Någon gång i början av 90-talet var det någon som rekommenderade mig Landberks skiva "Riktigt äkta". På den tiden var man tvungen att köpa skivor eller kopiera kassetter för att få höra ny musik, och någonstans i det krånglet glömde jag bort rekommendationen. I slutet av förra året snubblade jag över namnet Landberk igen och laddade ner deras musik.
Internet-expertisen verkar vara överens om att Landberk spelar progressive rock, d.v.s. det vi på svenska brukar kalla symfonirock. Det var dock inte så jag uppfattade det 1992. På den tiden kändes antagligen folkmusik-influenserna mera påtagliga än symfonirocken. För de som inte minns så kan jag påminna om att det här var på den tiden då Ultima Thule, Nordman och Hedningarna låg på listorna. Nationalromantik var helt oväntat det hetaste och fetaste, medan de enskilda favoritartisterna varierade med hur PK man tyckte att låtar om Karl XII var.
"Riktigt äkta" är en bra skiva. Framför allt är det den atmosfär av nedstämdhet som de frammanar, i kombination med bra melodier, som gör den bra. Det finns en massa saker jag inte gillar med den också, t.ex. de tydliga symfonirock-influenserna (de flera minuter långa jam-partierna, sångarens tonfall, sådana grejer), det tama gitarrljudet, balanserandet på gränsen till fantasy och så vidare. Men enligt det fulas estetik så är detta helt okej, eftersom det aldrig helt lyckas ta överhanden.
Skivan gavs även ut på engelska, med vissa ändringar i låtarna, under titeln "Lonely Land". Jag tycker att alla i hela världen (utom kanske folk som är helt insnöade på INDIEROCK) borde pröva på valfri språkversion av den här skivan, för att kanske få uppleva att som jag kastas mellan "Fan vad bra" och "Vad i helvete är det jag sitter och lyssnar på egentligen".
Nu har jag inget mer att säga om det här, så nu ska jag ta en kopp kaffe. Gutår!
2008-01-29
2008-01-27
Keeper of the Seven Keys
Ibland läser jag inte andras bloggar så ofta, eftersom de flesta bara skriver skit. Men Barlon brukar tänka innan han skriver, i och för sig mest onda tankar, men tankar som tankar, så hans blogg brukar jag läsa. För någon vecka sedan kastade han handsken, och jag plockar nu upp den. Här kommer alltså sju mindre kända fakta om mig.
1. Jag har dåligt lokalsinne. Det här är egentligen inte speciellt okänt, eftersom jag tjatar om det för jämnan, men det är i alla fall inget som syns på mig. Jag går vilse i Uppsala etc.
2. Jag skaffade min första egna mobiltelefon sommaren 2006. Jag började använda en regelbundet i början av 2005, sådär 10 år efter alla andra. Ganska härligt att jag trots detta, enligt Nokia, är en internationally recognized industry leader in the mobile phone business.
3. Jag är lite orolig över hur grönsaker och andra "nyttoväxter" mår. De är så dåliga på att säga ifrån, så det är nästan så att man skulle kunna föreställa sig att de tycker att det är helt okej att underordnas våra planer för hur jord- och skogsbruk ska bedrivas. Och krukväxten då? Är den nöjd med att bo i en liten kruka, med sin egen lilla isolerade bit jord, eller vill den låta sina rötter gräva sig ner i samma jord som andra växter? Känner den sig kanske ensam?
4. Jag har flyttat mer än 10 gånger sedan jag för sådär tolv år sedan flyttade hemifrån. Jag tycker inte om att flytta, men det brukar kännas som om jag måste. Jag kanske blir vräkt. Eller hittar något bättre. Eller dör. Då får man flytta till kyrkogården. Det har jag inte gjort än, men jag kom för ett tag sedan på mig själv med att längta efter döden, eftersom jag var nyfiken på vad som skulle hända då. Dude yr so crazy.
5. Jag har svårt att bestämma mig för om det är bra eller dåligt att musik svänger, men huvudsaken är väl i alla fall att jag är medveten om problemet?
6. Jag tycker inte om att tänka. Eller åtminstone brukar jag inbilla mig det, egentligen har det nog mer att göra med att jag inte gillar vissa typer av mental ansträngning. Sådant som bara är menlöst klurande, som sudoku. Eller gåtor. Eller pussel. Eller pusselspel. Ska man tänka så kan det väl i alla fall vara på något meningsfullt? Som vadå? Som något som jag tycker känns meningsfullt, kanske.
7. Jag tycker att de flesta människor är ganska okej. Det är få jag har riktigt svårt för. Det tycker jag är bra.
Det blev ju inte så intressant det här, men jag kanske inte är så jävla intressant. Men jag tänker mig att t.ex. Jon kan ha mer intressanta saker att berätta. Han har ju i alla fall ett hederlig arbete.
1. Jag har dåligt lokalsinne. Det här är egentligen inte speciellt okänt, eftersom jag tjatar om det för jämnan, men det är i alla fall inget som syns på mig. Jag går vilse i Uppsala etc.
2. Jag skaffade min första egna mobiltelefon sommaren 2006. Jag började använda en regelbundet i början av 2005, sådär 10 år efter alla andra. Ganska härligt att jag trots detta, enligt Nokia, är en internationally recognized industry leader in the mobile phone business.
3. Jag är lite orolig över hur grönsaker och andra "nyttoväxter" mår. De är så dåliga på att säga ifrån, så det är nästan så att man skulle kunna föreställa sig att de tycker att det är helt okej att underordnas våra planer för hur jord- och skogsbruk ska bedrivas. Och krukväxten då? Är den nöjd med att bo i en liten kruka, med sin egen lilla isolerade bit jord, eller vill den låta sina rötter gräva sig ner i samma jord som andra växter? Känner den sig kanske ensam?
