Recension: Malmö

Hej, hej!

Jag hoppas ni har haft det bra medan jag har varit i Skåne och joddlat med proffsen. Malmö är en bra stad på vissa sätt, och dålig på andra. En negativ sida av staden är att det tar över fem timmar att ta sig dig. Tillgängligheten är alltså ganska dålig. Det regnar dessutom mycket där. Å andra sidan kan man få en stor falafel (vilket är ungefär som en vanlig falafel) för 15 spänn. Men visst är det fint! Malmö är ju parkernas stad, har jag hört. Och torgens! Och gator nas! Och bilarnas! Och fiskarnas! Ja du...

Ha det bra i fortsättningen och krya på dig!

MVH

Linus

PS. Bussarna är ofta sena, men föredömligt billiga. För 15 dolares (den officiella valutan i Skåne är skånedolares) får man åka runt i staden. I Uppsala kostar det 20 kronor (ungefär 20 skånedolares), och då vill ändå vissa politiker höja kostnaderna här! DS.

Gunnar Hedberg och hans vänner

Trots lappen där det står "Ingen reklam, tack" på ytterdörren, så har vi börjat få en tidning som heter Uppsalatidningen. Den kommer en gång i veckan och är inte speciellt rolig. Men efter att jag slutade prenumerera på UNT är det i alla fall roligt att få lite lokala nyheter ibland.

I det senaste numret får vi bl.a. en artikel om den lokala alliansen, med moderaten Gunnar Hedberg som frontfigur. I artikeln lägger de fram huvuddragen i sitt "paket" inför valet. Det handlar om att sänka skatten och höja busstaxan. Själv betalar jag skatt, men åker väldigt sällan buss, så jag ska helt klart rösta på alliansen. När Gunnar Hedberg dessutom förklarar att anledningen till förslagen är "an uncontrollable urge to jack my body", så är jag helt såld. (Det framgår inte av artikeln varför han talar engelska, men troligtvis är det någon hipp PR-byrå som har upplyst honom om att acid är jävligt hett bland kidsen just nu.)

Som Bard's Tale, fast bättre

Jag ska åka en del tåg i helgen, så jag kollade in lite mobilspel att fördriva tiden med. Hittade ett som hette Legacy, spelade demoversionen i en minut och bedömde det som spelbart, köpte det och har nu lagt halva dagen på att döda ödlemän, druider och enorma spindlar, samla nycklar och dricka magiska drycker. Upplägget liknar gamla spels om Bard's Tale och Might'n'Magic, fast man går inte in i något speciellt läge när det drar ihop sig till strid, utan man dunkar på monstren i samma miljö som man går runt i. Dessutom är det mycket färre strider än vad det är i de gamla spelen, så man slipper slåss hela tiden. Uppdragen är fler och hyfsat varierade och ja... man fastnar. Dessutom finns det en massa extra världar att köpa till. Hela konceptet rekommenderas varmt. Eller som jag skulle säga om jag jobbade som säljare hos Redshift: "Köp, spela, die in pain!"

By popular demand

Massor med människor har kommit fram till mig på stan och frågat: "Varför gjorde du det?" Jo, så här var det: min förra blogg var liksom på engelska och handlade mest om olika typer av bullshit. Den här är på svenska och handlar mest om olika typer av bullshit. Det är enklare att uttrycka sig på svenska. En till blogg, med allmänt hållet bullshit om mobilrelaterade prylar, är planerad. På engelska. Tills dess får alla mina fans hålla till godo med detta. Bullshit.

Han justitiekanslern

Ja, han Lambertz, visst gjorde han ett mysigt intryck på Aktuellt? Och precis som jag pendlar han mellan Uppsala och Stockholm! Och så gnäller folk på honom för att han hävdar att folk blir oskyldigt dömda och att poliser ljuger. Klart det är så, skäl för oro och Nordkorea-vibbar skulle infinna sig om vi hade en justitiekansler som påstod att det inte sitter några oskyldigt dömda i våra
fängelser och att poliser alltid talar sanning. Total horror-stämning skulle uppstå i samma ögonblick som kanslern i fråga presterade BEVIS för att så var fallet. Det är knappt så att jag kan sluta darra, när jag sitter här på min kammare och skriver.

För att han justitiekanslern, han gjorde ett mysigt intryck på Aktuellt, han. Skulle inte han ha kunnat få vara domare i finalen i "Vi i femman", istället för hon Malin Baryard?

Vecka 43

Tjärabullen,

Igår läste jag klart en bok av Hanne Ørstavik som hette Vecka 43 och var ganska påfrestande. 220 sidor av närgångna granskningar av huvudpersonens humörsvängningar. Det blir som en dagbok, men mycket mer detaljerad än vad en sådan rimligtvis kan bli. Hela tiden väntar en liten katastrof på att hända, men någon sådan kommer inte förrän på slutet (standardknepet för att kunna avsluta berättelsen). De få gånger spänningen släpper under ett par tiden är när huvudpersonen resonerar kring litteratur. De avsnitten är bra, inte bara för att man får tillfälle att andas ut. Annat som är bra är de där små detaljobservationerna som författare brukar strössla sina berättelser med för att göra det realistiskt.

Nu låter det här väldigt negativt, men det är ett imponerande verk hon har skapat. Det är så närgånget att man blir generad och besvärad. Som tidsfördriv funkar det dåligt, som poetisk antropologi ganska bra.

det säjjer jag nu yo

Staty-problem

Jag tänker ofta på Lars Leijonborg. När jag såg frågan om en staty över Christer Glenning tas upp på spindelkroks blogg så började jag fundera kring de problem som skulle kunna uppstå om man ville resa en staty över Lars Leijonborg. Hans kännetecken är hans ymniga ansiktsbehåring; den ständiga skäggstubben som får honom att se lite skitig ut, och de allomfattande ögonbrynen. Utan att egentligen ha en aning, så antar jag att det är svårt att återskapa hår på statyer. Det blir en målning med grova penseldrag, en stilisering. Men hur skulle detta funka i fallet Lars Leijonborg? Skulle han stå att känna igen? Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte.

In the beginning there was Jack

Bloggilainen is in the house igen, nu på blogspot för increased well-being-bonging och så. Här på bloggen tänkte jag skriva saker på svenska som har med Sverige att göra, t.ex. Omar-S övertagande av världsherraväldet (vilket troligtvis kommer ske med hjälp av Fredrik ReinKjell-OlofFeldt), Hata USA-mannen som hatar de rika, vädret i Uppsala just nu och annat som är av allmänt intresse.

Ja, du vet. Mycket nöje!