2007-09-30

Hemma

Nu är jag hemma igen. Konstaterade på planet hem att jag under helgen ätit åtminstone åtta trekantiga sandwichar, sådär som man tydligen gör i England.

Vi var tvungna att lämna MobileCampLondon precis när presentationerna av helgens hackande pågick, men vi hann i alla fall presentera vårt underliga försök att presentera bokmärken som moln. Resultatet var allt annat än lysande, och visar tydligt hur illa det kan gå om man sätter åtta c-programmerare på att skapa med XML. Mitt deltagande i processen var minimalt, så jag kan i alla fall skylla ifrån mig.

Allt som allt var det lite mycket Flash, mashups och design-projekt för mig, men det var kul att träffa folk från last.fm och OpenMoko och åse hur alla plötsligt verkar jobba på input-metoder för prylar med touch-skärmar.

Londonk

Söndag förmiddag, jag sitter i en fatboy i en lagom sunkig källarlokal. Mobile Camp London är som ett genomsnittligt dataparty, fast med mer presentationer om RFID, mashups, designprojekt etc. Akustiken här i källaren är fruktansvärd, mitt huvud var fyllt med ekande röster hela dagen igår.

Hotellet vi bodde på i natt var roligt. Man gick upp i en trappuppgång till receptionen och checkade in, sen fick man gå ut på gatan och upp i en annan uppgång för att komma till sitt rum. Jag gillade att det var så engelskt: killen i receptionen var från Indien, på rummet finns vattenkokare och tepåsar, en fruktansvärt liten TV, hårda, knöliga sängar, en ihopsjunken soffa och givetvis heltäckningsmatta.

Jag är också helt nöjd med bebyggelsen i stan, det lilla jag har sett av den. Det är smala, nedslitna tegelbyggnader överallt. Det känns som en geografiskt väldigt stor småstad.

2007-09-28

Dagens citat från min Nokia-telefon

"Dataöverföringsläge aktiverat. Då kanske inte minneskortet kan användas."

Har du några planer inför helgen då?

Imorgon ska jag till London. Det ska bli spännande. Där har jag aldrig varit förut. Det är bara över helgen, och jag kommer inte se någonting av stan. Jag ska på någon typ av ad hoc-konferens tillsammans med 99 andra mobildårar. Det ska bli spännande. Någon sådan har jag aldrig varit på förut. Vad som kommer hända vet jag inte. Någon kanske kommer levitera. Någon kommer säkert vara entusiastisk över FlashLite. Någon kommer prata och prata och prata och tråka ut mig. Någon kommer mest sitta i ett hörn framför sin dator. Någon kommer vara stressad. I övrigt vet jag inte.

2007-09-27

300 snuskigheter senare

Postning nummer 300 handlar om snusk och skörlevnad. Igår kväll spelade Rusty Trombone på Debaser, och jag var där för att avnjuta easy listening-electronica live. Stället var ganska trevligt, men möblerna var obekväma och den dyra vegoburgaren var inget vidare.

Rusty Trombone uppträdde med gitarr och var mangligare än vad jag hade väntat mig, men medryckande och ganska finurliga. Det lät inte så illa att det gjorde ont, men strålkastarna bakom musikerna bländade mig. Maskerna de bar fungerade bättre på scen än på foto. Allt som allt är jag nöjd med att jag inte stannade hemma istället. Gammal som jag är så uppskattade jag inte ljudvolymen på musiken som spelades efter konserten, men är man musikintresserad så kanske man förväntas hellre lyssna på musik än på sina kompisar.

2007-09-25

Dagens vetenskap

På DN angrips idag tabula rasa-idén. Man är inte alls ett oskrivet blad när man föds, för det finns aktivitet i bl.a. syncentret även hos för tidigt födda. Hela (den korta) artikeln känns som ett stort definitionsproblem. Vad menar man med kunskap? Om aktivitet i syncentret kan tolkas som att man har en färdighet (implicit: kunskap om) så borde man även kunna tolka svettningar som att man har färdigheten att kunna svettas.

Jag har inget intresse för att att ta ställning i frågan, men det är svårt att föra resonemang om man inte vet vad man själv menar.

