Hur billig är du då, min lille vän?

Radioheads nya skiva får man ladda ner gratis. Ändå väljer folk att ladda ner den från bittorrents. Den här artikeln ställer frågor kring detta beteende som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle kunna uppkomma.

Inte för att jag skulle brytt mig om att lyssna på en ny skiva av Radiohead i vanliga fall, men just det faktum att de valde att göra så här gjorde mig intresserad. Jag letade upp deras webbplats och försökte ladda ner. Det var inte helt lätt, men efter att ha letat mig fram genom en ful och svåranvänd webbplats så blev jag placerad i kö. Medan dettta pågick så letade jag upp en torrent istället. Sen ville Radioheads webbsida att jag skulle fylla i en massa uppgifter om mig själv, där t.ex. telefonnummer var obligatoriskt. Okej?

Först kändes det lite som att Radiohead är down with the kids, men när jag kommit såhär långt och hunnit läsa artikeln ovan så kändes det som att Radiohead snarare var down with the drugs, så jag stängde Radiohead-sajten och väntar nu på att filerna ska komma till mig via bittorrent. Där slipper jag lämna ut min email och mitt telefonnummer till okända människor.

Nästa steg: jag kommer lyssna på tre av låtarna och sedan ta bort dem medan jag mumlar något om trötta jävla gubbrockare. Men vi får se, jag vill minnas att jag då och då lyssnade på Radiohead med viss behållning när jag bodde i Enköping.

Dummare än kungen

Jag föll för hypen igen och testade senaste Ubuntu, släppt för några dagar sedan. "Mistake!", skulle jag pipa om jag vore en karaktär i Bomberman. Det är jag inte, men jag pep det ett flertal gånger i alla fall. Ubuntu gillar inte min dator, och antagligen inte mig heller.

Som vanligt går det snabbt att installera, man ges inga val och kastas in i Gnome när man bootat om datorn. Man kanske väljer att slå på lite grafiska effekter, nvidias egna drivrutiner installeras, fönsterhanteraren dör, X slutar ta emot input och jag bootar om med powerknappen.

Ett par fruktlösa försök att laga skiten senare letar jag upp min Debian-skiva och installerar om det. Vis av tidigare erfarenheter väljer jag att inte låta installeraren hjälpa mig med att installera ett "desktop environment", utan jag tar hand om det själv genom ett ninja-move som i ninja-kretsar kallas "aptitude install wmaker xorg".

Någon gång ska jag köpa en ny dator, en söt liten laptop med intel-grafikkort. På den kanske jag kommer testa att installera ubuntu igen. Eller inte. Vi får se.

Modernt

Idag när jag gick hem så passerade jag en affär som skyltade med att de ställde ut "modern konst". Det känns som om det var ett tag sedan man hörde det uttrycket, och ska man vara petig så skulle man kunna fråga sig om de menar konst som är modern idag eller om det handlar om modernistisk konst. Men jag tror att det som avses är sådana däringa tavlor som inte är fina, ja, man kanske inte ens ser vad de föreställer. Sådant där som var på modet bland konstnärer som var aktiva på den tiden då män hade hatt och mustasch. Jag tyckte i alla fall att det var kul, och om Du inte gör det så kan Du dra åt helvete.

Kimchibloggen, dag 3

Jag tror att det går bra, men kimchin sköter sig ganska mycket själv. Dagens arbete bestod i att ställa in burkarna i kylskåpet. Igår kväll luktade det vitlök om den något mindre täta burken, idag luktade det mera som surströmming. Jag tror att succén kommer bli total. I will prevail and wade in the blood of my enemies.

Nerspolat

Om jag förstår Naseer rätt så är det verkligen slut på Synergenix nu. Den tidiga historien känner jag inte så bra, men företaget hade en storhetstid runt 2003, när Sony Ericsson levererade populära telefoner med mophun integrerat. Sen fanns det säkert möjligheter, men försöken att bredda verksamheten och göra allt möjligt, utan att vara bäst på något, var inte speciellt lyckade. När jag började jobba på Synergenix så hade de nyligen köpts upp av ett amerikanskt katastrof-gäng som hette Kayak. Efter ett namnbyte (Blaze var inte bättre än Synergenix) och diverse misslyckanden så höll företaget på att gå omkull. Jag slutade i den vevan, sen köptes Blaze, eller åtminstone den svenska delen (jag är inte insatt) upp av casual-jätten Oberon, mophun las ner och nu har de tydligen tröttnat på sin lilla svenska utvecklingsstudio och bestämt sig för att lägga ner den.

Tänk så bra det hade kunnat gå, med tanke på hur coolt mophun faktiskt var, även efter att Sony Ericsson gjorde slut. Tänk om man hade kunnat satsa på high end-spel (jag visste inte ens att Lock'n'Load 2 fanns att köpa, coolt) fullt ut och ta tillvara på det vi faktiskt var duktiga på. Tänk om man hade kunnat satsa på kvalitet istället för licenser. Tänk om mobilspelsbranschen inte hade varit som TV-spelsbranschen i början av 80-talet. Ja...

Shit happens.

Kimchibloggen, dag 2

Badabam:

Jag hällde av saltvattnet och sköljde kålen i icke-salt vatten. Sen mixtrade jag ihop kryddblandningen: ett par matskedar chili, 6-8 klyftor vitlök och en ganska fint hackad gul lök. Jag blandade kål och kryddor och packade den ganska fränt luktande blandningen i glasburkar, diskade upp och kände mig nöjd. Sen insåg jag att jag glömt sockret, så jag tömde ut kålen igen, blandade i en matsked socker och packade återigen i allt i burkarna. Jag tror att sockret är viktigt för jäsningen. Nu står burkarna och ser giftiga ut på köksbänken. Allt är väl.

Kimchibloggen, dag 1

Äntligen är det av mina fans länge emotsedda kimchi-projektet igång! Salt köpte jag för flera veckor sedan, kål köpte jag idag och vatten har jag i kranjäveln. Och ja, det är allt som behövs for the first stage of glorious kimchi, yo. Jag löste upp en halv deciliter salt i en liter vatten (resultat: väldigt salt vatten, så motstå frestelsen att festa på denna soppa, då dylika excesser kan leda till de allra gräsligaste symptom). Jag ska kålen i ganska stora bitar. Jag tryckte ner kålen i kastrullen med det artificiella Döda Havs-vattnet. Jag la på en tallrik, för att hålla kålen under vatten. Nu väntar jag. Imorgon ska skiten (d.v.s. kålen) ur askan (vattnet) och i elden (chili+vitlök), sen blir det mums filibabba (eller horror from beyond the grave) inom någon vecka.

Ja, kukars skymning, som far brukar mumla när han sitter på toaletten. Nu blir det åka av.

Han är en apa!

Code Monkeys är en TV-serie som är ganska rolig ibland, speciellt när de inte försöker vara jättegalnare än South Park, utan bara skämtar om dataspel. Jag börjar bli så gammal så att jag känner att jag vill ha någon typ av substans i min underhållning, men avsnitten är korta som avsnitt i TV-serier med korta avsnitt, så jag behöver inte bränna någon onödig tid. Ett avsnitt av Code Monkeys räcker ungefär till att äta en stor tallrik tortelloni med tomatsås.

Visst hade det varit kul om det verkligen hade funnits kommersiella spel som hette Hobo Killer, Big Ass Dolphin, Ninja Robot Pirates, Moon Tennis, Bacon Avenger, Knights vs. Aliens och Drunk Tank? (Det är inte en retorisk fråga. Svaret är ja.)

UFO-mocka

Det varmaste och finaste Kraftwerk har gjort är väl Man Machine, eller hur? Fan, kom igen nu då, håll med då, jag är ju din polare, fan... Det är kärlek i den produktionen, fan. Jag ska säga dig en sak, jag har tagit tjack i tjugo år, då fattar du, man har varit med om en del. Det är hur rent som helst, men samtidigt vibrerar det, eller hur? Jo för fan.

Det jag aldrig riktigt har gillat med Suede, även om jag har slagit i mig både det ena och andra till We Are the Pigs och Sleeping Pills, är att produktionen är så klinisk. Fan... Sleeping Pills, mannen! Hehe. Du fattar! Ja vafan, det är jävligt skönt att gitarren i refrängen i So Young är så jävla klar, men man stör sig ju på skiten ändå, eller hur? Som fan alltså. Inget skitsnack om Suede, men du fattar, man kan ju störa sig på grejer.

Men alltså... Ja, jag ska säga dig en sak, grabben, och lyssna nu för fan, det här är ingen jävla lek. Jag har suttit på kåken, säkert femton gånger, så det är inte vem som helst du snackar med här. Du fattar vad jag menar. Fan, jag gillar dig, men inget jävla jidder, fan, du hajar? Svara, för fan! Alltså, du ska lyssna på Drowners-covern med Flying Saucer Attack, det är fan hårt. Det är som Jesus and the Mary Chain, fast låter illa på riktigt, du fattar? På riktigt alltså.

Fan, du har inte en hundring att låna ut? Vore schysst som fan. Du vet, jag måste dra nu, har lite grejer att styra med.

Orkar, orkar inte

Orkar man verkligen ta sig till Marseille första helgen i november för att gå på Data Airlines och Main? Fördelar med att ta sig dit: jag har aldrig varit i Frankrike, det kommer trevliga människor, det bli bra musik, åtminstone en antydan till death from above och säkert någon fastcompo där jag kan utklassa konkurrenterna. Nackdelar: jag blir trött av att flyga, av att vara i länder där folk inte fattar vad man säger och av att sova på betonggolv medan folk spelar elektrobröt på högsta volym.

Vi får se, som far brukar väsa när han ligger och pissar i groggvirket.

Fryst

Förra helgen såg jag ett TV-program. Kristian Luuk intervjuade sin gamla polare Fredrik Lindström. De satt och pratade en timme och verkade ha det ganska trevligt, medan jag hade tråkigt och väntade på nästa rockvideo. Idén med programmet är nämligen att gästen har valt fem rockvideos. De spreds ut över hela programtiden, så att jag var tvungen att fortsätta titta, trots att bara två intressanta saker om Fredrik Lindströms liv kom fram.

Den ena intressanta saken var att hans familj under hans barndom klädde upp sig till lördags- och söndagsmiddagarna. Fadern stod i kostym (eller var det frack?) och höll tal inför sin hustru och sina två söner. Jag önskar att jag hade fått vara med om något sådant, åtminstone en gång.

Den andra intressanta saken var att Fredrik Lindström hävdade att man lär sig tycka om musik under sin uppväxt, sen fortsätter man tycka om samma musik. Det var uppenbarligen sant i hans fall, för hans videos var från 70-talet, och det verkar vara sant för de flesta. Det är därför människor över 30 alltid lyssnar på trist jävla musik. Själv känner jag inte att jag håller på att fastna i det där träsket än, men det här gäller väl mest för folk som inte faktiskt är speciellt intresserade av musik. Eller jag vet inte. Man kanske måste vara ovanligt nyfiken för att bry sig om musik som personer äldre eller yngre än en själv skapar. Det är som att ändra sig. Det är svårt, men det går. Och alla får lyssna på vad de vill (förutsatt att det inte är Tomas Ledin).

Glad, snäll och ganska söt

Idag är jag entusiastisk över följande: Stereolab, den här artikeln på IDG.se, A Perfect Circle, nytt nummer av Afghanistannytt och Windowmaker. Götta, as they say, the asswankers.

TV on the radio

Eller radio on the net. Idag har jag lyssnat en del på last.fm-radio, i jakt på ny musik. Jag är mer lat nu än vad jag var för några år sedan, när jag började lyssna in mig på techno. Då surfade jag runt och letade upp artister som verkade intressanta, laddade ner en massa musik och lyssnade. På sista tiden har jag graviterat mot ambient i olika former, men känner inte att jag orkar gå igenom allt. Jag kan lyssna lite på Brian Eno, Cocteau Twins, Palestrina och Plastikman, men det finns ingen vettig väg till en övergripande bild av vad som finns.

last.fm hjälper en del, men jag måste än en gång ondgöra mig över konceptet "liknande artister". Sådana här tjänster bygger på för många antaganden som inte stämmer. En artist kan göra mer än en sorts musik. En lyssnare kan lyssna på olika genrer. All musik består inte av fristående delar om 4 minuter. Miljontals användare som taggar saker efter eget huvud ger inte nödvändigtvis vettiga resultat. Att en låt har spelats på min dator betyder inte att jag tycker om den.

