2011-01-30

Lyssnar igenom Burzums nya platta

Ny skiva av Burzum igen. Förra årets Belus var inte så övertygande, men enligt hemsidan ska Fallen vara mer i stil med de två första skivorna, vilket låter helt rätt. Han har aldrig lyckats toppa första plattan.

Introt är hotfullt. Inte på det klassiska black metal-sättet, utan lite mer Burzum-märkligt. Fast få saker kan vara så old school black metal som viskningar. Jag tänker lite på Tiamat.

Jeg faller. Oj, lite thrash-metal-riff i början nästan, fast Burzum-aktigt. Snabbt går det. Hur ska det här gå? Det lugnar snabbt ner sig. Inte riktigt samma övertygande inledning som på första låten på Belus, men det riffet var å andra sidan det bästa på den skivan, och tog mig tillbaks till trasiga Thorns-demos från 91. Sången är väsande, inte alls samma känsla som på den gamla goda tiden. Och så värsta schlager-refrängen. Greven kan fortfarande överraska. Sen pratar han lite med skorrande r. Är det verkligen okej 2011? Det är mer progressivt än förra plattan, men känslan jag får är mer en blandning av andra plattan och vanlig, mesig symfoni-rock. Ryck upp dig nu! Mindre prat och mer riff- och melodi-galenskap! När refrängen kommer för tredje gången så är jag rätt trött på den. Mm-mm-mm, jeg faller. Ingen utom Greven hade dock kunnat koka ihop de här märkliga thrash/black-hybrid-riffen, och det tar mig i alla fall tillbaks till första plattan, där en märklig Bathory-pastisch som War kunde kvala in. Men det var 1992 och det var viktigt att visa att man hellre lyssnade på Celtic Frost och Bathory än Carcass och Entombed.

Valen: Mer thrashigt och mer halvtaskigt black metal-väsande, och så mer schlager-sång. Vad är det för märklig värld han har hamnat i? Har han druckit sig full på dålig vikinga-rock? Trevlig basgång i versen. Men kommer jag verkligen kunna lyssna in mig på det här? Har jag redan bestämt mig för att skivan är ganska menlös? Den som lever in total darkness får se. Breaket efter andra refrängen, men lite mer hysteriskt väsande till ensam gitarr minner om gamla tider. Just när gitarr-spelet börjar kännas mysigt igen så börjar han prata. Kom igen nu, är det någon form av postrock-influens, eller vad är det? Jag smälter lite grann när han låter gitarren tala, men sången förstör ganska mycket, både när han väser och när han sjunger som en vanlig människa utan minsta spår av corpse paint. Sen försöker han faktiskt skrika lite som på den gamla goda/onda tiden, men han kan inte få rösten att spricka lika vackert. Låten är över nio minuter, men det är inte direkt en ny My Journey to the Stars vi har att göra med. Det fattas energi och överrasknings-moment.

Vanvidd: Där fick jag, här låter det faktiskt lite som just My Journey to the Stars precis i början. Väldigt bra riff. Sen måste han givetvis in och sjunga utan corpse paint. Blandningen blir lite konstig, det hade varit bättre om han hade hållt käft. Grymt eko på sista ordet i versen, snacka thrash. Jag saknar de vansinniga avbrotten, det hysteriska skrikandet, de knasiga riffen. Det är för ordinärt, även om det är ganska märkligt för att vara någon form av black metal. Halvvägs igenom händer det plötsligt: galna meningslösa vrål till midtempo-trummor. Det var välkommet. Sen börjar det kännas lite väl mycket som Belus igen. Det är liksom bra, men det är inte Burzum-bra. Sen tar det slut.

Enhver til sitt: Återigen en inledning som minner om första plattan, sen kommer lite standard-Burzum-riff i mellantempo. Och så lite gitarr-drones, innan han börjar väsa igen. På norska. Alltid på norska. Lite trevligt gitarrspel här och där, men inte något som verkligen sticker ut. Och så sången, som jag tjatat om typ fem gånger nu: ta in en ondskefull 18-åring om du inte kan sjunga själv! Och så det ständiga pratet. Borde jag sluta skriva om det? Kanske det. Kanske inte. Dö-riffande, dö-riffande, dö-riffande. Han borde dra ut mer på det där ledsna gitarr-breaket vid fyra och en halv minut, och verkligen plåga lyssnaren med känslan av ensamhet och sorg. Som han hade gjort för 19 år sedan. Fan vad första plattan är bra. Det bästa som har gjorts inom konstarten musik. Väldigt långsam ut-fade avslutar. Tack.

Budstikken: Över 10 minuter, börjar lovande med lite fummel och pukor, nu tänker jag på My Journey to the Stars igen. Borde jag nämna några andra låtar? Kanske Black Spell of Destruction? Kanske det mest finstämda han gjort, trots diverse försök med hotfull ambient. Det här låter faktiskt ganska bra. Åtminstone de två första minuterna. Argh, han börjar prata igen! Thrash-känsla igen i den snabba, marscherande fyrtakten. Härligt ensamt gitarr-bludder, och så börjar han prata igen. Igen! Kom igen! Fast hade det inte varit Burzum så kanske jag hade tyckt att det här var riktigt bra. Inte skit-bra, men riktigt bra. Kanske. Kanske om det hade varit ett helt annat band, som hette typ Burkzum. Burk-zoom. Burk-summa. Burkaz. Tra-la-la sång igen, jodå s'att. Ja, sen fortsätter det så, á la Belus: en hel del dö-riffande som inte leder någonstans. Det kanske är bra riff, men man måste inte spela dem 3000 gånger på raken för det. Så här i näst sista låten kanske jag borde passa på att nämna att jag gillar produktionen. Ganska skitigt gitarrljud och bett i trummorna, med mullrande pukor. Sen är det slut.

Till hel och tillbake igen: Oj, det här börjar oroväckande. Riktigt jävla hemskt faktiskt, och inte på ett bra sätt. Stänger av.

4 kommentarer:

hjon sa...

Burksamma.

UL-Tomten sa...

AnsiktsBurksamma.

enfetjävlaholk sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
enfetjävlaholk sa...

Vad är grejen med en helt menlös sistalåt egentligen, var likadant på Belus.

Tycker det är många sköna riff, om han höll sig till det och anlitade andra att hjälpa till med trummor, sång och skrik så skulle det kunna vara en rätt så grym platta.

Fast han måste nog sjunga själv också för att det ska kännas rätt.