4. Jag har flyttat mer än 10 gånger sedan jag för sådär tolv år sedan flyttade hemifrån. Jag tycker inte om att flytta, men det brukar kännas som om jag måste. Jag kanske blir vräkt. Eller hittar något bättre. Eller dör. Då får man flytta till kyrkogården. Det har jag inte gjort än, men jag kom för ett tag sedan på mig själv med att längta efter döden, eftersom jag var nyfiken på vad som skulle hända då. Dude yr so crazy.
5. Jag har svårt att bestämma mig för om det är bra eller dåligt att musik svänger, men huvudsaken är väl i alla fall att jag är medveten om problemet?
6. Jag tycker inte om att tänka. Eller åtminstone brukar jag inbilla mig det, egentligen har det nog mer att göra med att jag inte gillar vissa typer av mental ansträngning. Sådant som bara är menlöst klurande, som sudoku. Eller gåtor. Eller pussel. Eller pusselspel. Ska man tänka så kan det väl i alla fall vara på något meningsfullt? Som vadå? Som något som jag tycker känns meningsfullt, kanske.
7. Jag tycker att de flesta människor är ganska okej. Det är få jag har riktigt svårt för. Det tycker jag är bra.
Det blev ju inte så intressant det här, men jag kanske inte är så jävla intressant. Men jag tänker mig att t.ex. Jon kan ha mer intressanta saker att berätta. Han har ju i alla fall ett hederlig arbete.
2008-01-23
Äntligen en liten tankeställare
Såja, då är jag tillbaks från blog-tystnaden som har rått under den senaste veckan, den första årliga Internationella Veckan Då Man Inte Bloggar Utan Är Ute I Naturen Istället. Väldigt trevligt har det varit, må jag säga. Jag har rullat utför de smaragdgröna kullarna vid Brösarp. Jag har tränat skydiving med Lasse Brandeby. Jag har hoppat höjd i Bryssel. Jag har tagit en latte med kidsen i förorten. Jag har fjällvandrat upp och ner, ner och upp, varenda backe är en fjolårstupp. Ja jävlar i min låda!
2008-01-17
Lösa trådar
Eftersom framtidens cyber-arkeologer kommer använda den här bloggen, ungefär som dagens historiker använder de medeltida munkarnas något mer lakoniska annaler, som referens, så inser jag att jag måste knyta ihop vissa lösa trådar, och ge dem tillgång till viss information som de annars skulle ha kunnat tänkas missa. Andra rapportörer är inte lika noggranna som jag, så jag inser att information tagen från andra källor kan komma att ifrågasättas. Men här har ni de auktoritära svaren på frågorna ni undrat över, vänner från framtiden!
Jag var verkligen inte född till gamer, även om nog många trodde det när jag var i tonåren. Jag har inte spelat Mario Fucking Galaxy på säkert en vecka. Nu vet ni.
Jag dog inte på buzzies dödsrejv till nyårsfest, även om det var nära. Jag och Johan var nära att bli dödade av en hårdrockare, men vi blev kompisar med både honom och hans kompisar, vi sköt raketer och drack en jävla massa sprit, och jag sov bakruset av mig på tåget hem till Malmö dagen efter. Men dog gjorde jag inte. I'm still alive, motherfuckers!
Och slutligen, Charlotte Kalla vann Tour de Ski. Jag blir fortfarande nästan tårögd när jag tänker på det, ungefär sådär som alla andra som bloggat om det. Det känns träffande att det var Gunde som stod där i backen och gav henne klartecken att rycka. Charlotte Kalla skulle kunna bli i förhållande till Gunde vad Anja är till Ingemar. Men kommer hon någonsin regrediera till programledare i lekprogram på pinsammaste sändningstid? Det vete fan, men man ska aldrig säga aldrig, om man inte är jävligt säker.
Jag var verkligen inte född till gamer, även om nog många trodde det när jag var i tonåren. Jag har inte spelat Mario Fucking Galaxy på säkert en vecka. Nu vet ni.
Jag dog inte på buzzies dödsrejv till nyårsfest, även om det var nära. Jag och Johan var nära att bli dödade av en hårdrockare, men vi blev kompisar med både honom och hans kompisar, vi sköt raketer och drack en jävla massa sprit, och jag sov bakruset av mig på tåget hem till Malmö dagen efter. Men dog gjorde jag inte. I'm still alive, motherfuckers!
Och slutligen, Charlotte Kalla vann Tour de Ski. Jag blir fortfarande nästan tårögd när jag tänker på det, ungefär sådär som alla andra som bloggat om det. Det känns träffande att det var Gunde som stod där i backen och gav henne klartecken att rycka. Charlotte Kalla skulle kunna bli i förhållande till Gunde vad Anja är till Ingemar. Men kommer hon någonsin regrediera till programledare i lekprogram på pinsammaste sändningstid? Det vete fan, men man ska aldrig säga aldrig, om man inte är jävligt säker.
2008-01-16
Gå vart fan du vill
Ibland får jag ett email där det står att Goto80 har släppt ny musik. Jag laddar lydigt ned. För det mesta är det ojämt, och för det mesta så finns det med någon låt som är riktigt bra.
I förrgår var det två nya släpp från slutet av förra året, Little Tittle och Son of Music. Båda är obligatoriska nedladdningar, för även om en låt som "theparty97" är så fylld av kärleksfull chipschlager så att det känns som om man skulle vara en karaktär i en John Hughes-film, så står den inte ut så mycket som den borde. Nästan allt är så bra, inklusive den nya versionen av Pappap, som jag tror gjorde sin debut på LCP2001. Det var väl det året det var i Stockholm? Hur som helst, det är data, så ditt liv är skit utan det, okej?
(En fråga i förbigående: var har jag hört lollipop förut? Den skulle ha passat perfekt i något nummer av Vandalism News från slutet av 90-talet, men jag har en känsla av att den är nyare än så. Fast HVSC, via google, säger att den är släppt 1997. Det kanske förklarar varför den lät så bekant.)