Annars är last.fm's radio ganska mysig, förutom att klienten har något allvarligt fel i sin textutritning, som gör att jag ofta inte kan se vad det är jag lyssnar på. Just nu hör jag t.ex. en ganska dålig låt som kanske är gjord av en artist med det passande namnet Lame.

En svart låda

Tycker du att det är rätt att hålla djur i djurparker och zooanläggningar? På det svarar Mahler, 66: "Djurparker är inget för mig, jag är intresserad av teknik."

Man frågar sig vad som flugit igenom hans huvud, men jag har själv fått sådana här Vi 5-frågor vid några tillfällen, och det som hamnar i tidningen är inte citat. Därför blir det sådana här Skalman-svar ganska ofta. Man kan glömma att få något vettigt sagt, eftersom man är begränsad till cirka 10 ord.

In the beginning there was death

Dave Jones bloggar om att det är 10 år sedan han installerade Linux för första gången. För mig var det 9 och ett halvt år sedan. Jag hade hört talas om Linux något år tidigare, men var inte så intresserad av datorer just då och fattade inte vad det handlade om. Sen köpte min dåvarande sambo en PC och jag började lära mig C från någon galen tutorial jag hittade på nätet. Kompilatorn var djgpp, en gcc-portning till MSDOS, som jag körde på min 486-laptop med 4MB RAM.

Våren 98 hade jag separerat från Sara och sparade ihop till en egen dator, ett monster med 200MHz Pentium MMX, 32MB RAM och 2,5GB hårddisk. Jag köpte till Windows 95 för att vara på den säkra sidan, men det första jag gjorde när jag fått hem datorn var att installera RedHat Linux 4.2, som följde med boken RedHat Linux Unleashed, en av de många vansinnigt dåliga böcker som givits ut av Sams Publishing.

I RedHat 4.2 kunde jag inte få igång X i någon högre upplösning än 320x240, så någon vecka senare betalade jag ett par hundra spänn för RedHat 5.0. Det var ingen idé att försöka dra hem en hel CD-image över modem. Jag fick igång X och kunde köra fvwm i glorious 800x600. Jag kunde surfa med Netscape, men det kraschade allt som oftast (minns ni paniken som uppstod varje gång det stod "Starting Java" i statusraden back in the days?), så jag höll mig för det mesta till Lynx.

Mina intryck av Linux på den tiden: det var stabilt som urberget och kryptiskt på ett inbjudande sätt. Jag satt framför datorn 14 timmar per dag, lärde mig använda Emacs och bash och läste mina mail i pine.

Det har hänt en del sedan dess: KDE och GNOME, automake och autoconf, begreppet "open source", 3d-kort, bredband, firefox etc. Man lägger inte längre en eftermiddag på att konfigurera fvwm eller sendmail. Det enda som inte har ändrats är att vanligt folk fortfarande inte kör Linux på sina PC-datorer. Däremot kanske på sina mobiltelefoner eller DVD-spelare, men det vet de inte om.

Sjukdom

22.09 en fredagkväll får mig Dr. Eco Chamber plötsligt att börja fundera kring denotation och konnotation igen. Sjukdomstecken? Symptom.

Hur som helst (however), vad är det primära? (Det vore underbart att få gasta något i stil med "hela frågan är felställd!", men så tvärsäker kan man inte vara utan att känns sig dum i huvudet.) Det känns snarast som om det skiftar. Om man säger "Han där körde i minst 130" så är det som om man spottar ur sig en störtskur av konnotationer, men samtidigt är denotationen primär. Beroende på tonfall, kontext osv. Vi behöver inte spalta upp det.

Min fundering handlade snarare om förklaringar i stil med "Grejen med den här designen är att vi tänker i termer av givare och tagare, hagelgevär och måltavlor, och implementationen är aggressivt objektorienterad". (Programmerare gillar överdrifter.) Den som pratar ser framför sig vad han pratar om, den som lyssnar ser framför sig explosioner, trädstrukturer och abstrakta tankeflöden. Ibland ger sig lyssnaren in i en diskussion och kontrar med egna bilder och ibland blir diskussionen bara till ord. Just ord. Vad kallas det? Jag vägrar tro att det är mig det är fel på.

(Bloggning blir bara i undantagsfall så här abstrakt.)

Ett oanständigt liv

Nu har jag sett Ett anständigt liv också. 10 år har gått och alla förväntningar har infriats. Livet leker för missbrukarna och deras familjer. 1979 var Sverige fortfarande fruktansvärt svenskt. Det är inte bara innehållet som känns 70-tal, utan det känns att hela projektet är från en svunnen tid. Det känns modernt för att det är så omodernt. På den tiden gjorde man saker för att man brydde sig, nu skulle det kallas reality och man distanserar sig genom att vara närgången. Tillbakablickarna till den svartvita, fjuniga föregångaren känns obehagliga på riktigt. Sverige är skitigt och ont och har polisonger. Nu tänker jag inte skriva mer.

Bloggen fyller 50 år

Om jag har fattat saken rätt så firar "Din Sputnik-teori, min skapare" 50 år idag. Götta. Detta borde leda mig in på den vanliga spekulationen om vad teorin går ut på, och om vi verkligen är skapade av utomjordningar, men jag sitter på jobbet, så jag tar och jobbar lite istället.

Umberto Eco chamber

Jag läste Foucaults pendel när jag gick på gymnasiet och tyckte att den var ganska löjlig trots att den byggde upp en konspiration med rosencreutzare och tempelbröder och all möjlig ockultism efter att under de senaste åren ha läst några av hans andra böcker och fått mersmak så läser jag den nu igen och hoppas att den ska vara bättre än den var då

bättre än Dan Brown som har snott hela konceptet från den här boken eller hittat på det själv eller snott det från någon annan men Eco är en riktig författare även om hans långrandiga referenser till litteraturhistorien kan vara tröttande men inte när han gör det rätt som i Rosens namn eller Baudolino men bara jobbig i Drottning Loanas mystiska eld

jag har en bok med kommentarer till Kants verk där Derrida har ett verk med som jag har för mig heter Parergon jag har aldrig ens vågat försöka läsa det för texten ser helt ogenomtränglig ut sådär som den brukar vara med honom fast ännu värre ungefär som att läsa det här jag skriver just nu fast med mycket fler svåra ord och faktiskt någon form av tanke bakom som man tror att man kan greppa men som försvinner på något sätt eller som man inser inte alls är vad han menade

som Heidegger som man känner sig helt upplyst när man läser även om man inser att man bara fattar en bråkdel av i-världen-varon och tillvaron och onto-teologin och varandets vara och tyg som man använder som zeug

men är man spränglärd på det sättet och inser att man bara blir lurad av språket så måste man uttrycka sig på ett sätt som inte är bekant och som gör att det tar tio minuter att läsa en sida och att man fortfarande inte förstår den eller om man har förstått den så kan man fortfarande inte vara säker för man kan aldrig vara säker på någonting speciellt inte på att man har förstått något vad det nu innebär att förstå någonting och om man kan förstå någonting som någon annan har tänkt man kan i alla fall inte förstå det på samma sätt för man kan inte vara någon annan men man kan inte veta det heller för kanske är vi alla helt lika även om det finns mycket som tyder på att så inte är fallet

när man läser Hanne Örstavik och lyssnar på Andreas Mattsson eller läser Park Wan-Suh så känns det som om det talar om något allmänmänskligt eller så handlar det bara om ett sätt som man kan vara på och kanske kan man vara på väldigt många andra sätt och antagligen finns det många som aldrig är på det sättet

det var roligt att spela jojo det var väldigt länge sedan sist det var trendigt ett tag med jojo när jag gick på lågstadiet enligt uppgift skulle världens duktigaste jojare komma till Alunda men jag var inte där och tittade när han jojade jag undrar hur det känns att vara världens duktigaste jojare från utlandet och komma till Alunda för att joja det kan inte kännas som om man är bäst i världen då

jag har en jojo tre mobiltelefoner två fjärrkontroller och en snusdosa på mitt skrivbord samt en hel del annat

nu ska jag gå tillbaks till Eco jag ville bara berätta lite

Roligt

Jag brukar inte läsa Hem & Hyra, som jag får från Hyresgästföreningen, men idag bläddrade jag igenom den och upptäckte till min stora glädje att de under rubriken "Läsarskratt" publicerade roliga historier. Fenomenet roliga historier har försvunnit nästan helt och hållet på senare år, men ibland kan man hitta dem i sådana här underliga publikationer. Jag tar mig friheten att citera en av dessa roliga historier i sin helhet:

Livräddaren rapporterar till chefen efter sin första arbetsdag.
- Det är så många trevliga människor som badar på den här stranden. Minst sju stycken har vinkat till mig i dag.

Om det är någon som inte fattar så kan jag förklara skämtet: livräddaren fattade inte att de badande människorna som vinkade höll på att drunkna och behövde hans/hennes assistans. Han var så jävla dum så att sju pers dog! Ja jävlar i min låda.

Ja herreje, det här var så roligt så vi tar en till, från min barndoms skattkista:

- Löjtnant, 113 Lejon anmäler sig.
- Bra, för in dem ett och ett!

Jag lämnar tolkningen som en övning till läsaren.

Musik på internet

Det finns en massa musik på internet. mp3.com, visst var det fint. Jag har hört att det till och med finns folk som gillar myspace. Kanske lite för att det finns musik där, och inte för att man tror att man har fler kompisar än man egentligen har. Och netlabels, underbara netlabels, bara man orkar vada genom all skit som ges ut. Och så jamba naturligtvis, där man kan prenumerera på skitdyra ringsignaler.

För att visa min hängivenhet till internet, och i synnerhet www, så väljer jag nu att själv lägga upp ett av mina alster för gratis nedladdning. Daniel är en dansvänlig housedänga som man slänger på när det känns som om det finns risk för att festen ska avstanna. Jag tror inte att jag överdriver om jag kallar den en floorfiller. I mono, som alla riktigt klassiska inspelningar. Som synes på last.fm så är låten i fråga redan ptrmns mest populära.

Småsensuellt

Det som är så jävla bra med mig är att jag är så jävla cool. Idag blev jag kontaktad av en rekryterare från Google, men avböjde artigt hans småsensuella invit. Igår började jag jobba i Cascades-teamet, och jag har svårt att föreställa mig något jag hellre skulle vilja jobba med. Sådeså.

Högt ställda förvändningar

Russell Beattie bloggar om gammal TV-spelsreklam. Själv minns jag snarast hur jag brukade läsa recensioner av spel, där bakgrundshistoria och upplägg redovisades, och bilder skapades i mitt huvud av hur häftiga spelen var. Bilder som var svåra att förklara. Eller något. När man sedan testade spelet så visade det sig oftast vara ett ganska sunkigt shoot'em up. Jag tänker Agent Orange till C64, ett spel som jag troligtvis har bloggat om förut. Men så fan heller att jag tänker länka till den postningen.

Hemma

Nu är jag hemma igen. Konstaterade på planet hem att jag under helgen ätit åtminstone åtta trekantiga sandwichar, sådär som man tydligen gör i England.

Vi var tvungna att lämna MobileCampLondon precis när presentationerna av helgens hackande pågick, men vi hann i alla fall presentera vårt underliga försök att presentera bokmärken som moln. Resultatet var allt annat än lysande, och visar tydligt hur illa det kan gå om man sätter åtta c-programmerare på att skapa med XML. Mitt deltagande i processen var minimalt, så jag kan i alla fall skylla ifrån mig.

Allt som allt var det lite mycket Flash, mashups och design-projekt för mig, men det var kul att träffa folk från last.fm och OpenMoko och åse hur alla plötsligt verkar jobba på input-metoder för prylar med touch-skärmar.

