Otillräknelighetshets

Saxat ur dagstidningen jag läser:

...i Hylland Eriksens bidrag hävdas att ett av de farligaste missförstånden som florerar i dagens välrd är att "man måste vara trygg i sin 'egen' kultur för att kunna acceptera andras." Inget, menar Eriksen, tyder på att det skulle stämma.

Och på tal om Breivik så känns det på något sätt skönt att han inte bedöms som otillräknelig. Människan har förmågan att tänka abstrakt, en förmåga som kan användas på olika sätt, till exempel till att välja var gränsen mellan människor och andra går. Att inte förklara bort honom som galen känns som det mindre mystifierande alternativet.

Stackars Annie Lööf

Tjö!

Det är synd om Annie Lööf. När höger-partierna vill profilera sig som egna partier med egna agendor, så har hon som ny partiledare för ett litet fjuttigt parti varit en bra slagpåse. Hennes oförsiktiga inbjudan till en alliansnystartskickoffchock i Almedalen fick kalla handen från de andra partierna. Oförsiktigt? Ja, hon ville lansera en Alliansen 2.0 med nya, fräscha krafter, vilket kändes som undertryck kritik av de andra partierna (stofilartade, med lädrig, äcklig hud, täckt av ett halvtjockt lager vaxartad svett och smuts). Inte konstigt att de slog bakut. Och nog har hon fått några extra hårda smockor för att hon är kvinna.

Men så får hon chansen att ta poäng. Fetingpoäng, tior från hela domarkåren. Hon får chansen att fördöma och kicka en generaldirektör som har misskött sig. På. Skattebetalarnas. Bekostnad. Det är som att sätta en straff i fotboll medan motståndarlagets målvakt sover. Pang, bom, KATISCH! (Det sistnämnda var ett cymbalslag.)

Och vad fan händer sen? Aftonbladet löpsedlar om hur Annie Lööf själv döljer notor från spritfester. På. Skattebetalarnas. Bekostnad. Oh no, som en Lemming hade sagt. Vad skulle Thorbjörn Fälldin ha sagt? (Antagligen något i stil med "öhm...". Jag vet inte vart jag ville komma med att dra in honom i det här. Dessutom dolde han också skandaler. Det var lättare på den tiden.) Bla-bla-bla.

En platta per barn

Jag funderade lite på vad som har hänt med OLPC-projektet på sistone, efter alla netbooks, phablets, mids och bongoloider. Så jag googlade. Det visar sig att de sysslar med tablets. Ganska coolt, de har ett lära läsa-program som går ut på att man delar ut tablets till barn i en by (typiskt i Etiopien), vilka de får experimentera med utan någon form av instruktion, och utan att vara läskunniga. Och det funkar. De testar grejer, chillar med sina tablets och lär sig läsa och skriva. Åtminstone enligt något pilotprojekt. D.v.s. ett projekt där man försöker lära piloter läsa. Det är inte det lättaste. Tacka vet jag flygledare, de är fan smarta.

Men det var inte det jag hade tänkt prata om. Det jag hade tänkt prata om var det här med förkortningen OLPC - One Laptop per Child. Man kan tala om en OLPC-laptop, alltså "a one laptop per child laptop". Och så kan man prata om en sådan per barn: "one laptop per child laptop per child". Det blir ju RENA SNURREN av det.

Om att gå i skolan

Jag läste ut "The Death and Life of the Great American School System. How Testing and Choice Are Undermining Education" av Diane Ravitch. Hon var polare med Bush och tyckte också att hans naiva program för att att förbättra skolan i USA var något. Sen genomfördes skiten och hon tänkte om, när hon såg hur det gick.

I princip: att applicera marknadskapitalistiska principer på skolan gör den inte bättre. Att stänga de skolor som får lägst betyg (eller minst förbättring) är inte en lösning, eftersom problemet inte är skolan, utan demografin. Att kicka lärare som rent statistiskt ger de sämsta provresultaten (eller de lägsta förbättringarna) är inte en lösning, eftersom resultaten beror så mycket på elevunderlaget. Och proven. Och dagsform.

