Årets matprodukt

Tjenare, tjenare!

Långtida läsare av bloggen känner redan till detta, men för nytillkomna tittare så kan jag nämna att ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är matprodukter. Även själva uttrycket "matprodukter" är något jag tycker mycket, mycket om. (Och så tänker jag ofta på Lars Leijonborg.)

Idag har i alla fall tiden kommit för att, ett par månader för tidigt, utse årets matprodukt. Poängen har noggrant sammanställts, summerats och då och då även konkatenerats och katalogiserats veckovis. Enligt den senaste kalkylen så är det nu klart att ledaren har ett så stort poängförsprång att ingen av de andra tävlande har en teoretisk chans att komma ikapp.

Årets vinnare är... (Ta-da!) Spiskummin! Grattis säger jag till denna klassiska allkrydda! Kanske något för mästertwittraren Mats Odell att ta upp på nästa partitoppmöte?

Med vänliga hälsningar,

Linus

Einstürzende Neubauten

Det är en sak som jag inte riktigt förstår: det här kräkmedlet som kallas för house nu för tiden, varför kallas det för house när det har så mycket mer gemensamt med eurodiscoschlager?

Bloody Gågata

På väg från jobbet idag gick jag förbi en gatumusikant som spelade Roky Ericksons "Bloody Hammer". Awesome!

Stopp! Hjälp!

Jag har inte längre stopp i köksvasken, men har däremot kallvatten igen. Fastighetsskötare är typ de coolaste människor som finns.

I övrigt så vill jag passa på att rekommendera Pamplemousse av The J. Arthur Keenes Band, som är bland den finaste chip-ploppen jag har hört på mycket länge.

Du vet var jag läste det först. /Micke Rööd

Chuck Biscuits

Läste på Dagens Skiva att Chuck Biscuits var död "efter en långdragen kamp mot halscancer". Artikeln fanns i min RSS-läsare, men inte på webbsidan. Vadårå? Jo, grejen var att någon hade skämtat med någon snubbe i USA, genom att under ett halvår via email låtsas vara en cancer-sjuk Chuck Biscuits. Väldigt roligt skämt naturligtvis, och väldigt lustigt att skribenten på Dagens Skiva inte helt enkelt kan posta en korrigering, utan försöker dölja att de också blivit lurade genom att ta bort artikeln.

På internet är det alltid någon som kan höra dig skrika, även om det var länge sedan du skrek sist.

Dagens dikt

Saxat från Facebook: "Jag läste just Ian Wachtmeisters inlägg om Jimmie Åkessons inlägg. Skillnaden mellan de två är att Ian är en idiot."

Om någon som engagerar sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet genom att gå med i någon Facebook-grupp blir upprörd av det där citatet så ber jag så mycket om ursäkt.

Den ylande lokföraren

"Arga snickaren" är det bästa namnet på en TV-serie någonsin. Jag vet att jag skulle bli mycket besviken om jag såg på den någon gång, så jag låter bli. Jag bara älskar namnet: det är så fruktansvärt dåligt, så att det gör mig glad och får mig att känna mig full i sjutton. Arga snickaren hade varit ett helt vettigt namn på en karaktär i en bok eller TV-serie för de allra minsta, eftersom snickare, bagare och polis är sådana där yrken som man berättar för barn om, och ilska är en känsla som också är tillräckligt enkel för att man ska prata med de små idioterna om. Inte skulle en bok av Jan Lööf handla om en pillemarisk fondförvaltare! Arga snickaren däremot, så jävla bra. Så jävla bra. Så jävla bra.

(Om det inte skulle vara tillräckligt tydligt för att ni idioter till bloggläsare skulle fatta det: jag är ironisk när jag kallar barn för idioter. Idioten är den som dricker bärs, lyssnar på skitmusik och tror att det är en bra idé att uppfostra barn till att tänka i svart och vitt.)

(Från Wikipedia: "Mindre känt är att Lööf är en av de tre bagarna (Janos) i den klassiska TV-serien Tårtan (1972)".)

