Story". Det stod intressanta saker i den, men den var skriven på journalistprosa och ämnet var ofta total hero worship. Exempel: författaren hävdar att Google är det största som hänt på internet sedan email. Åhå, säger vän av ordning, what about the world wide web, assblaster, where would your precious Google be without the world wank web?

Old Time Relijun spelar musik i samma anda som Nick Cave gjorde en gång i tiden, innan han blev gammal och trött, soloartist etc. Lyssna då, för i helvete!

Oz är en TV-serie som handlar om ett fängelse. Jag tycker den är rolig att titta på, även om det känns som om det händer för mycket. Hur många interner blir egentligen mördade per dag på ett vanligt amerikanskt fängelse?

2007-09-01

Taggad som fan

Det är inte lätt det här med användargränssnitt. Hur man än gör så kommer vissa hata en. Eller åtminstone ens program.

Jag sitter och rippar musik från så kallade "kompaktskivor". Själva rippandet går ganska bra, även om jag stör mig en del på grips aggressivt singeltrådade arkitektur: när man lägger i en ny skiva så fryses UI:t ett par sekunder. Det är ett mindre störningsmoment, men jag blir lite sugen på att fixa det.

Problem uppstod när jag rippade en samlingsskiva. Av någon anledning sattes artist-taggen till "Various" och låt-taggen till "Artist - Låt". Jag ville alltså editera taggarna. Problem: jag hittade inget vettigt program som kunde editera ogg-taggar, så jag gjorde det med xmms. Misstag: det gjorde att mpd inte klarade av att hantera filerna.

Jag gjorde en webbsökning och hittade easytag. Jag editerade taggarna i det och sparade om filerna. De var fortfarande trasiga, och jag avinstallerade easytag, som var alldeles för användarvänligt och fullt av irriterande dialoger (- Vill du verkligen spara filen du har editerat? - Du får tre gissningar, och en ledtråd: jag tryckte på spara-knappen).

Jag höll på att ge upp när jag råkade hitta vorbistagedit, som jag härmed utnämner till världens bästa tag-editor någonsin (en så kallad "VBTEN", vilket uttalas "vebb-ten"). Man ger den ett antal filnamn som kommandoradsargument, den läser taggarna och öppnar en texteditor, där man editerar taggarna, och när man avslutar editorn så uppdateras ogg-filerna. Ganska unix-nördigt, väldigt användarvänligt om man har tillräckligt långt skägg.

Era jävlar...

Det är den första september och sommaren är slut. Det är dags att ta på sig en jacka och lyssna på Slowdive. Igår tog jag "en" öl. Det är därför jag sitter och bloggar 6.51 och är full i sjutton-bakis. Jag gillar att prata utan att säga något. I år har jag tittat för mycket på TV.

2007-08-29

OOXML-debaklet

Det är ett tag sedan Microsoft visade sig från sin onda sida, under de senaste åren har de känts lite gamla och trötta. Men tydligen är det väldigt viktigt för dem att få OOXML, deras nya format för office-dokument, godkänt som ISO-standard. I åtminstone Sverige och Norge har de försett sina partners med färdiga skrivelser och argument och lovat dem olika typer av förmåner, om de röstar rätt. Det hade inte gått om reglerna inte hade varit så konstiga: har man 17000 spänn att bränna så kan vara med och rösta. Detta ledde till att diverse företag, de allra flesta Microsoft-partners, i sista stund anmälde sig och röstade för OOXML som standard.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad problemet är om Microsoft vill göra sitt filformat till en öppen standard. Ett problem är att det 6000 sidor långa dokumentet inte innehåller tillräcklig information. Där finns t.ex. hänvisningar till saker som hur Word 97 sköter radbrytningar. För att ta reda på vad det faktiskt innebär så klarar man sig inte utan källkoden till Word 97. Denna ingår inte i standarden. Microsoft kommer alltså behålla fördelen av att vara de enda som faktiskt kan använda OOXML fullt ut, samtidigt som de kan hävda att de är snälla och fina som använder öppna standarder. Men vi vet hur det är: de är onda. Ondare än Darth Vader och Hitler samtidigt, nästan.

