2011-01-30

Lyssnar igenom Burzums nya platta

Ny skiva av Burzum igen. Förra årets Belus var inte så övertygande, men enligt hemsidan ska Fallen vara mer i stil med de två första skivorna, vilket låter helt rätt. Han har aldrig lyckats toppa första plattan.

Introt är hotfullt. Inte på det klassiska black metal-sättet, utan lite mer Burzum-märkligt. Fast få saker kan vara så old school black metal som viskningar. Jag tänker lite på Tiamat.

Jeg faller. Oj, lite thrash-metal-riff i början nästan, fast Burzum-aktigt. Snabbt går det. Hur ska det här gå? Det lugnar snabbt ner sig. Inte riktigt samma övertygande inledning som på första låten på Belus, men det riffet var å andra sidan det bästa på den skivan, och tog mig tillbaks till trasiga Thorns-demos från 91. Sången är väsande, inte alls samma känsla som på den gamla goda tiden. Och så värsta schlager-refrängen. Greven kan fortfarande överraska. Sen pratar han lite med skorrande r. Är det verkligen okej 2011? Det är mer progressivt än förra plattan, men känslan jag får är mer en blandning av andra plattan och vanlig, mesig symfoni-rock. Ryck upp dig nu! Mindre prat och mer riff- och melodi-galenskap! När refrängen kommer för tredje gången så är jag rätt trött på den. Mm-mm-mm, jeg faller. Ingen utom Greven hade dock kunnat koka ihop de här märkliga thrash/black-hybrid-riffen, och det tar mig i alla fall tillbaks till första plattan, där en märklig Bathory-pastisch som War kunde kvala in. Men det var 1992 och det var viktigt att visa att man hellre lyssnade på Celtic Frost och Bathory än Carcass och Entombed.

Valen: Mer thrashigt och mer halvtaskigt black metal-väsande, och så mer schlager-sång. Vad är det för märklig värld han har hamnat i? Har han druckit sig full på dålig vikinga-rock? Trevlig basgång i versen. Men kommer jag verkligen kunna lyssna in mig på det här? Har jag redan bestämt mig för att skivan är ganska menlös? Den som lever in total darkness får se. Breaket efter andra refrängen, men lite mer hysteriskt väsande till ensam gitarr minner om gamla tider. Just när gitarr-spelet börjar kännas mysigt igen så börjar han prata. Kom igen nu, är det någon form av postrock-influens, eller vad är det? Jag smälter lite grann när han låter gitarren tala, men sången förstör ganska mycket, både när han väser och när han sjunger som en vanlig människa utan minsta spår av corpse paint. Sen försöker han faktiskt skrika lite som på den gamla goda/onda tiden, men han kan inte få rösten att spricka lika vackert. Låten är över nio minuter, men det är inte direkt en ny My Journey to the Stars vi har att göra med. Det fattas energi och överrasknings-moment.

Vanvidd: Där fick jag, här låter det faktiskt lite som just My Journey to the Stars precis i början. Väldigt bra riff. Sen måste han givetvis in och sjunga utan corpse paint. Blandningen blir lite konstig, det hade varit bättre om han hade hållt käft. Grymt eko på sista ordet i versen, snacka thrash. Jag saknar de vansinniga avbrotten, det hysteriska skrikandet, de knasiga riffen. Det är för ordinärt, även om det är ganska märkligt för att vara någon form av black metal. Halvvägs igenom händer det plötsligt: galna meningslösa vrål till midtempo-trummor. Det var välkommet. Sen börjar det kännas lite väl mycket som Belus igen. Det är liksom bra, men det är inte Burzum-bra. Sen tar det slut.

Enhver til sitt: Återigen en inledning som minner om första plattan, sen kommer lite standard-Burzum-riff i mellantempo. Och så lite gitarr-drones, innan han börjar väsa igen. På norska. Alltid på norska. Lite trevligt gitarrspel här och där, men inte något som verkligen sticker ut. Och så sången, som jag tjatat om typ fem gånger nu: ta in en ondskefull 18-åring om du inte kan sjunga själv! Och så det ständiga pratet. Borde jag sluta skriva om det? Kanske det. Kanske inte. Dö-riffande, dö-riffande, dö-riffande. Han borde dra ut mer på det där ledsna gitarr-breaket vid fyra och en halv minut, och verkligen plåga lyssnaren med känslan av ensamhet och sorg. Som han hade gjort för 19 år sedan. Fan vad första plattan är bra. Det bästa som har gjorts inom konstarten musik. Väldigt långsam ut-fade avslutar. Tack.

