Ögonblicksbild

Imorgon: Norberg.

Idag: Tvätta kläder, packa pappas kappsäck.


Igår: Bra drinkar på Carib Creole.

Konsert-upplevelse

Idag var jag på hardcore-konsert på Debaser. Jag gick dit för att se Kvelertak, som spelade först, men när vi kom dit, vid åtta, så höll de på att bära ut sina instrument. Fail. Gaza var lite sega i början, men kom igång rätt snart, och under sista låten röjde de järnet. Kylera var stoner, punk och lite stadion-rock, med sina två trummisar. När tjejen sjöng var det ganska tufft ibland, när killen med det stora, burriga håret sjöng så kändes det lite utstuderat "vi vill vara Black Sabbath, fast 40 år för sent". Converge hade en riktigt showig sångare, som det sprutade kaskader av svett och saliv om, men musik kändes lite "blaha, vi spelar hardcore som fan, fan vad vi är hardcore, nu kör vi en hardcore-låt som är jävligt hardcore". Bra grejer antagligen, men inte speciellt engagerande.


Folket som var där kändes inte så värst hardcore, antagligen var de amerikanska banden lite för fjolliga för riktiga sluskpunkare. Och antagligen så går inte riktiga punkare på Debaser, oavsett vilka som spelar. Rätt mycket crediga t-shirts däremot: Venom, Agoraphobic Nosebleed, Terrorizer etc.

Vad jag kan minnas från när jag var på någon hård spelning senast så brukade man känna sig rätt överkörd efteråt, det här var mest lite trevligt. Kanske är jag helt enkelt för gammal. Oh well.

Buggchocktävlingen, del ett: Agans

Det pratas alldeles för lite om debuggning och hur man gör det på rätt sätt. En utvecklare kan lägga halva sin arbetstid på att leta buggar, men i skolan får man inte lära sig ett skit om det. Det finns en miljard böcker om programmering, men bara en handfull om debuggning. Man får lära sig det själv, bäst det går. Under de senaste åren har det i alla fall dykt upp ett par böcker, och för ett par veckor sen köpte jag fyra stycken, som jag tänkte berätta lite om. Den första skummade jag igenom idag: "Debugging. The 9 Indispensable Rules for Finding Even the Most Elusive Software and Hardware Problems" (puh) av David J. Agans.

Agans är gammal som gatan, och har en massa erfarenhet. Boken är smockfull av vad han kallar "war stories"; berättelser om buggar han stött på och hur de har fixats. Ibland blir det för mycket exempel, de bryter ner berättandet, ungefär som om man använder för mycket citat. Samtidigt är texten lättsam och boken är föredömligt kort. Jag gillar att han inte gjort ämnet onödigt tungt och vetenskapligt. Det som behövs i en debugging-bok är att lära ut de grundläggande principerna på ett sätt som gör att så många som möjligt kan tillägna sig dem. Där gör han ett väldigt bra jobb och får med det mesta.

Ett problem jag ser är att han är aningen för old school. Många av exemplen kommer från hårdvaru-design långt tillbaks i tiden, där det varit ett stort företag att få igång utrustning för att kunna observera problemet. Därför är en av hans 9 regler "Don't think but look". Det är ett vettigt råd i situationer där det är bekvämare att luta sig tillbaks och fundera runt problemet, än att gå in och observera. Vad gäller debuggning av mjukvara idag så skulle jag föredra den motsatta regeln: "Don't look but think". Det är alldeles för enkelt idag att dra igång sin debugger och sätta breakpoints och steppa runt. Man tittar med mikroskop, utan att kunna se sammanhanget.

Förutom just det så är jag entusiastisk. Han får med nästan allt jag tycker är viktigt, och boken är lättläst och tillgänglig. Han kanske kunde låta lite mindre skrytsam när han på slutet hävdar att läsaren nu är mycket bättre på att debugga än tidigare, men i de flesta fall har han antagligen rätt. Agans ligger bra till i Buggchocktävlingen!

Förståelse

I förmiddags var jag och köpte en kaffe med mjölk på närmsta Wayne's Coffee. Han som gjorde kaffet var ny och hade inte lärt sig vissa grundläggande färdigheter, som att vara artig mot kunder och att tillreda kaffe på bästa sätt. Jag tänker inte säga mer om service-grejen, men det är uppenbart att det är väldigt få ställen där man bryr sig om att försöka lära ut service. Det som störde mig lite mer var att han inte torkade av det här röret som man skummar mjölken med (berätta gärna för mig vilka gångbara facktermer som finns) varje gång han använt det.

Jag är säker på att någon berättat för honom att han skulle göra det, men att han inte ser poängen med det. Han tycker att det är bättre att göra det då och då, för att effektivisera. Men han kommer nog inse poängen ganska snabbt, eftersom mjölken torkar fast ganska snabbt och det kommer bli mera arbete för honom.

