Hejsan, hejsan, gnomer och gruvarbetare

Nu är jag hemma igen. Bara så att ni vet. Sitter och myser till "Blood runs from the altar" av Grotesque. Tågresan var sådär. En tant satt framför mig och hostade intensivt hela vägen från Stockholm till Malmö. Livet är som en trädgård. Lucifer smyger i skuggorna.

White christmas all y'all

Här i Alunda är det i alla fall det. Hyfsat vit. Mest isig, men lite snö i alla fall. Idag var vi och hälsade på farmor i Östervåla. Där var det lite mer snö. Annars vet jag inte riktigt. Det är som det är, det här med julen. Le Clézio-boken jag fick var bra. På TV är det mest dåligt. Ute är det mörkt. Endast UL-Tomten är vaken.

Den lokala Macintosh-datorn har pajat igen, sådär som den plägar göra. Nu kör jag på någon begagnad Internet Explorer-maskin. Den är inte bättre, men lite sämre. Tekniken är primitiv i utmarkerna.

Närmare

Förra veckan såg jag filmen Control, om Ian Curtis och Joy Division, och nu har jag just sett 24 Hour Party People, om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och Hacienda. Ganska fina filmer båda två, den förstnämnda väldigt seriös, den andra smått oseriös. Men vad kommer jag att tänka på, förutom att Joy Division var väldigt bra? Mina favoritklotter:

3. "Tunnel of Love" (ovanför en betongtunnel, någonstans åt Gränby-hållet i Uppsala)
2. "Kukar." (i en busskur i Alunda)
1. "Love Will Tear Us Apart" (på en risig tegelvägg vid en lerig parkering i centrala Enköping)

2008 börjar närma sig sitt slut, så det är mycket listor. Årets bästa skiva? Blir nog inte så mycket sådant i år, jag har inte lyssnat på så mycket ny musik, och det jag har hört har inte övertygad. Det som hamnar på årsbästalistorna har inte övertygat. Jag är inte övertygad. Ingen har täckt mig med tyg. Det är det som är problemet!

VM i nybörjarmisstag

Skulle fixa en bugg i min musikspelare och läste på lite mer noggrant om RDir-API:t, som i Symbian används för att läsa kataloger. Till Open() skickar man bland annat in en bitmask med filtyper som man vill ska komma med när man läser innehållet. Galet nog så är den första flaggan, KEntryAttNormal, definierad som 0, snarare än 1. Sedan kommer 1, 2, 4, 8 etc. Fråga: vad händer om man OR-ar ihop något med 0? Att det sen inte funkar som förväntat är inte speciellt förvånande. Det gick att hacka runt det, genom att kolla typen på filerna i efterhand, men kan jag verkligen vara den första som upptäckt detta? Jag noterar i förbifarten att det här problemet finns i både 9.2 och 9.4. Och med tanke på Symbians höga ambitioner när det gäller binär-kompatibilitet så lär det vara svårt att fixa.

Här är dokumentationen.

Mer kul: KEntryAttHidden innebär enligt dokumentationen "hidden file or directory". Vem hittar på sådana här vansinnigheter? Hela RDir-klassen är full av knark.

Odödad, eller?

Ser lite bilder på eventuella framtida Motorola-mobiler som faktiskt ser riktigt tuffa ut. Bara lite bilder, men kolla in designen på Flash och Calgary. Om Nokia kunde göra så här snygga telefoner skulle jag antagligen fria till Olli-Pekka Kallasvuo. Eller åtminstone börja stalka honom, beroende på vad som skulle verka mest mystiskt på ett attraktivt sätt. Eller bara obehagligt. Jag känner att jag börjar tappa tråden nu. Okej, jag trycker på "Publicera inlägg" så blir allt bra. Hejdå!

Dagens avsnoppande svar på dumma påståenden

3. Du är ful!
2. prove it
1. prove

(Appendix: Exampel på dumma påståenden:

- Den här bloggpostningen är helt meningslös.
- Den här bloggen är helt meningslös.
- Du är helt meningslös.
- pointless)

Julmuller

Det kan inte vara en tillfällighet att jag upptäcker en så härligt mullrig orkester som The Berzerker på kvällen, och sen blir väckt av en jordbävning på morgonen. Det måste vara det intensiva grindandet från min stereo som gjorde att jorden skakade till. Jag är glad över att äntligen ha fått uppleva en jordbävning, efter två besök i Japan, fulla av besvikelser på det området.

Tänk om...

Eller tänk om inte. Eller tänk inte alls, för det är nog inte så mycket att bry sig om. Om Microsoft släpper en ZunePhone eller ej, det känns ungefär lika intressant som Zune gjorde från början. Om du inte kommer ihåg vad Zune var så var det Microsofts misslyckade försök att göra en mp3-spelare. En misslyckad mp3-spelare i kombination med en misslyckad mobilplattform, wow! Vilka synergi-effekter det skulle kunna leda till! Och då menar jag synergi som i att en kombination ger en större toxisk effekt än summan av de enskilda gifterna.

Interaktionsdesign

Idag tipsar vi om att Matthew Garrett skriver om användargränssnitt i duschar. Själv nöjer jag mig med att konstatera att det är intressant att man kan lyckas göra något så enkelt som en vattenkran svår att använda.

Olagligheter

Val Henson berättar om studier av hur kriminella omgivningar skapar kriminalitet. Kanske inte så överraskande, men det är tråkigt att grafitti tas som exempel på kriminalitet. Det handlar om kontext. Grafitti är per definition kriminellt, men varför ska det egentligen vara kriminellt att måla något på ett elskåp eller ett miljonprogramshus? Det handlar om att vi associerar en anarkistisk form av grafiskt uttryck till andra former av brott. Skriver man poesi kan man ge ut fulkopierade fanzines, men vad ska man göra om man gillar att måla med sprayburk?

Vad hände egentligen?

När jag lyssnar på Remember Tomorrow från Iron Maidens första skiva så undrar jag vad som egentligen hände i brytningen mellan 70- och 80-tal. I ett mikrokulturhistoriskt perspektiv är den här perioden gåtfull. Från 70-talets politik, tajta tröjor, flummiga musik och långa hår, till 80-talets kommersialism, puffiga kläder, synthpop och puffiga hår. Precis där i brytningen är allt en aning skumt. Den mer obestämda postpunken ersätter punken: från direkt konfrontation till vagt utåtriktad subjektivitet. Från skrän och tuppkammar till rockar och kajal. Samtidigt: space- och symfonirock komprimeras till heavy metal, i början rå, så småningom hårt 80-talspolerad och strukturerad. Hiphoppen har jag lite taskig koll på, men runt 1980 verkar den helt flippad, om man jämför med hur den senare putsats och strömlinjeformats, både vad gäller klädstil, produktion och grafisk stil. För att inte tala om hemdatorer, programmerade av män i glasögon och mustasch.

Det som hände 10 år senare känns inte alls lika intressant, kanske för att jag upplevde det i närbild och inte kan se det i ett romantiskt skimmer, kanske för att det helt enkelt inte var lika intressant. I övrigt har jag bara frågetecken att erbjuda. Sju stycken, närmare bestämt: ???????

Jag kan kasta in ett semikolon också: ;

Frida och Anna, Anna och Frida

Det handlar inte om Annifrid. Det handlar om Frida Hyvönen och Anna Ternheim, två svenska schlager-artister (just nu placerar jag in all musik på en skala mellan schlager och Agoraphobic Nosebleed/Lustmord/Grotesque) som har släppt nya skivor i år.

Anna står för besvikelse. Alla hennes låtar handlar om det. Som vanligt. Och skivan är delvis därför en besvikelse. Ungefär som när Suede någon gång runt tredje och fjärde skivan blev en parodi på sig själva, så börjar Anna Ternheim bli det. I hennes låtar har det alltid just tagit slut. Det är hopplöst. Det är mörkt. "Låv" (som hon gillar att uttala det) är drivkraften i allt. Det är lite som att titta på Days of Our Lives: det finns inga andra värden i världen, allt ställs i relation till vansinnig kärlek. Det gjorde mig inte någonting på förra skivan, där det fanns vansinnigt bra låtar, som Girl Laying Down, Today is a Good Day, Such a Lonely Soul, Lovers Dream. Alltihop var bra. Det mesta på den nya skivan känns som en axelryckning.

Frida har bättrat sig avsevärt. Det monotont bankande pianot från första skivan har tonats ner och fräschats upp med arrangemang som faktiskt innehåller andra instrument. På första skivan var många av låtarna ganska meningslösa, medan de få som var bra var riktigt bra. Här är de bra låtarna fler och ännu bättre, medan vissa känns lite för spexiga för mig. Och "Oh Shanghai" är bara för mycket. International Karate, anyone? Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket, men den här kommer jag fortsätta lyssna på.

Guld

Jag blir inte direkt förvånad när mobil-sajterna är negativa, men samtidigt... kom igen, för fan! När europeiska mobiltillverkare vågar sig på att göra sådana här galna grejer så blir man glad över att designen är fräsch och annorlunda, man börjar inte gnälla om att det är för få megapixlar och för liten skärm. Lite trist att sådana här telefoner alltid kostar minst en miljard och är tillverkade av rent bling, annars hade jag skaffat en. Även om jag också vill ha GPS och WLAN i min telefon.

Mörkret i vårt inre

Jag är ute ur tunneln. Jag har förberett för ett möte hela dagen igår. Jag har suttit på själva mötet idag. Vissa av oss är gjorda för möten, andra är det inte. Det är så skönt att det är över.

Du har väl inte släppt greppet?

Greppet hårdnar. Men jag har sovit på tåg hela dagen. Det gick bra. Var i Örebro och inspekterade Martins måleri. Det är bra. Inspekterade även demos från X. De var bra.

Allt är bra. Imorgon skär vi upp handlederna igen.

Uppmuntran

Ibland, när det känns som mitt att liv är fullt av motgångar, så brukar jag tänka på Boyzone. De slog verkligen alla rekord när de kom på det namnet. Det är fantastiskt roligt. När andra tar i för mycket (Beatles, Bohren und der Club of Gore, Godspeed You Black Emperor, Jesus and the Mary Chain, Philemon Arthur and the Dung, Revolting Cocks, Rocket from the Crypt, Rotting Christ, Simon and Garfunkel, Yellow Magic Orchestra, för att ta några exempel) i sina försök att vara roliga, så gjorde Boyzone helt rätt: de tog något enkelt, något kort, något väldigt nära och skapade stor poesi med ett enda (om än sammansatt) ord. Boyzone. Genier.

Vad brukar du själv göra? Äta en banan?

Ungefär som om jag vore overklig

Jag skriver namn och årtal i böcker jag köper, så att jag vet att de är mina och när jag har köpt dem. Lika sant som jag är verklig av Hanne Ørstavik vet jag därför att jag köpte 2006. Jag läste den igår. Anledningen till att jag skjutit upp det är att jag vill sprida ut Hanne Ørstaviks böcker över tiden. De inspirerar med sin närgångenhet, sin känslomässiga laddning. Som i alla hennes böcker handlar det om en människa som har svårt att hantera sin omgivning. Som i alla hennes böcker är det intensivt, nästan hopplöst och snart över.

Fan, vi hann inte

Vi som jobbat så hårt på Magdalena Neuner Biathlon till Super-CPU-utrustade C64-or. Vi som tagit fram en special-optimerad crossassembler med fullt IDE till CP/M. Vi som skulle bli rika. Nu blir vi blåsta på konfekten. Vem är det som poserar så glatt på omslagsbilden till RTL Biathlon 2009, om inte Magdalena Neuner. Nu lägger vi ner.

I framtiden, i Japan

Engadget visar bilder (och dreglar över tekniska specifikationer) på de tre stora japanska operatörernas senaste telefoner. NTT DoCoMos ser ut som de har gjort i flera år: platta och fyrkantiga. Softbanks ser ut som telefoner. KDDIs ser ut som mellanting mellan de båda andra. Men ganska många är sådär snygga som telefoner utanför Japan aldrig är. Dessutom i andra färger än svart och grått. När kommer vi kunna köpa snygga mobiltelefoner i Europa?

Where in the world is Ulf Brunnberg?

Långtida läsare av denna blogg minns att den en gång i tiden hade som tema att hålla ordning på var Ulf Brunnberg befann sig. Detta blev ofta ensidigt, då hans jobb gör att han under långa perioder befinner sig på ett och samma ställe, och temat på bloggen öppnades upp för mer slumpartat innehåll. Ibland får vi dock spontana återfall, och ger oss ut för att spana efter fars-kungen.

I senaste numret av Vårt Malmö ser jag att han ska spela mot Eva Rydberg i en "Flygande Flängande Fräck Fars" som heter Boeing Boeing, med premiär 6 februari nästa år. Enligt annonsen, en ypperlig källa till fakta, är den en succé från London West End och Broadway. Inte undra på då att man väljer att rollbesätta den med sådana erfarna farsrävar som Rydberg och Brunnberg. Succén torde vara given även i Malmö.