Budstikken: Över 10 minuter, börjar lovande med lite fummel och pukor, nu tänker jag på My Journey to the Stars igen. Borde jag nämna några andra låtar? Kanske Black Spell of Destruction? Kanske det mest finstämda han gjort, trots diverse försök med hotfull ambient. Det här låter faktiskt ganska bra. Åtminstone de två första minuterna. Argh, han börjar prata igen! Thrash-känsla igen i den snabba, marscherande fyrtakten. Härligt ensamt gitarr-bludder, och så börjar han prata igen. Igen! Kom igen! Fast hade det inte varit Burzum så kanske jag hade tyckt att det här var riktigt bra. Inte skit-bra, men riktigt bra. Kanske. Kanske om det hade varit ett helt annat band, som hette typ Burkzum. Burk-zoom. Burk-summa. Burkaz. Tra-la-la sång igen, jodå s'att. Ja, sen fortsätter det så, á la Belus: en hel del dö-riffande som inte leder någonstans. Det kanske är bra riff, men man måste inte spela dem 3000 gånger på raken för det. Så här i näst sista låten kanske jag borde passa på att nämna att jag gillar produktionen. Ganska skitigt gitarrljud och bett i trummorna, med mullrande pukor. Sen är det slut.

Till hel och tillbake igen: Oj, det här börjar oroväckande. Riktigt jävla hemskt faktiskt, och inte på ett bra sätt. Stänger av.

2011-01-16

Årets hatjakt

Vargjakten går bra i år igen, precis som förra året. Då handlade det tydligen om att skjuta av inavlade svenska vargar (vilket givetvis inte gick så bra, eftersom det är svårt att se om det är en inavlad eller en normal varg man skjuer på), medan det i år handlar om att skapa "acceptans", d.v.s. att ge de varghatande jägardårarna tillfälle att kanalisera sitt hat mot fienden.


Min synpunkt på det där med inaveln är att det inte känns som någon bra idé att minska en stam på 200 djur, om man vill undvika inavel.


Mitt anspråkslösa förslag på samma tema som acceptans-jakten är att vi kanske skulle ge rasistdårarna en dag om året då det är fritt fram att bränna flyktingförläggningar. Det skulle ge dem möjlighet att ventilera, och i längden givetvis få dem att acceptera det mångkulturella samhället. Kanske något för Centern att driva?


Ett ord som avslutning: viltvård. Tur att det andra ordet i den sammansättningen inte har smittat av sin mening på t.ex. äldrevård.

2011-01-15

Gott och blandat

Det kan vara så att det bästa med Susanna Clarkes "Jonathan Strange and Mr. Norrell" är att den känns så lik en genuin 1800-talsroman. När sämre författare försöker uttrycka sig ålderdomligt blir det bara löjligt, men Clarke har koll. Det är inte bara språket som gör det, utan även det ryckiga tempot, där ett helt kapitel kan ägnas åt en konversation som inte tar handlingen någonstans, och det dickenska persongalleriet. Mina tankar går till Umberto Eco när han är som mest lyckad, som i "Rosens namn" och "Baudolino", och naturligtvis till Charles Dickens och systrarna Bronte. Välskriven fantasy, det är inte varje decennium. Rekommenderas!

Att kopiera 46000 små filer till ett MicroSD tar enligt min dator 6 timmar. Jag hade glömt bort hur sjukt långsamma flash-minnen kan vara. Har man en massa zip-filer i en katalog-struktur och vill packa upp dem till samma katalogstruktur och bli av med zip-filerna så kan man göra såhär:

yes | for i in `find . -iname *.zip`; do echo $i; unzip $i -d `dirname $i`; rm $i; done

Inte helt klockrent, men det allra mesta blev rätt. Syftet med hela grejen är att lägga över allt relevant innehåll från ftp.scs-trc.net/pub/c64 på min 1541 Ultimate som levererades under veckan. Jag är fullt medveten om att det här inte är att räkna som sjukt nördigt, utan snarare patologiskt. Det är okej.


