Om att gå i skolan

Jag läste ut "The Death and Life of the Great American School System. How Testing and Choice Are Undermining Education" av Diane Ravitch. Hon var polare med Bush och tyckte också att hans naiva program för att att förbättra skolan i USA var något. Sen genomfördes skiten och hon tänkte om, när hon såg hur det gick.

I princip: att applicera marknadskapitalistiska principer på skolan gör den inte bättre. Att stänga de skolor som får lägst betyg (eller minst förbättring) är inte en lösning, eftersom problemet inte är skolan, utan demografin. Att kicka lärare som rent statistiskt ger de sämsta provresultaten (eller de lägsta förbättringarna) är inte en lösning, eftersom resultaten beror så mycket på elevunderlaget. Och proven. Och dagsform.

Det som ger resultat är inte att fokusera på siffror, utan på läroplanen. Och att höja läraryrkets status. Vi må vara i nyliberalismens slutskede som dominerande ideologi, men den har inte gett sig. Även i Sverige tänker politiker att det kanske är smart att lägga ner den där problem-skolan. Om man lägger ut skiten på entreprenad så måste resultaten förbättras, annars kan man lägga ut den på annan entreprenad. Fan vad smart!

På de sista skälvande sidorna (långa, tröglästa sidor) verkar författarinnan medge att roten kanske inte är skolan, utan helt enkelt social orättvisa. Kanske om Bill Gates satsade sina pengar på att utbilda unga, fattiga mödrar, istället för att vräka in dem i privat-skolor, så skulle det kunna göra saker bättre. Sen är hon tillbaks till att höja läraryrket.

I princip: (precis som i stycke 2) Diane Ravitch har rätt i att nyliberala reformer inte funkar i alla sammanhang. Hon antyder att skolan bara kan tillföra en viss mängd. Men hon är fortfarande tillräckligt mycket lärare för att lägga all sin energi på att vilja höja läraryrket. Och facket. Som tydligen är roten till allt ont i Amerika, enligt Bush et al.

Klart det är.