2007-08-28

2007-08-27

Are you dead? Huh? Carnage!

Det var sådan här Malmöfestival förra veckan. Jag missade det mesta av den, men jämfört med andra stadsfestivaler var den ganska seriös. Lite blandad musik och så. Fast så mycket intressant var det inte. Jag såg Anna Ternheim, fast på Stortorget i dagsljus gick inte spelningen att rädda. Det kunde ha varit riktigt bra.

Jag hade tänkt gå och titta på Mayhem, fast orkade inte. Jag tror inte jag missade så mycket, för de sprutade inte blod på publiken. Och det är väl ändå för 15 år sedan man skulle ha sett dem. Fast på den tiden spelade de inte på svenska stadsfestivaler, utan åkte bara på turné till Östeuropa.

I övrigt: langos.

2007-08-23

Bevis

Jag gillade den här kortfattade artikeln för att den var en så typiskt korkad vetenskapsartikel. "Nu har forskarna kommit fram till att" osv. Den är givetvis väldigt förenklad, som det ska vara. Men man undrar om de här forskarna verkligen har avfärdat sociala faktorer och faktiskt hävdat att det finns några belägg för att färgpreferenser är biologiskt, med de tok-naiva förklaringar som anges i artikeln.

Lägg ner Uppsala universitet!

Sirkus [clown!].

2007-08-20

Psykologi för högerhänta

I serien design patterns för vardagen så är vi idag stolta över att kunna presentera en kort sammanfattning av Dr. Schmöllers sats (Dr. Schmöller's theory on the interpersonal and intrapersonal web of transcendental levels of wisdom).

Så här är det: När man lär sig något så är man på någon nivå. När man har lärt sig att förstå det på ett nytt sätt så har man klättrat en nivå. Om man pratar med någon på samma nivå som en själv om det så försöker man förstå något som man inser att man inte riktigt förstår, tillsammans. Är man tävlingsinriktad jämför man sin förståelse med den andres. Om man pratar med någon på nivån över en så inser man att man har mycket att lära, och det den andra säger känns insiktsfullt. De som ligger två nivåer över en kan framstå som orakel. De kan säga saker som man förstår innebörden av, men inte resonemangen bakom. De på ännu högre nivåer kan vara helt oförståeliga. Att prata med de på lägre nivåer än en själv känns som att vada i sirap, men kan vara bra för självkänslan. Och man känner igen sig själv.

2007-08-13

I en artists huvud

En artikel om vilka artister som ska släppa skivor i höst är inte något större nöje, men den här var intressant eftersom den tar upp fenomenet artister som kanske inte vill släppa fler skivor. Prince distribuerar tydligen skivor gratis med tidningar (så med att ge ut skivor så menas alltså att sälja dem över disk). Ok. Marit Bergman frågar sig varför man ska lägga ner energi på låtar och låtordning om folk ändå laddar hem låtarna i vilken ordning som helst. Eh?

Vi känner igen problemet med upphovsmannen som avser att hennes verk ska avnjutas på ett visst sätt. Under vissa omständigheter. I en viss stämning. Kanske iförd hög hatt, med nyvaxad mustasch och stående till knäna i skånsk senap. Eller svårt stenad, lerig, orakad, liggande raklång på en parkering i en liten mellansvensk stad. Att någon då rakar sig, eller bara har senap upp till fotknölarna, är svårt för skaparen att acceptera. Eller kanske att man har kunnat programmera om låtordningen på sin CD-spelare under de senaste 20 åren.

En skiva kan avlyssnas på olika sätt. Själv har jag skivor där jag är tvungen att alltid plocka bort vissa låtar när jag lägger in dem i playlisten. T.ex. M83s Before the Dawn Heals Us, där jag verkligen tycker illa om Can't Stop och Car Chase Terror. Borde M83 kanske sluta ge ut skivor av den anledningen? Jag vet inte, det är väl typ upp till dem.