På spellistan just ju: Dr. Vector, Off!, Antonio Aguilar (tack, Mattias!), Blur.

Jag köpte en ny väckar-lampa, eftersom min förra pajade och jag vaknar så mycket bättre av ljuset än av ilskna signaler från en väckarklocka. Precis som den förra så har den ett användargränssnitt från helvetet. Jag försökte ställa klockan utan att läsa manualen. FAIL. RTFM. LOL.

2011-01-12

Säga vad man tycker

Symbians tidigare CTO berättar vad han tycker, saker han aldrig hade kunnat säga om han fortfarande jobbade där. Jag gillar speciellt kommentaren om platform security, eftersom jag har lagt flera månader av mitt (arbets-)liv på att stångas med det.

Bulle

Henrik Kniberg skriver på sin blogg om bull-protokollet. Det kanske kan kännas lite överspänt, men om det funkar så löser det det vanliga problemet att saker ramlar mellan olika typer av sittmöbler och blir liggande på golvet tills bullbagaren tröttnar på att bullen ligger på golvet och samlar damm och torkar.

2011-01-09

Svenne-fest

Den första januari gifte sig Simon och Amanda. Det var ett väldigt fint bröllop och en trevlig fest efteråt. Men redan förra året var det svensexa, som jag tänkte visa lite bilder från. Bilder tagna med min telefon, som vanligt kanske inte helt fokuserat på händelseförloppet, utan mer slumpmässigt.

I omklädningsrummet till gympasalen fanns denna regelsamling. Mycket trevligt. I själva gympasalen spelade vi spökboll till black metal och dansade afrikansk dans (utan black metal). Det ska ni vara glada att jag inte fotade.

Sen var det kalenderfotografering med Simon. Här ser vi honom i den milt politiska september-utstyrseln.

Den grejen var väldigt rolig, vilket man kan se på Holgers och Jons miner här.

Sista punkten på programmet var fest, med riktigt bra mat från Golden China, försvarliga mängder sprit och mycket live-musik. Här ser vi Johannes och Simon musicera.

2011-01-08

Översatt

Såg en high school-film från 80-talet som hette "Say Anything..." och undrade varför jag aldrig hade sett den förut, eller hört talas om den. Kollade på IMDb och upptäckte att de har börjat skriva ut de svenska titlarna snarare än original-titlarna. "Say Anything..." översattes till "Snacka går ju...". Kanske inte riktigt lika dåligt som när "City Slickers" blev "Jakten på det försvunna skrattet" eller när "Arrested Development" blev "Firma Ruffel & Båg", men ganska illa. Typ "vi kan ju inte gå och titta på en film som heter så"-illa. Det hade kanske funkat om det hade varit en komedi. Den var för övrigt rätt okej, kanske till och med bättre än en eller annan John Hughes-film. Typ "Pretty in Pink", som för övrigt hette "Pretty in Pink" även i Sverige.

Vår härliga matresa

Ja fy fan...

2011-01-06

Jaga spöken

Jag såg Chasing Ghosts, som handlar om killar (typ bara killar) som spelade arkad-spel på den gamla goda tiden, d.v.s. 1982. Den handlar om samma gäng som The King of Kong handlar om, fast fokuserar på 1982. Den är mycket sämre.

Den är sämre för att den är en amerikansk dokumentär, så det finns ingen berättare, utan allt måste berättas genom att människor i intervju-situationer pratar. Det är för många människor för att jag ska orka. Med. Och de är inte så häftiga heller. 16-åriga nördar har hunnit bli 50-åriga amerikaren, med allt vad det innebär. Det saknas berättande.

Om man har sett The King of Kong och känner att man absolut vill ha mer så kan man hitta guldkorn. Annars är den här filmen ungefär lika rolig som att fira jul med mig.