(Vi rekommenderar inte någon av bloggens läsare att besöka denna föreställningen. Risken för trauman och uppsnittade handleder torde vara överhängande.)

Svart som silver

Tobaks-Thomas lurade på mig en dosa Grov Portion Svart. Själva snusarna är svarta på ett övertygande sätt, och smaken är kraftig. De var oroväckande hårda, men satt ganska bra under läppen. Utvärderingen fortsätter.

Bakochframvänd prestigekamp

Harald Welte förvånas över att folk inte sysslar mer med reverse engineering. Jag kan förstå varför man hellre sysslar med annat: det är inte lika uppenbart kreativt som att bygga något själv, det kan förekomma etisk och juridisk förvirring osv. Men en viktig anledning att syssla med det är nördprestige. Har man aldrig använt en disassembler så är man ingen riktig programmerare.

Min reverse engineering-karriär började när jag i sjuårsåldern plockade isär en klocka. Jag fick aldrig ihop den igen. Sedan gick det ganska lång tid innan jag gjorde något så ambitiöst igen.

På mitt förrförra jobb skrev jag en symbolisk disassembler för Symbian-kod, för att kunna lista ut hur en inbyggd applikation gjorde en viss sak. Det tog ett tag, och den var tvungen att klara av både appar och libs, både ARM- och Thumb-kod. Jag kanske blev lite överambitiös, men jag hade roligt.

Och om någon undrar så är detta fullt lagligt i Sverige, medan man i andra länder mycket väl kan bli dömd till livstids tortyr.

Dagens boktips

Dagens skiva är, som så ofta på sistone, Christian Deaths andra skiva "Catastrophe Ballet". Joy Division och David Bowie krockar och ljuva kroppsskador uppstår. Gnisslande gitarrer, maniska trumrytmer och tillbakalutad sång.

Och som en kommentar till det föregående inlägget

Härifrån:

Jag har aldrig gillat Kenneth. Har ingen relation till det. Det är löjligt att man inte kan kallas vad som helst - i det gamla Egypten hade folk 30 olika namn och varje barn tog sitt eget hemliga själsnamn. För mig är det bokstaven K som är intressant. Jag införde den redan i sexan. Folk började undra. Står K:et för knulla? Eller kärlek kanske?

Fega ur

Jag har gnällt om det här med dialogrutor som frågor om man är säker tidigare, men tänkte vrida det ett varv ytterligare, genom att inte bara anklaga dem som överanvänder dem för inkompetens, utan dessutom för feghet. Vad är det som får någon på Nokia att bestämma sig för att lägga in en dialog som frågar om man är säker, då man väljer att ta bort en låt ur en playlist? Det skulle kunna vara någon typ av Windows-skada, att man faktiskt tror att det är användarvänlighet, att man vill kolla med användaren, så att hon inte av misstag tar bort en låt ur playlisten. Men kom igen, hur stor skada är det egentligen? "Åh nej, jag tog av misstag bort en låt ur min playlist, om jag inte kan lyssna på just den emo-låten så måste jag skära mig i handlederna i tre och en halv minut istället, gud så deprimerad jag blir!"

Eller som det här med att man inte har sparat en fil. Ibland händer mig följande: jag ska stänga ner min jobbdator, så jag väljer Shutdown, varpå Windows ska stänga ner programmen. När Visual Studio kommer på att det ska stängas ner så vill det spara solution-filen (filen med lösningsmedel), men jag har redan avmonterat min TrueCrypt-volym där den ligger, så den kan inte sparas. Visual Studio frågar om jag vill spara den någon annanstans (Yes/No/Cancel), jag råkar trycka på Cancel och hela nedstängningsprocessen avbryts. Hallå, jag ville stänga av min dator! Hur mycket skada sker om jag inte spar ner solution-filen? "Åh nej, jag hade osparade ändringar i min solution-fil, nästa gång jag sätter mig vid datorn kommer jag att ha tre och en halv minuts arbete extra, eller troligtvis inget alls, för det som ska sparas är säkert något i stil med info om vilka filer jag har öppna i editorn, nu måste jag öppna dem igen, zomg nu måste jag skära upp handlederna istället!"

Utvecklare måste våga ta beslut. De måste åtminstone välja om de ska se på användarna som idioter eller som individer som är mycket smartare än dem. I sådana är fall är det ingen tvekan om hur det ligger till. Att fråga användaren är en enkel utväg för en utvecklare som vill slippa ta beslut, om man inte ser till konsekvenserna, vilka är att användaren blir irriterad, klickar fel och blir tvungen att skära sig i handlederna om och om igen för att hon blir så jävla deprimerad. Det är i alla fall vad jag brukar göra.

Mycket ska man blogga om innan öronen skärs av

Tänkte bara tipsa om ett nytt, väldigt spännande projekt i bloggosfären: rakkniv. Det handlar om jakten på den perfekta rakningen. Hur ska det gå?

Oj

Lördag förmiddag, lätt bakfylla, världscuppremiär i längdskidåkning på TV. En typ av perfektion. Och inte bara det: Charlotte Kalla vann damloppet överlägset, och Marcus Hellner vann herrloppet. Oj.

Development in the ear

Idag har jag varit på Öredev och lyssnat på folk som pratat om programmering, istället för att själv sitta och programmera.

Ted Neward keynotade om att språk kommer vara den stora grejen under de närmsta 5-10 åren. Programmeringsspråk. Nya, häftiga sådana. Han förklarade varför. Han tog exempel. Jag är inte övertygad, men han sa intressanta saker.

Resten av förmiddagen la jag på en presentation av det nya JavaME-SDK:t (man kan debugga, man kan köra i emulator, man kan köra på device, man kan profilera) och en spådom av en kille från SonyEricsson om vart mobil-mjukvara är på väg: open source, öppna plattformar, webben, högnivå, konvergens. Jag fick inte höra något jag inte hört förut.

Efter lunch gick vi på en presentation av The Bug, en pluggbar hårdvaruplattform för att bygga och programmera apparater. Ganska roligt, men precis som föreläsaren påpekade så kan den inte göra speciellt mycket som en smartphone inte kan. Än. När man kan plugga in geigermätare så blir det mer intressant.

Dagens höjdpunkt var när en gammal amerikansk nörd berättade om sitt projekt, språket D. Jag blev sugen på att veta mer och att byta ut den föregående bokstaven i alfabetet mot denna. Fortsättning kanske följer.

Jeff Sutherland pratade om hur man använder Scrum i större projekt, i en föreläsning full av intressanta idéer: kodstruktur speglar organisationsstruktur, scrum som objekt-orienterad programmering etc.

Dagen avslutades med en helt värdelös presentation av Silverlight Mobile. Killen kunde inte bestämma sig för om han ville prata om Silverlight, UI:n till mobiler, allmänt om UI-design eller .NET, vilket gjorde att han egentligen inte sa någonting. Han visade lite exempel, men förklarade inte vad de skulle visa. Han skrev lite kod, vilket visade att man kan göra väldigt lite med väldigt lite kod. Jag vet inte.

Tyvärr missade jag The future of Java on mobile, som handlade om Suns motsvarande grej, JavaFX. Det var tydligen mycket bättre.

Hemma hos

Nu är jag hemma igen. I helgen har jag inte varit till Sears Tower eller Pizza Due. Däremot var vi upp i Hancock Building och tittade på utsikten från 94:e våningen. Sen började vi skratta okontrollerat när speakerrösten i hissen sa att det var världens mest kända byggnad. wtf, liksom. Vi var ut på ett högljutt ställe på lördagskvällen, men jag blev trött och gick hem och la mig.

Igår låg jag mest på en soffa och tittade på amerikansk fotboll. Vi borde ha amerikansk fotboll på TV här också. Det är en väldigt bra TV-sport.

Annars var nog resans "höjdpunkt" när kollegan Hassan skulle ta sig igenom passkontrollen och stötte på patrull. Säkerhetspersonalen ville "ställa några frågor" eftersom han "hade ett väldigt vanligt namn".

Eller så var den verkliga höjdpunkten att jag blev spontan-uppgraderad till economy extra på hemvägen. Tack!

I övrigt: diskussioner om den perfekta rakningen, att bli kallad för "honey" av en servitris, till synes vettiga människor som är republikaner, feta frukostar, blaskigt kaffe etc. Ungefär som vanligt alltså.

Uppdatering från friheten

Hej-hej!

Nu har jag varit i Libertyville och jobbat en vecka. Det har gått bra, vi fick en hel del gjort: upplyst de oupplysta, bollat med de obollsinta, fixat problem åt de problematiska. Idag och imorgon turistar vi i Chicago. Planer: Sears Tower, Pizza Due, dittan och dattan. Åker hem på söndag kväll, hemma i Sverige på måndag. Det ska bli sjukt skönt att återgå till ett normal liv, med normal mängd mat (lagom), normal mängd motion (lagom) och normal mängd bilåkning (ingen).

Väl mött i Malmö!

Linus

Med hälsningar från det amerikanska ping-pong-förbundet

Dagens film var Ping Pong Playa, en löjlig komedi om en amerikansk kines som vill spela basket i NBA men har mer talang för "ping-pong" (även känt som "bordtennis"). Det var ett dumt skämt i filmen som fick mig att skratta rakt ut ("lol"): kvinnan som är ordförande för det lokala ping-pong-samfundet förklarar varför en tjej från Iowa har den rollen med "I love ping-pong long time". Ingen skrattar. "Götta", och påminner om när mr. Yamagashi i "Totally Awesome" mumlar "asian" flera gånger på raken när huvudpersonen kallar honom sin "oriental mentor".

Pingis-scenerna var något bättre än fotbolls-scenerna i "Bend it like Beckham", vilket inte säger så "mycket". Det finns för få pingis-filmer. Jag skulle vilja se ett storartat, "påkostat" drama med riktigt "feta" pingis-scener. Gärna utan överdrivet långsamma "inzoomningar" på "personen" som utsätts för den "nedriga" stoppbollen (matchbollen i the big pingis "showdown" i denna "film").

Snart: "Valkyrian" på "SVT".

"Övrigt": packar lite halvhjärtat"."

Kafka på stranden

"Kafka på stranden" av Haruki Murakami irriterar mig en aning. De första 200 sidorna är tråkiga. Tempot är för lågt. Språket brister i dialogerna, vilket kan vara ett översättningsproblem. Dessutom känns det som om de underliga saker som händer bara är där för att vara konstiga.

Sen börjar det hända saker, samband börjar skapas och en viss spänning börjar uppstå. Jag blir nyfiken på hur alltihop ska knytas ihop. Det som först bara verkade konstigt får mening. Framåt slutet inser jag att jag har läst en fantasy-roman, även om det inte förekommer några riddare, drakar eller alver. Författaren bygger en egen värld (vilket även påpekas av Aftonbladets recensent, som citeras på baksidan), och den håller ihop.

När jag är klar så frågar jag mig vad det egentligen handlade om. Vad var meningen? Det finns uppenbara svar, men det mystiska ger inte riktigt med sig. Svaret drar sig undan.

Rekommenderas.

Om att ockupera moderaterna på Sydnytt

Det serie-ockuperas hus i Lund. Jag gillar hur Sydnytt lät båda sidor komma till tals, och hur den moderata kommunpolitikern som intervjuades fick förklara bort bostadssituationen (Barbros situation, du vet). Det blir intressant när radikala inte framställs som dårar av massmedia. Ingen Göran Persson delade ut rosor till poliserna som gjorde tillslaget. Ingen verkar ha skjutits eller ens misshandlats. Vart är världen på väg?

Yes we can bomb them

Obamas segertal kanske inte kändes sådär väldigt fräscht på vår sida Atlantis, men när Jesse Jackson stod där och grät så blev jag själv nästan tårögd. Support our troops, det säger jag nu yo!

Framtidsplaner

I helgen åker jag återigen till min favorithåla Libertyville, Illinois. Parkeringar, burgare, fetton, potholes, amerikanska flaggor, kontorslandskap, Bud Light, väderlek från helvetet. Stället har allt. Fram till dess: Powerpoint, prestanda, tvätt.

Misslyckad planering, lyckad nedfrysning av herr Moro

Vi hade fria aktiviteter i två dagar på jobbet, så jag skrev en fungerande musikspelare till min telefon, eftersom den Nokia-utvecklade spelaren var för irriterande för att användas på ett vettigt sätt. Eller ja, det var planen. Efter två dagars arbete hade jag något som nästan funkade. Jag la en halv dag till på det och har något som funkar, men är lite trasigt. Man kan leta runt i filsystemet och lägga in saker i en playlist, samt spela upp och stoppa. Det är vad jag behöver. Inga dialoger som ställer dumma frågor, inga popup-menyer med tusen val som bara är i vägen. Hade nu bara kataloglistningarna varit sorterade så hade det varit riktigt användbart. Och om man hade kunnat spara sin playlist.