Så småningom kanske han också kommer inse den andra poängen med att göra det: petiga kunder tycker att det är ohygieniskt att inte hålla på sådan grundläggande renlighet. Antagligen kommer han upptäcka det någon gång när han själv köper kaffe någonstans av någon som gör likadant.

Och ändå tycker politiker att det är viktigare att sätta upp kunskapsmål, än att sträva efter att lära ut för förståelse och metalärande.

Många taskar

Jag fattar inte den här nya "multi-tasking"-grejen på iPhone. Det finns inget uppenbart sätt att avsluta en app. Istället hamnar den i en dold ficka som man kan plocka fram genom att dubbel-klicka på den stora runda knappen. Vad händer med appen när den hamnar där? Jag har inte en aning. Varför ska alla appar jag någonsin har startat ligga där och fisa tills jag tar mig tid att stänga dem med det lilla krysset, en efter en. Och vad gör det för skillnad? Jag vet inte. Steve, give me a sign!

Musik du borde lyssna på

Kvelertak heter ett norskt band som har en MySpace-sida. Alla band har en MySpace-sida. MySpace är så jävla dåligt. Man kanske hör någon låt någonstans och undrar lite vad det är för filurer som lirar, man googlar och kommer till deras MySpace-sida. Där finns bara hemsk webb-design, 5000 kompisar, irrelevanta foton och en knappt fungerande musikspelare. Kvelertak har gjort en skiva som heter Kvelertak. Kvelertak betyder strypgrepp på norska. Punkigt sådär. De spelar en typ av musik som består av mycket hardcore, en hel del black metal och så kanske lite stoner-rock. Det är påhittigt och ofta väldigt bra, men en del av powerchord-riffandet kan kännas lite ointressant. Det finns en massa olika låtar på skivan, och man vet aldrig riktigt vad som ska hända, även om inget är helt överraskande. De drar sig inte ens för hockey-refränger. Kvelertak är musik du borde lyssna på!


Mariachi El Bronx är mariachi-varianten av ett hardcore-band som heter The Bronx. Ja, jag säger att det är hardcore, jag har aldrig hört dem, men det står så på internet, och internet brukar inte ljuga. Mariachi-avdelningen är bra. Anledningen till att jag lyssnar på det här är att det hördes ganska mycket mariachi från bilar som framfördes av storväxta mexikanska kvinnor i San Francisco, med sprudlande trumpeter och spastiska gitarrer som fick mig att vilja odla mustasch och klä mig i sombrero. Mariachi El Bronx var det första jag hittade i genren. Inte direkt roots-mariachi, eftersom de inte är från Mexiko och inte ens sjunger på spanska, men för mig känns autenticitet ganska 1900-tal, och skivan är skitbra. Mariachi El Bronx är musik du borde lyssna på!

Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!

(Repeat forever, fade out really slowly, not like on We Are the World, which has a really quick, sloppy fade. We Are the World är inte musik du borde lyssna på!)

void *

nu vare väl länge sen jag skrev här
men jag har väl inge å säga
va ska ja prata om
return null

Diego Borg

Det är svårt att inte tycka synd om Diego Maradona, denna Argentinas egen Björn Borg, i ett ögonblick som detta.

Blogg nummer 800: ord på k

Eftersom det är någon typ av jubileum igen, så firar vi på Sputnik-redaktionen genom att lista ord som börjar på k, och som illustrerar bokstaven k's både aggressiva och fyrkantiga karaktär, men även dess föränderlighet, som gör den till något av en joker i alfabetet:

kackerlacka
Kafka
kapitel
kartong
kassettbandspelare
Kastrup
kategori
KD
KDDI
kenya
kimchi
Kina
Kjell
KKK
knark
knaster
kolonialism
kommunism
konservatism
konsum
kontorslandskap
kontrovers
Korea
kosmologi
kraftwerk
kravall
kriminalitet
Kristus
kronisk
krukväxt
Kröb
kuk
kultur
kungahuset
kylskåp
kärlek
Köln
könsroll
kött

När vi läser igenom listan så diskuterar vi bokstaven k's nationella karaktär, och kommer snabbt överens om att om det är så att den hör hemma i ett visst land, så bör det vara i Tyskland. Även Polen nämns, men röstas ned.

I sportens värld, var hör bokstaven k hemma? Är det i rugbyns leriga, håriga högar av svettiga män, eller i hästpolons borgerliga knastrighet (tänk tänder som krasar sönder i kollisionen med en klubba), eller kanske i en hårdför match fullkontaktskarate? Vi vet inte. Är bokstaven k över huvud taget sportig? Meningarna går isär.

Här börjar diskussionen kännas så inträngande i världens själva väsen att vi blir besvärade och oroade. Vi går vidare.

Åk till Norberg för fan!

Norbergsfestivalbloggen uppmanar mig att posta deras poster på min blogg, och jag är väl inte den som är den...

Eller är jag det? Vadå "den"? Är det något fel på att vara "den"? Jag vet inte. Whatever. Bra festival. Åtminstone förra året.