I förrgår var det två nya släpp från slutet av förra året, Little Tittle och Son of Music. Båda är obligatoriska nedladdningar, för även om en låt som "theparty97" är så fylld av kärleksfull chipschlager så att det känns som om man skulle vara en karaktär i en John Hughes-film, så står den inte ut så mycket som den borde. Nästan allt är så bra, inklusive den nya versionen av Pappap, som jag tror gjorde sin debut på LCP2001. Det var väl det året det var i Stockholm? Hur som helst, det är data, så ditt liv är skit utan det, okej?
(En fråga i förbigående: var har jag hört lollipop förut? Den skulle ha passat perfekt i något nummer av Vandalism News från slutet av 90-talet, men jag har en känsla av att den är nyare än så. Fast HVSC, via google, säger att den är släppt 1997. Det kanske förklarar varför den lät så bekant.)
2008-01-15
2008-01-14
Knompilatorn
Jag kom plötsligt igång med att skriva ett litet program som jag har tänkt på i ett par månader. Tyvärr kom jag inte så långt, för det var inte helt uppenbart att man skulle länka med -export-dynamic (inte --export-dynamic) för att libglade ska hitta de callbacks man har definierat. Och när jag väl hade fixat det så hade jag tröttnat. De första 20 träffarna eller så på google på varningen man får när callbacksen inte hittas bestod av frågor på mailinglistor, men inga svar.
Glade såg inte ut att ha förändrats speciellt mycket sedan jag använde det sist, för sådär 5 år sedan. Det är fortfarande helt okej. Man måste fortfarande lägga ut containers manuellt, vilket å ena sidan ger en väldigt bra kontroll, och å andra sidan gör att man helst ska tänka innan man börjar rita ihop sitt UI. Jag gillar inte att tänka, men hittills har jag bara lyckats göra ett dumt misstag, och det var enkelt att fixa.
libglades dokumentation är ganska dålig. Dels är den, trots sin ringa omfattning, svår att navigera i, dels så antas man vara född med kunskapen om hur GCallback är definierad. Det är inte jag.
Jag testade även att använda bazaar för versionshanteringen, och det första intrycket var gott. Det är precis som cvs eller subversion, fast jag slipper krångla med att sätta upp repositories (ja, jag vet att det är distribuerat, men mitt projekt är inte distribuerat, så det gör ingen skillnad för mig). Det är i och för sig skrivet i python, så det är löjligt långsamt, men jag kan leva med det.
Färdignördat. Nu sängdags.
Glade såg inte ut att ha förändrats speciellt mycket sedan jag använde det sist, för sådär 5 år sedan. Det är fortfarande helt okej. Man måste fortfarande lägga ut containers manuellt, vilket å ena sidan ger en väldigt bra kontroll, och å andra sidan gör att man helst ska tänka innan man börjar rita ihop sitt UI. Jag gillar inte att tänka, men hittills har jag bara lyckats göra ett dumt misstag, och det var enkelt att fixa.
libglades dokumentation är ganska dålig. Dels är den, trots sin ringa omfattning, svår att navigera i, dels så antas man vara född med kunskapen om hur GCallback är definierad. Det är inte jag.
Jag testade även att använda bazaar för versionshanteringen, och det första intrycket var gott. Det är precis som cvs eller subversion, fast jag slipper krångla med att sätta upp repositories (ja, jag vet att det är distribuerat, men mitt projekt är inte distribuerat, så det gör ingen skillnad för mig). Det är i och för sig skrivet i python, så det är löjligt långsamt, men jag kan leva med det.
Färdignördat. Nu sängdags.
2008-01-12
Svennebananindie
Sitter och läser ikapp lite inlägg från dagenskiva.com, och får en äkta lol-upplevelse mitt i förortsjungeln. Inlägget ser ut såhär:
Signaturen "arg skåning" kommenterar:
arg skåning är min nya idol. "Svennebananindie", yo! Jag känner inte till alla de här artisterna, men en sak som slår mig att jag är osäker på om Kent räknas som svennebananindie eller gubbrock. Jag tyckte i alla fall att de började kännas väldigt gubbrockiga för sådär fem år sedan, men i och med att jag inte vet vad svennebananindie innebär så är jag inte helt säker. Och sen har vi The Hives. Jag har aldrig fallit för dem, utan mest tyckt att de känns lite bleka i jämförelse med sina influenser, men inte har de väl hunnit bli gubbar än?
I en anda av transparens redovisar jag mina röster till redaktionens lista över de bästa skivorna.
1. Me’shell
2. Micke Herrström
3. Moneybrother
4. Richard Hawley
5. Editors
6. Freemasons
7. Kent
8. The Hives
9. Eric Malmberg
10. Ulf Stureson
Signaturen "arg skåning" kommenterar:
världsmusik, svennebananindie och lite gubbrock.
arg skåning är min nya idol. "Svennebananindie", yo! Jag känner inte till alla de här artisterna, men en sak som slår mig att jag är osäker på om Kent räknas som svennebananindie eller gubbrock. Jag tyckte i alla fall att de började kännas väldigt gubbrockiga för sådär fem år sedan, men i och med att jag inte vet vad svennebananindie innebär så är jag inte helt säker. Och sen har vi The Hives. Jag har aldrig fallit för dem, utan mest tyckt att de känns lite bleka i jämförelse med sina influenser, men inte har de väl hunnit bli gubbar än?
Hett som fan
Jag såg en film som hette Hot Rod. Jag tror att om jag gjorde en amerikansk komedi vid något tillfälle, så skulle det bli ungefär som den: en massa helt meningslösa skämt som tas alldeles för långt. Jag tyckte den var riktigt rolig. Fast de kunde kanske ha varierat soundtracket en aning. Europe är roliga, men så jävla roliga är de inte.