Londonk

Söndag förmiddag, jag sitter i en fatboy i en lagom sunkig källarlokal. Mobile Camp London är som ett genomsnittligt dataparty, fast med mer presentationer om RFID, mashups, designprojekt etc. Akustiken här i källaren är fruktansvärd, mitt huvud var fyllt med ekande röster hela dagen igår.

Hotellet vi bodde på i natt var roligt. Man gick upp i en trappuppgång till receptionen och checkade in, sen fick man gå ut på gatan och upp i en annan uppgång för att komma till sitt rum. Jag gillade att det var så engelskt: killen i receptionen var från Indien, på rummet finns vattenkokare och tepåsar, en fruktansvärt liten TV, hårda, knöliga sängar, en ihopsjunken soffa och givetvis heltäckningsmatta.

Jag är också helt nöjd med bebyggelsen i stan, det lilla jag har sett av den. Det är smala, nedslitna tegelbyggnader överallt. Det känns som en geografiskt väldigt stor småstad.

Dagens citat från min Nokia-telefon

"Dataöverföringsläge aktiverat. Då kanske inte minneskortet kan användas."

Har du några planer inför helgen då?

Imorgon ska jag till London. Det ska bli spännande. Där har jag aldrig varit förut. Det är bara över helgen, och jag kommer inte se någonting av stan. Jag ska på någon typ av ad hoc-konferens tillsammans med 99 andra mobildårar. Det ska bli spännande. Någon sådan har jag aldrig varit på förut. Vad som kommer hända vet jag inte. Någon kanske kommer levitera. Någon kommer säkert vara entusiastisk över FlashLite. Någon kommer prata och prata och prata och tråka ut mig. Någon kommer mest sitta i ett hörn framför sin dator. Någon kommer vara stressad. I övrigt vet jag inte.

300 snuskigheter senare

Postning nummer 300 handlar om snusk och skörlevnad. Igår kväll spelade Rusty Trombone på Debaser, och jag var där för att avnjuta easy listening-electronica live. Stället var ganska trevligt, men möblerna var obekväma och den dyra vegoburgaren var inget vidare.

Rusty Trombone uppträdde med gitarr och var mangligare än vad jag hade väntat mig, men medryckande och ganska finurliga. Det lät inte så illa att det gjorde ont, men strålkastarna bakom musikerna bländade mig. Maskerna de bar fungerade bättre på scen än på foto. Allt som allt är jag nöjd med att jag inte stannade hemma istället. Gammal som jag är så uppskattade jag inte ljudvolymen på musiken som spelades efter konserten, men är man musikintresserad så kanske man förväntas hellre lyssna på musik än på sina kompisar.

Dagens vetenskap

På DN angrips idag tabula rasa-idén. Man är inte alls ett oskrivet blad när man föds, för det finns aktivitet i bl.a. syncentret även hos för tidigt födda. Hela (den korta) artikeln känns som ett stort definitionsproblem. Vad menar man med kunskap? Om aktivitet i syncentret kan tolkas som att man har en färdighet (implicit: kunskap om) så borde man även kunna tolka svettningar som att man har färdigheten att kunna svettas.

Jag har inget intresse för att att ta ställning i frågan, men det är svårt att föra resonemang om man inte vet vad man själv menar.

Livet på Southfork

På TATs kontor heter rummen saker i stil med Southfork, John Ross, Sue Ellen och Pamela. Jag vet inte varför, men någon tyckte att det var en bra idé att ge dem namn efter platser och personer i TV-serien Dallas. Jag tror inte det var någon bra idé, för de flesta som jobbar där är för unga för att ha sett Dallas. Själv såg jag aldrig Dallas eftersom det ansågs som en mycket dålig serie i vår familj. Folk tittade på Dallas (och åt fläskkotletter med ketchup, skulle jag tro).

Jag såg just i studiesyfte det första avsnittet av Dallas. Bobby kommer hem till Southfork tillsammans med sin nyblivna hustru Pamela, som är dotter till familjens ärkefiende Cliff Barnes. Det börjar omedelbart intrigeras, i första hand av storebror J.R. (John Ross, rummet jag sitter i på TAT). Det dricks lite drinkar, åks runt i bil och snackas lite skit. I slutet får sig J.R., ungefär som Vargen i Bamse, en näsknäpp då hans onda plan uppdagas.

Jag känner mig inte sugen på att fortsätta titta. Det mest intressanta var att dra paralleller till Star Wars. Musiken är av samma slag, och vinjettmelodin tonar in när kameran zoomar in på porten till Southfork. J.R. andas inte lika tungt som Darth Vader, men i övrigt är likheten mellan dessa onda män slående. Männen i cowboyhattar känns ungefär lika exotiska som varelserna på baren i början av första Star Wars-filmen och bobbyochpamela är ungefär som lukeochleia, fast troligtvis inte syskon. Och så vidare.

Vidare efterforskningar i popens utmarker

Nu för tiden kan man göra datoriserad popmusik utan att bli nedslagen av främmande män, som kallar en synthpoppare eller italobög. En som gör det bra är Erik de Vahl, vars senaste skiva "Oh! My Spine" gavs ut i hela 100 exemplar. Erik är kommunist. Man kan ladda ner skivan från hans hemsida, och det finns ingen ursäkt att inte göra det. Det är loopigt och glitchigt, tillbakalutat, processat, melodiöst, politiskt och i någon låt chip-euforiskt.

För ett tag sedan läste jag i någon tidning om att kronblomma. Det påstods vara avslappnande och bra för nattsömnen att då och då bara lägga sig ner och vila från den moderna vardagen, att under tystnad låta tankarna löpa fritt. Det lät bra, så jag testade ett par gånger, men kom fram till att jag slappnar av bättre om jag lyssnar på musik som kan hjälpa mig att stänga tankarna ute. "Oh! My Spine" är utmärkt musik att kronblomma till enligt min modifierade metod.

Stjärnorna, planeterna och Gud

Stjärnorna hänger i trådar av tvinnad spindelväv. Om man tittar riktigt noga kan man se hur de långsamt gungar fram och tillbaks, när det blåser i rymden. Och så planeterna: runt, runt, runt, tills deras banor kollapsar och de med ett fräsande ljud blir ett med sina solar. Swedenborg beskrev Gud som andevärldens motsvarighet till solen. Det är inte så enkelt som det låter, universum.

Etiketter på nätet

Det började med att jag lyssnade på kollegans band Rusty Trombone. Jag trodde att det skulle vara industriell noise, men det var snarare sådan där elektronika (d.v.s. ganska snäll synthmusik som inte gör sig till, balanserande på treriksröset mellan välproducerat, lofi och retrokitchigt). Jag började fundera kring genrer och bestämde mig för att jag nog skulle gilla drone pop, om det fanns något som hette så. Det gjorde det. Någon kallade Jonas Lindgren för ett geni. Han ger ut sin musik som mp3or, så jag laddade ner och lyssnade. Så lekande lätt det går när musiken man vill höra är utgiven på netlabels. Jag fick blodad tand och ville ladda ner mer härligt fri musik. Där tog det stopp. Hur hittar man bra musik på netlabels om man inte vet vad man vill ha? Ska man läsa bloggar, ska man tanka ner på random och lyssna igenom, ska man gå runt på stan och fråga folk? Eller ska man kanske skita i det och fortsätta lyssna på kända artister som ger ut riktiga skivor?

Vad vilja denne man?

Man måste se igenom ett par fasader för att förstå vad Lars Vilks sysslar med. Det kan väl inte vara så enkelt som att han vill skapa debatt? Knappast, den debatten fördes redan förra året. Om han inte tycker att det gör någon skillnad att han är konstnär. Nej, det är inte intressant. Ville han bara ha uppmärksamhet? Tidigare verk och utspel av denna man pekar i denna riktning, men det låter för tråkigt för att vara sant. Jag tror det kan vara ett socialt experiment. Han uppträder som en gycklare och ser hur världen runtom honom reagerar. Den första delen av historien var ganska trist, men när han blir dödshotad så skruvar han upp volymen. Skandal! Man hotar mig, jag som bara gjort ett konstverk! Vilka vildar! (Han ser sig om. Reagerar världen runtom? Jadå, i alla fall punkt.se.) Det är ganska vågat att använda sig själv som skådespelare på det sättet.

Erik Anders From

Erik Anders From föddes år 1805 i Snävsta by, Bygårda socken, som enda barn till backstugusittaren Erik Oskar From och hans hustru Asta. Redan tidigt visade han en stor fallenhet för skapande verksamhet: vid åtta års ålder uppförde han en tre meter hög pyramid av lera, vid tio, med järsgårdsstörar som medium, en staty av hans majestät konungen, och på sin konfirmationsdag visade han stolt upp ett hexagonalt kalhygge med en omkrets av 2500 meter.

Mot sina föräldrars vilja lämnade han torpet för att söka lyckan som dräng i grannsocknen, Lagesta. Mot hans önskan att göra karriär inom jordbruket stod alltid driften att uppföra underliga, skrämmande skapelser. I tjugoårsåldern hade han skapat förvirring i sin omgivning genom att bygga uppochnedvända lador, svävande höstackar och underliga, naturvidriga odjur av alla de slag, av skiftande material och kvalitet.

Vid tjugotvå års ålder gifte han sig med pigan Anna-Karin Mattsson, som strax därefter lämnade honom för en tjugofem år äldre gårdfarihandlare. Erik Anders lät sig dock inte nedslås av detta, utan tog sitt mindre uppskattade skapande till en ny nivå, då han började tillverka skor och stövlar. Efter att på rekordtid ha lärt sig hantverket ägnade han de följande två decennierna åt att producera en lång rad bisarra fotplagg, alltid som enstaka examplar. Han hånades och bespottades, men hade stadig inkomst från sina skor, som var billiga, fotriktiga och mycket hållbara.

I fyrtioårsåldern bröt han upp och flyttade till Örebro. Där ägnade han resten av sitt liv åt att måla ikoner, som exporterades till Grekland, Ryssland och Bulgarien.

Erik Anders From dog av okänd anledning plötsligt på hösten 1846. Enligt lokal mytbildning hämtades han från sin dödsbädd och fördes till sin skapare av tre himmelska änglar. Han är idag okänd av de flesta, men minnet av denne märklige man har levt vidare till denna dag. Under en kort period i början av 1980-talet blev han föremål för ett flertal postmoderna forskningsprojekt, men sedan dess har han återvänt till sin forna anonymitet. På Lagesta hembygdsgård hålls årligen utställningar av hans skor och stövlar, som är de enda av hans verk som har bevarats.

Dom kallas oss utslagna

Idag kom jag mig slutligen för att se "Dom kallar oss mods". Jag hade trott att den skulle vara roligare och mindre tragisk. Den är delvis rolig, men sjuttonåringar som håller på att supa ner sig och sover i trappuppgångar är inte speciellt kul. Den är vågad och närgången på ett sätt som känns modernt, men respektfull mot de medverkande. Jag undrar hur mycket som är arrangerat och hur mycket som är spontant. Jag gissar på 39% arrangerat och 62% spontant.

Förutom det jobbiga temat och de irriterande huvudpersonerna så är det en sak till som gör filmen jobbig att se: det låga tempot. Det kändes att tågresan från Stockholm till Hedemora tog några timmar, trots öl och hasch.

Vi måste ha heroin!

Brainstorming. Det ska bli drama på SVT. De turbulenta åren runt 1970. Vietnam. Progg. Hippies. Haschrök och rödvin. Som "Tillsammans", fast inte någon jävla feelgood-film. Verkliga människor. "Det ska vara som en fucking HBO-serie, fast på riktigt." Man tuggar ur sig tidstypiska karaktärer, samlar ihop musik, blandar färg och svartvitt, ungdomsuppror och gråtande föräldrar. Men det är något som fattas. Det kommer bli bra, men hur bra är egentligen bra? Det ska bli en legend. Vi snackar priser, både tittarsuccé och kritikerfavorit. Vad göra? Det räcker liksom inte att lyssna på Hendrix.

- Vi måste ha heroin!

