2010-04-30
Tänk om vi snart har en datamaskin i varje hem!
Hittade ett ganska smärtsamt reportage om nymodigheten dataterminaler på SVT Play. Året är 1978, tempot är lågt, de finniga ungdomarna har lustiga frisyrer och männen har stora glasögon.
2010-04-29
Det skulle kunna finnas liv på Mars
Det jag gillade med det sista avsnittet av Life on Mars var att det kändes som om Sam Tyler kunde välja en värld åt sig själv, lite sådär...
Och när det gäller att välja värld så är det svårt att inte associera till Philip K. Dick. I VALIS presenteras huvudpersonen, med samma namn som författaren. Och så finns där Horselover Fat.
Framåt slutet av boken kommer det fram att Philip och Horselover är samma person, en missuppfattning, en personlighetsklyvning. Läsaren accepterar detta. Sen inser Philip att livet var trevligare när de var separerade, och de blir till olika personer igen.
Och det är det som avslutningen av Life on Mars handlar om också. Välj en egen personlighet. Det funkar. De är lyckliga där de är.
Det är vackert på något sätt.
Och när det gäller att välja värld så är det svårt att inte associera till Philip K. Dick. I VALIS presenteras huvudpersonen, med samma namn som författaren. Och så finns där Horselover Fat.
Framåt slutet av boken kommer det fram att Philip och Horselover är samma person, en missuppfattning, en personlighetsklyvning. Läsaren accepterar detta. Sen inser Philip att livet var trevligare när de var separerade, och de blir till olika personer igen.
Och det är det som avslutningen av Life on Mars handlar om också. Välj en egen personlighet. Det funkar. De är lyckliga där de är.
Det är vackert på något sätt.
2010-04-20
Interaktionsdesign med mera
Jag har aldrig läst interaktionsdesign (om man bortser från trepoängaren "Människa-maskin-interaktion"), men jag kan föreställa mig hur det ser ut när man kommer till den första föreläsningen på A-kursen. Föreläsaren inleder antagligen med något i stil med:
"Välkomna till A-kursen i interaktionsdesign. Det här är första föreläsningen, så jag ska gå igenom lite om administration, upplägget på kursen och så vidare... Men först tänkte jag lära er den viktigaste grundprincipen i alla interaktionsdesign: listor som wrappar är VERBOTEN. Och när jag säger 'wrappar' så menar jag inte en listjävel som hoppar tillbaks till första elementet när man står på det sista och trycker på neråt-pilen. Jag menar listor som gör det utan att hoppa, som låtsas som att de är oändliga, så att du inte märker någon skillnad mellan att hoppa från det sista till det första elementet och att gå från det första till det andra. Blunda och håll den tanken medan jag lägger 5 minuter på att gå igenom var ni hittar kurslitteraturen och vilka frågor som kommer på tentan och vad den hjärndöda labbassen heter, så kommer jag tillbaks till den och lägger resterande 83 minuter på att förklara varför wrappande listor är hjärndödare än labbassen."
Jag testade det här Plex, som är som Boxee eller XBMC, fast ett mellanting. Lite mindre open sourcigt än XBMC, men UI:t ser ut som XBMC. Fast med en wrappande jävla lista i huvudmenyn. Så sjukt störande. "Oj, så många alternativ det finns i huvudmenyn", tänker jag när jag har scrollat ner ganska många steg. Sen upptäcker jag att det är för att den wrappar utan att varna på något sätt. Där var jag nära att ge upp. Sen kollade jag om den kunde scrobbla musik. Det kunde den. Sweet, den ena killer-featuren på plats. (Vän av tempus stör sig eventuellt på blandningen av imperfekt och presens. I så fall hänvisar jag vänligen men bestämt till "Markens gröda" av Knut Hamsun, där tempus-blandningen var/är en del av det som ger/gav en sådan skjuts i språket och som ger/gav honom Nobelpriset.)
Sen kollade jag på apparna. Där börjar sirenerna gå igen: apparna är indelade i något som ser ut som kategorier, men visar sig överlappa. Det vill säga, det är taggar snarare än kategorier. Så om jag vill leta upp en viss app så kan den finnas i någon av avdelningarna, eller i tre av dem. Och vissa av avdelningarna verkar ha i stort sett samma innehåll. Okej, det är en arbetsskada, men i kombination med den wrappande huvudmenyn så klarar jag inte av det. Goodbye plexophiliacs, jag stannar hos Boxee, vars UI jag också skulle kunna ranta om en hel del, men jag slipper i alla fall de mest hjärndöda egenskaperna hos Plex.