Misslyckandet i planeringen skyller jag på rost i mitt Symbian-maskineri: jag snubblade upprepade gånger på strängklasserna och någon gång på array-klasserna. Där gick en dag. Jag förvånas ånyo över hur svårt det är att programmera för Symbian. Hela tiden är det samma sak: man har en sträng i ett visst format och ska skicka in den till en funktion som vill ha den i ett annat format. Man konverterar hit och dit, misslyckas, börjar om, konverterar några gånger till och får till slut till något som funkar, men ser ut som skit.

Till UI:t använder jag TAT Cascades, som är sjukt bra (och det tycker jag inte bara för att det är vad jag jobbar med). Hade jag försökt med S60-API:t så hade det tagit åtminstone två dagar till och blivit mycket fulare. Det som är bra med Cascades är inte i första hand att man kan slänga in coola animationer med vänsterhanden, utan att man man samma hand även kan definiera det mesta av UI-logiken i XML. Det går löjligt snabbt att få upp något som funkar. När man har något som funkar så kan man putsa upp det till något som är ganska coolt på en halvtimme.

Cascades rules, man! It rules! Developers, developers, developers! *svettig*

News for nerds - stuff that matters

Jodå s'att, men det... Nu har de börjat sälja Ubuntu-Cola på min lokala Hemköp. Jag kunde dock inte notera någon direkt tillströmning av skäggiga sysadmins. Tänk om de valt att kalla den för Slackware-Cola istället. Eller BSD. Då jävlar.

En magisk maskin

Jo, jag köpte ju alltså en magisk maskin. En Philips Wakeup Light. Det är som en väckarklocka, fast den väcker en med ljus istället för ilskna signaler. Ljuset skruvas sakta upp under en halvtimme. Meningen är att man ska vakna på ett naturligt sätt. Det känns som om det funkar. Jag har inte hunnit testa den tillräckligt mycket än (jag vaknar bara en gång per dag), men det känns bra.

Användargränssnittet på den här maskinen är också ganska magiskt, fast på ett dåligt sätt. Jag var tvungen att lusläsa manualen för att ens fatta hur man ställer in larmet. Det är ungefär sådär intuitivt som en klockradio från 80-talet, och skärmen är av samma typ. Det känns väldigt billigt, vilket i sig är lite udda, med tanke på att maskinen kostade en tusenlapp.

Tulpanhelvete

Jag var alltså i Holland på nördkonferens, eller dataparty. Vappiano har bra pasta, även om det händer att folk blir matförgiftade av den. Om det nu var den. Bordershop är alltid en lika fantastisk upplevelse. Caribian Kick är inte en fantastiskt upplevelse. PITT är en sjukt vattnig öl. Holland känns som ett europeiskt Sydkorea. Jag är nöjd med att jag struntade i Jeroen Tels spelning. Democompon var bra. Att åka bil till Holland tar ett tag. Det tar lika lång tid tillbaka. Det finns små konstiga hästar.

The rational unified process and its consequences on 21st century urban lifestyles

Idag köpte jag en magisk maskin. Jag återkommer med mer info om det.

Imorgon åker jag till Holland. Jag återkommer med mer info om det.

Google levererar

Google har släppt källkoden till sin telefonplattform Android. Kul på något sätt, för man svänger lite mellan att se dem som onda Google och goda Google. Jag har inte tittat så mycket, men mycket verkar finnas med. Kanske allt. Mest Java, lite C och C++. Man kan bygga det själv om man kör ett vettigt OS. De använder git.

Kolla slashdot om du vill veta vad internets nördar tycker om det här. Nyhetsrapporteringen är nog ungefär lika givande som att läsa det här.

Blod, strupsång och karga landskap

Jag såg en film som hette Mongol, som handlar om Genghis Khan. Jag tyckte den var bra, så jag gav den 7/10 på IMDb. Om man bortser från de ständiga slagsmålen, som var lite irriterande, så var det en estetisk upplevelse, speciellt det rituella yoghurt-drickandet. Himlastormande nästan, men det kändes lite sådär Hollywood ibland. Hur som helst, en bra söndagsfilm och många vackra landskap. Rekommenderas.

Dålig information

Hur fylls det tomrum som uppstod då Paig Saghamullit slutade posta på sin blogg? Inte alls, tror jag, och jag har inga ambitioner att vara lika radikalt avfärdande som han, men lite gnäll kan jag alltid stå för...

LIMO kom upp i en diskussion på jobbet, och jag insåg att jag egentligen inte hade en aning om vad LIMO är. Internets to the helpers! Well... Hemsidan är inte direkt informativ. Det är en mobilplattform, eller en standard, och det är en Linux-kärna i botten. Men vad ingår egentligen?

Kolla in den här illustrationen. Jag förstår inte riktigt. Ingår "Application UI Framework" och "Application Mgr Framework" i plattformen? Jag vet inte, det känns som om det borde stå tillsammans med de andra sakerna i så fall, innanför middleware-ramen. Ska det vara ett GTK-UI, eller ska telefontillverkaren bygga sitt eget? Kommer någon typ av referens-applikationer ingå, som i t.ex. S60, eller ska telefontillverkaren bygga allt från scratch? Och om GTK, som inte känns så hett på telefoner, ska ingå i plattformen, innebär det att telefontillverkaren helst ska bygga sitt eget lager ovanpå det illaluktande plattforms-UI:t, som på Windows Mobile?

Och vad är egentligen anledningen till att informationen är så bristfällig? Är det för att de inte har något att visa upp, att det de har att visa upp är dåligt, eller att de helt enkelt inte ser någon anledning att dela med sig av teknisk information? Det känns inte speciellt Linux, ett intryck som förstärks av det tydligen väldigt viktiga DRM-ramverket. Men det är väl som det ska vara med Linux-projekt som drivs av klassiskt onda företag som inte fattar att open source har mer att erbjuda än kod som man kan plocka upp och springa sin väg med.

Eller för att sammanfatta, ett citat från Agoraphobic Nosebleeds lysande skiva Frozen Corpse Stuffed with Dope: Go have sex with Jesus Christ, you faggot!

Argument

Varför får man bara en varning av Microsofts C-kompilator när man skickar in för många argument till en funktion, medan man får ett fel när man skickar in för få? Och hur fixar jag det här då? Google vill inte fixa det åt mig, så kan du inte tala om hur man gör? ("Treat Warnings As Errors" är inte ett godkänt svar.) kthxbye

Dagboksbloggen

Hej! Jag har inte så mycket att skriva om just nu, så jag skriver om dagen som gått, dagbok- och snopp dogg-stylee. Det började med att jag skulle köra testsviten, men den gick inte att bygga, för någon hade gjort en "uppstädning" bland filerna och misslyckats med att få ihop projektfilerna korrekt. Sen blev jag tvungen att gå på möte, och efter det så lyckades jag fixa bygget. Sen körde jag tester. En timme eller två senare än det borde ha varit. The sux.

När jag hade kört testsviten och genererat fingeravtryck, så kunde jag börja mergea in vår screen modes-branch på trunken. Det gick inte så bra, för Subversion bestämde sig för att bugga ut på lite olika bisarra sätt, vilket gjorde att det tog mycket längre tid än jag hade tänkt. (Alternativ: skit bakom ratten.) När jag fått det att bygga så åt vi lunch: pizza på Spot, ett ställe som är legendariskt för sin värdelösa akustik. Pizza två dagar på raken, jag tror jag börjar förvandlas till någon typ av datanörd.

Efter lunch så fixade jag ett slappt skrivet testfall, körde testsviten igen och inspekterade fingeravtryck. Det gick inte så illa, men det var svårt att fixa felen. Efter ett tag fick jag reda på att imageprovider-testet var slumpat, så det failar alltid. Okej. Istället för att deppa ihop över det så höll jag och Mattias en presentation av screen modes för resten av gänget. Jag fick inte riktigt min dator och projektorn att komma överens, men mitt Windows har ruttnat under det senaste halvåret, så det var inte oväntat. I övrigt gick det bra.

Jag jobbade med det andra testfallet som failade, men kom inte så långt. Allt verkade funka utom just det som kom ut på skärmen. Jag började inspektera resultaten av mergen istället, och kom ungefär en tredjedel innan jag var tvungen att gå hem och tvätta. Jag gick hem och tvättade. Det gick ganska bra, den här gången funkade både tvättmaskinen och torktumlaren. Medan jag tvättade så sydde jag fast en knapp som hade lossnat. Det var lite roligt, och jag kände mig aningen händig, för det blev ganska bra.

Nu bloggar jag.

Sammanfattning

mumlar ohörbart

äntligen

Ofta, hårt och cola

Kommer det nya releaser av de stora Linux-distributionerna för ofta? Ja, det kan jag väl hålla med om. Jag vet faktiskt inte riktigt vad grejen är. Jag har själv negativa erfarenheter av Ubuntu, som ofta är lite mindre stabilt än vad jag skulle vilja. När jag jobbade på Aurora ville vi ha nya versioner av allt hela tiden, och körde därför Debian Unstable, som var något mer instabilt än en genomsnittlig Ubuntu-release.

Relaterat till detta är att jag idag intog lunch på Barrista, med Ubuntu Cola som måltidsdryck. Jag är inget större Cola-fan, men Ubuntu var helt okej. Jag uppfattade den som mjuk och balanserad, men lite ospännande.

Inte alls faktiskt

Just det, igår var jag inte på M83. Det känns lite sådär.

Tidskartor

Jag läste Maps of Time av David Christian. Det är ett ambitiöst försök att berätta hela historien, från universums uppkomst till nu, i en volym. Syftet är att skapa sammanhang, att presentera en modern skapelsemyt, som en ersättning för de religiösa, som inte längre känns aktuella för de flesta av oss. Det känns ganska oväntat att resultatet är så gott, för även om det i stort inte skiljer sig så mycket från Annalesskolans ansatser, så är ämnet större. Det finns inget utrymme för enskilda händelser; glöm andra världskriget, sådana händelser är viktiga i ett mindre perspektiv, här är det en detalj.

Det börjar med Big Bang, fortsätter med universums utveckling, stjärnor och planeter, livets uppkomst, människans utveckling, och de huvudsakliga trenderna i vår utveckling. Viktiga händelser är hur vi spritt oss över världen, jordbrukets uppkomst, städer och stater samt teknologisk utveckling. De senare delarna påminner om Civilization, fast jag kanske borde tänka Spore istället.

Utredningen av de stora trenderna ger mig ett antal sköna aha-upplevelser: bakgrunden till den bibliska skapelsemyten, anledningarna till att den industriella revolutionen hände i Västeuropa osv. Och även om jag känner till de flesta av ämnena tidigare, från universums skapelse till nutidshistoria, så ger det här perspektivet en helhetsbild som jag inte har greppat tidigare.

Med tanke på att det är många olika grenar av vetenskapen som ligger till grund för arbetet så är det imponerande hur solitt det känns. Alla delar bygger på moderna teorier, inklusive dem som inte är författarens hemmaplan, och om det då och då kan bli lite kompakt så förenklas det inte mer än nödvändigt. Vill man veta mer om grundläggande fysik och världssystemsanalys så finns det gott om referenser. Det blir oundvikligen mer komplext då stora historiska skeden ska förklaras, och resonemangen blir mer abstrakta, varför andra halvan kan kännas lite tyngre. Men ett grundläggande tema är också hur utvecklingen går mot större och större komplexitet.

Det hela avslutas med lite spekulationer om framtiden, på några olika skalor: hur vi ska klara av 2000-talet, eventuell kolonisering av andra planeter och givetvis universums framtid. Alla som orkar måste läsa den här boken.

Music for the masses, not the classes

Robothum kanske inte är en av mina starkare låtar, men jag tror att den kommer användas som singel-b-sida så småningom, och några av de mer fanatiska fansen kommer hävda att det är deras favoritlåt, för att göra sig märkvärdiga (typ, "jag gillar inte sådan där hitmusik, jag lyssnar på svåra och okända grejer av människor som inte kommer från USA, det säger jag nu yo"). Jag tror att det är någon typ av hip-hop, eftersom den innehåller sådan där pratsång, som är så populär inom den genren. Hade jag orkat hade jag klippt ner den till standardiserad schlager-längd, men nu är den 10 minuter. Vem orkar lyssna längst?

Håkan och Mikael

Jag såg en film som hette Hank and Mike. På IMDb står det att det är en komedi. Jag skulle hellre se att det stod surrealistiskt drama. Jag var inte road genom hela filmen, men det fanns tillräckligt med saker som var bra för att det skulle kännas värt att se den. Temat, magin i vardagen, känns Disney, men resultatet är gott. Här och där känner jag lite Gummo-vibbar.