2007-09-24

Livet på Southfork

På TATs kontor heter rummen saker i stil med Southfork, John Ross, Sue Ellen och Pamela. Jag vet inte varför, men någon tyckte att det var en bra idé att ge dem namn efter platser och personer i TV-serien Dallas. Jag tror inte det var någon bra idé, för de flesta som jobbar där är för unga för att ha sett Dallas. Själv såg jag aldrig Dallas eftersom det ansågs som en mycket dålig serie i vår familj. Folk tittade på Dallas (och åt fläskkotletter med ketchup, skulle jag tro).

Jag såg just i studiesyfte det första avsnittet av Dallas. Bobby kommer hem till Southfork tillsammans med sin nyblivna hustru Pamela, som är dotter till familjens ärkefiende Cliff Barnes. Det börjar omedelbart intrigeras, i första hand av storebror J.R. (John Ross, rummet jag sitter i på TAT). Det dricks lite drinkar, åks runt i bil och snackas lite skit. I slutet får sig J.R., ungefär som Vargen i Bamse, en näsknäpp då hans onda plan uppdagas.

Jag känner mig inte sugen på att fortsätta titta. Det mest intressanta var att dra paralleller till Star Wars. Musiken är av samma slag, och vinjettmelodin tonar in när kameran zoomar in på porten till Southfork. J.R. andas inte lika tungt som Darth Vader, men i övrigt är likheten mellan dessa onda män slående. Männen i cowboyhattar känns ungefär lika exotiska som varelserna på baren i början av första Star Wars-filmen och bobbyochpamela är ungefär som lukeochleia, fast troligtvis inte syskon. Och så vidare.

Vidare efterforskningar i popens utmarker

Nu för tiden kan man göra datoriserad popmusik utan att bli nedslagen av främmande män, som kallar en synthpoppare eller italobög. En som gör det bra är Erik de Vahl, vars senaste skiva "Oh! My Spine" gavs ut i hela 100 exemplar. Erik är kommunist. Man kan ladda ner skivan från hans hemsida, och det finns ingen ursäkt att inte göra det. Det är loopigt och glitchigt, tillbakalutat, processat, melodiöst, politiskt och i någon låt chip-euforiskt.

För ett tag sedan läste jag i någon tidning om att kronblomma. Det påstods vara avslappnande och bra för nattsömnen att då och då bara lägga sig ner och vila från den moderna vardagen, att under tystnad låta tankarna löpa fritt. Det lät bra, så jag testade ett par gånger, men kom fram till att jag slappnar av bättre om jag lyssnar på musik som kan hjälpa mig att stänga tankarna ute. "Oh! My Spine" är utmärkt musik att kronblomma till enligt min modifierade metod.

2007-09-20

Stjärnorna, planeterna och Gud

Stjärnorna hänger i trådar av tvinnad spindelväv. Om man tittar riktigt noga kan man se hur de långsamt gungar fram och tillbaks, när det blåser i rymden. Och så planeterna: runt, runt, runt, tills deras banor kollapsar och de med ett fräsande ljud blir ett med sina solar. Swedenborg beskrev Gud som andevärldens motsvarighet till solen. Det är inte så enkelt som det låter, universum.

2007-09-19

Etiketter på nätet

Det började med att jag lyssnade på kollegans band Rusty Trombone. Jag trodde att det skulle vara industriell noise, men det var snarare sådan där elektronika (d.v.s. ganska snäll synthmusik som inte gör sig till, balanserande på treriksröset mellan välproducerat, lofi och retrokitchigt). Jag började fundera kring genrer och bestämde mig för att jag nog skulle gilla drone pop, om det fanns något som hette så. Det gjorde det. Någon kallade Jonas Lindgren för ett geni. Han ger ut sin musik som mp3or, så jag laddade ner och lyssnade. Så lekande lätt det går när musiken man vill höra är utgiven på netlabels. Jag fick blodad tand och ville ladda ner mer härligt fri musik. Där tog det stopp. Hur hittar man bra musik på netlabels om man inte vet vad man vill ha? Ska man läsa bloggar, ska man tanka ner på random och lyssna igenom, ska man gå runt på stan och fråga folk? Eller ska man kanske skita i det och fortsätta lyssna på kända artister som ger ut riktiga skivor?

Vad vilja denne man?