"Välkomna till A-kursen i interaktionsdesign. Det här är första föreläsningen, så jag ska gå igenom lite om administration, upplägget på kursen och så vidare... Men först tänkte jag lära er den viktigaste grundprincipen i alla interaktionsdesign: listor som wrappar är VERBOTEN. Och när jag säger 'wrappar' så menar jag inte en listjävel som hoppar tillbaks till första elementet när man står på det sista och trycker på neråt-pilen. Jag menar listor som gör det utan att hoppa, som låtsas som att de är oändliga, så att du inte märker någon skillnad mellan att hoppa från det sista till det första elementet och att gå från det första till det andra. Blunda och håll den tanken medan jag lägger 5 minuter på att gå igenom var ni hittar kurslitteraturen och vilka frågor som kommer på tentan och vad den hjärndöda labbassen heter, så kommer jag tillbaks till den och lägger resterande 83 minuter på att förklara varför wrappande listor är hjärndödare än labbassen."
Jag testade det här Plex, som är som Boxee eller XBMC, fast ett mellanting. Lite mindre open sourcigt än XBMC, men UI:t ser ut som XBMC. Fast med en wrappande jävla lista i huvudmenyn. Så sjukt störande. "Oj, så många alternativ det finns i huvudmenyn", tänker jag när jag har scrollat ner ganska många steg. Sen upptäcker jag att det är för att den wrappar utan att varna på något sätt. Där var jag nära att ge upp. Sen kollade jag om den kunde scrobbla musik. Det kunde den. Sweet, den ena killer-featuren på plats. (Vän av tempus stör sig eventuellt på blandningen av imperfekt och presens. I så fall hänvisar jag vänligen men bestämt till "Markens gröda" av Knut Hamsun, där tempus-blandningen var/är en del av det som ger/gav en sådan skjuts i språket och som ger/gav honom Nobelpriset.)
Sen kollade jag på apparna. Där börjar sirenerna gå igen: apparna är indelade i något som ser ut som kategorier, men visar sig överlappa. Det vill säga, det är taggar snarare än kategorier. Så om jag vill leta upp en viss app så kan den finnas i någon av avdelningarna, eller i tre av dem. Och vissa av avdelningarna verkar ha i stort sett samma innehåll. Okej, det är en arbetsskada, men i kombination med den wrappande huvudmenyn så klarar jag inte av det. Goodbye plexophiliacs, jag stannar hos Boxee, vars UI jag också skulle kunna ranta om en hel del, men jag slipper i alla fall de mest hjärndöda egenskaperna hos Plex.
2010-04-19
Mediakonsumtion med mera
Förra veckan köpte jag en Jobs Mini för att ha som mediaspelare. På den installerade jag Boxee, som jag fått rekommenderat. Boxee är en typ av mediacenter. Det ger mig ett UI på TV:n och låter mig spela film och musik på datorn och på internet. Jag har inte köpt någon fjärrkontroll, men det funkar med Jobs-telefonen.
Tyvärr är inte Boxee helt stabilt. Ibland knäpper det till i högtalarna på ett ganska obehagligt sätt. Det är dåligt på att avsluta sig när man försöker logga ut. Men det gör inte så himla mycket. Det är ganska bra. Med alla de här små apparna som visar video från internet så breddas mitt TV-utbud på ett ganska härligt sätt. Open University, säger jag bara. Fan vad jag kan nörda ner mig i universitetskurser från Stanford om antikens historia.
Men det finns några nackdelar. Fanskapet kan inte scrobbla musiken jag lyssnar på. Om någon lyssnar på musik och internet inte hör, finns musiken då på riktigt? Sen kan man inte skapa playlists, så man får lyssna på en skiva i taget. Lite sådär som på 90-talet, när man manuellt måste byta skiva. Lite bättre än på 80-talet när man måste byta efter en halv skiva, men inte så väldigt 2010.
Boxee är baserad på kod från ett open source-projekt som heter XBMC. Väldigt open sourcigt namn, måste jag säga. XBMC kan scrobbla. Plus-poäng för XBMC. XBMC har ett sjukt open sourcigt sätt att installera plugins och appar: man browsar runt i kataloger i ett svn-repository. Minus-poäng för XBMC. Det gör att jag inte kan byta. Så jag antar att jag får försöka klara mig utan audioscrobbler tills de fixar det.