Men det roligaste är väl nästan ändå den fullständiga listan med plot keywords på IMDb.

Ari-Pekka kommer med musik

Nu är det tydligen gratis musik som gäller. Spotify låter dig lyssna på musik över nätet, medan Nokia ger dig ett års gratis musik om du köper en av deras musiktelefoner. Kan det vara möjligt, det där som vinylknastermaffian trodde var omöjligt, att man kunde hitta på nya sätt att distribuera medieprodukter, bara sådär 10 år efter att det gjordes "olagligt" på Napster och 100 år efter att det gjordes "lagligt" via s.k. "radiosändningar"? Ja. Det är inte utan att man tycker lite synd om innovatörer som alldeles nyligen har kommit på att man kan sälja knastriga DRM-fria mp3-or för 9 kronor styck. Som t.ex. våra svenska vänner Sony Ericsson.

Det jag undrar är hur Nokia kan betala 9 kronor styck till skivbolagen för alla låtar du har lust att lyssna på under ett år, i utbyte mot att du ger dem 279 euro-dolares för telefonen. Det låter som om de skulle ha råd med ungefär 279 låtar innan de börjar gå back, vilket dessutom förutsätter att telefonen i sig är gratis. Läsaren inser lätt att denna idé skulle ha verkat omöjlig överallt utom i Finland. Eller i Sverige då. (Och varifrån alla andra liknande tjänster, som jag inte har hört talas om, kommer.)

Fan, jag kan inte skriva över huvud taget. Varenda mening jag skriver känns som blaj, men jag tror att ni fattar vad jag menar. Vad jag nu menar.

Det roliga Nuclear War

Hej, hej, nu är jag här igen, du vet jag, ja, du vet. Jag kom i alla fall hem från jobbet och kände mig sådär lagom mör, så efter middagen så kollade jag vad jag hade för filmer att titta på, och valet föll på lättviktigast möjliga, vilket i det aktuella fallet var Good Morning Vietnam, en film som ni andra såg för 20 år sedan, medan jag säkert var upptagen med att läsa Max Lundgren, eller något. Men vilken utslätad Hollywood-smörja det är, det känns verkligen som "Det roliga Nuclear War", för att ta en gammal Datormagazin-rubrik som exempel på hur det känns. Vi har ett klassiskt persongalleri: en härligt amerikansk och härligt uppstudsig huvudperson, några humorlösa befäl, ett högre humoristiskt befäl, några harmlösa men humoristiska sidekicks och några Vietnameser som finns där för att visa hur härligt fördomsfri (och humoristisk) Robin Williams är. Men filmen har ett visst djup, för ibland spelas "What a Wonderful World", samtidigt som bilder visas på kriget fasor. Vilken utsökt ironi! (Nej, jag är inte ironisk, jag är sarkastisk.) Men vad vet jag, det finns inget som är tidlöst, den kanske faktiskt var riktigt bra för tjugo år sedan, ungefär sådär som Helan och Halvan var roliga för tvåhundra år sedan.

/me slutar försöka vara rolig nu

Söndag igen, härligt

Gick upp vid åtta, åt frukost, gick till jobbet, jobbade 7 timmar, gick hem. Blev en fin helg, det här: sov bort lördagen och jobbade bort söndagen.

Lågvattenmärke

Jag tänkte bara berätta att det finns få skivor som passar en mörk höstkvälls overksamhet så bra som "I Could Live in Hope" med Low. Precis lagom uppgivet, mörkt och rent. Något att bli glad över.

Sleep forever

Jag försov mig lite idag och kom inte ur sängen förrän halv fem. Oj. Igår spelade vi inte Rock Band, sen gick vi till Möllan och tog en öl på Sapla. Sen gick vi hem till Vanna och efterfestade. Jag tror att jag kom hem ganska sent. Jag har så jävla mycket intressanta saker att berätta om mitt liv.

I torsdags var jag och såg The Kristet Utseende på KB. Det var roligt under 5-6 låtar, sen tyckte de att de skulle vara riktiga hårdrockare, och jag tröttnade. Jag väntade på "Bärs som bärs", så när de spelat den så gick jag hem och la mig. Hade det varit för 10 år sedan så hade jag nog tyckt att det var roligare.

Slipsteknik

Vad är grejen med att slipsarna på Hennes och Mauritz alla kostar 198 kronor per styck? De flesta av dem är sjukt fula, så de borde kosta maximalt 59 kronor (60 hade varit för mycket). Jag hade tänkt köpa en ironisk födelsedagspresent till min slipsiga chef (som jag inte har sett bära slipa på ett och ett halvt år) idag, men det var dagen innan löning (vem vill egentligen fylla år den 24-e, alla presenter lär vara cheap-ass, and that's your fucking destiny, yo).

Så varför inte tala om en annan typ av slipsighet istället: projektramverket (det där tar knappt ens jag på allvar) Scrum. Scrum-evangelister gillar att berätta historier om vattenfallsstyrda projekt som inte får det allra minsta gjort, eftersom allt de gör är att rita Gantt-charts och fylla i Excel-ark, tas över av en Scrum-expert, och gör mirakulösa framsteg inom två veckor. Det stämmer säkert. Vår situation är inte riktigt sådan.

Vår situation är att vi utvecklar en produkt, som ovanifrån är styrd av en klassiskt byråkratisk projektplan, där vi samtidigt måste underhålla tidigare releaser. Vi jobbar inte bara fram mot 3.4, utan släpper även saker som heter 3.3.3 och 3.2.18. Dessa releaser är inte synkade till våra sprints, utan kanske släpps på första eller andra onsdagen under ett av våra tvåveckorssprints. Vi är ibland radiostyrda av våra kunder, som kräver en ny 3.2.x-release, med tre specifika buggar fixade, innan ett visst datum. Vi har svårt att få ihop det, och har svårt att se hur Scrum kan hjälpa oss med detta.

Men det är egentligen inte svårt. Problemet är inte att Scrum är helt inriktat på nyutveckling, utan att vi är för inkörda på att använda vårt issuehanteringssystem (svengelskan håller på att ta över min blogg totalt, men det här handlar om IT, så det är lugnt), där vi för varje uppgift sätter en planerad release. Vi kan alltså inte lägga in en buggfix för 3.2-spåret i ett sprint, för då kommer det se ut som att fixen även kommer in på sprint-releasen. Vi är inte bara radiostyrda av våra kunder, utan även av de verktyg vi har valt att använda.

Det här kommer förändras så småningom. Vi kommer gå ifrån issuehanteringssystemet som planeringsverktyg, vi kommer bygga en bättre process. Och hittills har det funkat, om än inte så smidigt, för det har känts som om något har fattats. Men man måste höja sitt huvud över marknadens sorl för att se vad problemet är. När verktygen man använder begränsar en, så måste man blanda metaforer och släppa sargen (där sargen är en typ av verktyg för hockeyspelare, för att knyta ihop metaforerna). Nu tar jag ett kraftfullt tag om stavarna (från vintersport till vintersport: hockey till längdskidåkning) och skidar vidare mot en bättre Scrum-process. Wish me luck, yo!

Skor

Hej!

För er som inte läste veckomailet (eller inte ens jobbar på TAT), så måste jag tipsa om Shoes, ett UI-toolkit för Ruby. Det är inspirerat av Processing, webben och annat som jag inte har så bra koll på, ser sjukt högnivå ut och verkar allmänt härligt, men det är inte det som är grejen.

- Vad är det som är grejen? frågade Maja.

Det som är grejen är att dokumentationen är så härligt oseriös. Speciellt den här boken. Ser den ut som en manual för ett GUI-toolkit?

- Nej, sade Maja, det gör den verkligen inte. Men är det här något du kommer använda?

Nej, det tror jag inte.

Nu ska jag gå och lägga mig. Hejdå!

Öupen såårs

Sedan det tillkännagavs att Symbian ska bli open source så har den delen av bloggsfären försökt fatta vad det innebär. Det är tydligen svårt. Alla som blir utsatta för det första gången verkar tänka "det kommer leda till anarki". Ungefär sådär som Andrew Tanenbaum tänkte för 15 år sedan, då han kom fram till att Linux aldrig skulle funka. Och det leder inte till vilken typ av anarki som helst, det är total anarki som gäller. Du kanske sitter på Nokia och jobbar på en ny telefon, och plötsligt har någon idiot i Singapore skickat in en patch som gör att din telefon går sönder. Hur detta faktiskt skulle kunna hända i praktiken ägnar man inte mycket tankemöda åt, man antar helt enkelt att det kommer bli så. Och detta problem måste man lösa.

Jag läste någon blogpostning igår, som bland annat handlade om hur binär-kompatibiliteten i Symbian ska kunna uppehållas när Symbian blir open source. När man stöter på den typen av naiva resonemang vill man först ta sig för pannan, sen hälla i sig en panna sprit, sen slå skallen i en värmepanna. Det bloggosfären inte inser är att ingenting ändras i och med att man släpper sin kod som open source, förutom att personalstyrkan kan komma att bli mer flytande. Just så. Inte nödvändigtvis större, men något mindre lättplanerad. Det är fortfarande samma människa som kommer bestämma vad som inkluderas i nästa release. Inte någon galning i Nya Zeeland. Hur ska galningen i Nya Zeeland kunna göra det? Ska ni helt enkelt ge honom fri tillgång till ert versionshanteringssystem, och varför skulle ni göra det? Han är ju helt galen!

Det var också något förvirrat resonemang kring vilka som skulle få bidra med kod (vilket totalt motsäger antagandet ovan, om att vem som helst skulle kunna skicka in kod var som helst). Tydligen skulle man kunna få bidra med kod till open source-Symbian om man hade ett gott renommé inom branchen. Ni kanske skulle försöka lära er av de som kan det här. Bra kod är bra kod, oavsett vem som skriver den, och dålig kod är dålig kod, även om personen som skrivit den råkar vara anställd av Symbian idag. Har ni funderat på att skaffa en Linus? Det är inte svårt att inspektera kod om man kan produkten den ska in i.

Cargo cult-musicerande

När jag var "liten" (typ på högstadiet) lyssnade jag en del på Candlemass, ett band som spelade en typ av doom metal, och var ganska bra. Det fanns element i deras musik som jag aldrig fattade, som i "vad är grejen med det här partiet, det suger ju". Det slog mig någon gång under förra veckan vad det rörde sig om. Frågan aktualiserades av att jag för ett tag sedan lyssnade igenom deras andra skiva igen.

Förra lördagen fick jag en leverans av böcker från adlibris.se, bl.a. John Darnielles bok om Black Sabbaths skiva "Master of Reality". Tydligen måste man ha lyssnat på skivan för att fatta boken. Eller det tror jag inte, han är bra på att skriva, men jag laddade ner den och lyssnade. Det var ganska länge sedan jag lyssnade på Black Sabbath sist, men det som slog mig var lösningen på problemet med vissa element i Candlemass musik.

Candlemass gillade Black Sabbath, ungefär sådär som kristna gillar Jesus. De spelade liknande riff, bara för att det var så det skulle vara, och jag är säker på att de lät utmärkt i replokalen. På skiva är det något som fattas, för när Candlemass tuggar på i sina snabbare partier så fattas det smuts i maskineriet. Det är alldeles för rent. Det är som om man skulle spela Discharge-punk med ren produktion. Det funkar inte. Det skulle mest låta konstigt, och som en bieffekt lite löjligt.

Tänkte att du kanske ville veta, dårå. Jodå, s'att...

Protes-Bengt kunde ha gjort en låt som hette "Torktumlare"

Ungefär var tredje gång jag tvättar så är torktumlaren i tvättstugan ur funktion. Det luktar ibland illa i torkrummet. Det städas väldigt dåligt. Jag har aldrig varit med om så dåliga tvättstugor förut, och jag har ändå bott i studentlägenheter och -rum i flera omgångar. Namnet på hyresvärden är Akelius. Tänkte att någon kanske var intresserad.

By popular demand: Min åsikt om Arbogarättegången

Jag har pratat om det här tidigare, men när last.fm äntligen verkar ha fått igång sin nedladdningstjänst, så att det faktiskt går att använda den till att ladda ner musik, så måste alla (jag sa ALLA, det inkluderar DIG) ladda ner Pilot of the Futures skiva, som de haft den goda smaken att lägga upp för gratis nedladdning, istället för att försöka tjäna pengar på den, misslyckas och som ett resultat av detta tröttna på allt vad musik heter. Som DU skulle ha gjort.

