Pappa Panda

Vad ska man egentligen säga om den i Guds ögon avskyvärde Papa Dee? Han var på tapeten redan när jag gick i grundskolan, då som hip-hoppare. Sen är han bara borta. Det är som om luften går ur rummet när jag tänker på det. Nej, jag bara skämtar. Men det svartnar för ögonen. För ett ögonblick. Nej, det gör så fan heller. Hur som helst, för några veckor sedan slog jag på TV:n lite på random och kommer in i ett program där Papa Dee jammar med kambodjanska rappare och DJ:s. Helt stört. Man fattar inte om kambodjanerna tycker att Papa Dee är skitcool eller helt körd. Jag vet inte riktigt heller. Sen råkar jag se ett till avsnitt, där han drar runt i Kingston och lirar med några gamla jamaicanska gubbar som har spelat med alla de stora reggae-stjärnorna. Och de förklarar hur reggae egentligen låter, inte som du tror, utan en helt annan takt. Riktig reggae yo! Så när jag såg att han skulle bege sig till Mali på bästa sändningstid så blev jag tvungen att titta. Och han levererar. Det är sjukt varmt i Mali. Och det finns en massa tuffa musiker som spelar på underliga stränginstrument. Och rappare, som rappar på franska, á capella. Och skumma nomader i öknen som lirar ökenblues. Precis som de bofasta nomaderna i oasens palmtopp lirar oasblues eller palmtoppsblues. Skulle jag tro. Men Papa Dees sånginsatser kommer inte lämna några spår i det maliitiska musiklivet. Rakt igenom svagt, Papa Dees raggatoastande om att unite och brotherhood och skit funkar inte med ökenbluesen, om du förstår vad jag säger, broder. Tuck. Tack.

Den kristna bloggen

Igår såg jag en dokumentär om någon ny politisk-religiös rörelse i USA, som stöder Israel och förespråkar anfall mot Iran i förebyggande syfte, kristna sionister som de är. Jag blev inspirerad att skriva här, men vet inte riktigt om vad, så jag skriver lite olika saker.

En sak är att det amerikanska samhället är genomsyrat av religion, på ett sätt som det är svårt för oss här i Sverige att förstå. Det verkar vara sådär som det var här förr i tiden. Man är kristen och därmed basta. Detta för inte bara med sig att folk ständigt tror att världen är på väg att gå under, utan det bidrar även till att den teologiska allmänbildningen är bättre än här. Jag brukar ha svårt att finna fördelar med religiositet, men i brist på annat så tror jag i alla fall att religionen kan bidra med lite träning i abstrakt tänkande. Bara en sådan sak som att runt 60% av USAs befolkning tror på Uppenbarelseboken. Vet 60% av Sveriges befolkning ens vad det är? Kanske.

Vi kan skämta om att amerikaner föreställer sig att Iran är ungefär som Mordor, men vissa av dem gör faktiskt det. Det var någon i det här programmet som beskrev hur muslimerna var helt tomma i ögonen, hur de inte har någon själ, utan bara är ute efter att döda och förstöra. Fatta vad mycket enklare det blir att starta krig om man känner så.

Som avslutning gavs en annan bild av amerikansk religiositet, med berättelsen om Amish-anhängarna som förlät mannen som skjutit ihjäl deras barn. Det känns gudomligt på ett sätt som jag tror att många andra kristna kan ha svårt att förstå.

Element

Ja, vad gör man egentligen när det inte är någon bra skidåkning på TV och man kanske inte har så jävla mycket för sig? Man kanske börjar läsa en doktorsavhandling från 1992 om ett operativsystem som inte suger lika mycket som alla andra och körs på en hemmabygd dator med två 68030-processorer. Skrivet i assembler. Med självmodifierande kod. Med quajects istället för objects. Ach, oj, congo bongo mr. Tango! Puss och kram.

(Vän av ordning frågar sig var länken finns, men jag är inte din slav, använd google för fan!)

Ångest

Idag när jag satt och jagade en bugg som kändes ovanligt hårig, så kom jag att tänka på Pär Lagerkvist. Men ångest har ingen intentionalitet, glöm aldrig det!