Ett tag funderade jag på att skriva mitt eget mediacenter istället. En app som låter mig browsa innehållet på min hårddisk, som spelar filmer med VLC och musik med mpd. Det hade varit något det. Men orka...
Lösningen på alla problem är som vanligt att skriva ett gnälligt blogginlägg. Kom ihåg var du läste det först!
Tyvärr är inte Boxee helt stabilt. Ibland knäpper det till i högtalarna på ett ganska obehagligt sätt. Det är dåligt på att avsluta sig när man försöker logga ut. Men det gör inte så himla mycket. Det är ganska bra. Med alla de här små apparna som visar video från internet så breddas mitt TV-utbud på ett ganska härligt sätt. Open University, säger jag bara. Fan vad jag kan nörda ner mig i universitetskurser från Stanford om antikens historia.
Men det finns några nackdelar. Fanskapet kan inte scrobbla musiken jag lyssnar på. Om någon lyssnar på musik och internet inte hör, finns musiken då på riktigt? Sen kan man inte skapa playlists, så man får lyssna på en skiva i taget. Lite sådär som på 90-talet, när man manuellt måste byta skiva. Lite bättre än på 80-talet när man måste byta efter en halv skiva, men inte så väldigt 2010.
Boxee är baserad på kod från ett open source-projekt som heter XBMC. Väldigt open sourcigt namn, måste jag säga. XBMC kan scrobbla. Plus-poäng för XBMC. XBMC har ett sjukt open sourcigt sätt att installera plugins och appar: man browsar runt i kataloger i ett svn-repository. Minus-poäng för XBMC. Det gör att jag inte kan byta. Så jag antar att jag får försöka klara mig utan audioscrobbler tills de fixar det.
Ett tag funderade jag på att skriva mitt eget mediacenter istället. En app som låter mig browsa innehållet på min hårddisk, som spelar filmer med VLC och musik med mpd. Det hade varit något det. Men orka...
Lösningen på alla problem är som vanligt att skriva ett gnälligt blogginlägg. Kom ihåg var du läste det först!
2010-04-10
Rädda barnen
Rekommenderar den här krönikan om att skydda barnen från världens onda. Som född på 70-talet känns det inte speciellt kontroversiellt att ta upp problem i t.ex. barnprogram.
Underhållningen var ofta inte speciellt lättsmält: på TV kunde man se en serier som Trälarna, baserad på stalinisten Sven Wernströms böcker, Katitzi, om det utsatta livet som zigenare och naturligtvis Graciela om det hårda livet i tredje världen.
Barnböckerna kunde som Sprätten på toaletten handla om kapitalister som förstör miljön, eller som Lotta i Hallonby helt enkelt vara stenhårt förortsrealistiska.
Underhållningen var ofta inte speciellt lättsmält: på TV kunde man se en serier som Trälarna, baserad på stalinisten Sven Wernströms böcker, Katitzi, om det utsatta livet som zigenare och naturligtvis Graciela om det hårda livet i tredje världen.
Barnböckerna kunde som Sprätten på toaletten handla om kapitalister som förstör miljön, eller som Lotta i Hallonby helt enkelt vara stenhårt förortsrealistiska.
2010-04-07
Da Scrumci-koden
Sedan urminnes tider har taskigt skrivna arkeologer spelade av Tom Hanks sökt den heliga graalen inom agile development-arkeologin: svaret på gåtan varför Scrum har trängt undan Extreme Programming. Givetvis handlar det om trender hitan och ditan, att IDG inte kan skriva om mer än tre saker i taget, men jag har under mystiska seanser fört samtal med andar, besökt idévärlden och ritat sanningstabeller och nått ett svar på gåtan.
Scrum är helt enkelt enklare att bända in i ett företag, eftersom det ser så harmlöst ut för de som bestämmer, d.v.s. de som har slips på sig och tänker med plånboken. "Visst, sure, ni utvecklare kan ju köra era iterationer och ha lite möten, det påverkar ju inte mig." Extreme Programming har inte bara ett lite läskigt namn (som dock kan låta lite hippt och edgy, vilket också har sina fördelar), utan ser ut budget-perspektiv livsfarligt ut. Par-programmeringen drar enligt enkel matematik ner produktiviteten till hälften, och kör man test-driven utveckling så lägger man lika mycket tid på att skriva testfall som att utveckla kod, vilket halverar produktiviteten en gång till.