2007-08-08

9 Rota

Någon skrev i en kommentar på IMDb om 9 Rota att det var den bästa krigsfilmen sedan Platoon. Nu är det ganska länge sedan jag såg den, och precis som i den så hinner man aldrig riktigt fatta vem som är vem, och även i övrigt är det ungefär samma sak, förutom att Hollywood inte var inblandade här och slängde in någon fånig intrig om en god officer och en ond officer som gör upp. Afghanistan var i någon eller några meningar Sovjets Vietnam, och 2005 klarade de slutligen av att göra den här filmen om det. 15 års distans och så.

Det jag saknar i en film som 9 Rota är att den tar slut när kriget tar slut. Man får ingen uppföljning, som i Bullet in the Head (man får inte heller någon vansinnig John Woo-uppgörelse, vilket känns bra). Den här filmen var ganska lång, men en halvtimme till, där man får reda på hur det gick sen, hade känts helt rätt. Fast kanske är inte den ryska filmindustrin redo att ta upp Sovjets fall än och vad som hände med människorna i den processen.

Av de två ryska krigsfilmer jag sett är 9 Rota ändå den sämre. Vill man se något riktigt sjukt och jobbigt, där man även klarar av att följa karaktärerna första gången man ser den, så ska man istället se den 30 år äldre Idi i Smotri. Det känns lite som ett nybörjarmisstag att följa de stackars soldaterna när man gör krigsfilmer, snarare än stackars civila som hamnar i vägen för soldaterna.

Bra saker

  • Användningen av The Final Countdown med Europe i Arrested Development.
  • Den galna produktionen som sätter fart på I Was a Daughter med Basia Bulat.
  • Att jag blev klar med det hysteriska sidoprojektet på jobbet, som jag fick ta hand om för att alla andra var på semester.
  • En massa andra grejer.

2007-08-02

In the ghetto

Det pendlar lite mellan fräscht och sunkigt här där jag bor. Det är ju fint och så, men det känns inte så väldigt trevligt när någon blir slagen med en flaska i huvudet när man går förbi torget. Men men, jag har ju i alla fall nära till jobbet.

2007-07-26

First you live and then you die

Ville bara säga att jag i helgen släpper ett demo som heter "First you live and then you die". Jag är givetvis stolt.

2007-07-22

Death by citron-mint light

Det vi insåg igår var att man kan grogga på Minttu. Se den som vilken sprit som helst, fast med en genomträngande mint-smak. Oavsett vad du blandar den med så kommer den åtminstone lukta mint.

Ta 20% Minttu, en rejäl skvätt citron-juice, 20% Schweppes Indian Tonic och fyll upp med kolsyrat mineralvatten. Vad du får är en "Death by citron-mint light", även känd som "Mean". Det första namnet är beskrivande, vilket gör att jag inte behöver försöka förklara det, det andra är en referens till Filthy Christians första (och enda, tror jag) fullängdare "Mean", som syftar till deras motto "Say what you mean, and say it mean".

Jag är nöjd.

2007-07-20

Harder faster

Hårdrocksbandet W.A.S.P. (prickar mellan bokstäverna är tuffare än hårdrocksumlautar) gjorde en gång en låt som hette "Harder Faster", där de berättade att de sket i kritiken och bara tänkte köra på. Fast vid det laget var de ändå nästan bortglömda, för trots ännu fler sågklingor i utstyrseln så lyckades inte Blackie chocka lika hårt som runt första plattan, när Siwert Öholm gjorde moralpaniska TV-program om honom.

Men om man spelar hårdrock så dricker man starköl, även om det bara är i Sverige det heter så. Vore det inte roligare om man drack hårdöl och spelade starkrock? Kanske, kanske inte.

2007-07-19

Kyllä Minttu Tampere

Några skillnader mellan Tampere och Malmö:

  • Finnländare har trafikvett: de går som regel inte mot rött.
  • Finnländare har inget trafikvett: de cyklar som regel på trottoaren.
  • Tjejer i Tampere har ofta rosa hår.
  • Killar i Tampere lyssnar ofta på hårdrock.
På ett TV-program från BBC World (som sändes till min TV på hotellet i Tampere) så visades ett inslag om något land i Afrika (kan det ha varit Ghana? det kan ha varit Ghana) där begravningsbranschen enligt någon government official var den snabbast växande branschen. Begravningar är glada tillställningar, där likkistan ofta är utformad för att avspegla den avlidnes liv. En långtradarchaffis kanske begravs i en likkista formad som en långtradare, en cola-drinkare i en cola-flaska och en sekreterare i en penna. Vansinnigt och samtidigt helt okej med mig.

