Galenskapens altare

Eller Altars of Madness som den heter på original-språk, Morbid Angels andra skiva, som var den första som släpptes. 1989 var det. Tänkte säga att jag har lyssnat på den och att jag tyckte att den var bra. Har aldrig riktigt fastnat för den förut, även om jag lyssnade på den en massa, precis som jag lyssnade på Entombed, Sepultura, Bathory och Pestilence runt 1990. Fast Morbid Angel var inte så hårda, de var liksom lite polerade, hamnade snarare borta med Sepultura, Pestilence och de där andra banden som inte var riktig death metal, utan snarare death/thrash.

Allt det här lyssnandet gör i alla fall att riffen dyker upp i mitt huvud. De kan verkligen sätta sig där och bara snurra runt, runt, runt, som en skivspelare, som en gammal jävla skivspelare. Och nu hade jag inte lyssnat på den på väldigt länge, så jag tog och gjorde det. Först på alldeles för låg volym, men sen var jag ensam hemma, låg och läste Väinö Linna och tänkte att lite Morbid Angel på det här...

Hela skivan känns väldigt effektiv, även om jag då och då, precis som nästan alltid, kan tycka att det blir lite väl mycket repetitioner. Det här med vers-refräng-vers-refräng finns där av en anledning i schlager och pop (för att inte tala om schlager-pop), men det är ett mindre relevant inslag i death metal. För jag tycker nog ändå att de spelar death metal här, det är rensigare och hårdare än Sepultura och Pestilence. Det är oerhört tight och slipat, även om de inte började använda trummaskiner förrän på skivan efter.

Jag tror att det var i Morbid Mag nummer 5 som gitarristen Trey Azagthoth (det skulle kunna vara ett artistnamn) intervjuades. Han sa bl.a. att Sepulturas senaste skiva (Beneath the Remains) inte var death metal, något i stil med att ingen skulle kunna lura i honom att det var brutalt. Morbid Angel däremot, de var brutala. Och tekniska, utan att lämna utrymme åt det tekniska, enligt hans mening.