Dyngan rinner i takt
Jag hittade min Philemon Arthur and the Dung-skiva. Nu lyssnar jag på den. Jag hade tänkt skriva något om dem också, men jag har egentligen ingenting att säga, så jag skiter i det.
Jag skulle också vilja nominera det här till årets blogginlägg, men jag har inte numret till bloggmyndigheten.
Jag skulle också vilja nominera det här till årets blogginlägg, men jag har inte numret till bloggmyndigheten.
2008-01-11
Om Saul Kripke vore död så skulle han rotera i sin grav nu
Eller jag vet inte. För jag vet fortfarande inte vad en rigid designator är. Men Richard Stallman börjar kännas som en rigid designator. Det spelar ingen roll vilket årtusende det är, han kommer alltid finnas där och säga precis samma saker hela tiden. Om en person kan stoppa tiden på det sättet så måste han vara en rigid designator. Annars tror jag att begreppet förlorar sin betydelse och Saul Kripke förlorar sin trovärdighet.
Now, are you with me, or are you against me?
Now, are you with me, or are you against me?
2008-01-09
De andras liv
Jag såg den här Das Leben der Anderen, som enligt i stort sett alla var förra årets bästa film. Nummer 53 på topplistan på IMDb, det säger jag nu yo. Den har också allt som man kan kräva av en riktigt bra film, inklusive en riktigt jävla heroisk anti-hjälte, fett med stråkmattor och ett tårdrypande slut. Hade det varit Hollywood så hade det här varit förra årets Forrest Gump.
Nej, nu är jag taskig. För samtidigt som den är allt det ovanstående så är det också en väldigt välgjord film, som berör på riktigt. Den är grå och sådär östtysk som man föreställer sig att bara Östtyskland kan vara. Stasi-agenterna har fula jackor och korruptionen är sådär östtyskt korrupt som den bara kan vara i Östtyskland. Skådespeleriet är så bra att man knappt märker det. Bristerna i hantverket är ganska små, men under första halvan kände jag mig lite uttråkad.
Syntesen av motsättningarna ovan? Jag satte 7 av 10 på IMDb. Inte var det årets bästa film, men bra var det. Klart sevärd, om inte annat så för att man slipper alltför snygga skådisar. (Jag törs knappt tänka på vilken roll Tom Hanks hade fått i Hollywood-remaken.) Men int' var det en ny Der Untergang int'.
Nej, nu är jag taskig. För samtidigt som den är allt det ovanstående så är det också en väldigt välgjord film, som berör på riktigt. Den är grå och sådär östtysk som man föreställer sig att bara Östtyskland kan vara. Stasi-agenterna har fula jackor och korruptionen är sådär östtyskt korrupt som den bara kan vara i Östtyskland. Skådespeleriet är så bra att man knappt märker det. Bristerna i hantverket är ganska små, men under första halvan kände jag mig lite uttråkad.
Syntesen av motsättningarna ovan? Jag satte 7 av 10 på IMDb. Inte var det årets bästa film, men bra var det. Klart sevärd, om inte annat så för att man slipper alltför snygga skådisar. (Jag törs knappt tänka på vilken roll Tom Hanks hade fått i Hollywood-remaken.) Men int' var det en ny Der Untergang int'.
2008-01-08
Själslig förvirring
Jag fick en knäpp för ett tag sedan och laddade hem Star Wars-filmerna. Idag såg jag den tredje, och med den här scifi-teologin snurrande i bakhuvudet blev jag Olof tipsad om nyheten att nu Hillary Clinton har gjort ett sensationellt uttalande: har man varit med i KGB så har man ingen själ. Man behöver inte vara en dreglande högerkristen galning som George Bush för att tänka i termer av jedi-gubbar och sith-monster, det funkar bra om man är en sådan där härligt sansad demokrat också. Man tar sig för pannan. Igen och igen. Bara för att kolla så att den verkligen sitter kvar.
Illegalt som fan
Har du prövat att ladda hem film eller musik lagligt?
1. Ja.
2. Jag brukar ladda hem illegalt.
3. Har aldrig laddat ner något alls.
Och så kör en radiobutton på det där. Själv ville jag svara både 1 och 2, men det går inte. Jag undrar för övrigt på vilket sätt alternativ 2 är relevant. Hur som helst, mycket intelligens finns uppenbarligen på DN.
1. Ja.
2. Jag brukar ladda hem illegalt.
3. Har aldrig laddat ner något alls.
Och så kör en radiobutton på det där. Själv ville jag svara både 1 och 2, men det går inte. Jag undrar för övrigt på vilket sätt alternativ 2 är relevant. Hur som helst, mycket intelligens finns uppenbarligen på DN.
2008-01-06
Datormaskinen du gav mig
(Jag väljer återigen att parafrasera Pearl Bucks boktitel "Kvinnan du gav mig", men det här gången gör jag ingen pristävling av det. Det är för övrigt inte bara titeln som är bra.)
Jag har skaffat en dator. En sådan här bärbar jävla slaptop. Jag köpte den från GGS Data i Göteborg, eftersom jag tycker det är så sympatiskt med ett företag som fortfarande säljer Amiga- och C64-prylar. Jag ville gärna ha en dator med Linux färdiginstallerat på, inte för att det är några problem att göra det själv, utan för att det gör att jag slipper forska i om hårdvaran funkar med Linux. Servicen visade sig vara alldeles utmärkt. Dagen efter att jag lagt in min beställning ringde Gunne och frågade lite om min beställning och informerade om vad portot skulle gå på. Nästa dag hade jag datorn.
Med Ubuntu på. Mina tidigare försök med Ubuntu har inte varit så lyckade, men det funkar på den här datorn i alla fall. Mitt internet har varit nere nästan hela helgen (Comhem är ungefär lika dåliga som GGS Data är bra), så jag har inte kunnat installera så mycket grejer, men eftersom det här datorn är så fruktansvärt bra, jämfört med min förra, så kan jag nästan acceptera att köra GNOME på den.