Om man inte var nöjd med kanalutbudet på TV:n (fem finska kanaler, ovan nämnda BBC World, EuroSport med finsk kommentator och en tysk kanal) så kunde man betala för att se film. T.ex. så kunde man se "The Last King of Scotland", som kategoriserades som "comedy", och "An Inconvenient Truth", en film i kategorin "soap/melodrama/folkloric". Du tror jag ljüger. Det gör jag inte.

Jag hade 17 euro kvar i kontanter (uttagna i en finsk uttagsautomat som hette Otto) när jag skulle hem, så jag köpte en flaska Minttu i taxfreen. Jag har smakat drycken i fråga förut, och hade för mig att den var en ganska lättdrucken mint-smakande spritsort. Det jag inte mindes var att den var fruktansvärt söt och lite sådär sockrigt likörig, med en konsistens någonstans mellan vatten och sirap. Jag överdriver, men den här kommer det ta tid att dricka ur. Ni är välkomna över att smaka, om ni skulle ha vägarna förbi.

Tampere är ungefär lika stort som Uppsala, men har ett centrum som är centrerat runt en enda gata, Hämeenkatu ("hamngatan", gissar jag på att det betyder). Det finns många Hesburger längs den, men kanske ännu flera kebabställen.

Det är lite dyrt i Finland. Inte så mycket, men litet dyrare. En kväll när jag var trött (och hade suttit och druckit öl på random på en uteservering med ett gäng ganska roliga punkare) så orkade jag inte gå ut, utan åt middag på hotellet. Jag fick en riktigt sunkig wok och en Lapin Kulta för 18 euro. Hurra och tack! Men efter fem öl är jag inte den som är den, utan betalade med en tjuga och bad dem behålla växeln.

Tamperes flygplats får den i Skavsta att se ganska imponerande ut. Jag var lite tidigt ute, och hann läsa hela "Den röda lyktan" av Su Tong innan jag gick genom säkerhetskontrollen. Det var nästan folktomt, och det hela kändes mer som att sitta på busstationen i en ganska stor svensk stad. Timo berättade att det är populärt att flyga från Tampere med RyanAir till Stanstead. Flyget till Kastrup verkade däremot inte vara någon lokal favorit.

Det kostar ungefär 15.50 att ta taxin till Hervanta, där man arbetar om man är i IT-branschen. Det är ett sådant där teknik-område långt utanför stan, komplett med teknisk högskola, så att de lokala näringsidkarna ska ha en schysst rekryteringsbas. På det stora företaget där jag var på besök var det nästan folktomt, eftersom alla finnländare har semester i juli, men de som var på plats la ganska mycket tid på att spela Wii Sports i lunchrummet. Så ska det se ut!

Flyget hem var 20 minuter sent. Tåget hem från Kastrup var också sent, och fullt. Inte Tokyo-fullt, men där fanns i alla fall en överklasstant som la resan till Malmö Syd på att gnälla på att det var fullt, och resan mellan Malmö Syd och Malmö Central på att smygröka på toaletten. Det är skönt att man kan få lite underhållning när man är ute och reser.

2007-07-16

Tampere

Hej!

Jag är i Tampere (eller Tammerfors, som vi aggressiva svenska nationalister brukar säga). Här är det fint. Solen skiner. WLAN-et på hotellet är långsamt. Människorna verkar snälla, men pratar konstigt. Jag har inte noterat någon märkbar death from above än. Nu ska jag ut och titta på stan.

MVH

Linus

2007-07-13

Data spels filmen

Commercial Breaks är en ögonblicksbild av dataspelsbranschen från 1984, och är ungefär så bisarr som man skulle kunna föreställa sig. Galna mustascher, seriösa möten med skjorta och slips, där man diskuterar vilka monster som ska vara med i ett plattformsspel, 16-åriga programmerare som blir anställda när de visar upp ett spel de skrivit på några veckor.

För övrigt är Google Videos bra, tycker jag.