Klart att någon av huvudpersonerna helt omotiverat måste börja ta heroin. Han måste gå ner sig. Sälja allt han har, sno från vänner och föräldrar, tigga langaren att ta hans älskade skivspelare, bo i en riktig knarkarkvart med en helt ointressant knarkarbrud, slå i sig smack på offentliga toaletter. Och som pricken över i-et: en överdos. Ambulans till sjukan. Hur ska det gå? Det får vi se i nästa avsnitt.

Fascist anal shrug

Jag förstår inte varför Lars Vilks hund-grej har fått så mycket uppmärksamhet. För att de som gillar att diskutera sådant inte bryr sig om att det är precis samma sak som de danska Muhammed-teckningarna, utan bara ser en möjlighet att få prata?

Jag tycker att den här hunden är fin.

Vilket radarpar

Från Wikipedia:

They Might Be Giants wrote their rare song "Weep Day" after seeing this song's title overlapping the end of a line, inspiring the song about two characters named Mr. Tambo and Urine Man.

Ha-ha-ha.

Det är mycket nu

Jag är orolig över Microsoft Visual Studio 2005. Det börjar bli så mycket toolbars och skit på skärmen så att editorfönstret snart inte får plats. Hur ska man då kunna skriva kod? (Jag har inte vågat titta på betan av 2008.)

Jag läste klart en bok som heter "The Google Story". Det stod intressanta saker i den, men den var skriven på journalistprosa och ämnet var ofta total hero worship. Exempel: författaren hävdar att Google är det största som hänt på internet sedan email. Åhå, säger vän av ordning, what about the world wide web, assblaster, where would your precious Google be without the world wank web?

Old Time Relijun spelar musik i samma anda som Nick Cave gjorde en gång i tiden, innan han blev gammal och trött, soloartist etc. Lyssna då, för i helvete!

Oz är en TV-serie som handlar om ett fängelse. Jag tycker den är rolig att titta på, även om det känns som om det händer för mycket. Hur många interner blir egentligen mördade per dag på ett vanligt amerikanskt fängelse?

Taggad som fan

Det är inte lätt det här med användargränssnitt. Hur man än gör så kommer vissa hata en. Eller åtminstone ens program.

Jag sitter och rippar musik från så kallade "kompaktskivor". Själva rippandet går ganska bra, även om jag stör mig en del på grips aggressivt singeltrådade arkitektur: när man lägger i en ny skiva så fryses UI:t ett par sekunder. Det är ett mindre störningsmoment, men jag blir lite sugen på att fixa det.

Problem uppstod när jag rippade en samlingsskiva. Av någon anledning sattes artist-taggen till "Various" och låt-taggen till "Artist - Låt". Jag ville alltså editera taggarna. Problem: jag hittade inget vettigt program som kunde editera ogg-taggar, så jag gjorde det med xmms. Misstag: det gjorde att mpd inte klarade av att hantera filerna.

Jag gjorde en webbsökning och hittade easytag. Jag editerade taggarna i det och sparade om filerna. De var fortfarande trasiga, och jag avinstallerade easytag, som var alldeles för användarvänligt och fullt av irriterande dialoger (- Vill du verkligen spara filen du har editerat? - Du får tre gissningar, och en ledtråd: jag tryckte på spara-knappen).

Jag höll på att ge upp när jag råkade hitta vorbistagedit, som jag härmed utnämner till världens bästa tag-editor någonsin (en så kallad "VBTEN", vilket uttalas "vebb-ten"). Man ger den ett antal filnamn som kommandoradsargument, den läser taggarna och öppnar en texteditor, där man editerar taggarna, och när man avslutar editorn så uppdateras ogg-filerna. Ganska unix-nördigt, väldigt användarvänligt om man har tillräckligt långt skägg.

Era jävlar...

Det är den första september och sommaren är slut. Det är dags att ta på sig en jacka och lyssna på Slowdive. Igår tog jag "en" öl. Det är därför jag sitter och bloggar 6.51 och är full i sjutton-bakis. Jag gillar att prata utan att säga något. I år har jag tittat för mycket på TV.

OOXML-debaklet

Det är ett tag sedan Microsoft visade sig från sin onda sida, under de senaste åren har de känts lite gamla och trötta. Men tydligen är det väldigt viktigt för dem att få OOXML, deras nya format för office-dokument, godkänt som ISO-standard. I åtminstone Sverige och Norge har de försett sina partners med färdiga skrivelser och argument och lovat dem olika typer av förmåner, om de röstar rätt. Det hade inte gått om reglerna inte hade varit så konstiga: har man 17000 spänn att bränna så kan vara med och rösta. Detta ledde till att diverse företag, de allra flesta Microsoft-partners, i sista stund anmälde sig och röstade för OOXML som standard.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad problemet är om Microsoft vill göra sitt filformat till en öppen standard. Ett problem är att det 6000 sidor långa dokumentet inte innehåller tillräcklig information. Där finns t.ex. hänvisningar till saker som hur Word 97 sköter radbrytningar. För att ta reda på vad det faktiskt innebär så klarar man sig inte utan källkoden till Word 97. Denna ingår inte i standarden. Microsoft kommer alltså behålla fördelen av att vara de enda som faktiskt kan använda OOXML fullt ut, samtidigt som de kan hävda att de är snälla och fina som använder öppna standarder. Men vi vet hur det är: de är onda. Ondare än Darth Vader och Hitler samtidigt, nästan.

Han Danielsson

Lars Danielsson kände det som om han var utsatt för "livstids halshuggning". Men hur ofta räcker en halshuggning inte resten av livet?

Are you dead? Huh? Carnage!

Det var sådan här Malmöfestival förra veckan. Jag missade det mesta av den, men jämfört med andra stadsfestivaler var den ganska seriös. Lite blandad musik och så. Fast så mycket intressant var det inte. Jag såg Anna Ternheim, fast på Stortorget i dagsljus gick inte spelningen att rädda. Det kunde ha varit riktigt bra.

Jag hade tänkt gå och titta på Mayhem, fast orkade inte. Jag tror inte jag missade så mycket, för de sprutade inte blod på publiken. Och det är väl ändå för 15 år sedan man skulle ha sett dem. Fast på den tiden spelade de inte på svenska stadsfestivaler, utan åkte bara på turné till Östeuropa.

I övrigt: langos.

Bevis

Jag gillade den här kortfattade artikeln för att den var en så typiskt korkad vetenskapsartikel. "Nu har forskarna kommit fram till att" osv. Den är givetvis väldigt förenklad, som det ska vara. Men man undrar om de här forskarna verkligen har avfärdat sociala faktorer och faktiskt hävdat att det finns några belägg för att färgpreferenser är biologiskt, med de tok-naiva förklaringar som anges i artikeln.

Lägg ner Uppsala universitet!

Sirkus [clown!].

Psykologi för högerhänta

I serien design patterns för vardagen så är vi idag stolta över att kunna presentera en kort sammanfattning av Dr. Schmöllers sats (Dr. Schmöller's theory on the interpersonal and intrapersonal web of transcendental levels of wisdom).

Så här är det: När man lär sig något så är man på någon nivå. När man har lärt sig att förstå det på ett nytt sätt så har man klättrat en nivå. Om man pratar med någon på samma nivå som en själv om det så försöker man förstå något som man inser att man inte riktigt förstår, tillsammans. Är man tävlingsinriktad jämför man sin förståelse med den andres. Om man pratar med någon på nivån över en så inser man att man har mycket att lära, och det den andra säger känns insiktsfullt. De som ligger två nivåer över en kan framstå som orakel. De kan säga saker som man förstår innebörden av, men inte resonemangen bakom. De på ännu högre nivåer kan vara helt oförståeliga. Att prata med de på lägre nivåer än en själv känns som att vada i sirap, men kan vara bra för självkänslan. Och man känner igen sig själv.

I en artists huvud

En artikel om vilka artister som ska släppa skivor i höst är inte något större nöje, men den här var intressant eftersom den tar upp fenomenet artister som kanske inte vill släppa fler skivor. Prince distribuerar tydligen skivor gratis med tidningar (så med att ge ut skivor så menas alltså att sälja dem över disk). Ok. Marit Bergman frågar sig varför man ska lägga ner energi på låtar och låtordning om folk ändå laddar hem låtarna i vilken ordning som helst. Eh?

Vi känner igen problemet med upphovsmannen som avser att hennes verk ska avnjutas på ett visst sätt. Under vissa omständigheter. I en viss stämning. Kanske iförd hög hatt, med nyvaxad mustasch och stående till knäna i skånsk senap. Eller svårt stenad, lerig, orakad, liggande raklång på en parkering i en liten mellansvensk stad. Att någon då rakar sig, eller bara har senap upp till fotknölarna, är svårt för skaparen att acceptera. Eller kanske att man har kunnat programmera om låtordningen på sin CD-spelare under de senaste 20 åren.

En skiva kan avlyssnas på olika sätt. Själv har jag skivor där jag är tvungen att alltid plocka bort vissa låtar när jag lägger in dem i playlisten. T.ex. M83s Before the Dawn Heals Us, där jag verkligen tycker illa om Can't Stop och Car Chase Terror. Borde M83 kanske sluta ge ut skivor av den anledningen? Jag vet inte, det är väl typ upp till dem.

9 Rota

Någon skrev i en kommentar på IMDb om 9 Rota att det var den bästa krigsfilmen sedan Platoon. Nu är det ganska länge sedan jag såg den, och precis som i den så hinner man aldrig riktigt fatta vem som är vem, och även i övrigt är det ungefär samma sak, förutom att Hollywood inte var inblandade här och slängde in någon fånig intrig om en god officer och en ond officer som gör upp. Afghanistan var i någon eller några meningar Sovjets Vietnam, och 2005 klarade de slutligen av att göra den här filmen om det. 15 års distans och så.

Det jag saknar i en film som 9 Rota är att den tar slut när kriget tar slut. Man får ingen uppföljning, som i Bullet in the Head (man får inte heller någon vansinnig John Woo-uppgörelse, vilket känns bra). Den här filmen var ganska lång, men en halvtimme till, där man får reda på hur det gick sen, hade känts helt rätt. Fast kanske är inte den ryska filmindustrin redo att ta upp Sovjets fall än och vad som hände med människorna i den processen.

Av de två ryska krigsfilmer jag sett är 9 Rota ändå den sämre. Vill man se något riktigt sjukt och jobbigt, där man även klarar av att följa karaktärerna första gången man ser den, så ska man istället se den 30 år äldre Idi i Smotri. Det känns lite som ett nybörjarmisstag att följa de stackars soldaterna när man gör krigsfilmer, snarare än stackars civila som hamnar i vägen för soldaterna.

Bra saker

• Användningen av The Final Countdown med Europe i Arrested Development.
• Den galna produktionen som sätter fart på I Was a Daughter med Basia Bulat.
• Att jag blev klar med det hysteriska sidoprojektet på jobbet, som jag fick ta hand om för att alla andra var på semester.
• En massa andra grejer.
  

In the ghetto

Det pendlar lite mellan fräscht och sunkigt här där jag bor. Det är ju fint och så, men det känns inte så väldigt trevligt när någon blir slagen med en flaska i huvudet när man går förbi torget. Men men, jag har ju i alla fall nära till jobbet.

First you live and then you die

Ville bara säga att jag i helgen släpper ett demo som heter "First you live and then you die". Jag är givetvis stolt.

Death by citron-mint light

Det vi insåg igår var att man kan grogga på Minttu. Se den som vilken sprit som helst, fast med en genomträngande mint-smak. Oavsett vad du blandar den med så kommer den åtminstone lukta mint.

Ta 20% Minttu, en rejäl skvätt citron-juice, 20% Schweppes Indian Tonic och fyll upp med kolsyrat mineralvatten. Vad du får är en "Death by citron-mint light", även känd som "Mean". Det första namnet är beskrivande, vilket gör att jag inte behöver försöka förklara det, det andra är en referens till Filthy Christians första (och enda, tror jag) fullängdare "Mean", som syftar till deras motto "Say what you mean, and say it mean".

Jag är nöjd.