Jag kör Compiz, så att mina virtuella desktops ligger på en nästan helt onödig kub, men de här 3d-grejerna är inte bara ögongodis. Själva rotationen när man byter desktop visar i vilken riktning man rör sig, och det är snyggare än att bara scrolla skärmarna i sidled. Compiz är dessutom bra på det sättet att man utan krångel kan lägga in egna snabbkommandon. Mitt gamla problem med att på ett enkelt sätt kunna byta mellan svensk och engelsk tangentbordslayout är alltså fixade.
Jag fick med en bok när jag köpte datorn, "Upptäck Ubuntu Linux" av Tobias Hagberg. Den förklarar för nyfikna Windows-användare hur man byter till Ubuntu och gör sådana avancerade saker som att spela musik, ordbehandla och installera program. Jävlars så mycket det har hänt under de senaste 10 åren. Jag köpte boken "Red Had Linux Unleashed" när jag installerade Linux första gången. I den förklaras runlevels, hur SMTP fungerar, det finns med avsnitt om Motif-programmering och givetvis om hur man bygger sin egen kärna. Det var bättre förr. Ja jävlar i min låda...
I övrigt... Det är inte så spännande med en ny dator egentligen. Men jag kommer få dras med den i ett par år, så det börjar kännas viktigt att ge den ett namn. Roky gjorde ett bra jobb mellan 1998 och 2004, och Venom har varit defekt ända sedan jag köpte den. Om Charlotte Kalla vinner Tour de Ski imorgon (vem skulle bli förvånad?) så får den heta Kalla, annars vet jag inte riktigt.
Jag har skaffat en dator. En sådan här bärbar jävla slaptop. Jag köpte den från GGS Data i Göteborg, eftersom jag tycker det är så sympatiskt med ett företag som fortfarande säljer Amiga- och C64-prylar. Jag ville gärna ha en dator med Linux färdiginstallerat på, inte för att det är några problem att göra det själv, utan för att det gör att jag slipper forska i om hårdvaran funkar med Linux. Servicen visade sig vara alldeles utmärkt. Dagen efter att jag lagt in min beställning ringde Gunne och frågade lite om min beställning och informerade om vad portot skulle gå på. Nästa dag hade jag datorn.
Med Ubuntu på. Mina tidigare försök med Ubuntu har inte varit så lyckade, men det funkar på den här datorn i alla fall. Mitt internet har varit nere nästan hela helgen (Comhem är ungefär lika dåliga som GGS Data är bra), så jag har inte kunnat installera så mycket grejer, men eftersom det här datorn är så fruktansvärt bra, jämfört med min förra, så kan jag nästan acceptera att köra GNOME på den.
Jag kör Compiz, så att mina virtuella desktops ligger på en nästan helt onödig kub, men de här 3d-grejerna är inte bara ögongodis. Själva rotationen när man byter desktop visar i vilken riktning man rör sig, och det är snyggare än att bara scrolla skärmarna i sidled. Compiz är dessutom bra på det sättet att man utan krångel kan lägga in egna snabbkommandon. Mitt gamla problem med att på ett enkelt sätt kunna byta mellan svensk och engelsk tangentbordslayout är alltså fixade.
Jag fick med en bok när jag köpte datorn, "Upptäck Ubuntu Linux" av Tobias Hagberg. Den förklarar för nyfikna Windows-användare hur man byter till Ubuntu och gör sådana avancerade saker som att spela musik, ordbehandla och installera program. Jävlars så mycket det har hänt under de senaste 10 åren. Jag köpte boken "Red Had Linux Unleashed" när jag installerade Linux första gången. I den förklaras runlevels, hur SMTP fungerar, det finns med avsnitt om Motif-programmering och givetvis om hur man bygger sin egen kärna. Det var bättre förr. Ja jävlar i min låda...
I övrigt... Det är inte så spännande med en ny dator egentligen. Men jag kommer få dras med den i ett par år, så det börjar kännas viktigt att ge den ett namn. Roky gjorde ett bra jobb mellan 1998 och 2004, och Venom har varit defekt ända sedan jag köpte den. Om Charlotte Kalla vinner Tour de Ski imorgon (vem skulle bli förvånad?) så får den heta Kalla, annars vet jag inte riktigt.
2008-01-05
Topp 3 2007
Ja, det var väl dags att avslöja Malmö-juryns resultat för musikåret 2007 då. Av de cirka 3 ppm av årets skivutgivning som jag har lyssnat på, så är det tre skivjävlar som har varit lite bättre än de andra.
Tredjeplatsen går till kanadensiska Basia Bulat, för skivan "Oh My Darling", inte bara för att hon har en så fin hatt på sig på omslaget. Inte heller bara för att hon har en ganska speciellt röst och skriver bra låtar, utan även för att hon har den goda smaken att ta en del udda grepp i arrangemangen. Jag tänker mest på de galna handklappningarna och speed metal-trummorna i "I Was a Daughter", som är min favorit på skivan. Populära taggar på last.fm: folk, singer-songwriter, indie, female vocalists och seen live, så man skulle kunna tro att det är helt meningslöst, men det är det alltså inte.
Andraplatsen går till svenska The Field, och det inte bara för att alla andra också har honom på sina årsbästalistor. Jag tycker att det är roligt att han lyckats få till en typ av techno som känns fräsch, såhär 20 år efter genrens genombrott. Det går att lyssna både aktivt och passivt till musiken, och även om det känns som om han bara kan ett trick, så använder han det på ett mycket effektivt sätt på "From Here We Go Sublime". Som grädde på moset så finns några riktigt sköna missar i mixningen. Bästa låten heter "Mobilia", bara en sådan sak.
