Pittipana svenska sallat

Jag befinner mig i föräldrahemmet i Alunda.

Från julen kan jag rapportera att Super Mario Galaxy är riktigt fett. Är det det bästa spelet någonsin som alla i hela världen tycker? Kanske, vad vet jag, jag spelar ju inte spel i vanliga fall.

Igår lyssnade jag på den nästan helt färdigmixade nya Apoteket Apan-skivan. Den blir bra. En av låtarna finns på myspace. Myspace är så jävla lamt, men ändå.

Nyår blir det på buzzies dödsrejv i Norrköping. Har min tid kommit? Jag skulle tro det.

Tour de ski har startat. Fan vad mycket skidor det blir nu. Fan vad bra. Fan.

Design patterns för naziskins

Det som är bra med skinheadgäng är sammanhållningen och kamratskapen. Det som är dåligt är att man är nazist och allmänt asocial. Och om man framställer det i dramatiserad form få måste man framhålla de psykopatiska tendenserna. Dramaturgin måste gå en viss väg: kamratskap, men samtidigt motsättningar, eftersom det mest är gängets galna ledare som är riktig nazist. Festerna är roliga och musiken är bra, och modet är mycket klädsamt. Men fan, sen kommer de inre stridigheterna igen, gruppen splittras, fast järngänget sluter upp kring ledaren. Allt är bra ett litet tag igen, men sen går det åt helvete, när ledaren inte bara visar sig vara fanatisk i sin politiska övertygelse, utan även en fullfjädrad psykopat. Ett blodigt våldsdåd begås och den klentrogne huvudpersonen inser sitt misstag: nazismen är ond och ledaren är inte alls en god vän, utan en galning. Slutet gott, allting gott.

Nu görs det inte så fruktansvärt många skinhead-filmer, men både Romper Stomper och den hyllade This is Britain följer detta mönster. Jag kommer inte ihåg hur det brukar se ut i Staffan Hildebrands filmer, men jag gissar på att det är ungefär samma sak. Det är som med det svenska 70-talet och heroinet: inga glada, härligt flummiga, långhåriga haschrökande hippies utan deras omedelbara konsekvens, den överdoserande heroinisten. Man kan inte framställa dramat utan att berätta för tittaren vad hon ska tycka. Om man framställer de onda som mänskliga finns alltid risken att det uppfattas som om man talar i deras sak. Eller hur?

Nörd-pölsa med öl

Igår fick jag för mig att titta på TV över nätet, eftersom jag såg att jag hade missat Musikbyråns topplista för 2007. SVT erbjuder sina program i två format: Windows Media och Real Media. Jag brukar använda MPlayer för att titta på video, för att det är vänligt mot mig som användare. Min webbläsare ville däremot att jag skulle använda gxine, så jag testade med det. Det gav mig ljud, men ingen bild, vilket ger en ganska fattig TV-upplevelse. MPlayer klarade av att spela upp Microsofts format, men inte Reals.

När man klickar på en video-länk på SVT så får man dock inte en URL direkt till en ström, utan en liten XML-fil (ja, inte en korrekt XML-fil, eftersom det trots allt är Microsoft vi snackar om, men något som i mångt och mycket liknar en XML-fil), med filändelsen asx, som bl.a. innehåller URL-en man är ute efter. En ASX-fil ser ut såhär:

<asx version="3.0">
  <entry>
    <ref href="mms://qstream-wm.qbrick.com/00928/sthlm/pi/071218musikbyran.wmv"></ref>
    <title>Musikbyrån</title>
    <author>svt.se</author>
    <copyright>Sveriges Television AB 2007</copyright>
  </entry>
</asx>

MPlayer klarar av någon anledning inte av dessa ASX-filer, så jag skrev ett litet script för att plocka ut URL-en och skicka den till MPlayer:

#!/bin/bash

file=`grep "ref href" $1 | cut -f 2 -d \"`

xscreensaver-command -exit;
/usr/bin/mplayer -ao alsa -vo xv -idx -fs -zoom -osdlevel 1 "$file";
xscreensaver -no-splash &

Parsningen sker på rad 3, där jag letar upp den rad i filen som innehåller strängen "ref href", och klipper ut fält 2 från den raden, om vi ser på den som ett gäng fält som är uppdelade med tecknet " som separator. Resultatet lagrar vi i variabeln file. Sen avvaktiverar vi skärmsläckaren, spelar upp filmen från variabeln file, och avslutar med att slå på skärmsläckaren igen. Ganska enkelt, om man har någon typ av Unix-skägg (eller åtminstone Unix-skäggstubb).