Inget sådant i Scrum! Scrum ställer inga sådana krav på vad utvecklarna ska göra (parprogrammering och test-driven utveckling är dessutom bara en liten del av Extreme Programming, där finns en del som kan få slipsen att hicka till). Dessutom är det lätt att fuska med Scrum: finns det ingen på plats som förstår vad det handlar om så kan man lätt hoppa över retrospectives, reviews och till och med scrum, fippla med sprint-backloggen under pågående sprint, strunta i att ha produktägare eller scrum master, ha chefer som projektleder så att gruppen inte kan organisera sig själv etc.
Risken är dessutom stor att motståndet ökar om man inte kan få igenom förståelse för fördelarna med lättrörliga processer, vilket tvingar fram kompromisser. Grunden i Agile och Lean är att man förändrar saker som inte funkar som de borde. Förändring möter alltid motstånd. Motståndet kan leda till att Scrum-processen kvävs. Men man kan i alla fall skriva på företagets webbsida att man kör Scrum och att man har certifierat folk, så låter det som att man fattar vad som pågår.
De gamla rävarna som var med under den grå forntiden, för sådär 10 år sedan, får något nästan religiöst i blicken när de berättar om hur bra allt var när man körde Extreme Programming. Och jag tror att det finns goda anledningar till det: Scrum verkar enklare och möter mindre motstånd, men är svårare att lyckas med.
Följer man reglerna för Extreme Programming så får man mycket mer hjälp med det dagliga arbetet. Det går naturligtvis att kombinera Scrum och Extreme Programming, men det är inte så vanligt som det borde vara.
Sen kan man inte skylla allt på cheferna heller. Väldigt många utvecklare känner antingen inte till eller är skeptiska till refactoring, testdriven utveckling och parprogrammering. Men även om UML-nördarna kan dra sitt strå till stacken för att skjuta ner Extreme Programming så är jag övertygad om att det är Scrums falska smidighet som gör det så populärt.
Scrum är helt enkelt enklare att bända in i ett företag, eftersom det ser så harmlöst ut för de som bestämmer, d.v.s. de som har slips på sig och tänker med plånboken. "Visst, sure, ni utvecklare kan ju köra era iterationer och ha lite möten, det påverkar ju inte mig." Extreme Programming har inte bara ett lite läskigt namn (som dock kan låta lite hippt och edgy, vilket också har sina fördelar), utan ser ut budget-perspektiv livsfarligt ut. Par-programmeringen drar enligt enkel matematik ner produktiviteten till hälften, och kör man test-driven utveckling så lägger man lika mycket tid på att skriva testfall som att utveckla kod, vilket halverar produktiviteten en gång till.
Inget sådant i Scrum! Scrum ställer inga sådana krav på vad utvecklarna ska göra (parprogrammering och test-driven utveckling är dessutom bara en liten del av Extreme Programming, där finns en del som kan få slipsen att hicka till). Dessutom är det lätt att fuska med Scrum: finns det ingen på plats som förstår vad det handlar om så kan man lätt hoppa över retrospectives, reviews och till och med scrum, fippla med sprint-backloggen under pågående sprint, strunta i att ha produktägare eller scrum master, ha chefer som projektleder så att gruppen inte kan organisera sig själv etc.
Risken är dessutom stor att motståndet ökar om man inte kan få igenom förståelse för fördelarna med lättrörliga processer, vilket tvingar fram kompromisser. Grunden i Agile och Lean är att man förändrar saker som inte funkar som de borde. Förändring möter alltid motstånd. Motståndet kan leda till att Scrum-processen kvävs. Men man kan i alla fall skriva på företagets webbsida att man kör Scrum och att man har certifierat folk, så låter det som att man fattar vad som pågår.
De gamla rävarna som var med under den grå forntiden, för sådär 10 år sedan, får något nästan religiöst i blicken när de berättar om hur bra allt var när man körde Extreme Programming. Och jag tror att det finns goda anledningar till det: Scrum verkar enklare och möter mindre motstånd, men är svårare att lyckas med.
Följer man reglerna för Extreme Programming så får man mycket mer hjälp med det dagliga arbetet. Det går naturligtvis att kombinera Scrum och Extreme Programming, men det är inte så vanligt som det borde vara.
Sen kan man inte skylla allt på cheferna heller. Väldigt många utvecklare känner antingen inte till eller är skeptiska till refactoring, testdriven utveckling och parprogrammering. Men även om UML-nördarna kan dra sitt strå till stacken för att skjuta ner Extreme Programming så är jag övertygad om att det är Scrums falska smidighet som gör det så populärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)