Störst, bäst och vackrast för året var en annan svensk, Erik de Vahl, som verkligen fick till det på "Oh! My Spine". Redan förra skivan var väldigt bra, men här har han släppt loss de mentala störningarna lite mer i låtskrivandet. Här finns det plats för både chippigt sköna Brdzola, den toksvängiga pophiten "My Spine/Our Spine" och en nedbrusad version av en låt av en gammal kommunist-sångare med det skitroliga namnet Bruno Bran. Över huvud taget är det så mycket brus och skojiga samplingar att det inte hade behövts såhär bra låtar, men jag tar av mig hatten och niger sött av tacksamhet. Tråkigt nog så äger jag inte den här skivan, eftersom den bara släpptes i 100 exemplar. Skivan finns, som jag berättat tidigare, på Erik de Vahls hemsida, så alla som inte har laddat ner den redan måste göra det nu. NU! Lyssna på någon Judas Priest-låt där de säger "do it" baklänges, om du inte känner dig sugen. Bra musik, bra musik.
Tredjeplatsen går till kanadensiska Basia Bulat, för skivan "Oh My Darling", inte bara för att hon har en så fin hatt på sig på omslaget. Inte heller bara för att hon har en ganska speciellt röst och skriver bra låtar, utan även för att hon har den goda smaken att ta en del udda grepp i arrangemangen. Jag tänker mest på de galna handklappningarna och speed metal-trummorna i "I Was a Daughter", som är min favorit på skivan. Populära taggar på last.fm: folk, singer-songwriter, indie, female vocalists och seen live, så man skulle kunna tro att det är helt meningslöst, men det är det alltså inte.
Andraplatsen går till svenska The Field, och det inte bara för att alla andra också har honom på sina årsbästalistor. Jag tycker att det är roligt att han lyckats få till en typ av techno som känns fräsch, såhär 20 år efter genrens genombrott. Det går att lyssna både aktivt och passivt till musiken, och även om det känns som om han bara kan ett trick, så använder han det på ett mycket effektivt sätt på "From Here We Go Sublime". Som grädde på moset så finns några riktigt sköna missar i mixningen. Bästa låten heter "Mobilia", bara en sådan sak.
Störst, bäst och vackrast för året var en annan svensk, Erik de Vahl, som verkligen fick till det på "Oh! My Spine". Redan förra skivan var väldigt bra, men här har han släppt loss de mentala störningarna lite mer i låtskrivandet. Här finns det plats för både chippigt sköna Brdzola, den toksvängiga pophiten "My Spine/Our Spine" och en nedbrusad version av en låt av en gammal kommunist-sångare med det skitroliga namnet Bruno Bran. Över huvud taget är det så mycket brus och skojiga samplingar att det inte hade behövts såhär bra låtar, men jag tar av mig hatten och niger sött av tacksamhet. Tråkigt nog så äger jag inte den här skivan, eftersom den bara släpptes i 100 exemplar. Skivan finns, som jag berättat tidigare, på Erik de Vahls hemsida, så alla som inte har laddat ner den redan måste göra det nu. NU! Lyssna på någon Judas Priest-låt där de säger "do it" baklänges, om du inte känner dig sugen. Bra musik, bra musik.
Krig är bra
Vad är det med sportkommentatorer och deras användande av ordet "krig"? Poäng att kriga om. Nu måste hon kriga! Hon måste så fan heller!
2008-01-03
Nästan som satan
Idag tar vi istället upp de som nästan var bäst, och sådana som jag inte hunnit lyssna tillräckligt mycket på för att kunna avgöra om de är så bra som de verkar. I den kategorin trodde jag att det skulle bli en del, eftersom jag drog hem rätt mycket musik i december, men det mesta som hamnade på andra människors årsbästalistor var inte alls bäst (SLUTA LJUG BO SKARINDER!!!). Den enda skiva jag kan komma på som jag inte lyssnat tillräckligt på för att kunna avgöra om den är bäst eller ej är Erik Enockssons "Farväl Falkenberg", med musiken från filmen. Men vi som bor i rymden är stenhårda: man kvalificerar sig genom att göra mig uppmärksam på sin storhet I GOD TID, vilket inte herr Enocksson gjorde. Bättre lycka nästa gång!
Ulrich Schnauss har inte bara ett lysande vackert namn, utan rörde också ihop en fin skiva, som hette Goodbye, vilken titel jag väljer att tolka som att han tänkt ta livet av sig. Den livströtte herr Schnauss produktion påminner om en mur, och som det så ofta är med sådan här "electronica" (var det inte precis sådant vi kallade för synth-musik på 80-talet?) så är produktionen viktig, och det är helt enkelt inte tillräckligt brusigt för att passa mig. Det här är en sådan där skiva som dock skulle kunna växa upp och bli en favorit när som helst. Tills dess får den bo på den bakgård som den här bloggpostningen utgör, där bara de näst bästa får vara med.
Justice gör också synth-musik, ganska mycket mera distad sådan än Ulrich. Här gillar jag verkligen ljuden, produktionen känns sådär fräsch som M83 gjorde för några år sedan, men det går inte att övertyga mig om man gör så poppiga låtar. Det är helt enkelt för svängigt, catchy och allmänt härligt. Ibland när jag lyssnar på Justice så kommer jag att tänka på Dirty Criminals, men det är inte ofta det är riktigt så bra.
Arcade Fire släppte en skiva som hette Neon Bible, som jag köpte i en sådan där fjantig limited edition-utgåva, som innehöll lite små booklets med animationer. Men bra är den. Bättre än Funeral, skulle jag säga, mer varierad och avgjort mer spännande, men samtidigt finns det ingen låt som riktigt sticker ut. Ingen ny världshit. Däremot tycker jag inte, som vissa recensenter, att de tar det storslagna för långt: sure, det är överdrivet, men det finns anledningar till att det finns både symfoniorkestrar och stråkkvartetter här i världen. Det är helt okej att vissa vrålar om sin stillsamma ångest, snarare än att viska fram den till ett stilla gitarrplink.