Det här scriptet kan nu, med hjälp av MPlayer, spela strömmar från ASX-filer. Sen var det bara att säga åt webbläsaren att hantera ASX-filer med det här scriptet, och vi är hemma. Vad jag ansåg om Musikbyråns topplista kanske jag återkommer med. Risken är dock att det inlägget skulle bli nästan lika musiknördigt som det här var datanördigt, så det kanske vore bättre om jag sket i det.

Kul i jul

Jag har nu, långt innan stängningsdags på Akademibokhandeln, handlat alla julklappar. Jag är, i motsats till Göran Persson, både nöjd och stolt. Samtidigt. Imorgon bär det av norrut. Ja jävlar.

Viktiga dikotomier just nu

I spåret/på vallen
Flack/brant
Klassisk/fri
Uppför/utför
Träff/bom
Sjuk/frisk

Prerock

Det är svårt att inte känna sig dum. Man har gått på hela idén om postrocken som en ny musikgenre. Man kanske vill invända att krautrocken har samma agenda och språk, men skillnaderna är påtagliga. Sen kanske man lyssnar på en skiva som spelades in samma år som jag föddes. Det är postrock. God damn it, om inte Wind of Change (inte den Wind of Change) är postrock enligt varje tillgängligt kriterium så heter jag Tom Petty.

Nästa steg: black metal vid Gustaf Vasas hov och drill'n'bass av Epikuros.

Ignorans

Vad betyder ordet "ignorans" egentligen på svenska? Jag läser i DN att Gordon Browns ursäkt för att inte närvara vid EU-mötet i Lissabon var dubbelbokning, men att "många ser det som ett tecken på ignorans".

Det känns ungefär lika vettigt att tolka det bokstavligt som som en anglicism. Jag förstår inte vad det skulle innebära att han ignorerar mötet (det låter som om han skulle se på ett EU-toppmöte som man kanske ser på det faktum att det börjar duggregna ute, när man ändå har tänkt vara inomhus), ej heller vad det skulle innebära att han väljer att utebli av okunskap (vilket SAOL verkar mena att det innebär).

Varför ignorerar Brown EU? På vilket sätt är Brown okunnig om EU? Jag förstår inte! Ozzy Osbourne, var vänlig skriv en låt som heter "Mr. Brown", med epilogen lånad från "Mr. Crowley"!

Förrätt

Snart kommer den, årets viktigaste lista. Vilka var egentligen 2007 års bästa skivor? Trogna läsare kanske minns att Omar-S blev utnämnd till årets topp-tjong 2005, för "Just Ask the Lonely", en skiva som fortfarande känns helt jävla CP. Trogna läsare kanske minns att jag struntade i det hela 2006, eftersom jag knappt lyssnade på någon ny musik då. Jag har tagit igen lite av det i efterhand, och är nu redo att göra en mindre genomtänkt genomgång av det årets bästa skivor, som en liten försmak av det välbefinnande som kommer infinna sig hos ER ALLA (från OSS ALLA, en fröjdefull jul) om några veckor, när den stora 2007-smällaren briserar.

Bland de som var nära, men inte fick någon cigarr, fanns bl.a. Omar-S igen. Flera bra släpp, men för att vinna igen hade han behövt överträffa ovannämnda mästerverk, vilket skulle kunna vara omöjligt. Apoteket Apan? "Nere bland rötterna" var bra, men inte årets bästa skiva. Sally Shapiros neo-italo på "Disco Romance"? Nej, det är vackert, men känns aningen tunt. Jonas Lindgrens "Lights Will Guide You, Home" är nära, men det är sådan utpräglad humörmusik att jag i ett svagt ögonblick säkert skulle kunna utnämna den till årets bästa skiva i världshistorien någonsin, men inte just 2006.

Dags för topp tre! På tredje plats hamnar Andreas Mattssons "The Lawlessness of the Ruling Classes", för att den är så fint poppig, så fint producerad och så skönt vuxen på ett sådant där 40-årigt, lite lagom uppgivet sätt, utan att hemfalla åt äktenskapsromantik och/eller gubbrock.

Tvåa blir Sunn O))) och Boris, med "Altar". Man hade kunnat vänta sig en sådan där monoton, stämningsfull, mullrande sak, med 24-minuters låtar utan ackordbyten. En sådan där skiva som funkar alldeles utmärkt att läsa en bok till, men som bara gör en sämre till mods om man redan är på dåligt humör. Men istället smaskar de ur sig helt lysande goth-låtar som "The Sinking Belle", och skapar något som känns rätt komplext, men som det ändå funkar att läsa en bok till.