Det som ger resultat är inte att fokusera på siffror, utan på läroplanen. Och att höja läraryrkets status. Vi må vara i nyliberalismens slutskede som dominerande ideologi, men den har inte gett sig. Även i Sverige tänker politiker att det kanske är smart att lägga ner den där problem-skolan. Om man lägger ut skiten på entreprenad så måste resultaten förbättras, annars kan man lägga ut den på annan entreprenad. Fan vad smart!

På de sista skälvande sidorna (långa, tröglästa sidor) verkar författarinnan medge att roten kanske inte är skolan, utan helt enkelt social orättvisa. Kanske om Bill Gates satsade sina pengar på att utbilda unga, fattiga mödrar, istället för att vräka in dem i privat-skolor, så skulle det kunna göra saker bättre. Sen är hon tillbaks till att höja läraryrket.

I princip: (precis som i stycke 2) Diane Ravitch har rätt i att nyliberala reformer inte funkar i alla sammanhang. Hon antyder att skolan bara kan tillföra en viss mängd. Men hon är fortfarande tillräckligt mycket lärare för att lägga all sin energi på att vilja höja läraryrket. Och facket. Som tydligen är roten till allt ont i Amerika, enligt Bush et al.

Klart det är.

Bevisa att du inte är en robot

Varför skulle jag vilja bevisa att jag inte är en robot? Tänk om jag kunde bevisa att jag var en robot. Tänk så förvånad du skulle bli då då, lilla vän! Skulle jag ta Turing-testet? Sägs inte det vara svårare än högskoleprovet? Skulle man kunna kvotera in sådana som har klarat Turing-testet på attraktiva universitetsutbildningar för att ge homosexuella pionjärer inom datavetenskap högre status? Högre status än vadå? Robotar, eller?

Medan giftet verkar

Jag tänkte inte helt osökt på en sak. Den här tiden på morgonen när man ligger vaken och inte går ur sängen. Man kanske ligger där och tänker på döden. Eller fantiserar om att det är sommar och att solen skiner på en, snarare än att man är varm för att täcket är för varmt. Eller den mest olycksbådande tiden: fem över halv. Eller: "nu kommer klockjäveln snart ringa igen". Man kanske har stånd. Det är lätt hänt så dags på dagen. Om man inte är tjej då, då har man inte det. Eller man kanske har någon annans stånd i handen. Nu börjar det här likna en kristdemokrats värsta mardröm, d.v.s. något jag endast kan rädda genom att referera till Herren Jesus Kristus Halleluja. Sure, man kan även tänka på Herren Jesus Kristus Halleluja. Jag tycker han är bra, jag. Men det som verkligen är värdigt, när man ligger där med sin dåliga andedräkt, sitt svett i armhålorna och sitt eventuellt skitiga medvetande, är att tänka på hur man ska döda sina fiender. Jag brukar dela in människor i olika grupper beroende på hur de planerar att döda sina fiender. Vilken typ är du? Är du Batman-skurk-typen, som tänker dig att du ska spärra in din ärkefiende i ett lufttätt rum och långsamt fylla det med brun gas? I så fall kan du dra åt helvete!

Neko

Dagens vettigaste: installera 90-talsklassikern Neko på jobbdatorn:

Nästa steg: xBill?