Gubbcool

Symbian har fått upp sin nya webbsajt. Väldigt trevligt på något sätt, åtminstone om man bara tittar på ytan. Innehållet har jag inte brytt mig om att titta på speciellt mycket. Men samtidigt som jag gillar den grafiska profilen så känns det ganska obehagligt hur de försöker framställa sig som något de inte är. För något år sedan var de så gubbigt corporate man kunde vara, nu ska vi tro inte bara att de har blivit coola och härliga, utan dessutom att de inte är ett företag, utan en gemenskap. Antingen så låtsas de för att lura folk, eller så tror de verkligen på 10 år gamla missuppfattningar om hur man kan lura hemmapulare att göra jobbet åt en, medan man själv håvar in pengarna. Hur det kommer att gå för dem kan man spekulera om (jag spekulerar i att det kommer gå illa, för ingen gillar Symbian, och det börjar bli alldeles för många alternativ: visst är det en fin tanke att Symbian och Windows Mobile försvinner och ersätts av Android och Maemo?), men jag tror som Harald Welte, som kommenterar det faktum att Symbian nu släppt källkoden till sin kärna.

Det var då

Några gånger när jag har varit ute och flugit så har jag börjat undra hur det var att flyga förr i tiden. Fick man även då apelsinjuice och burköl av flygvärdinnor med vagnar som precis får plats mellan gångarna, eller satt man kanske vid ett bord och åt? Det är ganska dåligt med information om det här spännande ämnet på det internationella datanätet internet, men det finns antydningar här och där. Problemet är dock att de flesta sajter som handlar om ämnet flyghistoria är mycket mer intresserade av maskinerna än av människorna i dem.

Jag hittade dock en del matnyttig information på Wikipedia, t.ex. så insåg jag att jag missat luftskeppen, som användes för att transportera rika knösar långt innan flygplanen. Och jag lyckades hitta ett väldigt litet bild på människor som sitter vid ett middagsbord ombord ett passagerarflyg. På sådana plan som DC-3 fick det plats ungefär 30 passagerare, eller något färre om det skulle finnas liggplatser. Maten som serverades kunde mycket väl vara tillagad på planet, istället för fryst och uppvärmd som nu.

I början var flygvärdinnorna sjuksköterskor, eftersom säkerhet var deras främsta uppgift. Vissa var till och med klädda i sjuksköterskeuniformer. Men innan det fanns flygvärdinnor så fanns det flygvärdar, som jag antar inte var utbildade sjuksköterskor, för inte fan kunde väl män vara sjuksköterskor på den tiden? De var väl snarare stiliga läkare, och om man var en stilig läkare med cigarett i handen, varför skulle man vilja jobba som flygvärd på en zeppelinare? För att det var ett äventyr att flyga? Kanske.

Tysk höst

Hej!

Jag och Erik var i München förra veckan, vilken resa jag tänkte redogöra för i ett skissartat fotoreportage. Som vanligt tog jag inte några speciellt relevanta eller intressanta bilder, men jag tänker inte låta detta stoppa mig, så nu kör vi.

Vid det här torget brukade den store Ivan Hajek ofta framträda, innan han för något år sedan flyttade till Nürnberg:



Här ser vi den i München mycket populära antika grekiska stilen:



Observera de allvarliga lejonen i bilden ovan, och skriv en uppsats på 500 ord om hur det förhåller sig till nedanstående gräsmattelejon:



Nog om gammal risig arkitektur, och till något mer modernt, nämligen hissen på hotellet:



Den här praktiska och stilfulla telefonmöbeln gjorde ett starkt intryck på mig:



Den bayerska stämningen infann sig inte bara då jag satt i en ölhall med literssejdlar med öl tillsammans med tyska män i lederhosen och tyrolerhatt och lyssnade på umpa-umpa, utan även ibland då lokala reklamskyltar dök upp:



Den här bilden tog jag inte ens i Tyskland, men den får vara med ändå:

Bayern München

Imorgon åker jag till München för att utforska den sydtyska kulturen. Jag är tillbaks på söndag.

Popstjärnor kan säga i stort sett vad de vill

Det var länge sedan jag sa något här som var det minsta kontroversiellt, så vafan...

Bland folk som inte har någon koll på vetenskap så verkar det som om det förutsätts att evolution är något som bara händer, inte något som påverkas av något. Men evolution förutsätter prövningar, evolution förutsätter att det finns sållning. Nu för tiden förekommer ingen sållning bland människor (i den rika västvärlden). Vem som helst som har grundläggande biologiska förutsättningar förökar sig (det är det det handlar om, glöm aldrig det, Darwin-lovers!). Så när ska det naturliga urvalet ta vid?