Harder faster

Hårdrocksbandet W.A.S.P. (prickar mellan bokstäverna är tuffare än hårdrocksumlautar) gjorde en gång en låt som hette "Harder Faster", där de berättade att de sket i kritiken och bara tänkte köra på. Fast vid det laget var de ändå nästan bortglömda, för trots ännu fler sågklingor i utstyrseln så lyckades inte Blackie chocka lika hårt som runt första plattan, när Siwert Öholm gjorde moralpaniska TV-program om honom.

Men om man spelar hårdrock så dricker man starköl, även om det bara är i Sverige det heter så. Vore det inte roligare om man drack hårdöl och spelade starkrock? Kanske, kanske inte.

Kyllä Minttu Tampere

Några skillnader mellan Tampere och Malmö:

• Finnländare har trafikvett: de går som regel inte mot rött.
• Finnländare har inget trafikvett: de cyklar som regel på trottoaren.
• Tjejer i Tampere har ofta rosa hår.
• Killar i Tampere lyssnar ofta på hårdrock.

På ett TV-program från BBC World (som sändes till min TV på hotellet i Tampere) så visades ett inslag om något land i Afrika (kan det ha varit Ghana? det kan ha varit Ghana) där begravningsbranschen enligt någon government official var den snabbast växande branschen. Begravningar är glada tillställningar, där likkistan ofta är utformad för att avspegla den avlidnes liv. En långtradarchaffis kanske begravs i en likkista formad som en långtradare, en cola-drinkare i en cola-flaska och en sekreterare i en penna. Vansinnigt och samtidigt helt okej med mig.

Om man inte var nöjd med kanalutbudet på TV:n (fem finska kanaler, ovan nämnda BBC World, EuroSport med finsk kommentator och en tysk kanal) så kunde man betala för att se film. T.ex. så kunde man se "The Last King of Scotland", som kategoriserades som "comedy", och "An Inconvenient Truth", en film i kategorin "soap/melodrama/folkloric". Du tror jag ljüger. Det gör jag inte.

Jag hade 17 euro kvar i kontanter (uttagna i en finsk uttagsautomat som hette Otto) när jag skulle hem, så jag köpte en flaska Minttu i taxfreen. Jag har smakat drycken i fråga förut, och hade för mig att den var en ganska lättdrucken mint-smakande spritsort. Det jag inte mindes var att den var fruktansvärt söt och lite sådär sockrigt likörig, med en konsistens någonstans mellan vatten och sirap. Jag överdriver, men den här kommer det ta tid att dricka ur. Ni är välkomna över att smaka, om ni skulle ha vägarna förbi.

Tampere är ungefär lika stort som Uppsala, men har ett centrum som är centrerat runt en enda gata, Hämeenkatu ("hamngatan", gissar jag på att det betyder). Det finns många Hesburger längs den, men kanske ännu flera kebabställen.

Det är lite dyrt i Finland. Inte så mycket, men litet dyrare. En kväll när jag var trött (och hade suttit och druckit öl på random på en uteservering med ett gäng ganska roliga punkare) så orkade jag inte gå ut, utan åt middag på hotellet. Jag fick en riktigt sunkig wok och en Lapin Kulta för 18 euro. Hurra och tack! Men efter fem öl är jag inte den som är den, utan betalade med en tjuga och bad dem behålla växeln.

Tamperes flygplats får den i Skavsta att se ganska imponerande ut. Jag var lite tidigt ute, och hann läsa hela "Den röda lyktan" av Su Tong innan jag gick genom säkerhetskontrollen. Det var nästan folktomt, och det hela kändes mer som att sitta på busstationen i en ganska stor svensk stad. Timo berättade att det är populärt att flyga från Tampere med RyanAir till Stanstead. Flyget till Kastrup verkade däremot inte vara någon lokal favorit.

Det kostar ungefär 15.50 att ta taxin till Hervanta, där man arbetar om man är i IT-branschen. Det är ett sådant där teknik-område långt utanför stan, komplett med teknisk högskola, så att de lokala näringsidkarna ska ha en schysst rekryteringsbas. På det stora företaget där jag var på besök var det nästan folktomt, eftersom alla finnländare har semester i juli, men de som var på plats la ganska mycket tid på att spela Wii Sports i lunchrummet. Så ska det se ut!

Flyget hem var 20 minuter sent. Tåget hem från Kastrup var också sent, och fullt. Inte Tokyo-fullt, men där fanns i alla fall en överklasstant som la resan till Malmö Syd på att gnälla på att det var fullt, och resan mellan Malmö Syd och Malmö Central på att smygröka på toaletten. Det är skönt att man kan få lite underhållning när man är ute och reser.

Tampere

Hej!

Jag är i Tampere (eller Tammerfors, som vi aggressiva svenska nationalister brukar säga). Här är det fint. Solen skiner. WLAN-et på hotellet är långsamt. Människorna verkar snälla, men pratar konstigt. Jag har inte noterat någon märkbar death from above än. Nu ska jag ut och titta på stan.

MVH

Linus

Data spels filmen

Commercial Breaks är en ögonblicksbild av dataspelsbranschen från 1984, och är ungefär så bisarr som man skulle kunna föreställa sig. Galna mustascher, seriösa möten med skjorta och slips, där man diskuterar vilka monster som ska vara med i ett plattformsspel, 16-åriga programmerare som blir anställda när de visar upp ett spel de skrivit på några veckor.

För övrigt är Google Videos bra, tycker jag.

Undantaget i slutet

Trailer Park Boys-filmen skulle kunna ha det bästa lyckliga slutet någonsin. Det är enkelt: man kör lite härliga sekvenser med huvudpersonerna och spelar en fin låt (t.ex. Bobcaygeon med The Tragically Hip) till. Bubbles kör sin kattshow och sträcker armarna i vädret, Ray åker i sin rullstol och dricker öl, Julian ställer ifrån sig sin drink (ett lyckat exempel på något som aldrig händer men som händer) när hans tjej muckar från kåken, Ricky äter med sin familj. De har gjort det tre gånger nu: i slutet av sjätte säsongen (utan musik, men väldigt bra), i filmen och i slutet av sjunde säsongen (nu börjar det kännas lite gammalt).

Jag försöker komma på andra sådana där härligt lyckliga slutscener man minns. Som i Some Kind of Wonderful när Eric Stoltz och Mary Stuart Masterson äntligen får pussas. Eller som i Tillsammans när de spelar fotboll, allihop. Eller (för att köra vidare på Moodyson-spåret) i Fucking Åmål när de dricker O'Boy. (Snälla Lukas, gör mer feel good-filmer.) Eller som i vilken som helst annan highschool-film, där det alltid slutar lyckligt och de unga tu alltid får varandra (mer eller mindre lyckat). Eller som i andra filmer som jag inte kan komma på just nu. Du vet.

Men som sagt, bäst görs det i Trailer Park Boys-filmen, eftersom det känns lite annorlunda, även om det är precis som det ska vara. Och jag tror inte att man uppskattar det lika mycket om man bara har sett filmen. Man måste ha sett serien med Bubbles alla motgångar, Rays alla problem, Ricky och Julians alla vändor på kåken osv. för att verkligen uppskatta det härliga. Tror jag då.

För övrigt finns det en till scen i filmen som är odödlig: när Jim Lahey dricker en hel flaska sprit i ett drag medan han går baklänges och sätter sig i sin bil.

Snillen spekulerar

En av de mest klassiska avsnitten som visats på Sveriges Television måste ha varit det här programmet när 1999 års nobelpristagare skulle sitta och säga smarta saker om olika ämnen, ämnen de kanske inte var ett dugg lämpade att prata om, eftersom de inte hade någon koll på dem. Men de var ju nobelpristagare. Nobelpristagare är smarta gubbar. 1900-talet var på väg att ta slut och man pratade lite om det tragiska 1900-talet och vad vi lärt av det. Herrar fysik-, kemi- och whatever-pristagare drog ur sig diverse floskler i stil med "vi lär av historien" etc. Sen kom turen till Günter Grass, som just skrivit en bok om 1900-talet och som i motsats mot de andra faktiskt tänkt på de här sakerna tidigare. "Det jag har lärt mig av mitt studium av 1900-talet är att vi faktiskt inte alls lär oss av våra misstag", sa han. Sen var den diskussionen slut.

Det finns en utbredd uppfattning om att vem som helst kan ta sig an de klassiska flumämnena (humaniora, samhällsvetenskap) och göra ett lika bra jobb som de som experterna. Folk som är entusiastiska över naturvetenskap brukar kunna försöka smeta ut dess resultat över filosofiska ämnen som etik, vetenskapsteori och metafysik, givetvis utan att ha försökt tillägna sig ens de grundläggande kunskaperna inom dessa områden. Genier som Einstein och Hawking har roat sig med att komma med tvärsäkra, men naiva, inlägg i filosofiska diskussioner som de helt enkelt inte har förstått.

Själv äter jag inte kött, och brukar då och då råka ut för att diverse löst folk ska försöka övertyga mig om att det är fel, med härliga hemsnickrade argument som "men lejonen då, gör de fel när de äter anti-loopar?" Argh, jag har ägnat 3 år av mitt liv åt att studera filosofi, är det något jag kan så är det att analysera argument i teoretiska diskussioner. Att som icke insatt inbilla sig att man kan komma med något som skulle få mig att haja till i en sådan diskussion, är som om en 16-åring som just börjat med BASIC skulle kunna slå mig i programmering. I'm a trained professional, okej?

Avslutning

Få saker kan få en att känna sig så avslappnad som att ha avslutat något man har jobbat på ett tag. Jag blev just klar med mitt nya demo We/5, som kommer släppas officiellt någon gång under natten mellan lördag och söndag, beroende på hur bra organisatörerna av Backslash 2007 (min son Buzzie och min sonson Moh) sköter sig.

Under de senaste åren har jag inte fått så mycket C-64-kodande gjort, men när Fairlight firar 20-årsjubileum så måste man ju släppa något (själv har jag bara varit med sedan 03). Jag vet att jag inte kommer vinna compon, för Hollowman och JackAsser släpper också ett demo, som rockar röv. Igår kväll firade vi att JackAsser levererat sina delar till demo-diktator Johan klockan 3 morgonen innan, genom att ta "en öl" på Victors i det ljumma Malmö-vädret, tillsammans med hans bror, Pernod of Horizon (ah, namedropping är så sweet).

Jag är hur som helst nöjd med att jag fått ihop något som jag kan stå för, även om det bara är två riktiga effekter, varav den ena är ganska återanvänd och den andra kodades i något liknande panik förra helgen, och inte optimerats som den borde. Konceptet är baserat på flashbacks från mina tidigare produktionen (and it goes all the way back, way back, way back, vilket Theo Parrish-fans och anhängare av Commodore-ballongen förhoppningsvis uppskattar) och en utvidgning av We/Banana-storyn till att omfatta hans storslagna förflutna. Those in the know will know och kanske le lite galet åt det hela. Jag hade inte tid att göra ny musik, men ljudeffekterna speedkodades under manisk galenskap och återanvändande var en av poängerna, så att soundtracker ekar av Civitas och tidigt 2000-tal bidrar till stämningen.

Det ska bli kul att se hur de närmast sörjande reagerar på det här, för jag har verkligen inte en aning om huruvida folk kommer upfatta det som bra eller dåligt. Jag skulle gissa på att det blir en blandning av ettor, femmor och kanske en eller annan sjua på CSDb. Ettorna kommer från Ungern och Tyskland, femmorna från Danmark och Tyskland och sjuorna från Sverige och Tyskland. Och kanske Turkiet.

Kom ihåg var du läste det först! /Vicke Lööd

(Uppdatering med länk till den färdiga produkten levereras nästa vecka.)

Hur klipsk är du?

Det finns en uppsättning uttryck, som jag föreställer mig användes åtminstone under 50- och 60-talet, eventuellt tidigare och av vissa antagligen långt in på 70-talet. Men absolut inte på 80-talet.

Uttryck kan kännas olika starkt associerade med den här kategorin, som eventuellt skulle kunna vara allra mest använd i spelfilmer om mästerdetektiven Blomkvist. Men hur skulle jag kunna veta, jag har inte sett mer än brottstycken av någon av de här filmerna.