Human Plasma

Det pågår en konstig dopningsaffär i skidskyttevärlden. Främst tyska skidskyttar pekas ut som systematiskt bloddopade, på flera olika anläggningar i Österrike, i firman Human Plasmas regi. Och medan Neuner vann damernas jaktstart idag (typiskt dopade tyskar att vinna) så kommer Henkel bara 22:a, helt knäckt av misstankarna.

Hade jag varit drabbad hade min prestationsförmåga antagligen fördubblats av att jag kopplats samman med en firma med ett så storståtligt namn som Human Plasma. I Österrike. Just det, jag borde använda uttrycket "prestationshöjande preparat" här, sådär som sportjournalister gör.

I väntans tider

Ja, vad ska man göra, annat än att blogga lite, medan man väntar på att Windows försöker få sitt absurt långsamma filsystem att plocka bort lite filer åt en?

Östen skriver "kuk" på väggen

Ja, var jag 14 och hade ett punkband så skulle det inte heta 'Sötlimpa' eller 'Tre meter älg', utan 'Östen skriver "kuk" på väggen'. Dels för att Östen är ett roligt namn (lite som fotbollslaget Öster, men ändå inte), och dels för att det är roligt med '"kuk"'.

Sega gubbar

Vad får man om man drar ur och stoppar i spel-cartridges i sin Sega Genesis medan den är igång? Chippiga loopar, ljudeffekter och oljud: Sega Death. Riktigt spännande, även om min beskrivning inte får det att låta så.

Vackra bitar

Tjenare!

Jag håller på och läser en bok som heter "Beautiful Code", som består av en samling artiklar som mer eller mindre knyter an till bokens titel. Jag började skriva en C-uppsats i estetik om det här med vacker kod för några år sedan, men som vanligt när jag skriver C-uppsatser så kom jag inte så långt. Det var lite taskigt med material, eftersom det vackra aldrig förklaras, utan bara utropas.

Mönstret återkommer i ett flertal artiklar i den här boken: ett problem beskrivs, en lösning tas fram och förfinas i flera steg, varpå det hela avslutas med att den producerade lösningen beskrivs som "vacker". Ibland tar någon till en halvfläng motivering, i stil med "om kod som är såhär kompakt och effektiv inte är vacker, då vet jag inte vad som är det".

Att beskriva kod som vacker är okontroversiellt. Programmerare uppskattar att höra om vacker kod. Det skänker på något sätt en guldkant åt skärmarna i kontorslandskapet där man sitter. Man vill att det ska finnas kod som är vacker, gärna intrinsikalt så (såhär inom parentes så är programmerare dessutom ofta politiskt och filosofiskt naiva, så värderealismen är utbredd), eftersom det gör hela programmeringsverksamheten till något ädelt. Det blir till konst, snarare än hantverk.

Det hade varit trevligt om man i det här sammanhanget hade kunnat skilja betydelserna hos orden "bra" och "vacker" åt. Men när man säger att kod är "vacker" så menar man "bra", eller "riktigt bra". Anledningen till att man väljer "vacker" är att konnotationerna skiljer sig åt. "Bra" känns oförklarat, abstrakt, subjektivt och inte tillräckligt starkt. "Vacker" doftar mystiskt, det står tillsammans med sanningen och godheten över alla andra värden. Det låter som om man menar mer om man säger att en bit kod är vacker, än om man säger att den är bra.

Lustigt nog så låter det ungefär likadant om man byter ut "vacker" mot "sann" eller "god": man får ett starkt uttryck, där man binder samman objektet med andra objekt som tillskrivs det aktuella värdet. "Den här koden är god" kanske låter lite mer crazy än "den här koden är vacker", men jag tror att det skulle kunna uppfattas annorlunda inom en mer etiskt/religiöst orienterad kultur. Skönhet passar också lättare in i vårt tänkesätt, eftersom programkoden ligger i gränslandet till konsten: den består precis som litteraturen av text och den innehåller struktur och tanke på ett sätt som kan få oss att associera både till arkitektur och musik, och i undantagsfall även till bildkonst.

Oj, nu är klockan snart elva!

Linus

402

Jag satt just och funderade på upplevd kontra faktisk säkerhet, vilket fick mig att associera till det obskyra i att skilja mellan aritmetisk och logisk shift i C. Tänkte att du kanske ville veta.