Jag är inte den som vill klinga den nazistiska klockan, men är det eventuellt så att det finns risker i att släppa taget, låta den moderna medicinska vetenskapen ta hand om alla problem och låta de mindre överlevnadslämpade generna sprida sig? Är det så att vår överlevnadspotential har nått en sådan nivå att vår teknologi klarar en liten dipp i naturlig överlevnadsförmåga? Antagligen. Frågan är hur utväxlingen ser ut. Jag tycker att resultaten känns oöverblickbara, men någon naturreporter som läser den här bloggen kan säkert berätta hur det egentligen ser ut, och vilka bristerna i mitt resonemang är.

Tack för idag, slut för idag!

Saker man ser på vägen till jobbet

En sak man kan se på vägen till jobbet är komisk gatukonst:

Shenyang, Shenyang

Jag har varit i Kina igen. I Shenyang, där Olof och Moxuan gifte sig. Det var ett väldigt fint bröllop. Hela resan var väldigt lyckad, om än kort och intensiv. Lite för mycket på programmet, lite för få sovmornar. Men jag visar lite bilder istället för att gnälla över sömnbrist. Inte från bröllopet, för jag hade inte kameran med mig, men lite sådana där slump-foton som jag brukar ta istället:



Ovanstående foto visar på en intressant feature på hotellet. Tydligen kan man ta med sig skålen hem om man är en esteemed guest. Eller något.



Nästa intressanta grej: det spelar ingen roll hur bra eller dåligt ett hotell är, man måste ändå alltid ha hiskeliga heltäckande mattor i korridorerna.



Och det spelar ingen roll var man finns i Kina, är man en av de där stensnubbarna som brukar hänga nedanför statyer på ordförande Mao så är man stenhårt koncentrerad och på väg i någon riktning.



Mellan Shenyang och Peking finns det en massa berg. Och dimma.

Amerikansk sorg

"The Sorrows of an American", Siri Hustvedts fjärde roman, är en besvikelse. Fixeringen vid det intellektuella New York börjar få det att kännas som om man är fången i en Woody Allen-film. Allt det som kändes spännande med "What I Loved" är nu bekant. När ännu ett konstverk, ännu en film, ännu en målning ska beskrivas, så vill jag mest att handlingen ska börja röra sig framåt någon gång. Det gör den då och då med ett ryck, med något våld, något sex, någon olycka. Det blir för mycket vardagsdramatik, ovardaglig dramatik, och för lite vardag. För mycket försök till vardaglig excentricitet, det blir mer som ett dårhus. Visserligen utspelar det sig i Amerika och det är vanligare med dårskap där än här, men det blir för mycket freakshow. Det räcker med konstiga konstnärer nu.

Det kanske helt enkelt är alldeles för borgerligt?

Kanske borde hon ha försökt sig på något enklare igen, något lite mer i stil med de två första romanerna. Eller så är det bra att hon siktar högt, även om hon faller tungt den här gången.

Livskärlek

Jag tänkte jag skulle berätta hur bra jag tycker att Lifelover är. De sätter ord och toner till alla de negativa känslorna på ett smaklöst och humoristiskt sätt. De post-punkar på ett sätt som snarare får mig att tänka på Yvonne än på Joy Division, och blandar upp det med samplingar från barnvisor och lyckas trots detta få det att lukta ganska mycket black metal ibland. Jag gillar att de aldrig försöker få det att låta som om de menar allvar. Att spela den här typen av musik, göra det med humor och få det att funka är de vad jag vet ensamma om.

Och dessutom: jag är inte din mamma!

Jurmala 09

I helgen var vi i Lettland med jobbet. Solen sken och alla var glada. Så här kan det se ut i en meny på en pub i Jurmala:



Och så här kan skylten se ut på restaurangen mitt emot:



I Riga lockades det med pannkakor.



Jag pallar liksom inte skriva så mycket, men en bild säger många ord och jag har läst i DatorMagazin att text är boring.

TV on the computer

Idag rekommenderar jag en liten mysig kortfilm om när Vertigo förlag åker ut på försäljningsresa. Väldigt intellektuellt högtstående!

Räkan

Igår var jag på bio för andra gången på bara några veckor. Inte min stil, jag vet, men jag tror att bio har blivit bättre. Både igår och förra gången så var det tillräcklig lutning på salongen för att jag skulle slippa se mer av någons nacke än filmen, och ingen som uppträdde alltför störande.