FRA och säkerheten

Jag blev i en kommentar ombedd av "danne" att skriva om FRA, och tanken har slagit mig att starta upp 13 olika bloggar, där jag varje dag skriver 13 postningar var om FRA, där följande ord är obligatoriska i varenda jämra en av dagens 169 postningar: "storebrorssamhälle", "1984", "förrädarederley" och "kuk". Detta skulle jag dock aldrig ha tid med om jag inte säger upp mig från jobbet, en tanke som inte direkt känns aktuellt.

Men varför inte prata lite om jobbet istället? Förra veckan flyttade vi in i ett nytt kontor. Nu har vi gott om plats och många fina konferensrum (varav jag och en kollega ockuperat ett, eftersom bullret i vårt ordinarie rum var irriterande). Vi har också en typ av mekanismer som av vissa sorters organismer skulle kunna beskrivas som bidragande till säkerheten. De är jätteroliga. De ger inte ett dugg säkerhet, men väl en del irritation, eftersom man ibland måste ta sig igenom flera låsta dörrar för att hämta en kopp kaffe. Eftersom man (om man inte genomskådat säkerhetssystemet) måste slå in sin personliga kod, eller dra sitt personliga kort, för att passera de låsta dörrarna, så skulle de kunna användas till att hålla koll t.ex. på hur ofta man lämnar sitt rum (om man sitter i ett av de låsta rummen).

Så varför skulle jag blogga om hur hemskt det är med FRA när jag redan på jobbet lever i en tillvaro som är MYCKET VÄRRE ÄN DET SAMHÄLLE SOM GEORGE ORWELL BESKRIVER I SIN KLASSISKA POLITISKA SATIR (ELLER KUSLIGT SANNINGSENLIGA FRAMTIDSVISION), "1984"????????????? SVERIGE ÄR HELT ENKELT JÄVLIGT MYCKET VÄRRE ÄN SOVJET OCH NAZITYSKLAND TILLSAMMANS!!!!!!11 DET SÄGER JAG NU YO!1111111!"#¤!"%#

Vuxna människor gör saker tillsammans

Hej!

Det var så trevligt, när jag kom hem igår så låg det ett papper på mitt hallgolv. Jag citerar:

[rubrik med drop shadow]Resa till Ullared

Lördagen den 25 oktober samlas vi kl 7:30 på Hermansgatan 7 för att tillsammans åka med buss till Ullared och är åter hemma igen ca kl 19:00. Medlemmar betalar 75:- och icke medlemmar 100:-, anmälan är bindande och görs till [...]

Resan är rabatterad av LH-Quiding för att ge alla en möjlighet till en trevlig resa tillsammans

[insert osmaklig clipart med bussmotiv här]

Det finns så många titlar

Just nu är jag imponerad av (titeln, jag har inte hunnit lyssna än, på) "Frozen Corpse Stuffed with Dope" av Agoraphobic Nosebleed.

Epistemologi och ontologi

Av någon anledning satt jag och läste om svarta hål på Wikipedia, då jag hittade det här roliga stycket:

According to the "No Hair" theorem a black hole has only three independent physical properties: mass, charge and angular momentum.[17] Any two black holes that share the same values for these properties are completely indistinguishable. This contrasts with other astrophysical objects such as stars, which have very many—possibly infinitely many—parameters. Consequently, a great deal of information is lost when a star collapses to form a black hole. Since in most physical theories information is (in some sense) preserved, this loss of information in black holes is puzzling. Physicists refer to this as the black hole information paradox.

Så roligt kan det bli när man blandar ihop epistemologi och ontologi. Går information förlorad på ett förvirrande sätt om man vispar ett ägg? Nej, att man först hade en vita och en gula, och sedan bara har en färg, betyder inte att något har försvunnit från verkligheten. På samma sätt finns alla beståndsdelar från den ursprungliga stjärnan kvar i det svarta hålet. Att vi inte kan se den gör inte att information inte finns.

Class dismissed. (Diskussion kring hur många egenskaper ett visst objekt har lämnar jag som övningsuppgift.)

Eastern Conference

Hej, nu är jag tillbaks. Jag har varit på KOMFERANS (ej att förväxlas med KOMFIRMASION) igår och idag, medan vårt kontor flyttas från Norra Vallgatan till mittemot kyrkogården vid Gustaf Adolfs torg. Vi var till något ställe i norra Skåne där Carl XV tydligen brukade hänga och spela biljard. Vi skrev saker med tuschpenna på papper. Jag hoppas att jag kommer slippa tuschpennor och klipp och klistra i framtiden. Det var inte kul på lågstadiet och det är inte kul nu. Men annars var det ganska trevligt. Vinet var helt okej, men den vegetariska maten var ganska misslyckad. De animaliska alternativen var tydligen mycket bättre.

Jag har spelat in cirka 45 timmar video med min mobil, som jag ska klippa ihop till en storslagen dokumentär så småningom. Och när ska Boyzone egentligen återförenas?

Solen skiner, men vem bryr sig?

Den här helgen har jag haft ett stort behov av att sitta hemma och trivas, så jag skiter i att vädret är det bästa på länge. Eller inte för mig, eftersom jag har varit där solen bor ganska mycket under de senaste veckorna.

Men i alla fall, dagens halv-överraskning är att nya Motörhead-plattan är riktigt bra. De gör som Ramones och gör sin grej. Ljudet är lite fetare än på den gamla goda tiden, men annars är det ungefär samma kvalitet som på t.ex. Ace of Spades. Kanske är det formatet som är tillräckligt enkelt för att de aldrig ska kunna gå sönder: 3-minuterslåtar som kombinerar röjigt och tungt i olika kombinationer, Lemmys ansträngda men avslappnade sång, vers-refräng, gitarrsolon, sjukt tight och kompetent spelat och det där unika soundet. Det är inget som sticker ut på den här skivan, ingen 1916 eller Orgasmatron, men det är bra. Antagligen hade jag lika gärna kunnat lyssna på någon av de tidigare skivorna, men whatever. Rock out with your cock out, and impress your lady friends, helt enkelt.

Jag läste Scrum and XP from the Trenches av Henrik Kniberg, halva igår, halva idag. Den var bra. Lagom kort för att det skulle kännas som ett vettigt projekt och väldigt insiktsfull. Jag fick en hel del inspiration att reformera hur vi gör saker på jobbet, och eftersom de flesta jag jobbar med ändå läser den här bloggen så kan ni se det som en varning. First you live and then you die.

Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Det sistnämnda var helt omotiverat.

The informational individual

Jag blev så glad när jag hittade den här bloggen. Killen har lika mycket koll som Jokubonis. Bilderna som visar hur hans mjukvara ska förändra världen är inte bara snygga, utan helt och hållet klara.

IQ blomkruka

Sådant här, d.v.s. attacker mot slentrian-antropocentrismen, gör mig så glad. Slemsvampar är intelligenta. Som det påpekas i artikeln så ser inte slemsvampar så intelligenta ut, men att se intelligent ut betyder bara att man har människolika attribut. Det är ett besynnerligt ställe, det här stället vi bor på; universum.

Glaset du gav mig

I Kina har de en förmåga att ge en väldigt små ölglas. De är mindre än vanliga dricksglas, runt en deciliter, ungefär dubbelt så höga som de är breda. Först känns det jättedumt, men om man dricker vanlig jävla ljus öl, som inte skummar så mycket, från flaska, så tar det inte någon lång utvärderingsperiod för att man ska börja gilla det. Man fyller glaset, skålar och dricker halva i en klunk. Sen dricker man en klunk till och fyller på. Har man just tuggat i sig någon tuff chili så tömmer man glaset i ett svep. Sen får man kanske skåla igen. Det blir lite som att dricka snaps, fast gott istället för brännande. Det känns mer festligt än att lägga en längre stund på att få i sig ett stort glas. För socialt drickande är det dessutom överlägset att på det kinesiskt/koreanska sättet ta in ett par flaskor att dela på, istället för att på det svenska sättet beställa in varsinn öl, som man sedan svartsjukt vaktar. Det blir så mycket mindre problem med att synka beställningar etc.

Jag vet inte, det här kanske går till historien som det blajigaste inlägget någonsin på min blogg, men det är lördag och Tipsextra har inte börjat än. Hade det varit back in the good old days (d.v.s. på 80-talet) så hade Luton och Stoke spelat, och det ena laget hade vunnit den leriga kampen med ett mål mot noll. Han den där roliga killen med mustaschen som jag tror heter Staffan (Lindeborg?) hade nog kommenterat. Och så.

Det är synd om människorna

Åtminstone brukar jag ibland tycka synd om de som inte känner Jon.

Bloggblaj

Just nu, eller kanske för ett par dagar sedan, jag hänger inte riktigt med, så ska man i bloggoblajsfären tycka att det här är obegripligt, frånstötande och löjligt. Det tar jag inte ställning till, men tack alla ni som länkade, för bloggen som helhet är bra. Jag läste flera artiklar och tyckte det var roligt med lite debatt. Sen kom jag på mig med att undra varför jag satt och läste en blogg, när jag kunde ha suttit och läst DN Kultur eller DN Debatt istället. Men bloggar är mer lättillgängliga. Visst, man får inte alltid de klaraste tankarna, men man slipper en viss tyngd som trycker ner en. Det är ju i alla fall (mest) för nöjes skulle man (jag) läser.

Men den aktuella bloggen är bättre än det mesta på det sättet att olika människor får komma till tals. Man kan ju försöka läsa andra svenska debatt-bloggar, men de skrivs av enskilda personer som skriver om samma sak i varje inlägg. Skatt är stöld, yo!

OS på CCTV

Läser på Russell Beatties blog att NBC gör ett dåligt jobb med att sända OS i USA. Själv var jag i Kina och tittade på CCTV. CCTVs OS var ganska Kina-centriskt, men ändå på något sätt objektivt. Dessutom sände de ofta på 4-5 kanaler samtidigt, så om man inte tyckte att beachvolleyn var tillräckligt intressant så kunde man ofta titta på tyngdlyftning eller luftpistolskytte på någon annan kanal. De gjorde ett halvdant jobb med friidrotten, som då och då avbröts av nyheter (jag missade t.ex. hela herrarnas höjdhoppsfinal), men det var kul att de visade den trots att Kina knappat tog några medaljer. Och Jörgen Perssons framfart i bordtennis sände de givetvis.

Sen kändes det som om hela OS gick sönder när Liu Xiang blev skadad och Susanna Kallur ramlade, men det var (antagligen) inte CCTVs fel. Sammantaget: tummen upp för CCTV.

Resan till väster

Jag hade inte med mig varken gris eller apa, och har inte fått tag på någon Buddha, men jag har i alla fall rest ända till Malmö. På resan lärde jag mig några viktiga läxor:

• Patapon är inget roligt spel. Det är en kul idé, det är snyggt designat och det är sött, men det är fan inte roligt att spela. Jag har ett makalöst taktsinne, men när jag spelar Patapon så klarar jag inte av att hålla en rak fyrtakt. Vad är problemet? Antagligen att spelet helt enkelt suger.
  
• 200 sidor bok räcker inte långt om den är tillräckligt bra. Jag läste klart Jesus Land av Julia Scheeres, sen hade jag inget att göra, förutom att spela Patapon (Wipeout Pure låg i den incheckade väskan) och titta på Stargate Atlantis tills batteriet tog slut i min eee. Sista timmen satt jag och stirrade tomt framför mig, i ett försök att se djup ut.
  
• Svenska idrottsmän får åka i ekonomi-klass hem från OS. Linus Thörnblad flög med samma plan som jag. Var det måhända ett straff för att han inte ens tog sig till finalen?
  

Väl hemma upptäckte jag att Hemköp vid Värnhem har en ny ingång. Galet. Jag höll på att inte hitta till kassan när jag skulle betala. Som plåster på såren så bjöd kassörskan på en femtioöring. Tack!

Kommunist, javisst!

Sista kvällen i Kina bjöd på ännu en överraskande restaurang-upplevelse. Olofs kompis Fengwei tog med oss till en riktigt oldschool restaurang, en kvarleva från kommunist-tiden. Servicen var minimal, utbudet var litet och stället var litet och kyffigt, men fullt med folk. Man beställde och betalade vid en disk, och fick med sig plastbrickor med maten på, och sedan fick man bäst man kunde hitta ett bord att sitta vid. Fengwei lurpassade på några tanter som hade ätit färdigt, och vi fick dela det lilla bordet med två andra. Maten var riktigt bra. Vi åt upp den fort och drog vidare, för att inte hogga bordet för länge. Det jag inte riktigt fattade poängen med var att man skulle dricka vatten som nudlarna kokats i. Det smakade vatten.

Efteråt kände jag mig djupt kommunistisk, och köpte en väska som det står "Tjäna folket" på.

