Keats eller Kenneth

Jag kommer inte helt osökt att tänka på Bruno K. Öijer. Jag läser en bok om honom som heter "Det svarta puzzlet", där jag gillar användningen av bokstaven 'z' i titeln. Jag gillar en hel del annat också. Jag gillar att läsa om Bruno. Jag gillar att titta på intervjuer med honom på TV. Typ den där han på frågan om vad han tycker om kulturpolitik säger något i stil med "När jag hör ordet 'kulturpolitik' så börjar jag svettas". Bruno är en citat-maskin. Han är en rock-stjärna. Kolla frisyren, kolla emo-sminket, kolla hans BMI. Men när jag väl sätter mig ner och ska läsa hans dikter så känns det ofta lite jobbigt. Han skruvar till metaforerna så hårt att det blir halvt smärtsamt. Han gör den där grejen där man känner att man hänger med, sen kommer twisten på slutet och man inser att man inte alls är med. När det handlar om att hugga sönder något med en yxa, när det hittills har handlat om moln och blå himlar. Vad fan är det han vill hugga sönder? Gud? Åh fy fan, det är inte helt rätt. Fast det är typ gud han säger är död ("som en viss Nietzsche skulle gasta", för att citera den där märkliga Peter, som jag lärde känna när jag pluggade teoretisk filosofi B i Uppsala, och speciellt givetvis på Craig Dilworths metafysik-kurs, men som jag tappade kontakten med runt 1997, efter att han varit på min inflyttningsfest i Lund, där även en viss Arvid Tuba var närvarande). När. Han. Säger. Det. Där. Som. Jag. Så. Ofta. Återkommer. Till: Rakblad Kristna handleder Utrotad mammut glittrar Den dikten läste jag första gången i det fina fanzinet Hymen. En gång för länge sedan. Typ 1990, skulle jag tro. Nu för tiden har vi bloggar istället för fanzines. De är mindre påtagliga. Som i att man inte kan ta på dem, för att vara konkret. De är inte så konkreta, för att vara konkret. Fanzines var typiskt i A5-format, maskinskrivna och framställda med den klassiska typen av klipp-och-klistra-teknik, där man använda saxar och klister. Så det jag ville säga var nog att jag tycker att om någon svensk poet borde på Nobel-priset, någon gång om 30 år, när det är okej att ge en svensk författare priset igen, så är det väl Bruno. Han skulle säkert tacka nej. Eller dyka upp på festen och skära sig i handlederna. Eller nita kungen när han får priset. Fast vid det laget kanske kungen inte ens lever. Så då får han nita hon Victoria. Eller någon annan arvinge. Eller allihop. Fast om 30 år kommer han väga ännu mindre än nu, typ 30 kilo, och bestå helt och hållet av nikotin och alkohol. Det kommer inte bli någon munter Nobel-fest. Att ge Bruno Nobel-priset skulle vara lite som att ha en bild av Johnny Bode på 200-lapparna. Fast inte riktigt lika konstigt, och inte riktigt lika OPK. Over and out. JMP $EA31. Nästa bloggpostning kommer antagligen handla om speedcode.