Jag såg den här District 9, en film om mänsklighet. Det var ganska många detaljer jag inte gillade med den, men allt som allt höll den sig över ytan. Temat känns igen från Starship Troopers: utomjordingar som av människor behandlas på vad som ibland brukar beskrivas som ett omänskligt sätt, men som jag hellre skulle kalla för mänskligt. Vi har en fantastisk förmåga att utesluta, och att behandla den uteslutne som värdelös.

I District 9:s Sydafrika står svarta och vita samman emot räkorna från yttre rymden, som stängs ute och experimenteras med, á la Mengele. Som ofta i science fiction är det storföretag som representerar ondskan. Är all scifi i själva verket kommunism? Nej.

Den sista halvtimmen blir en orgie i action, med en massa twists hit och dit. För mig känns det ganska onödigt, men för att citera en socialdemokratisk landstingspolitiker, "det finns regler, och dem måste man följa". Allt som allt okej, men övertydligt och obalanserat, så kanske en sexa eller sjua på en tiogradig skala, eller kanske mest av allt en sjua på en elvagradig skala. Någonstans därikring.

Huvudfoting

Konrad Krupinski är oproportionerlig. Inte ens en arkitekt kan ha ett så stort huvud.

När jag gick på gymnasiet så var det en kille något år under mig som var lika oproportionerlig, fast på ett annat sätt. Han hade väldigt långa ben och kort överkropp. Vi kallade honom huvudfotingen.

Det är insidan som räknas. Där finns det ben, brosk och blod.

Byråkrati

Mycket informativ bloggpostning om hur det kan vara att skaffa ett nytt pass i England. Det är ungefär sådär jag brukar vänta mig att det ska vara när jag ska ha något med myndigheter och blanketter att göra.

iPhone-spektaklet

En och en halv timmes promenad i regnet, med Rob Hubbard i lurarna. Världen kröker sig...

Men alltså, jag skaffade en sådan här iPhone 3GS, även känd som "det fetaste". Och visst är det fett, men det är inte höjt över all kritik. Det jag gillar är att användargränssnittet är så responsivt och mestadels intuitivt. Och att det finns gott om appar. Visserligen är det väldigt svårt att navigera App Store, men det är ganska sweet med en fungerande Facebook-app när man sitter på stan och väntar på Godot. Hårdvaran är välkonstruerad, om än lite stor. Att man bara kan välja mellan en svart och en vit variant känns väldigt Nokia-trist. Det funkar ganska bra att skriva på tangentbordet på skärmen, och de medföljande apparna är med få undantag ganska bra. Batteritiden är dålig, men inte helt värdelös. Som telefon är den ganska dålig, ljudnivån är väldigt låg, så att prata i den när det finns störande ljud runt en är i stort sett omöjligt.

Det finns två saker som jag verkligen stör mig på:


1. Metoden för att föra över musik. För att jag ska kunna "synka" musik till min iPhone så måste den in i iTunes-biblioteket. Jag har egentligen inte ens musik på den här datorn, men för att jag ska kunna föra över den till min telefon så måste jag kopiera över musik till den här datorn, lägga in den i iTunes bibliotek och sedan "synka". Det är krångligt och jobbigt. När man väl har fått över musiken till telefonen så går det utmärkt att lyssna på den.

2. Att det inte går att köra installerade appar i bakgrunden. Det är helt värdelöst att man ska behöva avsluta det körande programmet för att kunna kolla mail eller göra en snabb webb-sökning. Push notifications löser inte det problemet på något sätt. Och batteriet tar inte slut mera för att man kör saker i bakgrunden än i förgrunden.

Allt som allt så är iPhone mycket roligare än mina tidigare telefoner, men som telefon är den sämre. Jag skulle inte vilja byta tillbaks till S60, men skulle kunna tänka mig att testa Android. Eller kanske t.o.m. Maemo, om det kommer i någon vettig telefon någon gång.

Är bloggen på väg att dö ut som kulturell katalysator och demokrati-byggande infrastruktur?

Ja, det skulle man kunna tro, men nu i dagarna har en helt ny blogg startats, som på ett handfast sätt återgett mig tron på mediet som inte bara demokrati-skapande, utan dessutom som en kulturell motor. Lite sådär som Newsmill försöker vara utan att lyckas. Bloggen i fråga har det intressanta namnet "herrbusschauffören", d.v.s. något som rent gendermässigt skiljer den från den snarlika "dambusschauffören", och finns att beskåda eller prenumerera på här.