Jack Attack

Jag läste en bok som hette "On the Edge. The Spectacular Rise and Fall of Commodore" av Brian Bagnall. Den handlar om vad det låter som: en biografi över Commodore. Man får lära sig mycket intressanta saker om hur man inte ska sköta ett företag, en del som jag känner igen mig i, och en del som jag hoppas att väldigt få känner igen sig i. Det är mycket galna historier om både det ena och det andra, både om människorna och om projekten. Utifrån kan det ha verkat som om Commodore hade något slags strategi, om man ser på VIC-20, C-64, C-128 och Amiga, men här verkar det mer som om det mest är slumpen som gjorde att det blev som det blev. Vettiga projekt las ner och ovettiga startades upp, för att sedan läggas ner och startas om igen.

På avdelningen kritik så tycker jag alltid det är trist med språkliga fel, inte för att det direkt gör det jobbigare att läsa om det inte är för mycket, men för att en liten extra ansträngning skulle ha kunnat fixa småmissarna (de små tomtenissarna: Nils-Erik, Nils-Oskar och Nils-Göran). Det är totalt fokus på Amerika. Vad som hände på de oberoende avdelningarna i Europa får man veta väldigt lite om, det kommer mest någon liten kommentar om det ibland, i stil med "medan det gick åt helvete i USA så gick det fortfarande alldeles utmärkt i Europa". Okej, utveckla, tack! Sen skulle jag vilja ha lite mer extern kontext ibland: vad tyckte folk som köpte datorerna? Vad tyckte de om programmen? Det får man veta väldigt lite om, t.ex. skulle jag tycka att det vore kul att höra lite mer om vad Amiga-användarna tyckte om den fruktansvärda BASIC-implementationen som Microsoft knölade ihop åt dem.

Allt som allt en rolig och intressant bok. Antagligen får den inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att uppfylla sitt uttalade syfte, att korrigera den felaktiga historieskrivningen på området, där Wozniak och Gates brukar får oförtjänat mycket cred. Men allt kan ju inte vara rätt hela tiden heller.

Radiostyrd

Mitt lokalsinne sviker mig igen och igen. Igår tänkte jag ta en promenad från Sihui till Dawanglu, eftersom jag suttit stilla större delen av dagen. Jag kom aldrig till Dawanglu, eftersom jag missbedömde riktningen och gick ganska exakt 90 grader fel, norrut istället för västerut. Det var en dock en trevlig väg att gå. Jag gick längs en motorväg, med två meter breda trottoarer och tre meter breda cykelvägar. Det var parker och dammar längs vägen. Efter sådär fyrtio minuter insåg jag att jag hade gått fel, men såg en intressant avtagsväg och gick in på den. Efter en stund var jag helt oväntat vid den olympiska beachvolley-stadion. På hemvägen såg jag det nya TV-huset i Guomao på avstånd, och insåg mitt misstag. Jag tänkte att jag kunde gå dit och ta tunnelbanan hem därifrån, men skyskrapor är lättare att navigera efter på avstånd än på nära håll, så efter ett tag vände jag och gick tillbaks samma väg som jag kommit. Väl tillbaks i Sihui var jag nöjd med att jag fått en trevlig promenad. Det var mulet, vilket gjorde att vädret lämpade sig väl för en promenad, trots att det 28-30 grader.

Idag tänkte jag vis av tidigare misstag faktiskt ta mig till Dawanglu. Planen var, lite överambitiöst, att promenera hela vägen till Xidan, men jag insåg att det antagligen inte skulle funka. Det började bra. Jag tog riktning mot TV-huset och började gå. Jag såg inte till tunnelbanestationen i Dawanglu, men tänkte att jag måste ha missat den. Jag kom ganska nära TV-huset, tog några bilder, men hittade ingen tunnelbanestation här heller. Skam den som ger sig, tänkte jag, och gick vidare, mot Yonganli. Efter en bit till insåg jag att jag måste vara på väg i fel riktning. Jag lät mig inte nedslås av detta, utan gick vidare. Jag misstänkte att jag kommit för långt åt höger, och hittade efter någon timme en karta som bekräftade detta. Det började regna. Jag fällde upp paraplyt och gick "ett kvarter" (eller typ två kilometer) åt vänster, tills jag kom till Jianguomen. Därifrån tog jag tunnelbanan hem. Jag hade kommit ungefär halvvägs till Xidan. Imorgon tar jag tunnelbanan åtminstone halvvägs dit. Att promenera den vägen är trevligt, om det inte är för varmt och man lyckas undvika DVD-försäljare och allmänna bedragare.

Buddhist, javisst

Idag åt vi middag på en buddhistisk restaurang, en mycket märklig upplevelse. För att komma in fick man passera en bom, kontrollerad av säkerhetsvakter. Innanför bommen fanns en parkering, från vilken man leddes av munkar, genom en labyrint av alléer och korridorer till ingången till själva restaurangen. Väl där fick man händerna insmorda med illaluktande olja, medan orangeklädda munkar slog på gonggongar och tutade i horn runt omkring en.

Vid bordet var man först tvungen att vänta tre minuter under absolut tystnad innan man fick in dryckesmenyn. I den två meter långa menyn fanns det ett stort antal ganska dyra fruktdrycker att välja mellan, varav alla av någon anledning innehöll spenat. Vi beställde varsitt glas spenatjuice. Dryckesmenyerna plockades bort och vi fick de ännu större matmenyerna. Vi beställde in vegetarisk pekinganka och lite annat smått och gott. Maten bars in på lotusblad av några damer som sedan stod kvar några minuter vid vårt bord och rabblade mantran. Riset hade färgats grönt, eftersom buddha tydligen inte tyckte om vitt ris.

När vi hade ätit klart och ville betala så fick vi inte gå förrän vi ätit frukt. Frukten kom i en skål som det rykte kolsyreis ur. Vi åt upp frukten och betalade. När jag fick tillbaks växeln så var det mycket mer än vad jag hade väntat mig (flera hundra, faktiskt), vilket förklarades med att det är buddhistisk sed att ta mindre betalt än man först sagt. Vi gick därifrån med fickorna fulla av pengar. På utvägen gick man en annan väg. Ett av rummen man gick igenom kantades av män i blå dräkter som slog träpinnar mot varandra.

En ovanlig upplevelse, men maten var god. På tunnelbanan hem hände inget konstigt alls, vilket på något sätt kändes lite underligt.

Nu vill jag inte titta på handbollen längre

Sverige ligger under med 28-21 mot Norge, och det är fem minuter kvar. Okej.

Jag är tillbaks i Peking. Medan de andra var och badade, så gled jag och Olof runt i centrala Dalian. Som utlänning skulle man kunna misstänka att det är ett fåtal ställen i Kina, typ Peking, Shanghai och Kanton som fylls med skyskrapor och monumentala torg, medan resten av landet består av nedslitna tegelbyggnader från 70-talet. Så är det inte. Vi besökte ett antal storslagna torg och parker och givetvis finns det en massa skyskrapor av glas och stål. I bergen vid den stora parken nere vid havet/moderna muséet så har postmodernisterna lossat några av skruvarna som håller fast hjärnan vid skallbenet och byggt en borg som ser ut en upprustad europeisk medeltidsborg. Det känns aningen surrealistiskt att se dess torn sticka upp bakom några vanliga skyskrapor.

Medan vi stod i incheckningskön på Dalians flygplats så hittade Olof en 3d-skärm. En riktig. En sådan där som man läser om på IDG, och inte riktigt fattar vad det kan vara för gottet att sätta tänderna i. Bilden var aningen grynig, och och man ändrade insynsvinkel så fick man underliga glitchar, men det kändes verkligen som om objekten var i 3d. Jag är imponerad. Jag tror att framtiden är här nu. Åtminstone på flygplatsen i Dalian.

Annars var nog dagens roligaste händelse när mitt snus höll på att sätta mig i klistret i säkerhetskontrollen. Jag blev muddrad och metalldetekterad, och vakten hittade snusdosan i min ficka. Jag tog upp den, öppnade den och sa "tobacco". Hon sa något som lät som "chewing", på vilket jag svarade "yes", men det hon tydligen frågade var om det var något jag åt. Det skulle jag inte vilja göra.

Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in

- Kyparn, det är en fluga i min soppa!

Ja, så brukar det låta i "roliga" historier, så för just den situationen borde man ha en massa galna kommentarer att komma med. Men är man i Kina och inte kan språket så skiter det sig.

Det som hände var, givetvis, att det var en kackerlacka i soppan. Den _vegetariska_ soppan. Sug på den, du!

Delirium i Dalian

Nu är jag i Dalian, en stad som ligger i närheten av Korea. Naturen här ser ut ganska mycket som den gör (i de delar jag har besökt) i Korea: skogsklädda kullar. Mycket trevligt. Jag är här på teambuildingaktivitet, fast inte som en del av teamet. Vi har ett späckat schema under våra tre dagar här. Igår var jag uppe innan tuppen, sen tog vi flyget hit, till hotellet, lunch på kinesiskt restaurang (bara en sådan sak), och sedan ett besök på en havsdjurpark. Djuren hade inte så mycket lebensraum, och speciellt isbjörnarna såg lite molokna ut. Men enligt uppgift ska det vara bättre än på andra djurparker i Kina. Efter det blev jag fruktansvärt trött och orkade inte äta någonting på den koreanska restaurangen. Sen sov jag.

Idag har vi varit ut till havet och badat (inte jag naturligtvis, jag sysslar inte med sådant) och gått några kilometer längs kusten. Sen bara regnade det mer och mer, så det slutade med att vi klämde in oss fem pers i en taxi och åkte hem till hotellet. Imorgon tror jag att vi ska ta en närmare titt på stan, innan vi åker hem till Peking. Härnäst: middag.

Men det är fint här i Dalian. Det känns mycket mindre än Peking, eftersom det inte är mycket skyskrapor överallt. Det bor några miljoner människor här, så det är inte här som de 1,3 miljarder kineserna bor.

Just nu: svenska folket rasar mot Kina

Skandalen är ett faktum: den svenska kvartsfinalen visas inte i kinesisk TV. Istället fick jag se Kina mot Japan, där det i och för sig var kul att Japan slog ett blekt Kina. Enligt de svenska tidningar är Sverige-matchen en "rysare" (0-0 efter full tid). Jag ska gå och lägga mig nu, för jag ska upp fem imorgon (weekend-resa till Dalian).

I övrigt: svensk dubbel-final i tennis, vem hade kunnat tro det? Brasilien slog ut Norge i den andra kvartsfinalen i fotboll. Inte helt oväntat, och Marta var grym, men när misslyckades Norge med att ta sig till semi sist?

Ofärd av Dick Harrison

Semestern är den bästa tiden att läsa böcker. Böcker läses med fördel på kaféer eller i parker, beroende på faktorer såsom väder och dagsljus. Även uteserveringar fungerar. Förutsättningar för kafé-läsning är att jag inte är i ett svensk- eller engelsk-språkigt land, för då blir jag störd av folks prat. I sådana miljöer har jag läst Ofärd av Dick Harrison.

I början är språket problematiskt. Författarens röst känns inte stadig. Jag är ingen litteraturvetare, och kan inte analysera det här speciellt djupt, men det är något med formuleringarna som skiljer en skicklig författare från en mindre skicklig. Det Harrison försöker göra här är inte helt lätt: han vill berätta sin historia på ett sätt som känns som om det passar till miljön, Europa under 600-talet. Men att redan på första sidan hänvisa till vargar som "glupande bestar" inger inte förtroende. Efter ett tag vande jag mig och kunde acceptera skavankerna.

När jag väl kommit in i boken så flöt jag igenom den ganska snabbt. Det är bra driv i berättandet, även om det blir monotont ett tag i mitten, när det är det ena mördaruppdraget efter det andra. Här och där får jag en känsla av att handlingen är en smula osannolik, men den är inte orealistisk. Det handlar inte om en vanlig människa, utan det är en äventyrsroman, inte helt olik Röde Orm. De övernaturliga inslagen skulle kunna kännas jobbiga, om det inte var för att världen var så mycket mera mystisk på den tiden. De är dessutom öppna för tolkning: här tolkas de som de skulle gjort på 600-talet, som om de vore helt och fullt verkliga, medan man nu hellre skulle amatörpsykologisera kring dem.

Allt som allt är jag mycket nöjd med Ofärd. Det är en väldigt bra semesterbok. Ingen stor litteratur, men mycket läsvärd, och dessutom skriven av en expert på medeltiden, så att man slipper pinsamma misstag.

Varmluft/insekter

Detta har hänt:

Linus sov till nio, släpade sig upp ur sängen vid tio, var duschad och klar vid halv tolv och hade vid tolv tagit sig till CIT Tower för lunch med Olof och hans gäng. Lunchen avlöpte på planenligt sätt, varpå kaffe intogs på Starbucks. Sistnämnda tog ungefär två timmar, men de har bra uppkoppling, och Linus eee är ett alldeles utmärkt verktyg till att surfa, kolla mail etc.

