Off

Jag är i Malmö (sic!). Det är varmt som fan. Big Floppy People var flippat. Flip the flop, yo! Jag åker tillbaks till Uppsala imorgon. Bäva månde de lama.

Nokia 3250

Jag har köpt mitt livs första egna mobiltelefon, en Nokia 3250. Tanken var att jag ville ha en S60-telefon, mp3-spelare och kamera, som inte kostade skjortan. Innan hade jag föregångaren 3230, som var något mindre, men i övrigt var ganska likvärdig, fast lite sämre på allt. Den hade t.ex. bara monoljud, sämre kamera och en del av programmen var också sämre.

Bra med den här telefonen är bl.a. att kameran funkar (de pajade på min 3230 efter att jag tagit 5-10 bilder) och den nya webbläsaren. Dåligt är att det inte finns ett vanligt hörlursuttag, att ljudet är en aning brusigt, att musikspelaren är ganska sunkig (och oggplay finns inte portat till S60 3rd edition än) och att den som alla andra smartphones dras med lite pinsamma buggar.

Det här med att använda telefonen som mp3-spelare än inte helt idealiskt. Den är ganska mycket sämre än vilken vanlig mp3-spelare som helst. Samtidigt slipper jag bära runt på en mp3-spelare. En detalj som ingen verkar ha nämnt tidigare, vad gäller telefonen som musikspelare, är var man gör av hörlurarna när man inte lyssnar på musik. Förut har jag helt enkelt lindat sladden runt spelaren och stoppat den i fickan. Man vill inte ha en sladd lindad runt sin telefon, och alltså måste man stoppa den någon annanstans, vilket är lite jobbigt, eftersom den har en förmåga att trassla ihop sig.

En rolig sak är förresten att den här telefonen (och alla andra S60 3rd edition-lurar) stödjer USB storage, vilket gör att det bara är att trycka i USB-kabeln och tanka över musik från datorn. En tråkig sak är att jag inte får det att funka under Linux, som klagar på trasigt superblock på disken. Jag antar att det innebär att något är buggigt på telefonen, för jag har inte haft några problem med andra USB storage-prylar. Som det är nu måste jag plocka ut det minimala minneskortet ur telefonen och använda en kortläsare, vilket är
ganska mycket jobbigare.

Sen är det det här med S60 3rd edition också, vilken bygger på Symbian 9, vilket innebär en massa nytt säkerhetsskräp, obligatorisk signering av program etc. Det har helt enkelt blivit ännu jobbigare att skriva program än tidigare, vilket inte säger lite. Tillgången på tredjepartsprogram är alltså väldigt begränsad än så länge, och freeware finns knappt alls. Symbian for the masses, yo!

Musik på mobilen

Jag hade tänkt skriva något om min nya telefon här, men innan jag hann så hittade jag en annan blogpostning som jag känner att jag måste länka till. Check it out, yo!

Kommentarerna är också intressanta. Speciellt diverse statistik som Tomi tar upp. Några höjdpunkter:

- I Korea (nord eller syd, du får tre gissningar) säljs 45% av all musik till telefoner. All musik, yo!

- I Sverige säljer Tre mer musik än iTunes.

Det säger han nu. Jo.

Under locket

Värderealister motsäger sig själva genom att ha anspråk på objektiv sanning, trots att ingen någonsin har lyckats prestera ett vettigt argument för objektiva värden. Enda anledningen till att man vill tro på det är att det känns bra. Är det i själva verket så att de är undercover-postmodernister?

Hålet

Sådär 60-70 år efter alla andra har jag nu tittat på "Ett hål i mitt hjärta". Folk verkar inte gilla den. Jag kan förstå varför, den är ganska obehaglig. Och så har den ingen handling. Men Gummo är en av mina absoluta favorit-filmer, så jag tycker det här är väldigt bra. Jag vill inte försöka förklara varför. (En sak som är nästan orelaterad är de tydliga referenserna till Lilja 4-ever: bron, låten etc.)

Fri som en fågel

Idag var sista dagen på jobbet. Nu semester. Framåt september: börja på TAT. The future looks bright.

Hata USA-update

Solen leder fortfarande mot kommunismen, verkar det som, men Hata USA-mannen har nu gått över till ett eggande kärleks-budskap: "Viva Castro!" var det som gällde idag. En oroande nydaning var dock att han stod utanför St. Per-gallerian istället för biblioteket. Riktar han sig månne till en ny målgrupp?

En känsla

Jag satt och såg på en film på TV. Den var inte speciellt bra, men jag såg hela, så den var inte direkt dålig heller. Då fick jag en känsla av att jag skulle vilja ingå i ett gäng där någon kallas "The Reverend". Det finns inte mycket mer detaljer, förutom en svag känsla av superhjältar och Village People. Jag är glad att jag inte går i terapi.

Det amerikanska laget

Jag försökte se den här Team America, några år efter alla andra. Jag lyckades inte. Jag stängde av när de sprängde sönder pyramider i Egypten. Den här filmen är helt enkelt inte gjord för en icke-amerikansk publik. I resten av världen upplever vi redan verkligheten som en parodi, för att parodiera detta måste parodikerna ta i så hårt att det blir löjligt. Eller snarare typ as-löjligt. Meghamegha etc. Det blir inte så kul i längden. Om man inte bor i USA och tycker att det här känns lite vågat.