Putell på er, grevar och baroner!

Fast bättre

Satt på jobbet och skulle göra en presentation till imorgon, och kände ett stort mörker komma över mig när jag tänkte på Powerpoint. Men tidigare på dagen hade Micke hållt en rolig presentation, så jag kollade med honom vad han använde, och har nu, ett par timmar senare, gjort min första presentation med Prezi. Det är typ det fetaste. Det festligaste. Och egentligen inte allså coolt, eftersom det ändå rör sig om presentationer, men väldigt mycket roligare än Powerpoint. Eller Keynote. Eller vad som helst där man har 20 sidor med en punktlista på varje.

Rekommenderas. Eller på ren svenska: check it out, yo!

Eterneller

Eterneller är en vacker liten science fiction-bok, skriven av Viktor Johansson. Jorden har gått under, men några räddas av en rymdexpedition, som sökande flyger ut i rymden i jakt på ett nytt hem. Det poetiska språket tillåts då och då ta överhanden över handlingen, och det fungerar ändå. Berättelsen känns som tillverkad av snö, tomhet, metallsmak. Rekommenderas starkt.

Veggo-neggo

Vad är grejen med vegetarianer och fejkkött? Måste man försöka lura i sig själv att de här produkterna är bra på något sätt, för att inte svika sin vegetarianism? Eller har man suggererat sig själv att tro att de är i närheten av riktigt kött, för att man glömt bort hur det smakar och känns?

Igår åt jag lunch från Djurens Rätts stånd på Malmöfestivalen. Det fanns två rätter att välja på, varav båda innehöll fejkkött. Ungefär så där dåligt som det brukar vara. Det är knappast ett bra sätt att värva in nya vegetarianer, vilket jag antar är syftet. För folk som äter kött tycker antagligen att den vegetariska immitationen är ännu mer otäck än vad jag tycker, som inte har ätit kött på typ 10 år.

En annan grej är restaurang Vegegården här i Malmö. Som vilken typisk sunkig Kina-restaurang som helst, fast med fejkkött istället för riktigt kött. Utnämnd till Sveriges bästa vegetariska restaurang för några år sedan. Jag antar att det säger en hel del om konkurrensen när ett sunk-Kina-hak är det bästa som finns.

Men kanske måste man försöka uppmuntra den lilla verksamhet som finns med att servera vegetarisk mat, och inte bara gnälla som jag. Kanske ni andra, jag föredrar att gnälla på allt och alla.

Jesse Owens, Berlin

När Usain Bolt springer 100 meter så börjar plötsligt det gamla fina spelet Track'n'Field kännas realistiskt, även om han inte är nere på 7 sekunder. Men 9,58, fy fan.

VM går i Berlin och de amerikanska idrottarna har "JO" på sina dräkter, för att påminna om Jesse Owens, som i Berlin-OS gjorde Hitler rasande genom att slå de ariska övermänniskorna.

Potäter

Dagens uttryck: nu har du satt din sista potatis.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har satt en potatis.

Kan man över huvud taget dö om man inte har satt en enda potatis?

Är jag odödlig?

Mitt liv är full av motgångar. :(

Brrr

När jag går förbi BR Leksaker för att inhandla mitt morgonkaffe, så påminns jag om hur obehaglig den där tecknade BR-killen är. Han är menad att se busig och härlig ut, men är i själva verket bara läskig.

Ovanstående hade inte gått att twittra, eftersom det är 219 tecken, men inget är överflödigt i själva texten, så hur göra om man vill överflöds-twittra? Lösningen heter uTwt, ett fiffigt litet program som jag ännu inte har skrivit, som optimerar twitter-inlägg. I ett första steg så tar det bort vokalerna, like so:

Nr jg gr frb BR Lkskr fr tt nhndl mtt mrgnkff, s pmnns jg m hr bhglg dn dr tcknd BR-klln r. Hn r mnd tt s bsg ch hrlg t, mn r sjlv vrkt br lskg.