Efter kaffet tog han sig till Xidan för att (det var förhoppningen) köpa kläder. På det första varuhuset han besökte köpte han en skjorta med dödskallar på och en skjorta utan dödskallar på. Han var även på toaletten, där följande inträffade. Då han tvättat händerna var det enda torkverktyg som fanns att tillgå en sådan där lufttork. "Suck", tänkte han, för han tycker inte om sådana. Han viftade moloket med händerna under den, vilket gav två olika, men inte oberoende, resultat: en loj ström av varmluft fläktade hans händer, och en skalbagge trillade ur. Skallbaggen studsade från hans händer och började glatt springa omkring på golvet. "Oj", tänkte Linus. Hans händer var emellertid inte torra, så han viftade igen, samma lama varmluftström uppstod, och ännu en skalbagge ramlade ur, studsade mot hans händer och började springa omkring på golvet. Linus torkade sina händer på byxorna och gick därifrån, och noterade i förbifarten hur den rökande mannen som stod brevid attackerade skalbaggarna med sina skosulor.

Imorgon kommer detta att hända:

Linus kommer försöka sig på att se tempoloppen i cykel, troligen vid Himmelska fridens torg, men eventuellt någon annanstans.

Bor Kolingen?

Idag har vi varit och fixat tillfälligt boendetillstånd till mig, vilket man tydligen måste ha om man inte bor på hotell. Vi tog en taxi till den lokala polisstationen, som låg lite avsides. När vi kom fram till polisstationen så var den dock utrymd. Vi fick gå till den nya polisstationen istället. Den låg en bit bort, men var större och finare. När vi kom dit visade det sig att vi behövde kopior av mitt pass och visum. Någon kopieringsapparat hade de inte på boendekontoret. Vi gick in på själva poliskontoret, där de hade en kopieringsapparat, men den var trasig. Vi uppmanades att gå en bit bort, där det fanns en kopieringsbutik.

Vi gick en bit längs en lerig väg, och kom fram till en by. Där upplyste lokala kommuntjänstemän om var kopieringsbutiken låg. Vi kopierade mitt pass och visum, vilket kostade en yuan. Väl tillbaks på polisstationen lämnade vi över kopior och pass, samt Olovs boendetillstånd. Vi väntade ett tag, medan mitt pass scannades i en pass-scanner, som var inkopplad via USB 2.0 och någon kontakt som påminde om en DIN-kontakt. Sen uppstod ett visst debakel, eftersom de först hade scannat mitt gamla visum. De fick börja om från början, men efter ungefär en kvart hade jag i alla fall ett boendetillstånd, komplett med stämpel och allt.

Nu bor jag. Kopior av mitt pass, visum och boendetillstånd finns i en pärm på polisstationen. Allt är gött.

Tjing-tjong

Resan gick bra, speciellt som jag utan att bli varskodd om det blev uppgraderad till economy extra på flyget från Stockholm till Peking. Numera kan man ta tåget från flygplatsen in till stan, när man är klar med att stå och gapa över hur blanka golven är på den nya terminalen.

Idag var vi och tittade på vattenpolo, där Australien spöade Grekland med 12-8. Det var festligt. Sen tittade vi på de nya OS-arenorna, som är lite mer scifi än vad man är van vid. Efter en fika på kvällen blev vi oväntat attackerade av regn. Bilder på detta kan tänkas dyka upp på flickr så småningom.

Jag har också ätit några olika sorters kimchi.

Övergiven

Brämhults verkar ha vänt mig ryggen. Jag köpte en liter-flaska apelsinjuice i morse, och den var jättekonstig. Färgen var mycket ljusare än vanligt och även smaken var lite konstigt tunn. Jag vet att alla apelsiner inte smakar lika, men det här ser jag som ett svek. Ska jag behöva börja göra min egen ljus? Vilken förnedring...

Tornade - i väntan på nästa OS

Imorgon jävlar, då smäller det. Jag hinner se någon timme av invigningen på TV innan jag åker till flygplatsen. OS-guld, OS-guld, OS-guld. Ska Stefan Holm göra det igen? Ska något trist guld tas i brottning, segling eller skytte? Ska mänskliga rättigheter respekteras på olympia-stadion i realtid? Ja, vem fan vet? Nu kör vi. På lördag är jag i Peking. Dör av värmeslag. Dödas av terrorister. Körs över av Maria Mutola. Nu är det kört.

Bokar

Jag fick några böcker från adlibris. De är snälla som skickar mig böcker. En bok jag fick handlade om Symbian. Jag vet inte riktigt varför beställde den, men jag kanske kände att jag inte borde tappa taget. En annan bok jag fick handlar om Jesusland. En tredje bok jag fick var Dick Harrisons romandebut Ofärd, som jag tror kan passa bra på Kina-resan.

Sen fick jag Mig äger ingen av Åsa Linderborg också. Den tog jag rätt och slätt och läste. Den var riktigt bra, annars hade jag inte sträckläst den. Och samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka att den känns som en lite tamare version av Svinalängorna av Susanna Alakoski, så är den tragisk och gripande på ett mer hjärtevärmande sätt. Rekommenderas, helt enkelt.

Sega söndag

Igår orkade jag inte så mycket, så jag tittade på några filmer. Först såg jag Harold and Kumar Go to White Castle. Det var en sådan där tokig oldskool-komedi där det händer en massa osannolika grejer. Jag tyckte det fattades ganska mycket i den, men jag klarade av att se klart den. Eftersom jag redan hade dragit ner uppföljaren, Harold and Kumar Escape From Guantanamo Bay, så såg jag den också. Den var kanske lite roligare, i det att den nästan skulle kunna ses som samhällskritisk. Fast inte mer än Mr. Smith Goes to Washington (som jag i och för sig inte sett, men vafan). Harold och Kumar blir misstagna för terrorister, hamnar på Guantanamo och rymmer osv. De hamnar bl.a. i Alabama där de hamnar på ett KKK-möte (sådär som man måste göra i komedier om man hamnar i de trakterna). Inte något som kommer stanna i mitt sinne, men jag klarade av att se klart den här filmen också. (Men visst är det sjukt jobbigt med så förutsägbara slut?)

Avslutningsvis så såg jag A Fistful of Dollars, eftersom tuffa cowboys i ponchos kändes lite lockande. Jag kanske har sett den förut, men det var länge sedan. Jag tyckte i alla fall att den var ganska mysig, även om Clintans sjuka skills med pistolen kändes lite löjliga. Det som överraskade mig en aning var det coola introt. Orange + svart och silhuett-cowboys funkar, även om ljudproduktionen inte kändes helt lyckad.

Kallt, varmt etc.

(Det här bloggpostningen tar upp olika temperaturer, speciellt med avseende på deras effekter på matprodukter.) En sak jag inte fattar är varför kaffet måste vara varmt. Eller maten. När det är varmt ute är det bättre med kalla matprodukter. Tycker jag. Matprodukter. Jag ville bara säga det igen. Själv gillar jag inte när maten eller drycken är riktigt varm, eftersom jag inte tycker om att bränna mig på tungan. Kallt kaffe är lika gott som varmt, sallad är bättre än kött och potatis. Och andra matprodukter. Men jag vet att du inte håller med, högt ärade läsare.

Några olika sätt att skriva "matprodukter":

• Matprodukt. (Singularis skänker en viss elegans åt uttrycket.)
• Mat-produkter. (Bindestreck gör att det ser aningen mongo ut.)
• MatProdukter. (Troligtvis en lista över olika matprodukter i ett Java-program.)
• MatProdukt *MatProdukter = NULL; (Nu har vi gått över till C.)
• "Matprodukter". (Citerat.)
• m47pr0duk73rz (Matprodukter för eliten.)
• Food products. (Direktöversatt till engelska, där det är korrekt att särskriva.)
• Da brodzcszjie produkt. (En gissning på vad "matprodukter" skulle kunna heta på polska.)
• http://www.matprodukter.nu/ (Matprodukter på internet.)
• mATPRODUKTER. (Reverse case. Mycket sällsynt. Uppstår oftast då Caps Lock-tangenten har tryckts ner av misstag.)

Såja. Nu har vi rett ut det också. I en annan bloggpostning kanske jag kommer lista exempel på olika matprodukter.

Essentialism och sport

Jag kom att tänka på en sak. Som alla vet så är inte film bäst på bio, utan det är mest en reklamslogan. Film är bäst hemma. Det är samma sak med sport. Sport är bäst på TV, inte när man är på plats och missar allt som händer, eftersom man inte har någon överblick och någon idiot kladdar ner en med senap i sin upphetsning över något som man själv missat och någon annan kanske skriker en i örat för att Halmstad gjorde mål och i störtloppet ser man Anja susa förbi inom loppet av en tiotusendels sekund och hur gör man över huvud taget för att titta på orientering man kanske följer efter någon ut i skogen och hjälper dem läsa av kompassen men kan man inte lika gärna ställa upp själv i så fall eller man kanske inte får jag tyckte att det var ganska trevligt att springa det där milloppet genom Malmö och jag kan tänka mig att det var ganska mysigt för de som satt i parken och såg oss springa/lunka/gå förbi men då är det snarare parkhänget än idrottsupplevelsen som är det centrala men det här spelar ingen roll andra kan ha andra åsikter men jag står fast vid min även om jag kan tänka mig att vissa sporter är alldeles utmärkt live jag tänker t.ex. på boxning och bordtennis men sport jag gärna ser är utförsåkning fotboll friidrott och längdskidåkning och antingen missar man allt eller så sitter man för långt bort från planen nu ska jag skriva om en annan aspekt av det här.

Jag tycker inte om när det är för spännande. Säg att Sverige är i kvartsfinal i fotbolls-VM, det blir så nervigt att man inte kan koncentrera sig på matchen. Jag tror att det kan vara jag som har en alltför estetisk syn på sporten. För det mesta kan jag inte se något direkt djup i idrotten, så den får funka som underhållning. Antagligen får man ut mer av idrott om man är stark anhängare av något lag. När jag var yngre försökte jag hålla på fotbolls- och hockey-lag, men jag fastnade aldrig för det. Nu kan det då och då kännas viktigt att det går bra för Sverige. Men jag tycker inte riktigt om det, så jag ser hellre en bra match mellan Italien och Holland, än en där Sverige besegrar ett blekt Grekland.

Det konkreta bloggen

- God morgon, Håkan!
- God morgon, Carl!
- Jag tänker på det bloggandet, Håkan.
- Det som pågår, Carl?
- Det som pågår, Håkan.
- Vad tänker du om det bloggandet som pågår, Carl?
- Jag tänker att det verkar lite förvirrat, Håkan.
- Hur då förvirrat, Carl?
- Jag tänker på det som liknande ett litet, litet barn, Håkan.
- Hur så, Carl?
- Det liknar ett litet, litet barn i det att det skriker väldigt högt och gällt, även i sådana fall då det lilla onda kommer ha gått över väldigt snart, Håkan.
- Du menar att bloggandet som pågår är barnsligt, Carl?
- Nej, inte direkt. Jag menar snarare att det liknar en aspekt av barnets personlighet. Bloggandet är ett sökande efter uppmärksamhet. I fall då man anser att man inte får den uppmärksamhet man förtjänar så höjer man rösten en aning, Håkan.
- Jag förstår. Tack!
- Du glömde säga "Carl" i slutet av meningen, Håkan.
- Förlåt, Carl.
- Ingen orsak, Håkan.

Hey Princess

I whisper your name until the morning comes.

Jag tycker att de som säger att Kina är ett helvete borde åka dit och kanske ta en titt på skiten. För mig som är teoretiskt intresserad borde det gå att fundera kring var vi själva kommer ifrån.

Men slira inte in på de plushiga hotellen.

Ta en titt på stan. Jämför gärna med t.ex. Göteborg. Försök skapa er en egen bild. För det är inte så illa. Ta en titt omkring er.

Söt-Göte

Idag var jag i Göteborg och skaffade visum till Kina. Det gick förvånansvärt smidigt: servicen var god, även om den utfördes med skön kinesisk surmulenhet.

Isotopes! Isotopes! Isotopes!

Göteborg är en märklig stad. Där är dåligt med övergångsställen, men ett överflöd av spårvagnar som slirar runt och jävlas med en.

Unite! Unite! Unite!

På vägen från konsulatet tillbaka till stationen lyckades jag min vana trogen gå vilse. Vänligt sinnade infödingar förklarade dock för mig, på sin pittoreska västsvenska dialekt, i vilken riktning jag skulle gå.

Krok! Krok! Krok!

Öresundstågen är verkligen inte lika bekväma som X2000. Vagnen jag satt i var fylld med högljudda äldre män som konverserade om fotboll från förr. Inte fick jag något jobb gjort i den miljön.