Vissa stilelement går givetvis hem, som att trådarna syns och hur dockorna går. Det räcker dock inte till för att jag ska se resten av filmen.

Bättre filmer jag har sett under de senaste dagarna: Noi Albinoi, He Died With a Felafel in his hand.

Andra filmer jag inte orkat se klart under de senaste dagarna: Coffee and Cigarettes.

Underligt

När jag idag cyklade mellan Flogsta och Kåbo, så råkade jag cykla fel och hamnade i ett skogsparti där jag inte varit förut. Där var det inte som det brukar vara. Där fanns eldsprutande giraffer, vita älgar, tjutande myggor och tallar med löv som sträckte rötterna mot himlen. Himlen var en brun sörja och min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika.

När jag till slut lyckades ta mig till Kåbo kände jag mig en aning förvirrad, och vände mig till en äcklig grönsakshandlare och frågade hur det kom sig att skogen var så underlig. "Det är Rubens skog", svarade han. Det förklarade tydligen det hela.

Men hallå alltså

Vad är egentligen skillnaden mellan Horace Engdahl och Steve Buscemi? (Förutom de uppenbara, som de subtila skillnaderna i utseendet.)

Smulpaj

Det är ju ändå så, att om man klipper ihop de mest intressanta scenerna ur ditt liv på ett dramatiskt välformat sätt, så skulle det bli en ganska bra film av det. Speciellt om färgerna var lite Roy Andersson sådär.

Sådan här bibimbap

Det är ju en nästan idealisk form av mat. Man skottar i sig den utan några som helst hinder, den är god och känns allmänt fräsch ("fresh"). På den där koreanska restaurangen på Vegagatan i Stockholm händer det dessutom att man får geléhallon till notan. Vem kan säga nej till en sådan grej?

Sådana här ytor

Den igår omtalade grafittin hamnar ju på ytor av olika slag, i första hand väggar. I det sammanhanget känns det angeläget att påpeka att ytor inte är så platta som man brukar uppfatta dem. Ytorna fyller upp mellanrummet mellan sig. Så på samma sätt som musiken inte bara finns på skivan, så finns inte målningen bara på ytan.

Sådan här grafitti

Jag gillar ju grafitti. Sen finns det andra som inte gör det. Sen finns det saker man säger om det, varav det mesta är dumt. Min favoritdumhet är att grafitti är konst. Grafitti är inte konst, precis som tavelmålning inte är konst. Men vi ska inte prata om saker som är dumma, utan om saker som är snälla.

Sådana här stora, färgglada målningar kan vara fina ibland, men för mig känns det lite som ett problem. Det kan finnas poänger i att förfina tråkiga betongväggar, men det finns redan så mycket som är fint överallt. Allt är så himla fint, yo! Jag föredrar 10-sekunderstaggarna. De säger "jag var här, jag påverkade min omgivning, jag gav mening åt något som var tomt och dessutom gjorde jag det på ett sätt som de flesta tycker illa om, vilket bara gör det coolare".

VM 1982

När nu Italien är i VM-final igen, så är det lätt hänt att man transporteras i en liten rosa helikopter, tillbaka i tiden till 1982. 1982 hade jag precis börjat intressera mig för sport, och såg med visst intresse på stora delar av fotbolls-VM. Sverige var inte med, och jag antar att gruppspelet inte var speciellt intressant, fast jag vill minnas att Kameruns målvakt gjorde spektakulära räddningar innan de, trots det, blev utslagna. Efter gruppspelet, där två lag gick vidare från var och en av de sex grupperna, bildades fyra nya grupper, med tre lag i varje. Ett av dessa lag gick vidare till semifinal. Lustigt nog hamnade Argentina, Italien och Brasilien i samma grupp. Argentina var chanslösa, och Brasilien och Italien gjorde upp i en riktigt spektakulär match, där Paulo Rossi gjorde alla Italiens mål. De vann med 3-2, trots att Brasilien hade profiler som Sokrates, Eder och Zico i laget. I finalen slog Italien Tyskland med 3-1, Paulo Rossi blev skyttekung med sex mål och 40-årige Dino Zoff blev utnämnd till VM:s bästa målvakt.

I år kommer Italien åter att vinna. Del Piero kommer antagligen komma in i andra halvlek och avgöra, och Roky Ericksons flygande tefat kommer landa i mittcirkeln efter slutsignalen, för att visa att lila gremlins inte bits. Kom ihåg var du läste det först!

Eftersom ni hade vänligheten att fråga

- Restaurangerna börjar ha sommarstängt igen, vilket är ett hån mot oss hårt arbetande vanliga jävliga Svenssöner.

- Senaste numret av Nordic Scene Review är ute, denna gång helt och hållet av mig eftersom mina medredaktörer gick och dog.

- Jag lyssnade på Detroit Sessions del 4 och fick lära mig att Omar-S studio är full av hemlig hårdvara.

- På All About Symbian kan man se fina screenshots från vårt spel Lock'n'Load II som släpps om någon månad.