145 tecken, mycket bättre! Observera att ordet "i" försvann helt och hållet, och att jag även tog bort ett överflödigt mellanslag efter punkten i första meningen. Men vi är inte riktigt framme än! uTwts nästa knep för att optimera ner innehållet till twitter-format är att ta bort alla mellanslag. Se och häpna:

NrjggrfrbBRLkskrfrttnhndlmttmrgnkff,spmnnsjgmhrbhglgdndrtckndBR-kllnr.Hnrmndttsbsgchhrlgt,mnrsjlvvrktbrlskg.

109 tecken, långt under gränsen, så uTwt behöver inte ta till det slutgiltiga steget, den slutgiltiga förnedringen, att ta bort alla skiljetecken. Och jag behöver inte uppdatera uTwt till version 2.0, där det även på ett helt ointelligent sätt kan börja sortera bort konsonanter.

Så vad gör man med de 31 tecknen som blev över? uTwt har en funktion för att fylla upp dem med reklam, så att du kan tjäna pengar på ditt twittrande, och det faktum att du är smart nog att använda det senaste optimerings-toolet. Hälften av intäkten går till dig, hälften till mig.

Jag tror att det är den här typen av tilläggstjänster, distribuerade som en typ av Ajax-baserade plugins, som kommer driva den ekonomiska utvecklingen på webben 2.0 under de nästa 6 månaderna. Kom ihåg var du läste det först!

Verklighetsbruset

När jag tidigare idag satt och läste kommentarerna på mobil.se (antingen så är det jag som aldrig lär mig, eller jag som måste störa ut de konstiga tankarna med lite brus ibland) så reagerade jag på hur oduktiga människor som vill framstå som duktiga kan ta åt sig duktiga människors tankar och återanvända dem för att få sig själva att framstå som duktiga.

Puh, efter den långa meningen måste jag pusta ut ett tag.

Efter att ha pustat ut så känner jag att jag måste precisera vad det gällde om i det aktuella fallet: iPhone kan tydligen inte tillåta att tredjepartsprogram kan köra i bakgrunden, med motiveringen att batteritiden skulle sänkas på nolltid om man körde flera program samtidigt.

Oj, efter den idiottanken måste jag svalka av mig i tre sekunder.

Nu har det gått tre sekunder och jag kan komma till det tekniska resonemang som lägger grunden för slutdiskussionen, där det tekniska är följande: ett flertal mobila operativsystem har under de senaste 8 åren tillåtit både första-, andra- och tredjepartsprogram att köra i både för-, bak- och mellan-grunden och haft både sämre och bättre batteritid än iPhone och gPhone. Vi tar en mening till i det här stycket, eftersom de hör ihop: iPhone kör ett multitaskande operativsystem, även om de av någon anledning inte vill att tredjepartsappar ska köra i bakgrunden, av någon anledning som troligtvis fuckar upp Steve Jobs lever, precis som Windows Mobile är multitaskande, precis som Linux (Android) är multitaskande, precis som Symbian är multitaskande, precis som till och med systemen i gamla muggiga features-telefonerna från Sony-Ericsson och Nokia är multitaskande.

Vila nu upp dig i den svala skuggan från följande tekniska faktum: singeltaskande system spar batteri ungefär på samma sätt som autister spar kalorier. Kategorierna har inget med varandra att göra.

Därför blir det så roligt när man läser kommentarer från självutnämnda experter (så kallade internet-användare) som baserat på någon förflugen kommentar från Steve Jobs njurar försöker överträffa varandra i besserwisseritet genom att slå varandra i huvudet med kommentarer om att iPhone suger för att multitasking är framtiden (vilket det kanske var på 50-talet) eller att multitasking kör slut på batteriet på nolltid (vilket det kanske gör i landet Xplotrikovikanienmedmuminochallahattifnatteri-jävlarna, vilket jag inte tror att det finns ett land som heter, men om det gör det så antar jag att kontext-switchar där är bensindrivna eller något).

Nu ska jag sjunka tillbaks i soffan och bara andas.

Eftersom jag inte gillar direktkommunikation

Hallå, Larry, eftersom du frågade:

Senaste plattan, den stördaste, men kanske inte den bästa.

Första plattan, den populäraste, men kanske inte den bästa.

Andra plattan, den snabbaste, den bästa. Skivan som Greven hade spelat in om han varit lika stor musiker som visionär. Fast med Ea, Lord of the Deeps som bonusspår. Och Black Spell of Destruction. Fast på franska.

Oui, monsieur, c'est très bien.