2007-07-12

Undantaget i slutet

Trailer Park Boys-filmen skulle kunna ha det bästa lyckliga slutet någonsin. Det är enkelt: man kör lite härliga sekvenser med huvudpersonerna och spelar en fin låt (t.ex. Bobcaygeon med The Tragically Hip) till. Bubbles kör sin kattshow och sträcker armarna i vädret, Ray åker i sin rullstol och dricker öl, Julian ställer ifrån sig sin drink (ett lyckat exempel på något som aldrig händer men som händer) när hans tjej muckar från kåken, Ricky äter med sin familj. De har gjort det tre gånger nu: i slutet av sjätte säsongen (utan musik, men väldigt bra), i filmen och i slutet av sjunde säsongen (nu börjar det kännas lite gammalt).

Jag försöker komma på andra sådana där härligt lyckliga slutscener man minns. Som i Some Kind of Wonderful när Eric Stoltz och Mary Stuart Masterson äntligen får pussas. Eller som i Tillsammans när de spelar fotboll, allihop. Eller (för att köra vidare på Moodyson-spåret) i Fucking Åmål när de dricker O'Boy. (Snälla Lukas, gör mer feel good-filmer.) Eller som i vilken som helst annan highschool-film, där det alltid slutar lyckligt och de unga tu alltid får varandra (mer eller mindre lyckat). Eller som i andra filmer som jag inte kan komma på just nu. Du vet.

Men som sagt, bäst görs det i Trailer Park Boys-filmen, eftersom det känns lite annorlunda, även om det är precis som det ska vara. Och jag tror inte att man uppskattar det lika mycket om man bara har sett filmen. Man måste ha sett serien med Bubbles alla motgångar, Rays alla problem, Ricky och Julians alla vändor på kåken osv. för att verkligen uppskatta det härliga. Tror jag då.

För övrigt finns det en till scen i filmen som är odödlig: när Jim Lahey dricker en hel flaska sprit i ett drag medan han går baklänges och sätter sig i sin bil.

Snillen spekulerar

En av de mest klassiska avsnitten som visats på Sveriges Television måste ha varit det här programmet när 1999 års nobelpristagare skulle sitta och säga smarta saker om olika ämnen, ämnen de kanske inte var ett dugg lämpade att prata om, eftersom de inte hade någon koll på dem. Men de var ju nobelpristagare. Nobelpristagare är smarta gubbar. 1900-talet var på väg att ta slut och man pratade lite om det tragiska 1900-talet och vad vi lärt av det. Herrar fysik-, kemi- och whatever-pristagare drog ur sig diverse floskler i stil med "vi lär av historien" etc. Sen kom turen till Günter Grass, som just skrivit en bok om 1900-talet och som i motsats mot de andra faktiskt tänkt på de här sakerna tidigare. "Det jag har lärt mig av mitt studium av 1900-talet är att vi faktiskt inte alls lär oss av våra misstag", sa han. Sen var den diskussionen slut.

Det finns en utbredd uppfattning om att vem som helst kan ta sig an de klassiska flumämnena (humaniora, samhällsvetenskap) och göra ett lika bra jobb som de som experterna. Folk som är entusiastiska över naturvetenskap brukar kunna försöka smeta ut dess resultat över filosofiska ämnen som etik, vetenskapsteori och metafysik, givetvis utan att ha försökt tillägna sig ens de grundläggande kunskaperna inom dessa områden. Genier som Einstein och Hawking har roat sig med att komma med tvärsäkra, men naiva, inlägg i filosofiska diskussioner som de helt enkelt inte har förstått.

Själv äter jag inte kött, och brukar då och då råka ut för att diverse löst folk ska försöka övertyga mig om att det är fel, med härliga hemsnickrade argument som "men lejonen då, gör de fel när de äter anti-loopar?" Argh, jag har ägnat 3 år av mitt liv åt att studera filosofi, är det något jag kan så är det att analysera argument i teoretiska diskussioner. Att som icke insatt inbilla sig att man kan komma med något som skulle få mig att haja till i en sådan diskussion, är som om en 16-åring som just börjat med BASIC skulle kunna slå mig i programmering. I'm a trained professional, okej?