Det mest centrala uttrycket kan vara "styvt", som i "det var styvt gjort". När jag är full-i-sjutton-bakfull, och tänker som allra klarast, så brukar jag fundera mycket på den här typen av grejer. Visst vore det roligt att någon gång figurera i ett sammanhang där någon på fullt allvar kallar någon annan för en "skitstövel"? Eller "usling"? Jag letar egentligen efter något som ligger mitt emellan skitstövel och usling. Men sann lycka kan endast uppträda, som ett plötsligt ljus, som en glänta i skogen en solig dag, om någon med härligt allvarlig/hurtig 50-tals-stämma skulle säga till en "det där var styvt gjort".

Alla pratar engelska

Marian Radetzki förelår att vi ska skippa svenskan. Om alla talade samma språk så skulle vi förstå varandra bättre. Det är uppenbart att det är så. Så vi lägger ner svenska, finska, swahili och tamil, och så kan alla prata engelska.

Jag kan tänka mig en miljard motargument, men om jag skulle räkna upp dem alla så skulle antagligen min browser krascha innan jag skrivit klart, så jag låter bli. Jag skiter i motargumenten. Nationell särart? Vi kan ha regional särart utan ett eget språk och definitivt utan en nationalstat. Jag är helt med på förslaget. Ett gemensamt språk vore fantastiskt. Engelska är ett hyfsat alternativ. Nu kör vi. Nu dör vi!

Webbdesign

Det är inte lätt att designa webbsidor, har jag förstått. Bara för att få dem att se bra ut, så måste man testa i en massa olika webbläsare. Så man lägger ganska mycket tid på det. Eller all tid. Och är man riktigt avancerad så tar man in en konsult som analyserar varför besökarna försvinner från sidan så fort de sett förstasidan.

Det är underligt att man inte ens kan få det här med utseendet rätt. Det känns som om det är det man har lagt all energi på sedan webben uppstod. Om man bara löste det problemet så skulle man kunna gå vidare till det mycket svårare användbarhetsproblemet.

Men det jag skulle gnälla på nu är hur tunga dagens webbsidor är. "Men vi sitter inte med modem längre", kanske du invänder. "Nej", väser jag tillbaks, innan jag låtsas snubbla och vevar ner dig i förbifarten, "men vi kanske använder vårt bredband till att pirata ner film och musik medan vi surfar". Då vill man inte att en enkel webbsida (lite text, några knappar) ska innehålla 151 bilder. Observera att jag inte överdriver, siffran är plockad från den mycket enkla sida jag har uppe när jag började skriva detta inlägg.

Musikrekommendationer

Om jag talar om för dr. AI att jag gillar artisterna X, Y och Z så kanske det inte betyder att jag vill höra "liknande artister". Jag kanske snarare vill höra något som låter helt annorlunda. Men bra.

Om jag nämner artister som Burzum, Omar-S och Konono No. 1 så kanske dr. AI borde fatta att jag vill höra annat av samma skitighetsgrad, snarare än att hänvisa mig till andra artister inom de väldefinierade genrerna black metal, house och världsmusik. Skulle dr. AI då rekommendera Discharge så skulle jag bli imponerad.

Om jag behåller Burzum, men byter ut Omar-S och Konono No. 1 mot Goto80 och Beatles så kanske dr. AI skulle kunna tänka sig att plocka fram lite andra artister som levererar fina melodier.

Nej just det, det här vore ju svårt att implementera. Det är nog bättre om datafolket håller sig till att forska fram nya schemaläggningsalgoritmer (jag kan också översätta som en riktigt IT-journalist) för realtidssystem.

Blogger trash

Plötsligt kan jag inte skriva inlägg i varken Opera eller konqueror, utan måste använda Firefox. Man frågar sig hur svårt det ska behöva vara att få ett textfält att funka i alla webbläsare. Man frågar sig, men man får inte några vettiga svar.

Swedish trash

Det är svårt det här med stereotyper. Jag läste den här artikeln i DN, där det hävdas att arbetarklassen hånas i Sverige. Som exempel tas en film som heter Förortsungar, som jag inte har sett, men två kvinnliga karaktärer tas upp. En dålig från underklassen och en bra från någon annan klass. Men kan man tala om stereotyper när det gäller enstaka karaktärer? Handlar det inte om just enskilda karaktärer då? Jag vet inte, jag bara frågar. Men jag antar att man måste ta sig in i huvudet på manusförfattaren för att få svaret.

Teknikjournalistik

Det är inte något lätt jobb att vara journalist, såvida man inte jobbar för någon nyhetssajt för tekniker.  Då är det väldigt enkelt.  Man går igenom de pressreleaser man har fått under det senaste dygnet, väljer ut några som verkar intressanta (eller kastar tärning, eller plockar allihop, jag är inte helt insatt i deras metoder), formulerar om dem en aning (om man är ambitiös) och slänger upp dem på webben.  För att få lite variation i nyhetsflödet så plockar man ibland upp något från någons blogg, så att man kan locka nya läsare med spännande rykten och grundlösa spekulationer.  

Jag väljer att länka till den här artikeln, eftersom den omformulerar en intressant pressrelease.  Den är dessutom ganska ambitiös rent journalistiskt.  Chefscitaten brukar vara samlade i fjärde stycket i pressreleaser, i den här artikeln har de strötts ut, så att det ska se ut som om man faktiskt gjort en intervju.

Verdi, Puccini, Wagner

Firefox har någon typ av problem under Linux.  Det drabbar inte alla användare, men en webbsökning efter "slow firefox linux" ger ganska många träffar.  Ingen verkar dock ha hittat någon lösning.  Jag är smittad av det här problemet (eller så är det genetiskt), och har funderat över alternativ.

För några år sedan körde jag links ganska mycket, och även om den ger en helt överlägsen användarupplevelse så är det alldeles för många sidor som inte funkar i den.  Man vill inte byta fram och tillbaka mellan olika program, det ska räcka med en webbläsare (. och en miljard plugins till den .).  Jag använder den fortfarande då och då till vissa saker, eftersom den är så mycket bättre än alternativen på sådant som att hantera nedladdningar.

För några månader sedan började jag, efter rekommendation från en kollega, testa konqueror. Den är ganska bra, och jag har använt den till vissa sidor som varit oanvändbara i Firefox p.g.a. prestandaproblemen.  Men när jag testade att använda den på riktigt så var det någon sida som jag brukar gå in på ofta som fick den att krascha.  Game over för konqueror, även om jag nog borde testa den igen senare, för den är bra.

I torsdags testade jag Opera.  Jag har aldrig kört den förut, eftersom den kostade pengar ganska länge.  Den är fortfarande ofri, vilket är en god anledning att utvärdera konqueror igen, men jag kan acceptera det, eftersom den faktiskt verkar funka.  Den är ful och är irriterande på flera olika sätt, men den fungerar.  Och den är inte fruktansvärt långsam.  Alltså kör vi Opera.

Nytt svenskt operativsystem, eller något

Skratta eller gråta, det är frågan när man läser den här artikeln.  Man förstår ungefär vad de menar, men sättet det sägs på är helt vansinnigt.  Grejen är att man ska kunna köra applikationer på deras plattform i sin browser. Men varför kallar de det ett operativsystem?  Jämförelsen med Windows 95 är antingen menad som ett skämt eller helt enkelt korkad.  Jag tvivlar starkt på att de lärde faktiskt tvistar om huruvida det här är ett OS.  Att påstå att XML garanterar bakåtkompatibilitet är ungefär som att säga att...  tjong bidi-bang fnylkt.  (Jag kom inte på någon bra översättning på den analogin, sorry.)

Faktarutorna som hör till artikeln är även de lustiga.  Jag gillar speciellt att de kallar XML ett "märkspråk". När blev DN sämre än IDG på översättning?  Jag gillar att du kan skapa egna program genom att dra in knappar och menyer i en ruta.  Det låter ju enkelt, men hur bestämmer man vad som ska hända när användaren trycker på en knapp?  Svaret verkar vara "När du sparar blir ditt program till XML."  Eller kanske något i stil med "den styr sig själv".

Jag avslutar med ett citat från Xcerions hemsida: "Software the Xcerion way - offer it for free, develop it for nothing, bring it to market tomorrow and shape it into a superior free collaborative user experience."

Hej, Mr. Mooney!

Jag råkade snubbla på Wikipedia-sidan för "hello", vilket påminde mig om det bisarra faktum att jag på mellanstadiet fick lära mig att stava det "hallo".  Läromedlet i fråga var det legendariskt bisarra "Meet Mr. Mooney".  Mr. Mooney bodde i Bath i södra England, och umgicks bl.a. med Emma från Sverige, Leo the lion, Edgar the elk (också från Sverige), Polly the polarbear och Katy the kangaroo.  Herr Mooney verkar tyvärr inte ha lämnat speciellt många spår på det världsomspännande datanätet Internet.  Jag hoppades att jag skulle hitta en mp3-a med Leo sjungande "I always brush my teeth in the morning", men där fick jag tji.  Hello!

Översättning

På idg.se, min främsta nyhetskälla, försöker man göra det lättare för läsarna genom att översätta krångliga engelska datatermer till svenska. I den här artikeln kallar man "snapshots" för "ögonblicksbilder", men inser att ingen skulle fatta vad som avses, utan förklarar genom att lägga till "så kallade snapshots". Nu ska jag inte börja ranta om hur "så kallad" brukar användas, utan väljer att låta läsaren själv inse det absurda i bruket i fråga.

Det där var lite roligt, men ännu roligare blir det när man direktöversätter "denial of service" till "tjänstenekning" (was ist eine Nekning?) och "buffer overflow" till "buffertöverflödning". Det är inget direkt fel med översättningarna i sig, förutom att de känns knöliga och ointelligenta, men de tillför inte heller något. Vet man inte vad en buffer overflow är så blir man inte klokare av buffertöverflödning, och risken finns att man har svårt att inse att det är en buffer overflow som avses.

Jag kan dock acceptera de här direktöversättningarna. Det är inte lika illa som när någon föreslog att man skulle översätta "daemon" till "bakgrundsrutin", eller "mail server" till "postlåda" (alternativt "postkontor", jag kommer inte ihåg). Man anser att man kan hjälpa användaren genom att vilseleda henne. En annan favorit på samma tema är när man hävdar att "software" ska översättas till "program", som om vilken godtycklig fil som helst vore ett program. Vill man köra den isländska grejen så tycker jag det vore roligare om man kallade hardware respektive software för datorkropp och datorsjäl.

Att skriva poesi på arbetstid

PGP Desktop, jag hatar dig
men det är ditt fel
du hatar mig

det var du som började

du förstör mitt liv
du förstör mina kläder
du pajar min hy
på pin kiv
det är dags att du dör
ditt as

Den ohederlige Thorbjörn Fälldin

Jag roades av den här debattartikeln om äktenskapets helgd. Jag tycker dock att det är lite starkt att kalla Fälldin för ohederlig. Det är inte ens ett debattknep att konstruera argument som stödjer ens åsikter. Det är så det fungerar. Det är svårt att tänka klart kring sina egna åsikter och varför man har dem. Om man påstår att man har dem av rationella skäl så lider man av en vanlig brist på självinsikt. I det här fallet, som så ofta annars, är det också roligt hur man kan måla in sig i ett hörn när argumenten inte är genomtänkta. Nu är det spännande: kommer det glada gänget Thorbjörn, Alf och Ingegerd att svara?

Fälldins och hans anhang resonemang påminner starkt om det klassiska (i min bok) argumentet för att människor har rätt att utnyttja andra varelser hur de vill. Människor har självmedvetande och möjlighet att göra upp planer för sina liv, vilket inte korna, morötterna och myggorna har. Just ja, det finns gravt utvecklingsstörda individer som varken är självmedvetna eller har möjlighet att göra upp planer för sina liv. Nej, men deras gener innehåller potentialen för att utveckla sådana förmågor. Såja, då har vi sorterat ut det enda som både kan sägas vara positivt och som skiljer oss från andra på jorden levande varelser. Nu kan vi sätta oss ner och vänta på rymdvarelser med en högre intelligens som för samma resonemang, men hävdar att det som ger dem rätten att utrota andra är att de har förmågan att inse gzg, raka sina tre pungar med tankekraft och att resa bakåt i tiden i ett propellerdrivet flygplan.

