OOXML-debaklet

Det är ett tag sedan Microsoft visade sig från sin onda sida, under de senaste åren har de känts lite gamla och trötta. Men tydligen är det väldigt viktigt för dem att få OOXML, deras nya format för office-dokument, godkänt som ISO-standard. I åtminstone Sverige och Norge har de försett sina partners med färdiga skrivelser och argument och lovat dem olika typer av förmåner, om de röstar rätt. Det hade inte gått om reglerna inte hade varit så konstiga: har man 17000 spänn att bränna så kan vara med och rösta. Detta ledde till att diverse företag, de allra flesta Microsoft-partners, i sista stund anmälde sig och röstade för OOXML som standard.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad problemet är om Microsoft vill göra sitt filformat till en öppen standard. Ett problem är att det 6000 sidor långa dokumentet inte innehåller tillräcklig information. Där finns t.ex. hänvisningar till saker som hur Word 97 sköter radbrytningar. För att ta reda på vad det faktiskt innebär så klarar man sig inte utan källkoden till Word 97. Denna ingår inte i standarden. Microsoft kommer alltså behålla fördelen av att vara de enda som faktiskt kan använda OOXML fullt ut, samtidigt som de kan hävda att de är snälla och fina som använder öppna standarder. Men vi vet hur det är: de är onda. Ondare än Darth Vader och Hitler samtidigt, nästan.

Han Danielsson

Lars Danielsson kände det som om han var utsatt för "livstids halshuggning". Men hur ofta räcker en halshuggning inte resten av livet?

Are you dead? Huh? Carnage!

Det var sådan här Malmöfestival förra veckan. Jag missade det mesta av den, men jämfört med andra stadsfestivaler var den ganska seriös. Lite blandad musik och så. Fast så mycket intressant var det inte. Jag såg Anna Ternheim, fast på Stortorget i dagsljus gick inte spelningen att rädda. Det kunde ha varit riktigt bra.

Jag hade tänkt gå och titta på Mayhem, fast orkade inte. Jag tror inte jag missade så mycket, för de sprutade inte blod på publiken. Och det är väl ändå för 15 år sedan man skulle ha sett dem. Fast på den tiden spelade de inte på svenska stadsfestivaler, utan åkte bara på turné till Östeuropa.

I övrigt: langos.

Bevis

Jag gillade den här kortfattade artikeln för att den var en så typiskt korkad vetenskapsartikel. "Nu har forskarna kommit fram till att" osv. Den är givetvis väldigt förenklad, som det ska vara. Men man undrar om de här forskarna verkligen har avfärdat sociala faktorer och faktiskt hävdat att det finns några belägg för att färgpreferenser är biologiskt, med de tok-naiva förklaringar som anges i artikeln.

Lägg ner Uppsala universitet!

Sirkus [clown!].

Psykologi för högerhänta

I serien design patterns för vardagen så är vi idag stolta över att kunna presentera en kort sammanfattning av Dr. Schmöllers sats (Dr. Schmöller's theory on the interpersonal and intrapersonal web of transcendental levels of wisdom).

Så här är det: När man lär sig något så är man på någon nivå. När man har lärt sig att förstå det på ett nytt sätt så har man klättrat en nivå. Om man pratar med någon på samma nivå som en själv om det så försöker man förstå något som man inser att man inte riktigt förstår, tillsammans. Är man tävlingsinriktad jämför man sin förståelse med den andres. Om man pratar med någon på nivån över en så inser man att man har mycket att lära, och det den andra säger känns insiktsfullt. De som ligger två nivåer över en kan framstå som orakel. De kan säga saker som man förstår innebörden av, men inte resonemangen bakom. De på ännu högre nivåer kan vara helt oförståeliga. Att prata med de på lägre nivåer än en själv känns som att vada i sirap, men kan vara bra för självkänslan. Och man känner igen sig själv.

I en artists huvud

En artikel om vilka artister som ska släppa skivor i höst är inte något större nöje, men den här var intressant eftersom den tar upp fenomenet artister som kanske inte vill släppa fler skivor. Prince distribuerar tydligen skivor gratis med tidningar (så med att ge ut skivor så menas alltså att sälja dem över disk). Ok. Marit Bergman frågar sig varför man ska lägga ner energi på låtar och låtordning om folk ändå laddar hem låtarna i vilken ordning som helst. Eh?

Vi känner igen problemet med upphovsmannen som avser att hennes verk ska avnjutas på ett visst sätt. Under vissa omständigheter. I en viss stämning. Kanske iförd hög hatt, med nyvaxad mustasch och stående till knäna i skånsk senap. Eller svårt stenad, lerig, orakad, liggande raklång på en parkering i en liten mellansvensk stad. Att någon då rakar sig, eller bara har senap upp till fotknölarna, är svårt för skaparen att acceptera. Eller kanske att man har kunnat programmera om låtordningen på sin CD-spelare under de senaste 20 åren.

En skiva kan avlyssnas på olika sätt. Själv har jag skivor där jag är tvungen att alltid plocka bort vissa låtar när jag lägger in dem i playlisten. T.ex. M83s Before the Dawn Heals Us, där jag verkligen tycker illa om Can't Stop och Car Chase Terror. Borde M83 kanske sluta ge ut skivor av den anledningen? Jag vet inte, det är väl typ upp till dem.

9 Rota

Någon skrev i en kommentar på IMDb om 9 Rota att det var den bästa krigsfilmen sedan Platoon. Nu är det ganska länge sedan jag såg den, och precis som i den så hinner man aldrig riktigt fatta vem som är vem, och även i övrigt är det ungefär samma sak, förutom att Hollywood inte var inblandade här och slängde in någon fånig intrig om en god officer och en ond officer som gör upp. Afghanistan var i någon eller några meningar Sovjets Vietnam, och 2005 klarade de slutligen av att göra den här filmen om det. 15 års distans och så.

Det jag saknar i en film som 9 Rota är att den tar slut när kriget tar slut. Man får ingen uppföljning, som i Bullet in the Head (man får inte heller någon vansinnig John Woo-uppgörelse, vilket känns bra). Den här filmen var ganska lång, men en halvtimme till, där man får reda på hur det gick sen, hade känts helt rätt. Fast kanske är inte den ryska filmindustrin redo att ta upp Sovjets fall än och vad som hände med människorna i den processen.

Av de två ryska krigsfilmer jag sett är 9 Rota ändå den sämre. Vill man se något riktigt sjukt och jobbigt, där man även klarar av att följa karaktärerna första gången man ser den, så ska man istället se den 30 år äldre Idi i Smotri. Det känns lite som ett nybörjarmisstag att följa de stackars soldaterna när man gör krigsfilmer, snarare än stackars civila som hamnar i vägen för soldaterna.

Bra saker

• Användningen av The Final Countdown med Europe i Arrested Development.
• Den galna produktionen som sätter fart på I Was a Daughter med Basia Bulat.
• Att jag blev klar med det hysteriska sidoprojektet på jobbet, som jag fick ta hand om för att alla andra var på semester.
• En massa andra grejer.
  

In the ghetto

Det pendlar lite mellan fräscht och sunkigt här där jag bor. Det är ju fint och så, men det känns inte så väldigt trevligt när någon blir slagen med en flaska i huvudet när man går förbi torget. Men men, jag har ju i alla fall nära till jobbet.