För de som inspekterat min topplista på last.fm borde det inte komma som någon överraskning att Anna Ternheim gjorde 2006 års bästa skiva, "Separation Road". Det är bra låtar, det är bättre producerat än hennes första skiva, men i första hand är det fortfarande hennes sätt att sjunga som gör att hon är så bra: uppriktigheten, den lite valhänta engelskan, det viskande tonfallet.

Men vem vinner 2007 då? Blir det Radiohead, Beatles eller kanske någon av alla de här nugaze/shoetronica-artisterna? Jadu...

Bloggande

Kröb fick mig att skriva det här. Tack!

Hardrocker

Jag såg The Decline of Western Civilization Part II: The Metal Years. Den var inte lika rolig som Heavy Metal Parking Lot, och det blir ganska trist efter ett tag med sådana här filmer där allting ska berättas av de som intervjuas. Jag antar att tanken är att filmskaparen inte ska stå ivägen för innehållet, och görs det rätt så kan det bli bra (jag tänker t.ex. på American Movie), men ofta blir det bara tråkigt.

Den innehöll i alla fall några höjdpunkter, som när Chris Holmes i W.A.S.P. ligger i polen och häller i sig sprit och pratar om sin alkoholism, medan hans mamma sitter brevid. Och så fick den mig att inse att jag saknar Megadeths tredje platta.

Detta har hänt: jag ramlade omkull!

Det är svårt att inte tycka att det är kul när någon ramlar omkull. Jag ramlade omkull igår. Vi hade julfest på jobbet. När jag var på väg hem, någon gång i fyratiden i morse, så regnade och blåste det. Jag var rund under fötterna. En kastvind tog tag i mitt paraply, jag skulle parera och ramlade omkull. Just då kom en polisbil förbi. Den stannade, och polisen frågade om det var okej. Jotack, sa jag, det är det. Sen gick jag hem.

Det är inte bara roligt när andra ramlar omkull, det är roligt när man gör det själv också. Jag tror det har något med överraskningen att göra.

Radiosjukan

Bland människor som är tillräckligt intresserade av musik (och statistik) för att installera ett audioscrobbler-plugin så är Radiohead jättepopulära. Och Beatles. Beatles och Radiohead. De är bäst. Kolla t.ex. topplistan på gruppen Radioheads_Not_Our_Top_Artist. Haha, skitkul. Alla lyssnar på Radiohead. Och Beatles. Beatles och Radiohead. Radiohead och Beatles.

En viktig grej med last.fm är att skryta över vilken cool musiksmak man har.
Man kanske t.ex. går med i en grupp som heter "Extensive Musical Taste", för att markera att man lyssnar på nästan vad som helst. Inte bara Radiohead och Beatles. Men på topplistan ligger givetvis Radiohead först och Beatles tvåa. Radarparet. Beatles och Radiohead. Headradio och Lesbeat.

Även jag är skyldig. Jag lyssnar på Radiohead och Beatles (Radiohead: 32 lyssningar, Beatles: 15). Inte så mycket kanske, men för sisådär 15 år sedan lyssnade jag jättemycket på Beatles. Jag äger säkert 10 Beatles-skivor. Radiohead har jag lyssnat lite på. Men så jävla bra är de väl inte? Jag är lite rädd att jag plötsligt ska inse hur jävla bra de är och gå med i Radiohead-gruppen på last.fm. (Där leder Radiohead ganska överlägset, med Beatles som tvåa.) Det är lite som om man skulle bli religiös, tror jag. Tanken känns inte lika störande, men skulle inte vara lika givande heller. Om de nu inte är bättre än Jesus, som t.ex. Beatles.

Meritokraterna och aristokraterna

Jag såg en bit av ett TV-program av den schweiziske vardagsfilosofen Alain de Botton. Han drev tesen att det moderna västerländska samhället, med England som konkret exempel, är en meritokrati. Är man kompetent så lyckas man. Nu såg jag inte hela programmet, men enligt diskussionen efteråt så har han totalt missat gender-perspektivet, och jag vet inte om han tog upp t.ex. etnicitet. Men om vi bortser från detta, kan det vara så enkelt?

Det finns andra faktorer som det inte går att komma ifrån. Ska man få ett bra jobb så måste man passera en anställningsintervju. Kompetensen att göra ett gott intryck under en intervju är inte direkt kopplad till kompetensen som krävs för jobbet. Att vara driftig, framåt och utåtriktad är alltid en fördel om man ska ta sig fram, men det finns ingen garanti för att någon av dessa egenskaper gör en mer lämpad för att utföra en godtycklig uppgift.

Nu är inte den världen binär, vi kan inte uppnå en perfekt meritokrati med de medel vi idag har att tillgå, men det är ett faktum att vi som lider brist på t.ex. social kompetens och driftighet är diskriminerade. Mitt liv är fullt av motgångar. :(