Man måste se igenom ett par fasader för att förstå vad Lars Vilks sysslar med. Det kan väl inte vara så enkelt som att han vill skapa debatt? Knappast, den debatten fördes redan förra året. Om han inte tycker att det gör någon skillnad att han är konstnär. Nej, det är inte intressant. Ville han bara ha uppmärksamhet? Tidigare verk och utspel av denna man pekar i denna riktning, men det låter för tråkigt för att vara sant. Jag tror det kan vara ett socialt experiment. Han uppträder som en gycklare och ser hur världen runtom honom reagerar. Den första delen av historien var ganska trist, men när han blir dödshotad så skruvar han upp volymen. Skandal! Man hotar mig, jag som bara gjort ett konstverk! Vilka vildar! (Han ser sig om. Reagerar världen runtom? Jadå, i alla fall punkt.se.) Det är ganska vågat att använda sig själv som skådespelare på det sättet.

2007-09-16

Erik Anders From

Erik Anders From föddes år 1805 i Snävsta by, Bygårda socken, som enda barn till backstugusittaren Erik Oskar From och hans hustru Asta. Redan tidigt visade han en stor fallenhet för skapande verksamhet: vid åtta års ålder uppförde han en tre meter hög pyramid av lera, vid tio, med järsgårdsstörar som medium, en staty av hans majestät konungen, och på sin konfirmationsdag visade han stolt upp ett hexagonalt kalhygge med en omkrets av 2500 meter.

Mot sina föräldrars vilja lämnade han torpet för att söka lyckan som dräng i grannsocknen, Lagesta. Mot hans önskan att göra karriär inom jordbruket stod alltid driften att uppföra underliga, skrämmande skapelser. I tjugoårsåldern hade han skapat förvirring i sin omgivning genom att bygga uppochnedvända lador, svävande höstackar och underliga, naturvidriga odjur av alla de slag, av skiftande material och kvalitet.

Vid tjugotvå års ålder gifte han sig med pigan Anna-Karin Mattsson, som strax därefter lämnade honom för en tjugofem år äldre gårdfarihandlare. Erik Anders lät sig dock inte nedslås av detta, utan tog sitt mindre uppskattade skapande till en ny nivå, då han började tillverka skor och stövlar. Efter att på rekordtid ha lärt sig hantverket ägnade han de följande två decennierna åt att producera en lång rad bisarra fotplagg, alltid som enstaka examplar. Han hånades och bespottades, men hade stadig inkomst från sina skor, som var billiga, fotriktiga och mycket hållbara.

I fyrtioårsåldern bröt han upp och flyttade till Örebro. Där ägnade han resten av sitt liv åt att måla ikoner, som exporterades till Grekland, Ryssland och Bulgarien.

Erik Anders From dog av okänd anledning plötsligt på hösten 1846. Enligt lokal mytbildning hämtades han från sin dödsbädd och fördes till sin skapare av tre himmelska änglar. Han är idag okänd av de flesta, men minnet av denne märklige man har levt vidare till denna dag. Under en kort period i början av 1980-talet blev han föremål för ett flertal postmoderna forskningsprojekt, men sedan dess har han återvänt till sin forna anonymitet. På Lagesta hembygdsgård hålls årligen utställningar av hans skor och stövlar, som är de enda av hans verk som har bevarats.

Dom kallas oss utslagna

Idag kom jag mig slutligen för att se "Dom kallar oss mods". Jag hade trott att den skulle vara roligare och mindre tragisk. Den är delvis rolig, men sjuttonåringar som håller på att supa ner sig och sover i trappuppgångar är inte speciellt kul. Den är vågad och närgången på ett sätt som känns modernt, men respektfull mot de medverkande. Jag undrar hur mycket som är arrangerat och hur mycket som är spontant. Jag gissar på 39% arrangerat och 62% spontant.

Förutom det jobbiga temat och de irriterande huvudpersonerna så är det en sak till som gör filmen jobbig att se: det låga tempot. Det kändes att tågresan från Stockholm till Hedemora tog några timmar, trots öl och hasch.

2007-09-10

Vi måste ha heroin!

Brainstorming. Det ska bli drama på SVT. De turbulenta åren runt 1970. Vietnam. Progg. Hippies. Haschrök och rödvin. Som "Tillsammans", fast inte någon jävla feelgood-film. Verkliga människor. "Det ska vara som en fucking HBO-serie, fast på riktigt." Man tuggar ur sig tidstypiska karaktärer, samlar ihop musik, blandar färg och svartvitt, ungdomsuppror och gråtande föräldrar. Men det är något som fattas. Det kommer bli bra, men hur bra är egentligen bra? Det ska bli en legend. Vi snackar priser, både tittarsuccé och kritikerfavorit. Vad göra? Det räcker liksom inte att lyssna på Hendrix.