Keats eller Kenneth

Jag kommer inte helt osökt att tänka på Bruno K. Öijer. Jag läser en bok om honom som heter "Det svarta puzzlet", där jag gillar användningen av bokstaven 'z' i titeln. Jag gillar en hel del annat också. Jag gillar att läsa om Bruno. Jag gillar att titta på intervjuer med honom på TV. Typ den där han på frågan om vad han tycker om kulturpolitik säger något i stil med "När jag hör ordet 'kulturpolitik' så börjar jag svettas". Bruno är en citat-maskin. Han är en rock-stjärna. Kolla frisyren, kolla emo-sminket, kolla hans BMI. Men när jag väl sätter mig ner och ska läsa hans dikter så känns det ofta lite jobbigt. Han skruvar till metaforerna så hårt att det blir halvt smärtsamt. Han gör den där grejen där man känner att man hänger med, sen kommer twisten på slutet och man inser att man inte alls är med. När det handlar om att hugga sönder något med en yxa, när det hittills har handlat om moln och blå himlar. Vad fan är det han vill hugga sönder? Gud? Åh fy fan, det är inte helt rätt. Fast det är typ gud han säger är död ("som en viss Nietzsche skulle gasta", för att citera den där märkliga Peter, som jag lärde känna när jag pluggade teoretisk filosofi B i Uppsala, och speciellt givetvis på Craig Dilworths metafysik-kurs, men som jag tappade kontakten med runt 1997, efter att han varit på min inflyttningsfest i Lund, där även en viss Arvid Tuba var närvarande). När. Han. Säger. Det. Där. Som. Jag. Så. Ofta. Återkommer. Till: Rakblad Kristna handleder Utrotad mammut glittrar Den dikten läste jag första gången i det fina fanzinet Hymen. En gång för länge sedan. Typ 1990, skulle jag tro. Nu för tiden har vi bloggar istället för fanzines. De är mindre påtagliga. Som i att man inte kan ta på dem, för att vara konkret. De är inte så konkreta, för att vara konkret. Fanzines var typiskt i A5-format, maskinskrivna och framställda med den klassiska typen av klipp-och-klistra-teknik, där man använda saxar och klister. Så det jag ville säga var nog att jag tycker att om någon svensk poet borde på Nobel-priset, någon gång om 30 år, när det är okej att ge en svensk författare priset igen, så är det väl Bruno. Han skulle säkert tacka nej. Eller dyka upp på festen och skära sig i handlederna. Eller nita kungen när han får priset. Fast vid det laget kanske kungen inte ens lever. Så då får han nita hon Victoria. Eller någon annan arvinge. Eller allihop. Fast om 30 år kommer han väga ännu mindre än nu, typ 30 kilo, och bestå helt och hållet av nikotin och alkohol. Det kommer inte bli någon munter Nobel-fest. Att ge Bruno Nobel-priset skulle vara lite som att ha en bild av Johnny Bode på 200-lapparna. Fast inte riktigt lika konstigt, och inte riktigt lika OPK. Over and out. JMP $EA31. Nästa bloggpostning kommer antagligen handla om speedcode.

Kompisen

Angående den vid det här laget ganska gamla och trötta hen-debatten, så vill jag ta upp ett relaterat spörsmål: orden "tjejkompis" respektive "killkompis". Jag reagerar alltid på dem. Varför finns orden över huvud taget? Är det så mycket undantag att ha kompisar av andra kön. Borde det generaliseras för att mer exakt beskriva ens kompisar? - Gubbkompis. Äldre, manlig kompis. - Receptionistkompis. Kompis av obestämt kön som jobbar som receptionist. - Hobbyreceptionistkompis. Kompis av obestämt kön som är receptionist på fritiden. - Gubbreceptionistkompis. Äldre, manlig kompis som jobbar som receptionist. - Moderatgubbreceptionistkompis. Ja, ni fattar kanske vid det här laget.

Kvinnor som hatar män

Hej!

Efter att i ett par månader ha bott granne med Turteatern i Kärrtorp så lyckades jag slutligen se deras uppsättning av SCUM-manifestet. I Uppsala. Omskakande, starkt och väldigt tankeväckande. Läs mer om det i UNTs recension. Det känns som att det sägs ganska bra där, så jag behöver inte skriva så mycket mer om det.

Läs även kommentarerna till UNTs recension. De speglar den ena sidan av den vilda debatten (eller vad man ska kalla det) kring pjäsen när den först gick upp: Solanas var värre än Hitler och sådant hat ska inte lyftas fram. Inför pjäsen fick man ett litet häfte med uttalanden om kvinnor av stora män i stil med Strindberg och Napoleon, som sagt sådant som att kvinnor är männens egendom och att man kan göra vad man vill med dem.

Hejdå!

Vet ni? 1/2!!!

Jag heter Linus. Jag bor i Stockholm. Jag har just varit på mitt livs första charterresa.

Ja, så under det år sedan jag bloggade senast så har jag flyttat. Det gjorde jag i december. Jag jobbar kvar på RIM, fast i Stockholm, på det Stockholmskontor som förut var JayCut. Som gjorde det bästa verktyget för online video-redigering, tror jag att det var YouTubes VD som sa. Fast jag var ju inte inblandad, och jag vet inte hur konkurrensen såg ut, så det var ett märkligt skryt.

Det är kul att blogga ibland. Snart ska jag skriva om Intersport. Tills dess får ni hålla till godo med en bild.


Bilden föreställer hundar. Jag tycker inte så mycket om hundar.