Bloody Panda kläckte ur sig en skiva som hette Pheromone, med ganska dronig doom. Den är inte är unik på något sätt, men de lyckas med något som det är svårt att sätta fingret på. Det uppstår en stämning. Man vill inte lyssna på det varje dag, men när man är på humör så är det alldeles utmärkt. Det påminner någonstans en hel del om Arcade Fires skiva, även om olikheterna nog är mer påtagliga vid en första genomlyssning.
Till sist har vi en grej som inte är en skiva än, men som nog kommer bli det i år. Pilot of the Future gör en typ av ambient som är uttalat inspirerad av C64-musik, men som aldrig blir påtagligt chippig, vilket är skönt. Det blir mest som att ta de mer stillsamma partierna hos Martin Galway och fila av de oputsade kanterna i ljudbilden. Hade de inte lagt upp sina låtar på last.fm så hade jag aldrig lyssnat på dem (jag orkar inte med myspace), så det tackar och bockar vi för.
Jag avslutar med att avslöja att den absoluta toppen för året, som kommer avslöjas snarare än du tror, innehåller tre stycken skivor. Fan vad du ser spänd ut!
Ulrich Schnauss har inte bara ett lysande vackert namn, utan rörde också ihop en fin skiva, som hette Goodbye, vilken titel jag väljer att tolka som att han tänkt ta livet av sig. Den livströtte herr Schnauss produktion påminner om en mur, och som det så ofta är med sådan här "electronica" (var det inte precis sådant vi kallade för synth-musik på 80-talet?) så är produktionen viktig, och det är helt enkelt inte tillräckligt brusigt för att passa mig. Det här är en sådan där skiva som dock skulle kunna växa upp och bli en favorit när som helst. Tills dess får den bo på den bakgård som den här bloggpostningen utgör, där bara de näst bästa får vara med.
Justice gör också synth-musik, ganska mycket mera distad sådan än Ulrich. Här gillar jag verkligen ljuden, produktionen känns sådär fräsch som M83 gjorde för några år sedan, men det går inte att övertyga mig om man gör så poppiga låtar. Det är helt enkelt för svängigt, catchy och allmänt härligt. Ibland när jag lyssnar på Justice så kommer jag att tänka på Dirty Criminals, men det är inte ofta det är riktigt så bra.
Arcade Fire släppte en skiva som hette Neon Bible, som jag köpte i en sådan där fjantig limited edition-utgåva, som innehöll lite små booklets med animationer. Men bra är den. Bättre än Funeral, skulle jag säga, mer varierad och avgjort mer spännande, men samtidigt finns det ingen låt som riktigt sticker ut. Ingen ny världshit. Däremot tycker jag inte, som vissa recensenter, att de tar det storslagna för långt: sure, det är överdrivet, men det finns anledningar till att det finns både symfoniorkestrar och stråkkvartetter här i världen. Det är helt okej att vissa vrålar om sin stillsamma ångest, snarare än att viska fram den till ett stilla gitarrplink.
Bloody Panda kläckte ur sig en skiva som hette Pheromone, med ganska dronig doom. Den är inte är unik på något sätt, men de lyckas med något som det är svårt att sätta fingret på. Det uppstår en stämning. Man vill inte lyssna på det varje dag, men när man är på humör så är det alldeles utmärkt. Det påminner någonstans en hel del om Arcade Fires skiva, även om olikheterna nog är mer påtagliga vid en första genomlyssning.
Till sist har vi en grej som inte är en skiva än, men som nog kommer bli det i år. Pilot of the Future gör en typ av ambient som är uttalat inspirerad av C64-musik, men som aldrig blir påtagligt chippig, vilket är skönt. Det blir mest som att ta de mer stillsamma partierna hos Martin Galway och fila av de oputsade kanterna i ljudbilden. Hade de inte lagt upp sina låtar på last.fm så hade jag aldrig lyssnat på dem (jag orkar inte med myspace), så det tackar och bockar vi för.
Jag avslutar med att avslöja att den absoluta toppen för året, som kommer avslöjas snarare än du tror, innehåller tre stycken skivor. Fan vad du ser spänd ut!
2008-01-02
Du levande
Du levande är inte Sånger från andra våningen igen. Det känns så ett kort tag i början. Men så börjar den växa, och det slutar den inte med förrän den slutar, medan jag önskar att det hade fortsatt ett bra tag till.
Humor är sådant som är oväntat och inte alltför obehagligt. Balansen här är väldigt bra. Det lutar aldrig över i varken dystopi eller absurdism. Tillvarons hopplöshet är där, men så även de plötsliga, oväntade ljusglimtarna.
Jag förstår inte allt som händer, men jag kommer att se den här filmen igen. Nu ska jag bli smått patetisk, mitt i själva bloggilainen: det är inte varje scen i verkligheten man förstår heller. Manuset är på ett utstuderat sätt ihopvirkat till en helhet, ett flöde som inte kan förstås som intrig. Varje scen är ett vykort från en värld som är helt vansinnig, men väldigt lik den vi lever i.
Roy Andersson har inte varit såhär realistisk och mänsklig sedan En kärlekshistoria, och jag sticker ut hakan och hävdar att det här är bättre. Det är stiliserat, men nära. Det är nästan perfekt.
Musiken, som ibland tar del i handlingen, ibland lägger sig i bakgrunden, är utvald med fingertoppskänsla: bastuban och trummorna i begravningsscenen, åskan när brass-bandet repar, tuban som hörs in till grannarna. De är som oväntade guldmedaljer av choklad för en glitch-realist.
Och slutligen, innan jag avslutar med att utnämna det här till 00-talets bästa film, de enda drömscenerna jag någonsin sett på film som tillfört något. Det är på något sätt givet att det ska ske i en film som denna, där verklighet och fantasi inte känns som relevanta kategorier. Det är (och nu klyschar jag loss igen) lekfullt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Det är lekfullt, trots att ett av filmens huvudteman fortfarande är människors brist på empati. Precis som i alla hans tidigare filmer.