- Vi måste ha heroin!

Klart att någon av huvudpersonerna helt omotiverat måste börja ta heroin. Han måste gå ner sig. Sälja allt han har, sno från vänner och föräldrar, tigga langaren att ta hans älskade skivspelare, bo i en riktig knarkarkvart med en helt ointressant knarkarbrud, slå i sig smack på offentliga toaletter. Och som pricken över i-et: en överdos. Ambulans till sjukan. Hur ska det gå? Det får vi se i nästa avsnitt.

2007-09-08

Fascist anal shrug

Jag förstår inte varför Lars Vilks hund-grej har fått så mycket uppmärksamhet. För att de som gillar att diskutera sådant inte bryr sig om att det är precis samma sak som de danska Muhammed-teckningarna, utan bara ser en möjlighet att få prata?

Jag tycker att den här hunden är fin.

2007-09-05

Vilket radarpar

Från Wikipedia:

They Might Be Giants wrote their rare song "Weep Day" after seeing this song's title overlapping the end of a line, inspiring the song about two characters named Mr. Tambo and Urine Man.

Ha-ha-ha.

2007-09-04

Det är mycket nu

Jag är orolig över Microsoft Visual Studio 2005. Det börjar bli så mycket toolbars och skit på skärmen så att editorfönstret snart inte får plats. Hur ska man då kunna skriva kod? (Jag har inte vågat titta på betan av 2008.)

Jag läste klart en bok som heter "The Google Story". Det stod intressanta saker i den, men den var skriven på journalistprosa och ämnet var ofta total hero worship. Exempel: författaren hävdar att Google är det största som hänt på internet sedan email. Åhå, säger vän av ordning, what about the world wide web, assblaster, where would your precious Google be without the world wank web?

Old Time Relijun spelar musik i samma anda som Nick Cave gjorde en gång i tiden, innan han blev gammal och trött, soloartist etc. Lyssna då, för i helvete!

Oz är en TV-serie som handlar om ett fängelse. Jag tycker den är rolig att titta på, även om det känns som om det händer för mycket. Hur många interner blir egentligen mördade per dag på ett vanligt amerikanskt fängelse?

2007-09-01

Taggad som fan

Det är inte lätt det här med användargränssnitt. Hur man än gör så kommer vissa hata en. Eller åtminstone ens program.

Jag sitter och rippar musik från så kallade "kompaktskivor". Själva rippandet går ganska bra, även om jag stör mig en del på grips aggressivt singeltrådade arkitektur: när man lägger i en ny skiva så fryses UI:t ett par sekunder. Det är ett mindre störningsmoment, men jag blir lite sugen på att fixa det.

Problem uppstod när jag rippade en samlingsskiva. Av någon anledning sattes artist-taggen till "Various" och låt-taggen till "Artist - Låt". Jag ville alltså editera taggarna. Problem: jag hittade inget vettigt program som kunde editera ogg-taggar, så jag gjorde det med xmms. Misstag: det gjorde att mpd inte klarade av att hantera filerna.

Jag gjorde en webbsökning och hittade easytag. Jag editerade taggarna i det och sparade om filerna. De var fortfarande trasiga, och jag avinstallerade easytag, som var alldeles för användarvänligt och fullt av irriterande dialoger (- Vill du verkligen spara filen du har editerat? - Du får tre gissningar, och en ledtråd: jag tryckte på spara-knappen).

Jag höll på att ge upp när jag råkade hitta vorbistagedit, som jag härmed utnämner till världens bästa tag-editor någonsin (en så kallad "VBTEN", vilket uttalas "vebb-ten"). Man ger den ett antal filnamn som kommandoradsargument, den läser taggarna och öppnar en texteditor, där man editerar taggarna, och när man avslutar editorn så uppdateras ogg-filerna. Ganska unix-nördigt, väldigt användarvänligt om man har tillräckligt långt skägg.

Era jävlar...

Det är den första september och sommaren är slut. Det är dags att ta på sig en jacka och lyssna på Slowdive. Igår tog jag "en" öl. Det är därför jag sitter och bloggar 6.51 och är full i sjutton-bakis. Jag gillar att prata utan att säga något. I år har jag tittat för mycket på TV.