Dear reviewer, wondering what new...

Det slog mig idag när jag såg löpsedeln med bilden på Karadzic, att jag inte har tittat på eller läst nyheter på flera månader. Det händer ibland. Jag svävar bort och struntar i allt som inte har med mobiltelefoner att göra (och de nyheterna läser jag mest för att det inte känns som om jag gör mitt jobb om jag inte gör det). Men är det ett problem egentligen? Varför är det viktigt att hänga med i vad som händer? Är det inte bara en massa detaljer, som man drunknar i, så att man missar de stora tendenserna? Jo.

Jag är inte samma extremist nu som jag var för förut, men då ansåg jag att allmänbildning nästan var av ondo. Och detta från någon som älskar att kunna briljera med ovidkommande detaljer, som resultat i enstaka matcher i fotbolls-VM 1982, galna uttalanden av Tomas Ledin i Aftonbladets nöjesbilaga och information om vilka svenska medeltidskungar som for på korståg. Men vad är egentligen poängen med allmänbildning? Är det inte bättre om man lär sig något bra, istället för att lära sig en massa saker dåligt? Jag tror det. Paig Saghamullit skulle hålla med, så jag känner att jag är på rätt sida in the eternal battle between good and evil.

Och skulle det hända något riktigt viktigt så vet jag att jag skulle höra talas om det i alla fall. Åtminstone om det var någon av de viktiga saker som svenska media väljer att rapportera om, d.v.s. sådant som händer i vår absoluta andliga närhet. Då skulle jag se det på löpsedlarna.

Så jävla förbannad

Idag är jag så jävla förbannad på att jag inte kan komma på något att gnälla på. Helvete! Borde det inte finnas någon myndighet som gjort något jävligt dumt på sistone? Eller borde jag kanske vara förbannad på Karadzic för att han ser så jävlig ut i sitt Saddam-skägg? Nej, inte ens det funkar. Eller fyllona i landslaget som tror att de är rockstars och trashar hotellrum? Nej. Finland rent allmänt då? Nej, inte det heller. Fuck it.

Religion och sinnessjukdom

På vägen till och från Japan läste jag (ungefär halva) "The God Delusion" av Richard Dawkins, en bok som gör många ateister mycket entusiastiska. Det är inte konstigt. Den är kvick, snärtig och allmänt välskriven. Hade den varit lika insiktsfull som den är medryckande så hade den varit riktigt bra. Men med min akademiska bakgrund är det mycket som får det att kännas som om det kliar i sinnet.

Richard Dawkins är biolog. Han gillar inte Darwin, han älskar honom. Darwin har svaret på alla frågor. Det var någon positivist som ville definiera sanning som det som vetenskapen skulle komma fram till om den fick hålla på i oändlighet. Dawkins version skulle vara att sanning är det som Darwin skulle komma fram till om han hade fått leva för evigt. Har man insett det stora i evolutionsteorin så finns det inga gränser för vad man kan förstå. Dawkins har liksom hittat sin metod, och den anser han kan tillämpas på allt. Frågan om gud finns eller ej är en fråga som vetenskapen kommer ha svar på så småningom. Detta anser han att han kan säga utan att ha den minsta insikt i teologi (ungefär som man kan säga att Kalle Anka inte finns på riktigt, utan att ha studerat Disneys produktioner i detalj). Men kanske hade det varit bra om han hade försökt vinna lite insikt i den typ av abstrakt tänkande som har utvecklats inom t.ex. teologi och filosofi genom årtusendena.

Till Dawkins försvar måste sägas att han faktiskt ger sig på kärnfrågorna. Han tar hand om gudsbevisen. Det är inte så svårt. Men han ger sig på principerna, inte bara alla galna religiösa som faktiskt vill framställa religiösa idéer som om de vore vetenskapligt förankrade. Men som många andra "vetenskapligt" sinnade så håller han själv fast vid Occams rakkniv som om den faktiskt vore ett kriterium för sanning. Det är den inte, den är en estetisk värdering. Man väntar sig på något sätt att någon som har skrivit en "international bestseller" inom ett filosofiskt ämne ska ha bättre koll än sådana där nyliberala bloggare som anser att de kan presentera hållbara argument för värderealism. Dawkins argument för att ateism skulle vara en mer hållbar ståndpunkt än agnosticism (som i ett avsnitt beskrivs som liggande i mitten på en skala mellan ateism och teism) är ungefär av den kvaliteten. Detsamma gäller hur han skyller sådant som kvinnoförtryck på religion, utan att ens diskutera sambandet mellan religion och konservatism. (Med förbehåll för att det kanske tas upp i andra halvan av boken, som jag inte orkade läsa.)

Det är lite synd att det stundtals är så taskigt argumenterat, för stora delar är intressanta. Min koncentration på dem störs dock av de ständiga förlöjligande, nedvärderande utfallen. Jag håller med författaren om att religion, åtminstone organiserad sådan, är destruktiv, i det att den leder till auktoritetstroende snarare än eget tänkande. I övrigt är det svårt att hålla med, mycket för att det framställs på ett så osympatiskt sätt.

Underhållning

Jag åker ganska ofta med SAS, eftersom de kan ta en till en massa spännande ställen, direkt från Kastrup. De av deras plan som jag oftast flyger med är utrustade med ett "underhållningssystem", som mest verkar finnas där för att göra ens resa mer frustrerande. Som om det inte vore nog att man sitter ihopklämd i ett obekvämt säte och serveras mat av hemskaste slag.

Underhållningssystemet har en pekskärm som ofta, men inte tillräckligt ofta för att jag ska använda ordet "oftast" istället, reagerar när man petar på den. Urvalet av underhållning består av spel, musik och film. Spelen är av allra sämsta casual-slag: kortspel, frågespel och arkadspel som fanns i mycket bättre versioner i början av 80-talet. Musiken levereras i form av ett 20-tal kanaler med titlar som "light classical", "dance", "country" och "vinyl". Låturvalet är ganska besynnerligt, och ljudet är så dåligt att man inte vill lyssna någon längre stund, även om man hade hittat något hyfsat att lyssna på. Eventuellt beror det på hörlurarna, och eftersom uttaget inte är standard så kan man inte använda medhavda lurar.

Det finns ett 20-tal filmer, mest Hollywood-produktioner. Här skulle man kunna slå ihjäl ett par timmar, om det vore så att filmen började spelas upp när man valde att titta på en av dem. Så är det inte. Så i normalfall kommer man in någonstans mitt i filmen man vill se. Vill man se hela får man alltså försöka hålla uppsikt på när den är på gång att börja om, eller så får man först se slutet och sedan början.

Det här kanske låter lite gnälligt, men kom igen, det är 2008, och den här utrustningen finns enligt uppgift installerad för min trivsel. Den har aldrig bidragit till att göra mina resor bättre, även om jag under varje långflygning flera gånger försöker använda den för att slå ihjäl lite tid. Det slutar alltid med att jag stänger av det efter några minuter, och istället försöker spela upp bättre filmer i mitt huvud. Det brukar inte heller vara så underhållande när det är just det man ägnat de senaste fem timmarna åt.

Alternativ underhållning skulle kunna bestå av medhavda böcker, medhavd musik, medhavt TV-spel och medhavd utrustning för filmuppspelning. Böcker brukar funka ett tag, men man kan inte läsa 10 timmar i taget i de här sätena. Musik funkar inte heller för mig 10 timmar i taget om jag inte har något annat att göra under tiden. För TV-spel gäller samma sak som för böcker, dessutom är batteriernas livslängd ett problem. Batteritiden är också ett problem när det gäller medhavd utrustning för filmuppspelning. Dessutom är det omöjligt att sitta bekvämt med en laptop.

Ett alternativ jag har testat en gång är att dricka tillräckligt mycket sprit för att däcka. Det halvfunkade, men jag vaknade upp efter ett par timmar, med huvudvärk och dålig smak i munnen. Resten av resan var inte angenäm. Ett annat alternativ för att kunna somna är skumma läkemedel, vilket jag har positiva erfarenheter av, men det är inte direkt något jag vill sätta i system.

Ergo: nästa gång använder jag mina eurobonus-poäng till att uppgrader till business class, om det är möjligt.

Narita blogging

Jag sitter och vantar pa mitt flyg. Bloggar fran en internet-terminal, som INTE HAR SVENSKT TANGENTBORD. Jag ar sa JAVLA FORBANNAD. Jag bara HATAR ALL SKIT JAG MASTE TA UTOMLANDS.

Igar kopte jag en eee. Den ar vit och fin, men nu angrar jag att jag inte kopte en mintgron istallet. Mitt liv ar fullt av motgangar. :( Jag kopte daremot inga Ultraman-actionfigurer, aven om jag var sugen pa ett billigt 9-pack.

Planer for dagen: sova (hittade en Dramamine som blev over, och jag sov bara 3-4 timmar i natt, sa det borde inte vara nagot problem), ata acklig mat, komma hem, installera nagot engelsksprakigt (tror det blir Debian) pa min eee, forhoppningsvis sova igen.

Och så Mothra, naturligtvis

Hej igen! Idag har jag varit sjukt metro och bränt 25000 på kläder. Yen, inte dolares. Två par jeans köpte jag, och tre t-tröjor köpte jag och en skjorta köpte jag. Så mycket kläder har jag kanske aldrig handlat på en gång förut. I motsats till i Sverige så känns det inte helt värdelöst att handla kläder här. Eller andra grejer. Det finns så mycket av allting. Och i olika färger. Och billigt.

I övrigt: Look Around You.

Godzilla fettade loss här också

Ja, för sen gick det väl rätt bra med jobbet, men nu är jag klar med det och chillar hos Petter och Kaori i Hiyoshi. Eller chillar och chillar, det är varmt som fan. Efter att ha sovit alldeles för lite ett par nätter på raken så var det skönt att kunna vara medvetslös i 12 timmar, efter att jag blivit nedsupen på öl, shozu och fruktdrinkar. Annars har jag inte gjort speciellt mycket. Halvjobbade lite, tog en promenad och var tillräckligt oerfaren för att bli lite förvånad över att det plötsligt blev mörkt i sju-tiden. Imorgon tror jag att det kan bli aktuellt med shopping: kläder, men kanske även lite köksgrejer och elektronik.

Och bara för att det var länge sedan: mitt liv är fullt av motgångar. :(

Godzilla was here

Flyget gick som det brukar, jag slapp byten och fick sova en del, så jag kanske överlever jetlaggen. Nu har vi haft förmöte inför en workshop som jag försöka dirigera imorgon. Lite spännande, jag har inte gjort något sådant tidigare.

Det är sjukt varmt om man flyr luftkonditioneringen. Det var 27 grader när jag kom fram, 9:30 i morse. Just nu skulle jag helst bara gå och lägga mig, men det är en dag imorgon också, och jag funderar på att sätta ihop en (brrr) powerpoint-presentation. (Kapitlet i min självbiografi om den här episoden kommer heta "Slipsarna anfaller", och troligtvis vara skriven på intrikat rimmad hexameter.)

Nu ska jag sluta bullshitta och börja jobba.

Musik i Malmö, 2008-07-12

Jag var på Det brusar i parken. Det brusade inte speciellt mycket, men solen sken (förutom när det regnade en liten stund, men väggen av träd runt tallriken funkade bra som paraply) och det dunkade på ganska bra. I början kändes det lite jobbigt att försöka sig på parkumgänge, men antingen sänkte de volymen eller så vande vi oss. Som techno-afficionado tyckte jag att musiken var lite trist, men nu för tiden ska det tydligen vara en blandning av Detroit och Stockholm, som inte når upp till antingen det ena eller det andra. Jag vet inte, jag klubbar inte och jag bryr mig inte, men det kändes som att både hårdare och synthigare hade varit roligare.

Såhär på kvällskvisten sitter jag återigen och lyssnar på delar av Venoms första skiva. De var inte bara ett argare Motörhead, de var skitigare än vad de flesta band, både förr och senare, har varit. Få låtar i "rock"-historien är så kaotiskt (eller katolskt) medryckande som inledande Sons of Satan. Få låtar i "rock"-historien är så lyckligt ondskefulla som Live Like an Angel Die Like a Devil. Få låtar i "rock"-historien är så otekniskt trummade som In League with Satan.

Få bloggar lägger så mycket "tyngd" i citationstecknen som Din Sputnik-teori, min skapare. Något att "fundera" på över jul och nyår?

Den närmsta framtiden

Ikväll: Titta på något avsnitt av Code Monkeys. Äta något.

Imorgon: Sova tills jag vaknar. Tvätta. Köpa en skjorta. Kanske gå på Det brusar i parken. Packa.

I övermorgon: Sitta på ett flygplan i 11 timmar.

På måndag: Kliva av planet i Japan. Jobba lite.