Amerikansk sorg

"The Sorrows of an American", Siri Hustvedts fjärde roman, är en besvikelse. Fixeringen vid det intellektuella New York börjar få det att kännas som om man är fången i en Woody Allen-film. Allt det som kändes spännande med "What I Loved" är nu bekant. När ännu ett konstverk, ännu en film, ännu en målning ska beskrivas, så vill jag mest att handlingen ska börja röra sig framåt någon gång. Det gör den då och då med ett ryck, med något våld, något sex, någon olycka. Det blir för mycket vardagsdramatik, ovardaglig dramatik, och för lite vardag. För mycket försök till vardaglig excentricitet, det blir mer som ett dårhus. Visserligen utspelar det sig i Amerika och det är vanligare med dårskap där än här, men det blir för mycket freakshow. Det räcker med konstiga konstnärer nu.

Det kanske helt enkelt är alldeles för borgerligt?

Kanske borde hon ha försökt sig på något enklare igen, något lite mer i stil med de två första romanerna. Eller så är det bra att hon siktar högt, även om hon faller tungt den här gången.

Livskärlek

Jag tänkte jag skulle berätta hur bra jag tycker att Lifelover är. De sätter ord och toner till alla de negativa känslorna på ett smaklöst och humoristiskt sätt. De post-punkar på ett sätt som snarare får mig att tänka på Yvonne än på Joy Division, och blandar upp det med samplingar från barnvisor och lyckas trots detta få det att lukta ganska mycket black metal ibland. Jag gillar att de aldrig försöker få det att låta som om de menar allvar. Att spela den här typen av musik, göra det med humor och få det att funka är de vad jag vet ensamma om.

Och dessutom: jag är inte din mamma!

Jurmala 09

I helgen var vi i Lettland med jobbet. Solen sken och alla var glada. Så här kan det se ut i en meny på en pub i Jurmala:



Och så här kan skylten se ut på restaurangen mitt emot:



I Riga lockades det med pannkakor.



Jag pallar liksom inte skriva så mycket, men en bild säger många ord och jag har läst i DatorMagazin att text är boring.

TV on the computer

Idag rekommenderar jag en liten mysig kortfilm om när Vertigo förlag åker ut på försäljningsresa. Väldigt intellektuellt högtstående!

Räkan

Igår var jag på bio för andra gången på bara några veckor. Inte min stil, jag vet, men jag tror att bio har blivit bättre. Både igår och förra gången så var det tillräcklig lutning på salongen för att jag skulle slippa se mer av någons nacke än filmen, och ingen som uppträdde alltför störande.

Jag såg den här District 9, en film om mänsklighet. Det var ganska många detaljer jag inte gillade med den, men allt som allt höll den sig över ytan. Temat känns igen från Starship Troopers: utomjordingar som av människor behandlas på vad som ibland brukar beskrivas som ett omänskligt sätt, men som jag hellre skulle kalla för mänskligt. Vi har en fantastisk förmåga att utesluta, och att behandla den uteslutne som värdelös.

I District 9:s Sydafrika står svarta och vita samman emot räkorna från yttre rymden, som stängs ute och experimenteras med, á la Mengele. Som ofta i science fiction är det storföretag som representerar ondskan. Är all scifi i själva verket kommunism? Nej.

Den sista halvtimmen blir en orgie i action, med en massa twists hit och dit. För mig känns det ganska onödigt, men för att citera en socialdemokratisk landstingspolitiker, "det finns regler, och dem måste man följa". Allt som allt okej, men övertydligt och obalanserat, så kanske en sexa eller sjua på en tiogradig skala, eller kanske mest av allt en sjua på en elvagradig skala. Någonstans därikring.

Huvudfoting

Konrad Krupinski är oproportionerlig. Inte ens en arkitekt kan ha ett så stort huvud.

När jag gick på gymnasiet så var det en kille något år under mig som var lika oproportionerlig, fast på ett annat sätt. Han hade väldigt långa ben och kort överkropp. Vi kallade honom huvudfotingen.

Det är insidan som räknas. Där finns det ben, brosk och blod.

Byråkrati

Mycket informativ bloggpostning om hur det kan vara att skaffa ett nytt pass i England. Det är ungefär sådär jag brukar vänta mig att det ska vara när jag ska ha något med myndigheter och blanketter att göra.

iPhone-spektaklet

En och en halv timmes promenad i regnet, med Rob Hubbard i lurarna. Världen kröker sig...

Men alltså, jag skaffade en sådan här iPhone 3GS, även känd som "det fetaste". Och visst är det fett, men det är inte höjt över all kritik. Det jag gillar är att användargränssnittet är så responsivt och mestadels intuitivt. Och att det finns gott om appar. Visserligen är det väldigt svårt att navigera App Store, men det är ganska sweet med en fungerande Facebook-app när man sitter på stan och väntar på Godot. Hårdvaran är välkonstruerad, om än lite stor. Att man bara kan välja mellan en svart och en vit variant känns väldigt Nokia-trist. Det funkar ganska bra att skriva på tangentbordet på skärmen, och de medföljande apparna är med få undantag ganska bra. Batteritiden är dålig, men inte helt värdelös. Som telefon är den ganska dålig, ljudnivån är väldigt låg, så att prata i den när det finns störande ljud runt en är i stort sett omöjligt.

Det finns två saker som jag verkligen stör mig på:


1. Metoden för att föra över musik. För att jag ska kunna "synka" musik till min iPhone så måste den in i iTunes-biblioteket. Jag har egentligen inte ens musik på den här datorn, men för att jag ska kunna föra över den till min telefon så måste jag kopiera över musik till den här datorn, lägga in den i iTunes bibliotek och sedan "synka". Det är krångligt och jobbigt. När man väl har fått över musiken till telefonen så går det utmärkt att lyssna på den.

2. Att det inte går att köra installerade appar i bakgrunden. Det är helt värdelöst att man ska behöva avsluta det körande programmet för att kunna kolla mail eller göra en snabb webb-sökning. Push notifications löser inte det problemet på något sätt. Och batteriet tar inte slut mera för att man kör saker i bakgrunden än i förgrunden.

Allt som allt så är iPhone mycket roligare än mina tidigare telefoner, men som telefon är den sämre. Jag skulle inte vilja byta tillbaks till S60, men skulle kunna tänka mig att testa Android. Eller kanske t.o.m. Maemo, om det kommer i någon vettig telefon någon gång.

Är bloggen på väg att dö ut som kulturell katalysator och demokrati-byggande infrastruktur?

Ja, det skulle man kunna tro, men nu i dagarna har en helt ny blogg startats, som på ett handfast sätt återgett mig tron på mediet som inte bara demokrati-skapande, utan dessutom som en kulturell motor. Lite sådär som Newsmill försöker vara utan att lyckas. Bloggen i fråga har det intressanta namnet "herrbusschauffören", d.v.s. något som rent gendermässigt skiljer den från den snarlika "dambusschauffören", och finns att beskåda eller prenumerera på här.

Putell på er, grevar och baroner!