Dagens drinktips

I lördags uppfann vi en ny intressant coctail, något av en perfekt sommardrink. Den består av lika delar vodka och kaffe, kryddat med en näve grus. I den första jag blandade var kaffet varmt, och den rann ner ganska lätt. Den andra blandade Moh åt mig, med kallt kaffe, och den var ganska hemsk. Jag gissar på att den här groggen aldrig kommer bli speciellt populär, vilket är bra, för vi lyckades inte komma på något passande namn på den. Fast "Finnish Coffee" kanske funkar? I fortsättningen ska jag nog hålla mig till de säkra alternativen, som Bob of Censor, Adolf of Censor, Dragon of Censor och kanske en och annan Dr. Cool of Censor. En matig webbportal om drinkarna i Censor-serien kommer eventuellt dyka upp ganska snart.

För övrigt har jag från och med i dag en vit månad. Det var ett tag sedan, så det ska bli intressant.

Djävulen och Daniel Johnston

Nu har jag också sett Daniel Johnston-filmen. Den var ganska bra, rätt roligt ihopsatt och allmänt intressant. Den roligaste sekvensen var hyllningen till Mountain Dew. Någon anklagade den för att glorifiera sinnessjukdom, men jag vet inte. Det kändes mest som om den berättade historien, utan att ta ställning. Historien om när han trodde att han drev ut demoner och fick en gammal tant att bryta båda fötterna fick det inte att låta speciellt coolt med sinnessjuka konstnärer.

Användbart

Äntligen finns det en lista över C64-virus.

Postning nr. 250: I kassakön

Jag skulle ha två folköl och en dosa snus. Tyvärr gick vågen sönder när det nästan var min tur, och tanten framför mig skulle ha en klase bananer. Denna måste givetvis vägas, och i dagens högteknologiska samhälle kan man inte väga något och multiplicera med kilopriset, utan man måste lägga frukten på vågen, slå in koden och låta priset registreras automatiskt. Efter en del pillande med vågen så fick vi byta kassa, tanten fick betala bananerna separat och ett par minuter gick åt.

På den tiden jag inte var en stor, tuff skåning, utan en fjunig liten upplänning, så brukade jag sommarjobba lite på Konsum. Min lösning på problem av typen "priset på den här senapssillen finns inte inlagt i kassan och kön börjar bli lång" brukade vara att erbjuda kunden en deal. 15 spänn för sillen, är det okej? Ofta gick de med på det. Pensionärer brukade tycka att mina (medvetet underdrivna) gissningar var hutlösa, så de brukade torska en minut och 15 extra spänn på att få reda på det riktiga priset. Men i gengäld fick de i alla fall en ganska ointressant anekdot att berätta för sina polare, medan de svingade en Kavaljer mörk lättöl.

Och, som sagt, på den tiden var jag inte någon stor, tuff skåning, utan en blek liten tonåring, så det här med att ta egna initiativ var inte min främsta styrka. Jag har själv aldrig varit med om att någon annan har kört med min lösning på problemet. Det exakta priset ska alltid kollas upp, till de stressade köandes förtret. Men varför? Butiken kommer inte gå omkull, och jag har svårt att tänka mig att någon, butikschefen inkluderad, skulle kunna ta illa upp. Antagligen har det något att göra med min slappa inställning till det här med pengar.

Nu är jag inte den som dömer ut en stackars kassör(ska), speciellt inte om de verkar nervösa och osäkra. Jag brukar snarare försöka vara extra trevlig om de verkar besvärade. Alltså påpekar jag inte att det finns en snabb och rationell lösning, utan väntar lugnt på min tur. Men det känns som om jag kanske borde börja konsulta i kassateknik-branschen.

Islamkritik

Jag läste någon debattartikel på dn.se, som jag inte tänker länka till, eftersom den var så ytlig. Islams kvinnosyn, den bisarre stormuftin, frånvaron av islamkritik i Sverige. Det handlar inte om islam, utan om allmän religiös fundamentalism. Det är populärt med islam just nu, för ingen spränger bomber i pastor Phelps namn (och de som sprängs i pastor Bushs är helt okej). Det handlar om problemet med den religiösa idén: att acceptera något och vägra tänka kritiskt kring det. Att kunna basera resonemang med långtgående konsekvenser på auktoritetsargument. Detta är den definierande egenskapen för institutionaliserad religion. Sen spelar det ingen roll om det är talibaner eller jolmiga präster i svenska kyrkan som för diskussionen. Om man försöker föra resonemang kring kritik mot olika religioner utan att ens ha fattat detta så är det bättre att hålla tyst. Gör man det dessutom med utgångspunkten att det på något grundläggande sätt är mer rationellt att göra en allegorisk snarare än en bokstavstrogen tolkning av en religiös skrift så skulle jag rekommendera skamvrån.

Medieval Terran Sea

Jag har varit på Mallorca. Senast jag var i Sydeuropa var för 29 år sedan. Medelhavet verkade ha saknat mig, även om jag givetvis vägrade sänka ner min lekamen i dess manetmättade vatten. Jag brände mig på knäna och undvek döden med en hårsmån sista dagen, när vilda rep attackerade mig och fick mig att spilla ut min öl.

Jag trodde att Mallorca skulle vara teh sunk, på grund av dess charterkoppling, men det var fint. Natur och kultur av hög klass. Dessutom var sällskapet av hög kvalitet. Jag lärde känna kolleger jag knappt har pratat med förut.

En av höjdpunkterna var när vi gled in på den ganska fina restaurang där vi skulle fira TATs 5-årsjubileum, och ett tiotal var iförda sunkiga lösmustascher. En annan var den chillade båtturen igår, trots att knappt en enda lösmustasch var med. Ingen sov tillräckligt, få drack med måtta, och inga fruktansvärda katastrofer inträffade. Death came from behind, to destroy those of the dark faith.

Girl, ambulance, internet love!!!!!!!!

Basia Bulat gör mig lite glad just nu.

På fredag åker jag till en hemlig ort med jobbet, fast det är inte hemligt längre vart vi ska, för det droppades lite för många hints, och med hjälp av tidtabellerna på kastrup.dk så lyckades vi lista ut att det är till Mallorca vi ska. Ganska stört på något sätt, men man är ju inte riktigt svensk om man inte har varit där, så det ska bli götta.

Idag fixade jag en bugg som jag jobbat med i 3-4 dagar. Det var väldigt skönt. För att ni ska lära er något, utan att behöva kämpa som jag gjort, så publicerar jag fixen här:

SetParent( aParent );

Påverkad, destruktiv, beståndsdelar

De två senaste gångerna jag har varit på systemet så har den som stått före mig i kön nekats att handla för att han varit påverkad. Det är något sorgligt över de här situationerna. Det är förnedrande och pinsamt.

De har börjat fixa mitt badrum. Den första fasen är destruktiv. Jag har inget badrum. Jag var ner i källaren och letade efter en dusch. Jag hittade ingen. Däremot hittade jag väldigt många soprum. Jag får duscha på jobbet tills de är klara med mitt badrum.

Apan har slitit sig loss från sina beståndsdelar och gör nu solokarriär som bloggare. Och ny skiva snart. Huj.

We are the friends of Karl Pilkington

Jag såg den här TV-serien Extras, som Ricky Gervais och hans långa kompis gjorde efter The Office. Jag har inte brytt mig om att kolla på den förut, för jag är inte något större The Office-fan, men jag såg ett avsnitt på planet från Japan, och det var tillräckligt bra för att jag skulle titta vidare. Det som gör den här serien bättre än The Office är att den inte bygger lika mycket på pinsamhetshumor. Jag vet inte vad andra har för problem, men jag tycker inte att det är roligt att titta på människor som gör bort sig och är pinsamma. Det finns en del sådant i Extras också, men det handlar mer om allmänt mys. I början är det lite roligt med kända skådespelare som är självgoda, men det känns som att den grejen tonas ner efterhand. Sen gillar jag att huvudpersonen plötsligt slår igenom och blir känd i början av andra säsongen, för släkt med tanken på att pinsamheter är kul är idén att det är komiskt med människor som ständigt misslyckas.

Allt som allt en helt okej serie, något bättre än The Office, som funkar bra om man inte orkar tänka.

På en annan planet

Jag brukar läsa bloggarna på Kernel Planet, där folk som hackar Linux berättar om sina öden och äventyr. Det är dels ett (ganska dåligt) sätt att hålla sig à jour med vad som händer med Linux-kärnan, men mest är det underhållning. Ganska nördig sådan, men jag har inga problem med den virtuella propeller-kepsen jag har på mig. Och kom inte och påstå att den här postningen inte är rolig.

Man lär sig saker också. Idag har jag lärt mig uttrycket Cargo Cult Programming.

Stallmannen

Igår var jag till Linköping och lyssnade på Richard Stallman, som pratade om copyright. Han är duktig på att prata. Han pratar långsamt och tydligt och strukturerat. Det han säger är väl genomtänkt. På senare år har han blivit mer öppet allmänpolitisk, vilket känns befriande, eftersom resonemangen om fri mjukvara kan kännas ganska inskränkta om man inte sätter in dem i ett större sammanhang.

Fast samtidigt, jag har själv väldigt svårt för argument mot att kämpa för en viss sak, eftersom det finns andra saker som är viktigare. Det är ett vanligt sätt att avfärda sådant man inte sympatiserar med: varför tänka på miljön när det finns människor som svälter, varför tänka på jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige när det är så mycket värre i Afghanistan, varför tänka på djuren när det finns människor som lider? Hur ska man göra då? Tillsätta en kommitté som avgör vilken fråga som är viktigast och sen få alla att lägga sin energi på att lösa det, och sedan gå på det näst viktigaste problemet? Frihet att använda datorprogram, det skulle kunna beskrivas som ett ilands-problem, men resonerar man inte utifrån ett ganska snävt ilands-perspektiv själv då?

När Richard Stallman diskuterar copyright så kritiserar han samtidigt hur våra regeringar styrs av storföretagen, snarare än av väljarna. Och är inte det ett seriöst problem, så säg.

Fuckups vi minns

Jo, för jag är ju hemma nu. Jag trodde att det var imorgon jag skulle åka, men så var det inte, det var idag. Det kom jag på sent igår natt. Sen fick jag inte så mycket sömn, och inget avslutande tokshoppande. Istället fick jag 10 förkylda timmar nedtryckt i ett flygplanssäte. Allt gick i alla fall väldigt smidigt och nu är det skönt att vara hemma igen.

Jag återkommer med the ultimate showdown: vilket är det (enligt min subjektiva åsikt) objektivt bästa landet av Kina, Sydkorea och Japan? Det kommer tävlas i kategorier som mat, natur, coolhet, mobiltelefoner, TV etc.

Medan ni håller andan i väntan på detta så bör ni läsa "Tiden det tar" av Hanne Örstavik. Det kanske finns bättre romaner, men jag kan inte komma på någon på rak arm.

Trahastar

Min hals ar fortfarande inte bra, sa jag stallde in mina planer pa att branna mina sista yen pa klader och atpinnar och stannade inne. Jag far klara av det imorgon istallet. Forhoppningsvis blir jag bra tills dess, men hur som helst sa tanker jag inte missa min sista chans pa lange att tokshoppa.

Anyway, for att fordriva lite tid sa sag jag pa Troy. Jag har inte sett Gladiator eller nagon av de har andra Hollywood-filmerna som utspelar sig under antiken, men det kanns som om Troy holl vad de alla lovar: det var en riktigt usel film. Nu blir jag sa klyschig att jag sjalv tycker det ar jobbigt, men det gar inte att undvika att saga det nar man far ett sadant perfekt upplagg: trahasten sjalv ar inte i narheten av att vara sa traig som de andra karaktarerna. Det ar kanske inte skadespelarnas fel (fast visst, de ar daliga), manuset ar fruktansvart. Allt gar fruktansvart langsamt, vilket det inte ar nagot fel pa i sig, men man maste fa in nagon typ av stamning i det om det ska vara langsamt. Annars blir det bara langsamt. Receptet for att fa till stamning i en sadan har pekoral ar att dranka skiten i storslagen musik, garna med lite new age-inslag. Men enkla losningar har en formaga att inte funka sa bra om de har anvants 3 miljarder ganger tidigare.