Right, som sagt: 00-talets bästa film. (Som referens: Gummo kom 1997, Fucking Åmål 1998, Svart katt vit katt också 1998, A Better Tomorrow redan 1986 och Casablanca 1941. Ungefär så bra är den här filmen, yo.)
Humor är sådant som är oväntat och inte alltför obehagligt. Balansen här är väldigt bra. Det lutar aldrig över i varken dystopi eller absurdism. Tillvarons hopplöshet är där, men så även de plötsliga, oväntade ljusglimtarna.
Jag förstår inte allt som händer, men jag kommer att se den här filmen igen. Nu ska jag bli smått patetisk, mitt i själva bloggilainen: det är inte varje scen i verkligheten man förstår heller. Manuset är på ett utstuderat sätt ihopvirkat till en helhet, ett flöde som inte kan förstås som intrig. Varje scen är ett vykort från en värld som är helt vansinnig, men väldigt lik den vi lever i.
Roy Andersson har inte varit såhär realistisk och mänsklig sedan En kärlekshistoria, och jag sticker ut hakan och hävdar att det här är bättre. Det är stiliserat, men nära. Det är nästan perfekt.
Musiken, som ibland tar del i handlingen, ibland lägger sig i bakgrunden, är utvald med fingertoppskänsla: bastuban och trummorna i begravningsscenen, åskan när brass-bandet repar, tuban som hörs in till grannarna. De är som oväntade guldmedaljer av choklad för en glitch-realist.
Och slutligen, innan jag avslutar med att utnämna det här till 00-talets bästa film, de enda drömscenerna jag någonsin sett på film som tillfört något. Det är på något sätt givet att det ska ske i en film som denna, där verklighet och fantasi inte känns som relevanta kategorier. Det är (och nu klyschar jag loss igen) lekfullt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Det är lekfullt, trots att ett av filmens huvudteman fortfarande är människors brist på empati. Precis som i alla hans tidigare filmer.
Right, som sagt: 00-talets bästa film. (Som referens: Gummo kom 1997, Fucking Åmål 1998, Svart katt vit katt också 1998, A Better Tomorrow redan 1986 och Casablanca 1941. Ungefär så bra är den här filmen, yo.)
De kanske inte riktigt bästa
Först kommer vi till de här skivorna som kanske inte var bland de bästa. Sen kommer vi till dem som kunde ha varit bland de bästa, sen kommer vi till de bästa.
Några skivor som det känns ganska lätt att klumpa ihop, eftersom de låter som om det är samma maskin som producerat dem, är skivorna som M83, Maps och Apparat släppte. Jag är inte speciellt inlyssnad på sådan här electronica, så mina referenser är nog lite off, men M83:s skiva låter ungefär som den de släppte 2003. Samma knarriga ljud, liksom. De har lugnat ner sig och gjort ambient den här gången, men annars är det samma sak. Jag har inte orkat lyssna på den så många gånger.
Maps är en del av det här som vissa kallar nugaze, d.v.s. shoegaze-pop som släpps 2007, snarare än 1993. Jag fattar inte riktigt kopplingen. Det byggs upp en del ljudväggar, men det är så polerat att man misstänker att det är specialproducerat för att användas i reklamfilmer för Dolby brusreducering.
Samma med Apparat. Hade det släppts för ett par år sedan så kanske det hade känts fräscht, men på den tiden gjorde han inte såhär lättillgänglig musik. Oh well.
Vidare har vi Babyshambles, som producerat ännu en ojämn skiva. Den här gången är låtarna lite kortare och snärtigare, och det kanske är några fler refränger som verkligen funkar, men någon riktigt bra skiva är det inte.
Sen har vi lite gamla dinosaurier som Radiohead och Sigur Ros, som verkar ha givit upp det här med att utvecklas, och istället bara trycker ur sig samma skit som de gjort förut. Kul för dem (hela vägen till banken, antar jag), men inte för oss andra.
Nästa gång blir det mindre gnäll.
Några skivor som det känns ganska lätt att klumpa ihop, eftersom de låter som om det är samma maskin som producerat dem, är skivorna som M83, Maps och Apparat släppte. Jag är inte speciellt inlyssnad på sådan här electronica, så mina referenser är nog lite off, men M83:s skiva låter ungefär som den de släppte 2003. Samma knarriga ljud, liksom. De har lugnat ner sig och gjort ambient den här gången, men annars är det samma sak. Jag har inte orkat lyssna på den så många gånger.
Maps är en del av det här som vissa kallar nugaze, d.v.s. shoegaze-pop som släpps 2007, snarare än 1993. Jag fattar inte riktigt kopplingen. Det byggs upp en del ljudväggar, men det är så polerat att man misstänker att det är specialproducerat för att användas i reklamfilmer för Dolby brusreducering.
Samma med Apparat. Hade det släppts för ett par år sedan så kanske det hade känts fräscht, men på den tiden gjorde han inte såhär lättillgänglig musik. Oh well.
Vidare har vi Babyshambles, som producerat ännu en ojämn skiva. Den här gången är låtarna lite kortare och snärtigare, och det kanske är några fler refränger som verkligen funkar, men någon riktigt bra skiva är det inte.
Sen har vi lite gamla dinosaurier som Radiohead och Sigur Ros, som verkar ha givit upp det här med att utvecklas, och istället bara trycker ur sig samma skit som de gjort förut. Kul för dem (hela vägen till banken, antar jag), men inte för oss andra.
Nästa gång blir det mindre gnäll.
2008-01-01
Ramel-jäveln
Humor är löjligt tidsbundet. Den här Povel Ramel brukar framställas som någon typ av geni. Själv uppfattar jag honom mest som lite löjlig. Under julen tittade jag en stund på första avsnittet av Semlons gröna dalar, som föräldrarna satt och skrattade åt. Det var inte ett dugg roligt. Det var mest lite löjligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)