Om nu atminstone stridsscenerna hade varit bra sa hade det kunnat vara en hyfsad film, men aven de ar trista. Fast under dem kanns det i alla fall som om nagot hander. Nar de forsoker gora drama blir det annu varre. Brad Pitt ser sur ut och mumlar om att han vill bli ihagkommen i artusenden. Folk dor och deras efterlevande blir sadar Hollywood-ledsna sa att man bara onskar att de sjalva skulle do ocksa. Och tja, det gor de naturligtvis, sa smaningom. Men det tar sa lang tid...

Oh well, slutrantat for idag. Choppi-gong, ah, mekong-betong frahaba hokomahaya smolensk. Krb. Stabatt fjuck m'peng-m'peng.

The soundtrack of our lives

Petter sitter och tittar pa en musik-DVD med Uppsala-bandet Flower Kings, och det slog mig att det basta med att kunna spela musik ar att man kan komponera soundtracket till sitt eget liv.

Varlden enligt Anna

Today is a good day, har hon horts sjunga, och for att parafrasera och samtidigt sabba en catchy fras: yesterday was a good day. Glom det dar jag sa om HMV tidigare. HMV ar inte alls en bra skivaffar. Tower Records ar en bra skivaffar. Disk Union ar en bra uppsattning skivaffarer. Pa Tower hittade jag Just Ask the Lonely med Omar-S. Det ar en sadan dar skiva jag aldrig trodde att jag skulle se pa en skivaffar nagonstans i varlden. Jag kanner att innehavet av denna skiva gor mig till en battre manniska. You are what you buy, som det stod i nagon TV-reklam jag sag tidigare pa dagen. Om det stammer sa ar jag nu sa svart cool att de flesta inte skulle vaga prata med mig.

Pa kvallen var vi till en restaurang med hyfsad utsikt, pa 49:e vaningen, jag, Petter, Kaori och en kompis till dem som jag inte kommer ihag namnet pa, men hon var bra pa att dricka. Jag maste utfarda en varning: shochu och svagt gront te ar en ganska vidrig grogg. Den japanesiske olen rinner dock ner i halsen pa ett mycket angenamt satt. Efter den ganska posha restaurangen gick vi vidare till en riktigt sunkig bar. Dessutom, get this shit yo, de manliga delarna av personalen hade corpse paint och burrigt blont har. (Vidare: de serverade en riktigt god kimchi.) Det har skulle kunna vara den nast bisarraste baren i hela varlden. Jag tror fortfarande att Hitler Bar i Soul ar lite sjukare. Sista taget gick vid midnatt, sa aventyret avslutades pa hemmaplan med rejalt med vin. Idag har vi inte fatt mycket gjort.

Yokohama sickness

Yo, jag blev lite sjuk i halsen, var lite trasig igar, men nu ar det battre. Idag har vi varit och badat pa ett sadant dar schysst badstalle med en massa fresha bassanger och bastu och sadant. Det japenske bastu ar inte jattevarm, men valdig dimmig. Dessa far kanske mitt spraken att regrediera? Hai.

Pa vagen ditt var vi med om en minimal bilolycka, vilket givetvis tog runt en halvtimme att reda ut, med polisinblandning och sa. De ar inte snabba, de japanska snutarna. Men antagligen grundliga. Pa hemvagen torskade vi for fortkorning. Det tog sakert tio minuter av bannor att reda ut det. Samt en del boter.

Coming up next: dinner!

Japaneros, andra dagen

Igar var vi runt lite pa stan, teh Tokyo. HMV ar en fet skivaffar. Typ 53 vaningar (eller i alla fall 4) med riktigt fett utbud. Man raknar inte riktigt med att hitta Marit Bergman och Melody Club pa en skivaffar i Japan. Sadana grejer. Och sa var vi upp i Tokyo Tower och kollade pa utsikten. Sadana grejer. Sen hade Kaori lagat en fet middag och vi drack lite sake och avslutade med att kolla pa en mangafilm som faktiskt var bra. Sadana grejer.

Forsta dagen i Japan

Nu ar jag i Japan. Har har man inte a, a och o, men daremot andra konstiga tecken sa att det racker. De har ocksa en massa spannande byggnader (fina kakar), som jag inte har tagit nagra bilder pa. Vi var till Petters och Kaoris lokala hak, som skilde sig fran motsvarande svenska stallen genom att vara trevligt, billigt, ha drickbar ol och ett stort utbud av tilltugg. Das ist alles for nu. Arigato yo.

Fragged

I Battlestar Galactica säger de "frag" istället för "fuck". Det låter lite ovant i början, men är bättre än ett pip eller karaktärer som använder engelska motsvarigheter till "järnspikar" när de är upprörda. Smart drag, typ. Jag vet inte hur de kom på att använda just "frag", men kortformen "fragged" av "fragmented" används här och där, och är ens disk fragmenterad så är den också fuckad. Det funkar för mig.

Skiten är borta

Idag har jag installerat Debian 4.0. Själva installationen är inte riktigt lika friktionsfri som Ubuntus, men vad gör väl det när den resulterar i ett fungerande system. GNOME och KDE är borta till förmån för Xfce. Har dock inte upptäckt någon direkt anledning till att fortsätta köra Xfce, så eventuellt byter jag tillbaks till Windowmaker så småningom.

Sensmoralen är att Ubuntu är nybörjarvänligt, men har man kört Linux förut så finns det ingen fördel med att köra det. And death comes a-knocking at tea-time.

Herr busschauffören

På Flaming Lips senaste skiva finns det en låt som heter "Mr. Ambulance Driver". Det är coolt, och det är tur att de inte valde att kalla den för "Mr. The Ambulance Driver", för det hade kunnat rubba någon typ av kosmisk balans som eventuellt borde bevaras.

Tjong i ballongen, mina kära herrar!

Sitter och funderar på hur jag ska fixa jetlag-grejen på tisdag. Jag hade tänkt gå upp tidigt på morgonen ett tag innan jag åkte, men jag glömde bort det, så nu är jag mer inne på quick fixes. Eftersom jag redan är för susig i huvudet för att orka räkna på saken så har jag kommit fram till att jag ska vara uppe väldigt länge ikväll, sova runt 4 timmar, tvärdäcka i 18-tiden imorgon, sova till typ 2 på natten och sen somna på planet (som avgår i 15-tiden på måndag).

Jag bedömer att risken att planen misslyckas totalt är runt 53%. Troligtvis kommer jag somna innan jag bordat planet och därmet missa det. Men who dares wins, mothafuckahz!

Skiten måste bort

Min kärleksaffär med Ubuntu är över. Nu ska skiten bort. Jag har nämnt X- och bluetooth-problem tidigare, och idag jävlades det med mig igen. När jag loggade in så startades inte fönsterhanteraren, utan jag var tvungen att göra det för hand. Inget problem egentligen, men det här känns inte som Linux, det känns som den där skiten de tvingar mig att köra på jobbet: opålitligt och instabilt.

Sen vad man ska köra istället, det är en annan fråga. Det blir nog någon distribution som det känns som jag kan lita på, i stil med Debian, Slackware eller kanske t.o.m. Fedora (min första Linux-installation var Red Hat 4.2, så det vore lite back 2 da mf-ing r00ts yo antar jag). Lite quality, tradition, pride vore inte helt fel.

Den gamla goda tiden... Det kändes som att sitta vid en mainframe. Om något gick fel så var det mitt eget fel. Men om man gapar efter mycket så blir det som det blir: man kör en massa bloatware eftersom det är praktiskt, men tvingas leva med ett system man inte kan lita på. I min nya installation kommer det inte finnas något GNOME eller KDE. Kanske man skulle testa Xfce, som jag inte kört sedan 1999 eller något sådant, eller så blir det gamla goda Windowmaker igen. Vi får se. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer köra Ubuntu igen.

Sista planet. Igen.

Jag börjar nästan själv tröttna på mina rants om hur fantastisk Last Plane to Jakarta är. Men han gör det där som andra inte riktigt vågar (ungefär som den där teatergruppen som jag inte kommer ihåg vad den hette gör, men när de gör det så säger de "Kilimanjaro!" och använder hammare). Han skriver på ett sätt som får "alla" andra skivrecensenter att se ut som sopor. Han drar paralleller som andra inte skulle våga dra, eftersom dragna paralleller ofta överfaller dragaren med handgranater. Läs bara den här poetiska eftertanken om Bloody Pandas fantastiska skiva Pheromone och dö och fundera lite kring hur han lyckades dra in pansarkryssaren Potemkin i resonemanget.

Marx och Mona

Läste den här kortfattade artikeln. Executive summary: någon kines har skrivit en debattartikel där han pekar ut Marx som socialdemokrat. Det är kul att ledande kinesiska intellektuella äntligen har börjat anamma en teori som jag har förfäktat i åtminstone ett decennium. Folk har skakat på huvudet åt mig när jag lagt fram det här resonemanget, men det som är bra med blogmediet är att dialogen inte kan börja förrän jag gjort en detaljerad redogörelse för mina argument (den "detaljerade redogörelsen" blir i vanlig ordning på 3-4 meningar).

Stötestenen är i första hand språkbruket, och i andra hand epigonernas tolkning. För det första måste man inse att ordet "revolution" har andra betydelser än den idag gängse, d.v.s. (ungefär) "statskupp". Ingen anklagar Thomas Kuhn för att förespråka våldsamma maktövertaganden inom vetenskapen, trots språkbruket. Revolution betyder generellt en stor förändring, omkastning. Något som ofta glöms bort är att Marx använde ordet inte bara om övergången från kapitalism till socialism, utan även t.ex. från feodalism till kapitalism. Jag tror inte att någon skulle komma på att beskriva övergången från feodalism till kapitalism som ett våldsamt politiskt maktövertagande. Det rörde sig snarare om en långsam samhällelig process, som tog flera hundra år.

Marx mest "populäre" uttolkare är Lenin, av t.ex. (min store auktoritet när det gäller marxistisk teori) Zalma Puterman utpekad som en inkompetent filosof. Lenin var den som utifrån Marx kryptiska utsagor om övergången till socialismen lade ut teorin om hur överbyggnaden, i form av en politisk elit, skulle kunna orsaka en förändring i basen, d.v.s. övergången från ett kapitalistiskt till ett socialistiskt samhälle. Kan man sin Marx så inser man lätt att denna idé passar väldigt dåligt in i teorin. I och för sig har även Marx då och då antytt att något sådant vore möjligt, men Marx var inte bara teoretiker, utan även politiker.

Marx förutsåg inte socialdemokratin, men den stämmer bra in i mönstret av samhälleliga revolutioner som han beskriver. Tidiga socialdemokrater hade samma slutgiltiga mål för ögonen som kommunisterna, d.v.s. ett socialistiskt samhälle. Det har inte Mona, men det finns fortfarande sossar som tror på samhällelig förändring. Och, som sagt, Marx var inte någon lysande spågumma. Historien har nog inte tagit slut än, även om det finns liberala teoretiker som faktiskt hävdar det.

Nydeklarerad och fin

Nu har jag deklarerat. Det ska man göra den första maj, så att man är klar innan den andra och slipper betala en massa pengar för att man skjutit upp något i onödan. Jag brukar inte deklarera i tid. Någon gång har jag varit flera månader sen, men har ändå aldrig behövt böta. Kommer ihåg att jag och Mattias pratade om det här någon gång, han hade kommit tillbaks till Uppsala efter sommaren. Ingen av oss hade lämnat in vår deklaration än. Jag var något snabbare än han med att faktiskt göra det sen, och slapp påföljd.

Men pröva inte på det här hemma, barn.